Friday, August 23, 2002

Ground Zero and the Saudi connection

This article by Stephen Schwartz, was published in the Spectator the 22nd of September and in the Sunday Telegraph the 23rd of September 2001.

The first thing to do when trying to understand ‘Islamic suicide bombers’ is to forget the clichés about the Muslim taste for martyrdom. It does exist, of course, but the desire for paradise is not a safe guide to what motivated the appalling suicide attacks on New York and Washington last year. Throughout history, political extremists of all faiths have willingly given up their lives simply in the belief that by doing so, whether in bombings or in other forms of terror, they would change the course of history, or at least win an advantage for their cause. Tamils are not Muslims, but they blow themselves up in their war on the government of Sri Lanka; Japanese kamikaze pilots in the second world war were not Muslims, but they flew their fighters into US aircraft carriers.

The Islamofascist ideology of Osama bin Laden and those closest to him, such as the Egyptian and Algerian ‘Islamic Groups’, is no more intrinsically linked to Islam or Islamic civilisation than Pearl Harbor was to Buddhism, or Ulster terrorists — whatever they may profess — are to Christianity. Serious Christians don’t go around killing and maiming the innocent; devout Muslims do not prepare for paradise by hanging out in strip bars and getting drunk, as one of last week’s terrorist pilots was reported to have done.

The attacks of 11 September are simply not compatible with orthodox Muslim theology, which cautions soldiers ‘in the way of Allah’ to fight their enemies face-to-face, without harming non-combatants, women or children. Most Muslims, not only in America and Britain, but in the world, are clearly law-abiding citizens of their countries — a point stressed by President Bush and other American leaders, much to their credit. Nobody on this side of the water wants a repeat of the lamented 1941 internment of Japanese Americans.

Still, the numerical preponderance of Muslims as perpetrators of these ghastly incidents is no coincidence. So we have to ask ourselves what has made these men into the monsters they are? What has so galvanised violent tendencies in the world’s second-largest religion (and, in America, the fastest growing faith)? Can it really flow from a quarrel over a bit of land in the Middle East?

For Westerners, it seems natural to look for answers in the distant past, beginning with the Crusades. But if you ask educated, pious, traditional but forward-looking Muslims what has driven their umma, or global community, in this direction, many of them will answer you with one word: Wahhabism. This is a strain of Islam that emerged not at the time of the Crusades, nor even at the time of the anti-Turkish wars of the 17th century, but less than two centuries ago. It is violent, it is intolerant, and it is fanatical beyond measure. It originated in Arabia, and it is the official theology of the Gulf states. Wahhabism is the most extreme form of Islamic fundamentalism, and its followers are called Wahhabis.

Not all Muslims are suicide bombers, but all Muslim suicide bombers are Wahhabis — except, perhaps, for some disciples of atheist leftists posing as Muslims in the interests of personal power, such as Yasser Arafat or Saddam Hussein. Wahhabism is the Islamic equivalent of the most extreme Protestant sectarianism. It is puritan, demanding punishment for those who enjoy any form of music except the drum, and severe punishment up to death for drinking or sexual transgressions. It condemns as unbelievers those who do not pray, a view that never previously existed in mainstream Islam.

It is stripped-down Islam, calling for simple, short prayers, undecorated mosques, and the uprooting of gravestones (since decorated mosques and graveyards lend themselves to veneration, which is idolatry in the Wahhabi mind). Wahhabis do not even permit the name of the Prophet Mohammed to be inscribed in mosques, nor do they allow his birthday to be celebrated. Above all, they hate ostentatious spirituality, much as Protestants detest the veneration of miracles and saints in the Roman Church.

Ibn Abdul Wahhab (1703–92), the founder of this totalitarian Islamism, was born in Uyaynah, in the part of Arabia known as Nejd, where Riyadh is today, and which the Prophet himself notably warned would be a source of corruption and confusion. (Anti-Wahhabi Muslims refer to Wahhabism as fitna an Najdiyyah or ‘the trouble out of Nejd’.) From the beginning of Wahhab’s dispensation, in the late 18th century, his cult was associated with the mass murder of all who opposed it. For example, the Wahhabis fell upon the city of Qarbala in 1801 and killed 2,000 ordinary citizens in the streets and markets.

In the 19th century, Wahhabism took the form of Arab nationalism v. the Turks. The founder of the Saudi kingdom, Ibn Saud, established Wahhabism as its official creed. Much has been made of the role of the US in ‘creating’ Osama bin Laden through subsidies to the Afghan mujahedin, but as much or more could be said in reproach of Britain which, three generations before, supported the Wahhabi Arabs in their revolt against the Ottomans. Arab hatred of the Turks fused with Wahhabi ranting against the ‘decadence’ of Ottoman Islam. The truth is that the Ottoman khalifa reigned over a multinational Islamic umma in which vast differences in local culture and tradition were tolerated. No such tolerance exists in Wahhabism, which is why the concept of US troops on Saudi soil so inflames bin Laden.

Bin Laden is a Wahhabi. So are the suicide bombers in Israel. So are his Egyptian allies, who exulted as they stabbed foreign tourists to death at Luxor not many years ago, bathing in blood up to their elbows and emitting blasphemous cries of ecstasy. So are the Algerian Islamist terrorists whose contribution to the purification of the world consisted of murdering people for such sins as running a movie projector or reading secular newspapers. So are the Taleban-style guerrillas in Kashmir who murder Hindus. The Iranians are not Wahhabis, which partially explains their slow but undeniable movement towards moderation and normality after a period of utopian and puritan revivalism. But the Taleban practise a variant of Wahhabism. In the Wahhabi fashion they employ ancient punishments — such as execution for moral offences — and they have a primitive and fearful view of women. The same is true of Saudi Arabia’s rulers. None of this extremism has been inspired by American fumblings in the world, and it has little to do with the tragedies that have beset Israelis and Palestinians.

But the Wahhabis have two weaknesses of which the West is largely unaware; an Achilles’ heel on each foot, so to speak. The first is that the vast majority of Muslims in the world are peaceful people who would prefer the installation of Western democracy in their own countries. They loathe Wahhabism for the same reason any patriarchal culture rejects a violent break with tradition. And that is the point that must be understood: bin Laden and other Wahhabis are not defending Islamic tradition; they represent an ultra-radical break in the direction of a sectarian utopia. Thus, they are best described as Islamofascists, although they have much in common with Bolsheviks.

The Bengali Sufi writer Zeeshan Ali has described the situation touchingly: ‘Muslims from Bangladesh in the US, just like any other place in the world, uphold the traditional beliefs of Islam but, due to lack of instruction, keep quiet when their beliefs are attacked by Wahhabis in the US who all of a sudden become “better” Muslims than others. These Wahhabis go even further and accuse their own fathers of heresy, sin and unbelief. And the young children of the immigrants, when they grow up in this country, get exposed only to this one-sided version of Islam and are led to think that this is the only Islam. Naturally a big gap is being created every day that silence is only widening.’ The young, divided between tradition and the call of the new, opt for ‘Islamic revolution’ and commit themselves to their self-destruction, combined with mass murder.

The same influences are brought to bear throughout the ten-million-strong Muslim community in America, as well as those in Europe. In the US, 80 per cent of mosques are estimated by the Sufi Hisham al-Kabbani, born in Lebanon and now living in the US, to be under the control of Wahhabi imams, who preach extremism, and this leads to the other point of vulnerability: Wahhabism is subsidised by Saudi Arabia, even though bin Laden has sworn to destroy the Saudi royal family. The Saudis have played a double game for years, more or less as Stalin did with the West during the second world war. They pretended to be allies in a common struggle against Saddam Hussein while they spread Wahhabi ideology everywhere Muslims are to be found, just as Stalin promoted an ‘antifascist’ coalition with the US while carrying out espionage and subversion on American territory. The motive was the same: the belief that the West was or is decadent and doomed.

One major question is never asked in American discussions of Arab terrorism: what is the role of Saudi Arabia? The question cannot be asked because American companies depend too much on the continued flow of Saudi oil, while American politicians have become too cosy with the Saudi rulers.

Another reason it is not asked is that to expose the extent of Saudi and Wahhabi influence on American Muslims would deeply compromise many Islamic clerics in the US. But it is the most significant question Americans should be asking themselves today. If we get rid of bin Laden, who do we then have to deal with? The answer was eloquently put by Seyyed Vali Reza Nasr, professor of political science at the University of California at San Diego, and author of an authoritative volume on Islamic extremism in Pakistan, when he said: ‘If the US wants to do something about radical Islam, it has to deal with Saudi Arabia. The “rogue states” [Iraq, Libya, etc.] are less important in the radicalisation of Islam than Saudi Arabia. Saudi Arabia is the single most important cause and supporter of radicalisation, ideologisation, and the general fanaticisation of Islam.’

From what we now know, it appears not a single one of the suicide pilots in New York and Washington was Palestinian. They all seem to have been Saudis, citizens of the Gulf states, Egyptian or Algerian. Two are reported to have been the sons of the former second secretary of the Saudi embassy in Washington. They were planted in America long before the outbreak of the latest Palestinian intifada; in fact, they seem to have begun their conspiracy while the Middle East peace process was in full, if short, bloom. Anti-terror experts and politicians in the West must now consider the Saudi connection.

Stephen Schwartz is the author of Intellectuals and Assassins, published by Anthem Press.

Also read the article about the Saudi royal family in the www.wnd.com The link is:
http://www.wnd.com/news/article.asp?ARTICLE_ID=24633

For the Followers Bacchus

Last night, I opened a bottle that I knew was still young and not ready to drink. It was a reputable Reserva from the Rioja , a 1995, it would be 5 years old in one month. I hadn’t tasted it since I acquired it at the bodega four months prior and, perhaps it was because my birthday was in two days, or simply the desire to prove to myself that I had made a good buy. So I opened it.

What was interesting---the wine was, as I suspected, a bit too , not overly, but, young to please my palate, it needed three or four years of further aging--was the back label of this, up to now , unrevealed wine...
Before we go any further, may it be clear that I do not advertise . I am a journalist not a publicist , the latter would bias. Can you see anyone paying you to say their wine is so so ? This is not the case here fortunately, the wine is fine for its present evolution but the name of the bodega is not revealed in respect of the primary rules of journalism.


The back label read:
“Wines do not last in a bottle forever.
They evolve and mature,
but they also age...and die.
We would like you to share this reserve that you hold in your hands while
it is in all its splendour and fullness.
Store wine in the best possible conditions.
Don’t keep your bottle for a better occasion which will never come...
Decide to drink it in its best
moment and enjoy it.”


IDEAL STORING CONDITIONS +
•Darkness •Store at 14/16ºC
•Without noise or vibrations
• Without violent temperature • Bottle lying down.
changes. • Humidity 60/75%.



Continuing with this wine’s back label (not Black) the graph begins from zero to 4 years (Años) at the Bodega,(winery, the 4 should be right at the separating line) indicating that it stays at the winery and is only sold afterwards , then it moves along to 15 years under where it reads : Plenitud ( best drinking) , after 15 years the line descends even further indicating the Declive or decline.

Drink at 16/18ºC.


Naturally, this life span chart corresponds to a particular wine kept in the optimum conditions mentioned. Anyone who thinks that it will be fine to omit one of these factors ; is only fooling their own palate.


That said, this particular back label information is pretty cool for those of us who wish to immediately know more about the wine and its storage , obviously it’s a time saver for those who need to manage a cellar besides being a great label for collectors !
Santé !

Written by Olga los Santos Alvarez

Carin och Herman

När man talar om orsakerna till att Sverige inte angreps av Tyskland, dras ofta Göring upp. Han kallades i den tyska ledningen för ”der Schwedenreferent”, dvs. den som hade med Sverige att göra, Sverige specialisten. Egentligen inte utan orsak. Han hade bott i Sverige och talade bra svenska.
Följaktligen skulle han inverka till förmån för oss hos Hitler. Huruvida så var fallet är mycket omdiskuterat, men helt omöjligt är det ju inte.

Görings första kontakt med Sverige kom direkt efter första världskriget, då han som en avdankad krigshjälte och flygaress, fick arbete vid SLA (Svenska Lufttrafikbolaget AB). Göring var mest känd som efterträdaren till den legendariske Manfred von Richthofen, den Röde Baronen, som sköt ned 79 flygplan. Den åttionde blev han själv. Richthofen - eskadern spred ve och fasa bland de allierade med sina tredäckade, röda Fokkermaskiner.
Min moder Louises släkting, Eric von Rosen berättade i Björn Fontanders bok om Göring och Sverige : ” Jag ville tillbaka till Rockelstad hastigt och kontaktade en flygfirma, men de sa att det var för dåligt väder. Två flygplan hade redan varit uppe men måst gå ned för snöstormens skull. Jag var envis, och hur vi resonerade, sa dom att de hade en tysk f.d. stridsflygare, en kapten Göring. Kanske vi kan få honom att flyga greven. En stund senare fick jag bud om att han var villig att flyga. Vi gav oss iväg, och vad Göring senare berättade för mig var det den värsta flygning, vad gäller väderleksförhållanden han hade varit med om.”

Greven och stridsflygaresset landade i snöyran på Båven utanför Rockelstad. Göring blev inbjuden till middag och att sova över. Slottet gjorde ett stort intryck på honom. Den romantiska karla-karl stämningen med släktporträtt, vapen och en gigantisk , upprättstående slagbjörn i hallen, som forskningsresanden Eric von Rosen stuckit med spjut i Karelen, grep Göring i djupet av hans själ. Brasorna sprakade och de antika möblerna och mattorna förmedlade en kultur av gammal adel och förfining.
Eric berättade för Göring om solkorset, hakkorset som satt på de smidda eldhundarna och på spisen. Det var hans lyckosymbol. En nordisk symbol som fanns på runstenar och i allmogekonsten. ”...Vårsolens livgivande kraft.” - ”...Göring hade visst sett märket förut...Det intresserade honom mycket, kunde jag märka.”
En intressant detalj är Eric von Rosens gåva till den vita sidan under det Finländska inbördeskriget 1918. Han skänkte ett stridsflygplan med villkoret att det skulle bära hans privata lyckosymbol, hakkorset. Fram till och med andra världskriget bar det finländska flygvapnet hakkorset på sina vingar. Även Finlands högsta utmärkelse, Mannerheimskorset, var dekorerat med ett hakkors.

Medan karlarna stod under porträtten och språkade med cognacskupor i handen hördes ljud från ovanvåningen:
”Nedför trappan kom en hög gestalt, en kvinna med ädel, kunglig hållning. Det var slottsfruns syster Carin. Hennes djupa blå ögon mötte Hermann Görings sökande blick. Denna kvinna... Ett jubel slog ut i hans bröst. Tigande och vördnadsfull stod han där. Det var som om han alltid hade känt henne. En sådan kärlek kan inte förklaras eller talas om. Den lever i blodet, i själen!
Länge satt man till bords denna kväll. Fritt och öppet kunde stridsflygaren tala; den länge tillbakahållna och i den främmande miljön med möda återhållna vreden över hans fosterlands öde bröt fram. Hans folks skam och lidandes historia för denna underbara, in det sista kämpande tysk ungdom framhölls för de gripna åhörarna. Att flyga och störta var Hermann förtrogen med, oärlighet och förräderi kunde han inte finna sig i.
Husets herre höjde sitt glas, fyllt med tyskt vin. Allvarliga men trofasta var han ord om en stundande, men förhoppningsvis inte alltför avlägsna tid, då tyska män åter kunde lyfta den tyska äran på en stark sköld, då Tyskland åter, fritt, aktat och likaberättigat kunde tillvarata sina ädla traditioner och uppgifter. Män skapar tiderna. På Tyskland behövde ingen tvivla som nyss hört de av glödande fosterlandskärlek burna orden. Han [Eric von Rosen] drack för Tysklands framtid och som han i likhet med hela Sveriges folk obetingat trodde på. Högtidligt reste sig alla från sina platser, fast tryckte husets herre gästens hand...”

Författaren till denna minst sagt överspända skildring är Carins äldsta syster Fanny. Tonen avslöjar känslorna och sympatierna hos familjen von Rosen på Rockelstad, särskilt senare, när Göring hade svingat sig upp på maktens tinnar. Innan dess var det inte så rosenrött.
Carin var född Fock, hennes syster Mary var gift med upptäcktsresanden, författaren och godsägaren Eric von Rosen. Carin var gift med en officer, kaptenen Nils von Kanzow. De hade en åttaårig son ihop, Thomas. Hon var uttråkad och äktenskapet med Nils hade råkat in i bakvatten. Hermann Göring kom bokstavligen som en skänk från ovan. – Krigshjälte, elegant tysk officer, flygaress, fast blick, viljestark haka och en riktig karl ända ut i fingerspetsarna. Inte undra på att Carin föll pladask.
Att deras kärlek var äkta och glödande råder inget tvivel om. Carin gav upp sin ordnade tillvaro och familj för sin kärleks skull. Hon var vid det tillfället trettiotvå år, fem år äldre än Göring.
Alla som kände Carin var överens om att hon var en fascinerande person med stor utstrålning. Hon var vacker och romantisk. En drömmare, som hade lätt att skratta och lika lätt att gråta. Mycket musikalisk, med en vacker sångröst.

I början träffades det förälskade paret i smyg, sedan blev förhållandet alltmer öppet. Skvallret satte igång, men Carin brydde sig inte om det. Hon ansåg att en kärlek som deras stod ovanför alla normer. En helig överjordisk kärlek.
Under sommaren förlöpte hon sin familj och reste med Göring till Bayern. När hon kom hem i slutet av året bröt hon helt med mannen. Under tiden försörjde sig Göring på diverse flyguppdrag åt SLA (Svensk Lufttrafik AB).
Det var också under denna tid som Carin väckte Görings kulturella intresse. Hon tog med honom runt på museer och konstgallerier. De lyssnade på konserter och diskuterade. En ny värld öppnade sig för honom. Hans nyväckta konstintresse skulle senare tyvärr leda till att han plundrade hela Europa på konst.

De återvände till Tyskland. Göring kom i kontakt med Hitler och Nationalsocialistiska partiet. Hitler ville göra statskupp. Den berömda ölhallskuppen 1922, som emellertid misslyckades. Göring blev sårad när poliser öppnade eld. Hitler arresterades och Göring och Carin flydde till Italien.
Där levde de på nåder på ett hotell i Venedig i ständig penningknipa. Till sist återvände de till Sverige. Vid det laget var Göring en ruin. Vid kuppen hade han blivit sårad i ljumsken och led svåra plågor. På sjukhuset i Innsbruck, där han vårdades, fick han morfin mot smärtorna. När han skrevs ut hade han blivit narkoman, ur stånd att kontrollera sitt missbruk.
I Sverige försökte han med avvänjningskurer men slutade istället på mentalsjukhus, efter svåra abstinenskriser. Han åkte in och ut på Långbro. Till sist blev han utskriven och lyckades få läkaren att skriva ut ett friskhetsintyg, som han kunde visa för sina partikamrater i Tyskland.
Väl i Tyskland satte han igång med partiarbetet men en sällan skådad energi och hänsynslöshet. Ansträngningarna bar frukt. 1928 valdes han in i riksdagen och de ekonomiska bekymren var över för hans del.

1931 dog Carin. Hon hade länge haft ett hjärtfel och var dessutom reumatisk. Göring grät och var otröstlig. Hon dog precis när nazisterna hade vunnit en storseger i valen. De var bara en liten bit från den totala makten.
Carin begravdes vid Lovö kyrka. Två år senare skändades hennes grav av antinazister. Göring blev ursinnig och tog händelsen som skäl att flytta henne till Tyskland. 1934 skedde förflyttningen under stora högtidligheter. Det var den sortens begravningsromantik som nazisterna var specialister på.
Ute på Schorfheide, norr om Berlin, hade Göring byggt ett mastodontpalats i jaktstugestil, Carinhall. Där inrättade han också ett mausoleum till Carins ära. Hela nazitoppen med Hitler i spetsen var närvarande vid Carins andra begravning. Hon blev med tiden en hängiven nazist och betraktades som partiets mascot. Rörelsen var stor hos de närvarande.
När ryssarna närmade sig 1945, sprängdes Carinhall och mausoleet i luften. Carin grävdes ned på en annan plats. Men ryssarna hittade platsen och skändade liket. En av Görings gamla skogvaktare tog reda på resterna och grävde ned det provisoriskt. 1951 tog han diskret kontakt med släktingarna och hon fick slutligen sin vila vid en tredje begravning, på Lovö kyrkogård, tjugo år efter sin död.
Efter Carins död 1931 var det som Göring släppte alla hämningar. Han arbetade som en vansinnig och blev en av tredje rikets värsta mutkolvar. Han krävde gentjänster och presenter av alla han hade att göra med, och kasserade in miljoner från den tyska industrin. Carinhall blev ett sorts skogs-Versailles, överlastat med antik konst, köpt och stulet från hela Europa.
Han vandrade omkring i fantasikostymer och lät ädelstenar rinna genom fingrarna. Han greps av ett storhetsvansinne av sällan skådade mått. Senare under kriget lät han flygvapnet, Luftwaffe, förfalla och drev sina medarbetare till vansinne med många självmord till följd. Göring hade stor del i det tyska nederlaget. Felsatsningarna på omöjliga flygplansprojekt, förseningarna av utvecklingen av jetplanet, katastrofen vid Stalingrad, de allierades bombkrig i Tyskland, de oändliga politiska intrigerna, den fantastiska verklighetsflykten, korruptionen och hans morfinmissbruk som förändrade hans personlighet och gjorde honom loj och passiv.
Men familjen von Rosen fanns alltid med i bilden. De hade blivit en del i hans familjekrets och vek inte från hans sida. Carins godhjärtade son, Thomas, skickade till och med matpaket till Görings andra hustru Emma och dottern Edda, när de satt isolerade i en fallfärdig stuga efter kriget.
När en gång en systerdotter till Carin frågade Göring varför han gripits av ett sådant storhetsvansinne, svarade han aldrig kunde glömma när Carins möbler ropades ut på auktion. Då hade han ingenting. Inget arbete, inga pengar och inget att erbjuda för en trygg framtid.
Han beslöt sig då att göra allt för att gottgöra henne. Kanske det var början. En strävan att hedra Carin och hennes minne. En skuld.
written by Erik Edelstam

Thursday, August 22, 2002

Baltutlämningen del 3

Dagen efter, den 26 november skulle äntligen det definitiva utlämningsbeslutet fattas i konselj.
Uppe på slottet tog kungen och kronprinsen emot Per Albin Hansson, Undén, Vougt, Zetterberg, Danileson och Nils Quensel, som senare skrev om konseljen i sina memoarer. Resten av regeringen hade blivit kallade försent. Jag undrar om Harald skötte kallelserna den gången?
Det blev en rörig konselj. Först kunde man inte ens ena sig om vem som skulle föredraga ärendet och hur det skulle avfattas. Sedan meddelade Zetterberg att han inte ville vara med på ett beslut om förpassning:
”...Det hela blev villervalla, kungen sade sig ej begripa läget. Statsministern bad att få justera besluten i efterhand i närvaro av hela regeringen. Detta blev utgången. Kungen beklagade sig för Vougt och mig hur trängd han var av folkopinionen.
På återvägen mötte vi flera ledamöter, som först nu blivit kallade till konseljen...” , skrev Nils Quensel.

Regeringen sammanträdde efteråt i kanslihuset. Zetterberg, Danielson och Quensel förklarade att de inte stödde beslutet om balternas utlämning. Zetterberg hotade att ta avsked och Undén försökte gjuta olja på vågorna med att vilja skjuta på utvisningen av balterna, med tanke på deras hälsotillstånd efter hungerstrejken. Han insisterade dock, tillsammans med Wigforss och Sköld att protokollet och reservationerna skulle skulle hållas hemliga. Ett tvivelaktigt förfarande, som i praktiken gjorde reservationerna verkningslösa.
Man kan lätt förstå att Per Albin inte hade något att meddela pressen efteråt.

Planer drogs nu upp av försvarsstaben hur man skulle genomföra själva evakueringen av lägren. Den skulle genomföras med en kombination av militär, fältpoliser och civila statspoliser, kallade ”Die Schwarze” (de svarte) av internerna, förmodligen på grund av den mörkblå färgen på uniformerna.
Meningen var att dessa styrkor diskret skulle skulle omringa lägren , klippa sig igenom taggtråden och gå in vid alla tillgängliga portar och sedan omringa alla baracker. Sedan skulle ”de svarte” rusa in och besätta varje barack. När detta var gjort skulle en officer komma och meddela att nu skulle utvisningen äga rum och uppmana internerna att packa sina saker. Gjorde någon motstånd fick våld användas och gjorde någon ”häftiga rörelser” så fick man skjuta mot benen.
Sedan var det meningen att de internerade skulle föras i en gång av taggtråd och spanska ryttare till ett väntande tåg, där de skulle låsas in i vagnar under rigorös bevakning.
När man läser om dessa extrema åtgärder får man intrycket att det skulle röra sig om livsfarliga, beväpnade brottslingar, istället för oskyldiga, av matstrejk försvagade, fogliga soldater som bara ville hem.

Från början hade man siktat på att utlämningen skulle ske den 26 november, men det sovjetiska fartyget ”Cuban”, som skulle transportera internerna var försenat. Men den 27 siktades i alla fall fartyget utanför Trelleborg och kunde efter visst krångel föras in till hamn. Men det var inte slut med det. Det visade sig att fartyget var för stort för att passa in vid kajen som de svenska myndigheterna hade tänkt sig, så man blev tvungen att flytta alla anordningar, som t.ex. specialbyggda träramper där soldaterna skulle gå ombord, strålkastare, taggtrådsavspärrninger, o.dyl.
För att ytterligare komplicera saken så upptäckte man att fartyget, som var ett s.k. ”Liberty”-fartyg, var helt oinrett för att ta emot människor. Ryssarna hade tydligen tänkt sig att utan vidare ceremonier fösa ned internerna i lastrummen som boskap.
Svenskarna blev då tvungna att bygga om båten (på egen bekostnad), så den kunde förses med 3000 madrasser och 350 dubbelbritsar. Till detta kom också toaletter, trappor, belysning och uppvärmning. Entrepenören lovade optimistiskt att det skulle kunna ske till på kvällen dagen efter. Men det var ju naturligtvis önsketänkande. I själva verket blev arbetena inte klara förrän på fredagen den 30.
Ett annat irriterande moment var också att de ryska minsveparna som skulle eskortera ”Cuban” över riskfyllda vatten, låg inblåsta på Bornholm. Utan minsvepare, ingen avfärd.

Protesterna fortsatte flyta in till regeringen. Internationella Röda Korset i Geneve skickade en not till UD, som i en något krystad formulering ansåg att man inte kunde tvinga krigsfångar till sitt land mot sin vilja. Till och med påven vädjade för balterna. Hans vädjande togs emot av svenske ministern i Rom, Joen Lagerberg, (som senare skulle bli en mycket omtyckt chef till Harald på legationen i Haag).

Det värsta för Undén måste ändå ha varit protesterna från akademiskt håll. Undén var ju också universitetskansler. Den 26 protesterade rektorerna från universitetet i Uppsala och högskolan i Göteborg. Dagen efter protesterade alla professorer från de juridiska fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm i ett gemensamt uttalande, där man bl.a. framhöll att Sverige inte hade någon folkrättslig skyldighet att utlämna internerna. Men man menade bara balterna. Undertecknarna ville ha en ”...förnyad prövning under hävdande av den folkrättsliga asylrätten och den svenska utlämningsrättens grundsatser...”
Curt Ekholm konstaterar i sin bok att syftningen enbart på balterna sänkte slagkraften i deras argument. Svensk lag och internationell rätt behandlar ju alla internerade utlänningar lika.
Professorerna kunde inte motivera varför de bara avsåg balterna. Vidare anser Ekholm att denna juridiska expertis inte heller kunde ge några ledtrådar om regeringen skulle gå efter humanitära eller rättsliga principer.
Trots bristerna i skrivelsen måste det ändå ha svidit i folkrättsexperten Undéns skinn att bli knäppt på näsan av alla sina kolleger inom sitt eget specialområde.

De tyska soldaternas öde var det ingen som brydde sig särskilt om, även fast brottet mot Geneve-konventionen även gällde dem. En stor orsak kan ha varit den växande antipatin mot allt tyskt, sedan nazisternas stora brott mot mänskligheten uppenbarats vid krigsslutet. Den allmänna uppfattningen var att de fick vad de förtjänade.
Tyskarna uppfattade sig själva som patrioter, som hade kämpat för sitt land och lydit order. De ansåg att Wehrmacht stod utanför de brott som hade begåtts och att det var SS som var de skyldiga. Men senare forskning har ändå visat att Wermacht inte alls var så oskyldiga som de gjorde gällande.
Det ironiska är att de civila, nazistiska tyska administratörer, som lyckades fly över till Sverige vid kapitulationen, klassades som civila flyktinngar och kunde sedan fritt återvända till Tyskland. Dessa nazister var ofta de verkliga bovarna och ansvarade för många av de övergrepp och likvideringar som hade förekommit i Balticum. En annan grupp var desertörer från tyska armén, som hade anlänt innan kapitulationen. De klarade sig också undan förpassningen österut. Desertörerna föraktades djupt av övriga tyskar som hade tjänat sitt land intill slutet.
En annan grupp bland tyskarna som förpassades i strid med Geneve-konventionen är läkare och sjukvårdspersonalen. Det står uttryckligen i konventionen att sjukvårdspersonal inte får utlämnas mot sin egen vilja. Samma gällde även fältprästerna.

Tisdagen den 27 skickade regeringen ut oberoende läkare, som skulle genomföra en noggrann sjukvisitation bland de internerade. Matstrejken hade nu gått ganska långt och många var svårt medtagna. Regeringen var orolig att ryssarnas senfärdighet skulle göra att större delen av internerna inte skulle gå att transportera längre. De ständiga uppskoven slet också internerna mellan hopp och tvivel. De hoppades ändå att något mirakel skulle inträffa och att regeringen skulle ändra sig.
Oskars Daugulis skriver:
”...Vår situation har förbättrats. En läkargrupp från Stockholm har kommit för att undersöka oss. De lovade att vi inte skulle utlämnas till ryssarna. Herr Grins har åtagit sig att vara förmyndare för mig som är minderårig...”

Efter läkarundersökningen meddelade ansvarige läkaren, dr. Standell, att samtliga balter skulle föras till sjukhus, då de inte ansågs vara ”transportabla”. Men det visade sig att dr. Strandell egentligen inte hade någon fullmakt att kunna bestämma om förflyttningen. Efter en en rad turer bestämde statsministern att så fick ske.
Med tyskarna förhöll det sig annorlunda. De ansågs alla vara transportabla, utom det växande antal som verkligen knappt kunde röra sig eller som stympade sig själva för att slippa åka. Men regeringen ville bli av med tyskarna till varje pris och sköt problemet med balterna framför sig genom att stoppa in dem på sjukhus.

På onsdagen den 28 november fattade regeringen det formella beslutet att undantaga balterna på grund av sjukdom. Ett sätt att slå blå dunster på opinionen och ryssarna. Men det var samtidigt ett grymt sätt att inge förhoppningar hos balterna. Man kan inte undgå att fundera på hur regeringen, d.v.s. Per Albin och Undén, verkade handla i panik och inte riktigt visste vad de skulle göra.
Sven Grafström föredrog ärendet för regeringen inför det formella beslutet. Han skriver i sin dagbok samma dag:

”Utvisningsfrågan har nu tagit dimensioner, som regeringen inte kan bemästra. Balterna hava redan hungerstrejkat så länge, att det enligt inhämtade läkareutlåtanden inte kan bli tal om att transportera dem. Tyskarna hava redan hungerstrejka på ett något senare stadium men göra det i stället synnerligen effektivt genom att jämväl underlåta att intaga vatten. Om transporten dröjer länge till, bliva jämväl de flesta bland de internerade tyskarna oförmögna att förflytta sig...”
”...Under tiden strömma protester in till regring och myndigheter från all håll. Vid sidan av de rent humanitära hänvändelserna hava kommit en hel del uppgifter från lägren, att vissa internerade skulle vara civila, att de inte anlänt från den sovjet-tyska fronten eller att de hava andra mer eller mindre vägande skäl att åberopa för att undandraga sig utlämning...”

Tonen i detta avsnittet i dagboken är inte trevlig. Det är den maktfullkomlige ämbetsmannen som skriver personligt och avslöjande utan att egentligen veta att han kastar masken.

Grafström skriver hur han i statsrådsberedningen föredrog ärendet om ovan nämnda ansökningar. Han rekommenderade i sitt PM ”...att dessa ansökningar inte borde föranleda någon åtgärd, enär internerna tidigare lämnat andra uppgifter, enligt vilka de otvivelaktigt tillhörde den kategori, som skulle utlämnas...”
Regeringen följde oreserverat Grafströms rekommendation, dock först efter en hetsig och förvirrad debatt. De som spjärnade emot var som vanligt statsråden Zetterberg och Danielson, som ville ha en ny individuell prövning. Grafström avfärdar deras invändningar genom att skriva: ”...En dylik är ju f.ö. vad balterna beträffar alldeles onödig, då regeringen redan beslutat, att dessa inte skola utlämnas på grund av deras tillstånd. Beträffande tyskarna måste man hålla sig till tidigare uppgifter, som tiden inte medger en ny prövning. Per Albin blev mycket irriterad på Zetterberg, som verkade uppriven, och sade något om, att beredningen inte finge urarta till en diskussionsklubb...”

Grafström ignorerade i sin föredragning helt de många och mycket noggranna utredningar som gjorts av lägercheferna och polisen i de olika lägren, som bestyrkte internernas ändrade uppgifter. Han förstod överhuvudtaget inte problemen runt de uppgifter som flyktingarna lämnade när de kom till Sverige.
När de anlände var de flesta utmattade och chockade efter resan över Östersjön och sina upplevelser innan dess. Oftast uppstod språksvårigheter, många var rädda för efterräkningar och andra handlade i rent oförstånd. Missförsånden var legio. Grafström ansåg att de ändrade uppgifterna bara var försök till lögner när utvisningen blivit så uppmärksammad. Att de nya uppgifterna helt kallt viftades bort av Grafström, är desto mer häpnadsväckande, när man tänker på hur insatta de svenska lägercheferna var i flyktingarnas situation och att erfarna poliser, som var vana att bedöma personers trovärdighet, hade varit med vid utredningarna.

Balterna fördes till olika sjukhus. De olika grupperna som hade bott tillsammans och blivit nära vänner splittrades, alla ägodelar togs ifrån dem och lagrades någon annanstans och i varje sal placerades en bastant polis som vakt. Till och med radioapparater konfiskerades och ingen fick tillgång till tidningar. ”...Men de har glömt systrarna! De berättar allt för oss, på en blandning av tyska och svenska och engelska och vi förstår allt. Jag förstår inte ens hur vi kan förstå allt?... Systrarna hjälper oss med hungerstrejken. De frestar oss inte med goda och doftande maträtter som överheten i Stockholm beordrat dem att göra...”, skriver Valentis Silamikelis.
Ansvaret för balterna hade nu övergått till civilförsvarsstyrelsen från militären och man ville inte ge balterna en chans att bli upphetsade och börja bråka. Men hungerstrejken fortsatte oförtröttat.

Ryssarna var som vanligt extremt misstänksamma och trodde inte alls på svenskarnas uupdukade historia om balterna, vilket de i och för sig hade rätt i. Ryssarna trodde också att sjukskrivningen var en fint för att helt undandra balterna från utlämning, vilket regeringen lite svagt försökte göra. De gillade heller heller inte den svenska opinionen. Den sovjetiske ministern Tjernuyjev påstod att svenska folket egentligen var för utlämningen, men att den nazistiska svenska pressen hade spridit propaganda och piskat upp opnionen mot Sovjetunionen. Han avvisade alla påståenden om att det var ryssarna själva som bar skulden till de ständiga förseningarna. - Så det var den gamla vanliga retoriken vi alla kommer ihåg från Sovjettiden.

Medan ångesten, utmattningen, stympningar och självmord ökade bland tyskarna i lägren gick turerna fram och tillbaka mellan svenska myndigheter och ryssarna, som inte gjorde mycket för att skynda på processen. Ryssarna hade problem med sin interna kommunikation och den ena handen visste inte vad den andra gjorde. Och svenskarna hade hela tiden ångest för att tyskarna skulle bli så försvagade att det överhuvudtaget skulle gå att flytta.Det gällde att skynda på och få problemet ur världen.

Och protesterna fortsatte att flyta in. Per Albin avslöjade en ganska cynsik attityd i Sven Grafströms dagbok den 28 november:
”...Ny beredning på eftermiddagen i en något mindre krets med militärer närvarande, varvid beslöts, att ”tysktransporterna” icke desto mindre skulle sättas igång i morgon klockan 12. Då vi lämnade beredningen, som ägde rum i PA:s arbetsrum i kanslihuset, visade mig denne två högar med skrivelser och telegram. Han pekade på den större högen och meddelade, att den utgjordes av protester. Jag antager, att den mindre bestod av instämmanden i regeringens politik. ” Det är inte så farligt,” sade PA, ”jag haur större haugar i skaupet darbourte, från Finlandskrisen.” - a private and somewhat primitive Gallup poll, föreföll det.”

Från början ville man sätta igång evakueringen av tyskarna den 29, men det visade sig omöjligt eftersom de ryska minsveparna fortfarande låg inblåsta vid Bornholm. Regeringen fick ge med sig inför försvarsstabens oundvikliga fakta. Först på fredagen den 30 kom besked av de ryska båtarna var på väg. Vinden hade börjat lägga sig. Då gavs grönt ljus att storma tyskarnas läger. Den dagen kom att kallas för ”den blodiga fredagen”, i alla fall vid Ränneslättslägret vid Eksjö.
Men det blev också blodigt i andra läger.

Utrymningen av lägren följde i stort sett den i förväg uppgjorda planen. På Ränneslätt tillfrågades först tyske lägeräldsten om internerna frivilligt ville evakuera lägret. Svaret blev nej. Då gav den svenske chefen, major Grahnberg, startsignalen till stormningen med ett lyspistolskott.
Stormtrupperna tog sig snabbt in i lägret, som planerat, men tyskarna hade blivit förvarnade och vacklade blodiga ut ur sina baracker. Framför den största baracken samlade sig en stor klunga på ungefär 75 man, som höll sig tätt samman. De till och med band ihop sig med remmar och skärp. Under tiden högg de varandra i mage och bröst och skar upp ådror, - blodet forsade. De svenska militärerna togs med överraskning av tyskarnas snabba motdrag och visste inte riktigt vad de skulle göra. Under tiden omringade statspolisen, som hade kommit lite på efterkälken, övriga baracker och började evakuera dem. Det tog tid. Först efter nästan en timme marscherade poliserna upp till klungan. De började mödosamt och vålsamt att bryta upp den med batonger och slag. Skriken ekade genom luften. Tyskarna var hysteriska. Några låg nästan nakna på den frostiga marken med sönderrrivna kläder. Vartefter de svårast skadade föll till marken, drogs de bort och förbands. De svårast skadade fördes till sjukhus.
Under tiden stod ett stort pressuppbåd och fotograferade och filmade.Det som skedde var helt sensationellt. Evakueringen skulle ge ett stort genomslag i svensk press. Åskådarna, de inkallade officerarna och soldaterna, inklusive de officiella vittnena, var chockade.
Efter hand lugnade situationen ner sig och man kunde föra in internerna i sina baracker för att komplettera sin packning. Polischefen Berner genomförde också en total visitering av tyskarna och man tog ifrån dem allt som de skulle kunna skada sig med, inklusive livremmar. Det som upprörde tyskarna mest var att de blev fråntagna sina käraste ägodelar, som plånböcker med fotografier av sina käraste, pengar, pass och soldatböcker. Föremålen återbördades senare, men mycket blev kvar.

För att veta hur rädd försvarsstaben var för ett misslyckande, är det intressant att se hur många militärer och poliser som deltog i evakueringen av Ränneslätts lägret. Curt Ekholm uppger att för att evakuera 450 tyskar, så stormade 425 beväpnade soldater, följda av 150 fältpoliser och 145 statspoliser. Till detta kom också bevakningspersonal, sjukvårds- och transportpersonal, m.m. Totalt blev det omkring tusen personer, som ändå inte kunde hindra att 46 tyskar blev tvungna att tas till sjukhus, varav 24 för allvarligare självmordsförsök. Det skall i detta sammanhanget påpekas att man tog med sig ett stort antal skadade på tåget. Ungefär 40% av tyskarna fick lämnas kvar, vilket ungefär blev samma antal i övriga läger.
I det lilla Gunnebolägret, med 200 tyskar, blev evakueringen lugnare eftersom man stormade klockan fem på morgonen och tog tyskarna bokstavligen på sängen. Den fördes in i bussar, för vidare befordran med tåg till Telleborg.

I Backamo, också på västkusten, blev det en blodig affär. Det blev helt enkelt förfärligt. Internerna kördes upp klockan sex på morgonen. Självstympningarna var omfattande. Tyskarna skar sig själva med rakblad, kvivar och glasbitar och högg av varandra lemmar med yxor. En man gick omkring med en stor sten som han släppte på sina kamraters fötter och ben, som krossades. Han hann med tio av sina kamrater innan han stoppades. De tyska sjukvårdarna delade ut olika kemikalier till sina kamrater, som alla drack, inklusive sjukvårdarna själva. Några dog. En officer hängde sig på vinden till officersbostället. Några rymde och lyckades ta sig till Norge, där de i god ordning överlämnades till västmakterna. De enda som lyckades undgå utlämning var de tyska fältprästerna(!)

1.350 interner transporterades med tåg till Trelleborg. Av praktiska skäl ville man först lämpa av de c:a 1350 tyskarna på den ryska båten i Trelleborg och dagen efter tömma lägren i Rinkeby och Gälltofta på sina drygt tusen interner, med användning av samma tågsätt och bevakningspersonal, dvs. poliser och fältpoliser.
Problemet blev att internerna i Rinkeby måste på något sätt ha fått reda på övriga lägers evakuering (trots totalt nyhetsförbud), eftersom det böjade bli oroligt redan samma dag, dvs. den 30 november. Redan vid halv två hade fyra självmordsförsök och fem stympningar ägt rum. Oron spred sig som en löpeld i lägret.
Försvarsstaben vill att internerna skulle överrumplas redan klockan sju på morgonen, men regeringen, via statsråden Mossberg och Vougt, meddelade att så fick inte ske. Hela natten skickades telegram fram och tillbaka mellan regering och myndigheter. Varför regeringen inte ville att överrumpling skulle ske tidigt på morgonen är en gåta.
Stämningen i Rinkabylägret var desperat. En tysk officer hängde sig under natten och en sjukvårdare tog livet av sig med gift. Självstympningarna ökade och åtta interner rymde. Den tyske lägerchefen fördes till sjukhus sedan han fått nervsammanbrott. Inte förrän 1030 kom grönt ljus från regeringen att utrymningen kunde sätta igång. 1130 rusade fältpoliser och statspoliser in i lägret och lyckades på förvånadsvärt kot tid få läget under kontroll. Utrymningen sattes igång genast och internerna fördes iväg med bussar till Trelleborg, för vidarebefordran till ett ovisst öde i Gulag.
Gälltoftalägret utrymdes utan större problem.
Väl framme i Trelleborg slussades tyskarna ombord på ”Cuban” via täta led av soldater och överbyggda gångar. 1.610 tyskar av 2.771 utlovade kom ombord. Enligt de sista svenska styrkebeseden var det frågan om 2.995 tyskar, 250 stycken fick åka till västzonen i Tyskland. Kvar i Sverige fanns således 1.102 tyskar och 167 balter. Problemen för regeringen i denna klantigt skötta affär var därmed långt från över.

Ryssarna var ytterst misstänksamma mot det faktum att nästan hälften av tyskarna saknades och vägrade lätta ankar. De var protesterade mot att 250 stycken tyskar hade skeppats iväg till den brittiska zonen.
Sven Grafström skriver med sina långa meningar:

”...Klockan halv 3 på natten väcktes jag igen av en ilsken telefonsignal. Slepnikov (den sovjetiske beskickningsrepresentanten i Trelleborg, förf:s anm.) hade order från sin minister att inte släppa iväg fartyget. Skulle det nu hållas ytterligare betydde detta inte bara stora kostnader och olägenheter utan även risk för en återupptagen opinionsstorm.
Jag ringde genast upp den ryske ministern. Jag sade honom, att de svenska mydigheterna verkligen gjort allt, som stode i deras makt för att trots ryskt söl m.m. få med dessa tyskar, jag förklarade sammanhanget med de 225 och jag hotade mad att han komme att få bära konsekvenserna av att båten hölles kvar. Tchernichev å sin sida sade, att han blivit förskräckt över att erfara hur många tyskar som saknades och att detta inte allt varit att förutse efter hans samtal med Undén den 28, då han fått uppfattningen att endast ett ringa antal tyskar vore så sjuka, att de inte kunde medfölja. Jag sade honom, att flera dagar gått sedan dess och att tyskarna hela tiden hungerstrejkat, jag försäkrade honom vidare, att det inte vore svenska regeringens avsikt att behålla dessa i Sverige sedan de blivit friska och jag lovade till sist, att ryssarna skulle få tillfälle att med oss gå igenom alla listor. Efter en sista ”hotfull vädjan” från min sida förklarade äntligen T. , att han skulle giva order om att båten fick gå. T. är naturligtvis rädd om sitt egen skinn i den här saken.”

Regeringen beslutade som sagt att överföra internerna till Civilförsvarsstyrelsen och införde total sekretess. Ingen hade insyn i vad som pågick. - Chefen för CFS, generaldirektören Åke Natt och Dag, yttryckte emellertid sina betänkligheter i ett PM till det ansvarige statsrådet Mossberg. Han varnade med sin kanslisvenska för överföring ”...från myndighet, som redan i detta hänseende vunnit erfarenhet, till annan för de praktiska svårigheterna främmande myndighet...”
Men regeringen lyssnade inte på Natt och Dags kloka varningar utan drev igenom sitt beslut, med svåra konsekvenser får de internerade tyskarna och balterna. De fick nu en fängelseliknande vistelse på sjukhusen. Som tidigare nämnts togs alla personliga saker ifrån dem, brevcensur infördes, ingen radio, inga tidningar, fönstren spikades för, taggtråd drogs utanför och besöksförbud infördes. Förnedrade åtgärder som att alla toalettdörrar togs bort och besöken där fick göras under bevakning. De tyska soldaterna ansåg också att det var under deras värdighet som soldater att bli bevakade som simpla brottslingar av poliser med batonger. Det var vanärande för dem som hade kämpat hela kriget för sitt land med livet som insats. De tyska soldaterna höll, av tradition, sin ära som soldater mycket högt. Något som svenskarna inte kunde förstå, och i synnerhet inte en civil sjukhuschef.
Tilläggas bör att de balter, som identifierades som ledare, bl.a. dr. Helmars Atvars-Eichfuss togs undan och isolerades fullständigt i enrum utan möjlighet till kontakter med omvärlden. De sattes i en sorts isoleringscell, utan att ha gjort något, ända tills de fördes ombord på ”Bjeloostrov”, drygt en månad senare.

Men det räckte inte med det. Dumheten och småaktigheten firade dessa dagar stora triumfer i den svenska byråkratin.
De tyska prästernas mycket viktiga och tröstande verksamhet hos de ångestfyllda internerna beskars kraftigt. Många gånger när prästerna kom, så släpptes de överhuvudtaget inte in, utan fick vinka till internerna från korridoren. Prästerna protesterade hos Biskop Block i Göteborg, som gick till CFS och lyckades förhandla fram att endast tre präster ”godkändes” att besöka internerna. Dessa fick emellertid skriva under en försäkran att besöken enbart gällde själavård och gå med på att predikningarna censurerades. För att ytterligare försvåra prästernas verksamhet, blev dessa tvungna att inför varje besök ansöka hos respektive länstyrelse om tillstånd. Länstyrelserna (utom i Göteborg) förhalade medvetet ansökningarna i det längsta, vilket innebar att det kunde gå mycket lång tid innan prästerna kunde få möjlighet att besöka internerna. Med det tog inte slut med det. När dessa tappra präster till slut kom till ett sjukhus eller läger med tillståndet på fickan, ställde myndigheter och polis på plats till så mycket byråkratiskt krångel att tiden för besöken blev mycket knapp. Det skall här tilläggas att idén att ha poliser som vaktmanskap för soldater var synnerligen dålig. Poliser har, som bekant, erfarenhet av ett helt annat klientel och var helt klart inte lämpade att ta hand om oskyldiga soldater, som definitivt inte var kriminella. Utan bara vanliga människor som vi alla

Det mycket upprörande i denna politik är att inga baltiska präster godkändes. Många av de baltiska internerna förstod tyska dåligt och en del förstod inte tyska alls, så för deras del var själavården meningslös. Det strider klart mot Genevekonventioinen att en internerad inte får ordentlig själavård, dvs han begriper vad som sägs. De f.d. katolska lägerprästerna godkändes inte heller. Inte ens den internerade, tyske fältprästen Friedrich Seefelt, fick hålla gudstjänst för sin kamrater. - Rätten till ordentlig själavård har till och med den grövsta brottsling som sitter i fängelse.

Man kan fråga sig varför internerna blev så illa behandlade och varför regering och myndigheter hela tiden bröt så grovt mot Genevekonventionen och principer för allmän anständighet?
När det gäller just detta fallet pekar Curt Ekholm på det faktum att regeringen, utan att tänka efter, med huvudet under armen, förde över internerna från en väl fungerande militär organisation till en myndighet utan erfarenhet på området, utan instruktioner eller anvisningar och utan en fungerande organisation. Just det som generaldirektören Natt och Dag varnade för i sitt PM och som ignorerades fullständigt av regeringen. Denna arrogans och illa beredda beslut går som en röd tråd genom hela den s.k. Baltutlämningen. Det värsta är att utrikesministern och en av de tunga namnen i regeringen, Östen Undén, var folkrättsexpert och borde ha kännt till vad som gällde.

Sven Grafström skriver den 9 december 1945:
”När jag på eftermiddagen satt och arbetade på UD ringde man från marinstaben och meddelade att det ryska lasarettsfaryget Belostrov just anlänt till Trelleborg! Undén, som jag först talade med (han var i Uppsala) lät verkligen förgrymmad över detta nya utslag av rysk opåräknelighet...”

Denna båt skulle komma spela stor roll i fortsättningen. Grafström stavade fel i sin dagbok. Den hette egentligen ”Bjeloostrov” (Vita ön) och var ett f.d. finskt passerarfartyg, ”Aallotar”, som finnarna hade tvingats lämna ifrån sig som krigsskadestånd till Sovjet efter krigsslutet. Att tala om det som ett larsarettsfartyg är nog att överdriva. Ett antal träbritsar utan madrass i lastrummet utgjorde sjuksalen. De skadade som inte fick plats i britsarna lades helt enkelt direkt på durken. Den medicinska delen var heller inte mycket att hurra för. Tre läkare och fem sjukvårdsbiträden fanns med ombord. Möjligheter till tvättning o.dyl. existerade inte. Valentis Silamikelis berättar hur han i alla fall fick ligga på en bar madrass i en hytt, men att läkaren, som verkade vänlig, stal hans klocka vid omläggning av bandage.

Undén kallade irriterat upp den ryske ministern Tjernysjev och bad om en förklaring till ”Bjeloostrovs” oväntade uppdykande, dessutom utan anmälan i förväg. Tjenysjev bad tusen gånger om ursäkt och lovade att det inte skulle upprepas. Det hade berott på något lokalt initiativ i Helsingfors. Anmälan skulle ha kommit från Moskva samma dag. Han ville dock sätta igång med evakuering genast och sade att han ville få med balterna i första hand. Tyskar kunde man klämma in i mån av plats.
De båda herrarnas konversation blir alltmer intressant. - Undén svarade att han kunde acceptera förklaringen om fartyget, men att det inte var fråga om att skicka iväg balterna, eftersom de fortfarande matstrejkade 1 januari 2002. Han skulle kunnna tänka sig skicka iväg ett antal tyskar, som hade blivit såpass friska att de var transportabla. Angående balterna fortsatte han att de inte kunde transporteras nu och att han inte visse när detta skulle kunna ske.
Min egen reflektion är att detta förmodligen var den sista chansen för Undén att helt neka att lämna ut balterna. Det hade förmodligen gått, men istället försökte han på ett informellt och inte särskilt psykologiskt sätt, sedan tolken lämnat, att lirka med ryssen.
Han undrade om Tjernysjev hade något förslag om hur man skulle kunna ta sig förbi problemet med balterna, genom att t.ex.Sovjet kunde meddela att man inte ville ta emot de som matstrejkade. Tjernysjev slog ifrån sig och sade att det var helt orealistiskt. Balterna skulle med till varje pris. Det spelade ingen roll hur många det var. Baltutlämningen var en mycket viktig pricipfråga för Sovjetunionen. Samlingsregeringen hade ju fattat beslutet om utlämningen och man kunde inte från sovjetiskt håll förstå varför överenskommelsen kunde uppfyllas.
Undéns försök att komma undan problemet med balterna misslyckades skändligen.

Samma dag meddelade UD genom en kommuniké att ”Bjeloostrov” hade anlänt och att de interner som var friska nog skulle utlämnas. Det började bli spekulationer i pressen, så UD meddelade senare att man gjorde ”...en översyn av de internerades, däribland balternas status...”
Verkligheten var att balterna tills vidare var helt undantagna från utlämning. Även de tyskar som genom skrivelser bett att få sin status omprövad. När pressen förstod att det bara var frågan om tyskar svalnade intresset. Överhuvudtaget så hade inte pressen många möjligheter att rapportera eftersom tystnaden från alla inblandade, på grund av sekretessen, var total. Locket hade lagts på med stor precision.

Regeringen vill få iväg så många tyskar som möjligt. Denna gång gick det tämligen smärtfritt. Organisationen var vid det här laget väl intrimmad. Men självmordsförsök och stympningar förekom fortfarande.
En spektakulär och belysande incident var stormningen av sjukhemmet Fridhem i Hässleholm. Bara namnet Fridhem är ett hån mot vad som inträffade. Klockan fyra på morgonen, den 14 december, stormade ”Die Schwarze” in på sjuksalarna där tyskarna fridfullt låg och sov och drog dem ur sängarna. Några hann ändå i tumultet skära upp pulsådrorna med rakblad, svälja föremål och till och med ett rakblad. Några lyckades skada sig under transporten och en fick föras till sjukhus medvetslös efter att ha svalt gift. Avsaknaden av hänsyn och medmänsklighet var här total. Det visar också att poliserna inte var vuxna sin uppgift, utan behandlade de sjuka och försvagade internerna som farliga förbrytare.
När ett antal tyskar lastats in på ”Bjeloostrov”, upptäcke ryssarna och generaldirektören Natt och Dag att det fanns plats för ytterligare fångar, så man gjorde ett svep i Rinkabylägret och stuvade in ytterligare ett hundratal.
När ”Bjeloostrov” lättade ankar den 16, kl.1015, hade man med sig 528 tyskar. Resan gick mot ett okänt mål, som visade sig vara Libau (Liepaja).

Den hysteriska sekretessen gällde också internerna själva. De blev inte informerade om något. Så när den andra, just beskrivna, utlämningen ägde rum trodde balterna att den även skulle gälla dem. Ingen berättade för dem att balterna var undantagna, vilket skulle ha besparat dem stor ångest och oro. Samma gällde de tyskar som hade undantagits och som skulle skickas till västzonen. De fortsatte självstympningar och en del försökte rymma.
Valentis Silamikelis skriver den den 11 december, mer en månad innan han själv blev utlämnad: ”Beloostrtrov har kommit för att hämta oss och tyskarna. På natten segrar jag över mig själv. Jag tänker inte gå ombord. Det finns bara två möjligheter - att gå ombord och förbli levande eller att inte gå ombord och dö. Jag har kommit tillrätta med mig själv.”

För att i någon mån förbättra sitt anseende i denna fråga, hade regeringen beslutat att en s.k. prövningskommission skulle tillsättas för att gå igenom de protesterande tyskarnas och balternas status. Ledamöter var byråchefen Ernst Bexelius från Utlänningkommissionen, t.f. byråchefen Östen Lundborg, UD och major Hakon Leche vid försvarsstaben. Synbart tunga namn.
Arbetet gick till så att man gick igenom varje enskild man och bedömde hans trovärdighet ifråga om de ändrade uppgifter. Med jämna mellanrum höll man sedan beredning tillsammans med regeringen där man gick igenom sitt resultat och beslutade om varje enskilt fall. Från regeringens sida deltog oftast Undén, Möller (socialminister) och Zetterberg (justitieminister), tillsammans med statsråden utan portfölj, Ouensel, Danielson och Mossberg. Regeringen hade således hela tiden sista ordet och styrde besluten som de ville. En oberoende kommission var det inte tal om.
Kommisionens resultat var, när man läser hur de arbetade och vad de kom fram till, ganska värdelösa. För mig framstår dess tillblivelse som en typisk politisk fint, ett sätt att lura opnionen. Något som vi sett så många gånger i politiken.
Regeringen säger med stora åthävor att man nu verkligen skall gå till botten med problemet med asyl o.dyl., i själva verket fortsätter man att strunta i Genevekonventionen och har samma hårda inställning som förut. För syns skull ändras några enskildas status, men fortfarande är man lika undfallande under de ryska kraven.

Som tidiage nämnts uppgav flyktingarna, när de landade på svensk mark, de uppgifter som de trodde skulle vara bäst för tillfället. De flesta ansåg att det var bäst att säga att de militärer. När de sedan upptäckte att de första uppgifterna var en nackdel, ville de ändra sig och säga hela sanningen. Kommissionen krävde då konkreta bevis, vilket de flesta av begripliga skäl inte kunde visa. En annan princip som kommisionen gick efter, var att man gick strikt efter var de hade kommit ifrån. Det spelade ingen roll om någon hade tjänstgjort hela kriget i Norge och bara var på tillfälligt besök i Balticum, denne hänfördes ändå till ostfronten. Samma sak omvänt, den som hela kriget varit på ostfronten och var på tillfälligt besök i västzonen och av någon anledning hamnat i Sverige, hänfördes till väst och slapp utlämning (40 - 50 st.).
När det gäller balterna, rekommendera kommissionen hederligt nog att man skulle genomföra en polisundersökning av vaje enskild balt, men regeringen avslog denna begäran.
Det märkligaste beslutet rörde de balter som kommit från Bornholm, den s.k. Bornholmsgruppen, som bestod av ungefär 125 man, dvs. den större majoriteten av balterna. De sökte nödhamn i Ystad och bad att få åka vidare efter reparationer, men nekades.
Chefen hette kapten Keselis , som vid ankomsten uppgav att alla var militärer. Han trodde att det var det bästa. Senare, när sanningen om det svensk - sovjetiska samarbetet kom fram, ändrade han sina uppgifter och sade att många i gruppen var civila. I något fall kunde kommissionen visa att påståendet var felaktigt. Men bara en balt ur denna grupp undantogs eftersom han var civil .
Det intressanta med Bornolmsgruppen är att de, för det första, kom från Danmark, där tyskarna hade kapitulerat till västmakterna. Ryssarna invaderade ön först senare. När de befann sig på ön blev de, för det andra, demobiliserade och därmed avväpnade av sitt egna lands myndigheter. De var med andra ord helt klart civila. Flera hade inte varit i en krigszon på över en månad. Efter demobilisationen blev de beordrade att gå till Köpenhamn. Att de inte bytt om till civila kläder är självklart, eftersom dessa fanns på hemorten. - Alla dessa uppgifter stod förmodligen i deras soldatböcker.
Dessa två, avgörande faktorer, struntade kommissioinen fullständigt i. Bexelius nämnde det överhuvudtaget inte i sin rapport. - Det framstår klart regeringen inte vågade ta undan denna stora grupp, som bestod av 75% av de internerade balterna, hur mycket vägande skäl de än hade. Regeringen gick emot sina egna kriterier bara för att göra rysssarna till lags i en känslig situation. Sveket var fullständigt.
Som tidigare nämnts undantogs heller inte läkare och annan sjukvårdspersonal, likaså prästerna, trots att dessa grupper betraktas som civila och att det uttryckligen står i Genevekonventionen att de inte får göras till krigsfångar.

Tiden fram till den definitiva utlämningen den 23 - 25 januari präglades av vanligt krångel med ryssarna och intensiv notskrivning. Svenskarna ville bl.a. skicka iväg internerna på egen köl, vilket ryssarna nekade. De vanliga förhalningarna och misstänksamheten hos ryssarna var legio. Till sist anlände i alla fall ”Bjeloostrov” till Trelleborg och den sista utskeppningen kunde äga rum. Dock inte utan de sedvanliga missödena. En kraftig vind gjorde att fatyget inte kunde gå till hamn, utan fick ligga och vänta ute på redden.
Då var redan en busskolonn på väg med 160 interner från Rinkaby, som man plötsligt inte visste vad man skulle göra av. Kolonnen dirigerades till Malmö och senare till det utkylda sommarhotellet Falsterbohus, där de fick tillbringa natten. Atvars-Eichfuss, som hade hämtats från sin isolering fick inte följa med de övriga, utan spärrades in i en cell på polishuset i Malmö. Men han hade det förmodligen bättre i finkan än på det iskalla Falsterbohus.

Stomningarna av lägren följde samma mönster som förut. Pressen hade ingen aning om vad som hände eftersom presskommunikén kom först när utrymningen var över. Tystnaden från de ansvariga inför pressens frågor var total.
I Rinkaby stormade polisen in kl 0635, den 23 november och tog alla internerna sovande. För att vara riktigt på säkra sidan hade man 225 poliser på 153 interner. Inga intermezzon rapporterades.
Däremot var det värre på Gälltoftalägret. Internerna hade uppenbarligen blivit förvarnade på något sätt, trots den totala mörkläggningen. När poliserna stormade in den 25 hade redan den lettiske löjtnanten Arturs Plume kört en kniv i magen. Överstelöjtnanten Karlis Gailitis hade svalt gift och en annan hade svalt en kniv, men de gjordes snabbt transportabla, och baxades ombord på bussarna tillsammans med övriga interner.
På sjukhemmet Fridhem utspelades samma scener. Valentis Silamikelis skriver:
”Tidigt på morgonen rycktes sjuksalens dörrar upp och in stormade svartklädda poliser som såg ut som dödens sändebud. De ställde sig tre och tre vid varje säng, visiterade oss och beordrade oss att klä på oss. (Jag darrar fortfarande av skräck när jag tänker på detta ögonblick.) De tog tag i våra armar och ben och började släpa oss till bussarna. Vi protesterade och sade att vi kunde gå själva. Det gjorde vi, trots att vi inte fått gå på länge. Ilskan gav oss kraft. Ändå höll de ett fast grepp om oss...”
”...Peteris (Vabulis, förf:s anm.) hade lyckats gömma en kniv och befriade händerna genom att resa sig upp från sin plats i bussen. Mycket snabbt skar han av halspulsådern på vänster sida. Det forsande blodet gick inte att stoppa omedelbart.
Han dog på väg till Trelleborgs sjukhus.
Historien kommer aldrig att kunna tvätta bort vårt blod från Trelleborgs kullerstenar likaså kommer svenskarnas tårar aldrig torka. Detta blod och dessa tårar förenar oss mer än alla vackra tal och avtal.
Balticum har många vägar till Golgata, en av dem finns i Sverige och leder till Trelleborg.
Nervspänningen var fruktansvärd. När jag fick syn på fartyget var sista ögonblicket inne. I rockfickan hade jag en glasskärva, men jag kunde inte komma åt den för polisen bredvid mig höll i min högra hand. Med den vänstra slog jag snabbt sönder förnsterrutan i bussen och skar mig i handleden. Omedelbart greps jag av tre poliser som släpade ut mig och förband mig lite vårdslöst. Några svenskar, läkare eller myndighetspersoner, tittade på såret och förmodligen konstaterade de att det inte var livhotande så de beslöt sig för att lämna ut mig. De lade mig på en bår där de höll fast mig medan de bar mig uppför landgången. Jag skrek och svor och förbannade Sverige och försökte komma loss. Det lyckades nästan då jag skulle övelämnas till ryssarna. Jag knuffade undan dem och slängde mig mot relingen. Vi hade tidigare talat om att försöka hoppa i vattnet från landgången om inget annat hjälpte. Men landgången var inhägnad och svenska poliser höll alla i ett fast grepp på kajen och senare gjorde ryssaarna det när vi kommit ombord. Flera av dem bar ner mig i båten. Att jag skulle ha blivit mycket brutalt behandlad och att jag skulle ha skrikit slagord har någon journalist hittat på. Förmodligen för att skildringen skulle bli lite färggrannare. Detta upprepades senare i pressen, i böcker och i filmen. Det var inte sant. Vid sådana tillfällen har man inga slagord i huvudet, man är bara ilsken och förbannad.

Vabulis självmord och Valentis Silamikelis uppträde var det enda dramatiska som egentligen inträffade. Men pressen var där och fick med sensationella bilder och filmer av den förtvivlade Valentis som kämpade för sitt liv.
Annars gick ilastningen av internerna lugnt till. De var vid det här laget apatiska. För en del var det närmast en lättnad att det hela nu var över och att man slapp all ångest och nervspänning.
379 interner kom ombord, varav 146 balter. 104 interner var kvar på grund av skador och 25 hade rymt. Totalt utlämnades 2.882 interner, varav 153 balter.
”Bjeloostrov” avgick kl. 1850 samma kväll med destination Libau.

Hur gick det för de utlämnade internerna sedan. Alla fördes till ett fångläger i en nedlagd sockerfabrik utanför Libau . Efter några veckor kom soldater till sockerfabriken och förde bort alla baltiska officerare och intruktörer. De hördes inte av mera.
Balterna skildes av från tyskarna och fördes till ett annat läger där de fick göra tegelstenar. I slutet av augusti frigavs de. Men de frigavs till en tillvaro som trejde klassens medborgare, dvs. de fick inte gå i skolan eller universitet och de kunde inte ta några bättre arbeten, utan kunde bara försörja sig som kroppsarbetare. Orsaken till att de frigavs var de svenska framstötarna, bl.a. kungens brev till Stalin, att balterna inte skulle få några efterräkningar.
Men efter ett eller två år arresterades många igen, då med påhittade anklagelser, och skickades till GULAG. Valentis Silamikelis dömdes till 25 år, men satt ”bara” i det ökända strafflägret Vorkuta i fem år, 1950 - 55.
Efterforskningar pågår fortfarande vad som hände med balterna. Man vet ännu inte mycket. Av de 153 som lämnades ut vet man säkert att fyra avrättades genast, två avled i förhör eller liknande och minst 41 hamnade i GULAG. Ett tjugotal återstår, som man inte vet något om. Man antar att de omkommit i GULAG.

Silamikelis skriver i sin bok att tyskarna sedan skickades ut till olika läger i GULAG och man beräknar att ett okänt antal avrättades och omkom under tranporter eller i samband med förhör. Bedömningarna varierar, men mellan1.000 och 2.000 av de 3.000, som utlämnades från Sverige beräknas ha omkommit i Sovjetunionen. De överlevande frigavs i samband med den tyske kanslern Konrad Ardenauers besök i Sovjet 1955.

Samma dag som den sista utlämningen ägde rum skriver Sven Grafström i sin dagbok på sin lite gammeldags prosa:
” Ytterligare 380 interner, däribland de flesta balterna, avtransporterades idag med ”Beloostrov”. Ett par sorgliga intermezzon inträffade, och en av balterna tog livet av sig under transporten till fatyget. Innan denna pinsamma utlämningsaffär är bragt ur världen återstår transport av ett trettiotal personer, som på grund av sjukdom inte kunde medfölja denna gång. Det kan spekuleras över hur de intransiganta moskoviterna skola ställa sig till denna grupp. Vi komma förmodligen få ideliga påpekningar och nödgas med jämna mellanrum redovisa deras hälsotillstånd. Det kommer säkerligen att bliva svårt, om icke ogörligt, att rädda dem från att dela kamraternas öde. Förmodligen skall man likväl å svensk sida söka draga ärendet i långbänk...”

Det blev en långbänk. Ryssarna återkom flera gånger under året och regeringen slingrade sig och förhalade ärendet. Den 1 november 1946 avslutades ärendet med en not till Sovjetunionen där regeringen förklarade att den ansåg att: ”...utlämningen av f.d. tyska militärpersoner som avslutad med transporten den 25 jan...”

Efter några månader i läger fick de kvarvarande civil status och kunde återvända hem. Ett fåtal balter stannade kvar i Sverige. Resten flydde till England med fiskebåtar. De kunde inte längre lita på Sverige.

Curt Ekholm gör i slutet av sin bok en sammanfattning som är ganska belysande för den s.k. Baltutlämningen, som i och för sig inte bara rörde balter. Han säger att utlämningen är helt enastående i svensk historia. Sett mot våra insatser för flyktingar både tidigare och senare är utlämningen helt otrolig.
Han pekar på det faktum att det rör sig om den enskilde flyktingens, den f.d. soldatens rätt att bli betraktad som en unik och rättskompetent person. Ovanstående skildring visar att flyktingarna betraktades som ett kollektiv, som man ville bli av med av ekonmiska skäl. Regeringen hade ett handelsavtal med Sovjetunionen i sikte.
Sven Grafström skriver att ryssarna ville ha en miljard (!) i kredit, men att han rekommenderade bara 300 miljoner. Regeringen föll naturligtvis undan för ryssarnas begäran och gav dem krediten på en miljard (en svindlande summa på den tiden). Handelsavtalet med Sovjetunionen visade sig senare vara ganska värdelöst. De hade ingenting att lämna i utbyte.

Beslutet i juni 1945 fattades aningslöst i en anda att ”nu är kriget slut”. Handläggningen av ärendet var helt inkompetent skött av berörda tjänstemän och varningar från de som hade insikt, sköts helt åt sidan. Det märkliga var att de ansvariga intalade sig själva att Sovjetunionen var en rättsstat som alla andra, trots att de, som de flesta i Sverige visste, att tåget till Sibirien alltid stod färdigt på stationen med ångan uppe.
Hela hemlighetsmakeriet kring affären, redan från första början, visar att de ansvariga visste att de gjorde något som var helt fel och stred mot alla humanitära grunder.
Det avgörande för regeringen var arbetarrörelsens, med LO i spetsen, oreserverade stöd för utlämningen. När regeringen tvekade, kom stödet som en skänk från himmelen.
Flyktingarna klassades genast som nazister, även om man inte i ett enda fall kunde påvisa att någon begått krigsförbrytelser. Sanningen var att soldaterna själva, nästan alla, hade arbetar- och bondebakgrund.
I och med LO:s stöd blev regeringen också tvungen att inkludera balterna. Hemlighetsmakeriet kring utlämningen gjorde också att inge reela fakta kom i dagen och debatten förföll till generaliseringar. Curt Ekholm pekar också på det faktum att det var egentligen bara de militärer, som tjänstgjorde i lägren, som kom sanningen närmast och insåg hela affärens komplicerade natur. Den enda pressröst som ställde sig på flyktingarnas sida var GHT (Göteborgs Handels & Sjöfartstidning), som tidigare under kriget hade varit en av de få tidningarna, som öppet hade vågat kritisera Sveriges politik mot Hitler -Tyskland
Utlämningen sänkte också Sveriges anseende som förkämpe för rätt och humanitet. Det var först med den stora insatsen med de ungerska flyktingarna 1956 och Haralds insatser för alla chilenska flyktingarna 1973 och framåt, som vi fick lite bättre anseende.
Likväl ligger Baltutlämningen kvar som ett öppet sår i vår senare historia, som hela tiden infekteras i samhällsdebatten. Denna djupa konsekvens förstod inte samlingsregeringen när de illa informerade, lättvindigt och tanklöst tog beslutet den 12 juni 1945.

Ovanstående text lyder under upphovsrätts lagstiftnigen och får inte kopieras eller distribueras utan författarens tillstånd.

Baltutlämningen del 2

Fram mot september - oktober organiserades lägren om och flyktingarna flyttades till läger där det skulle vara enklare att evakuerara dem till utskeppningshamnarna. Man ville också förbereda sig inför vintern. Tidigare hade de flesta bott i tält. På samma gång byttes en del svenska befäl ut. Förflyttnigarna skapade oro och irritation. Havdhem lägret på Gotland stängdes, med den konstiga förklaringen att ”det skulle minska flyktrisken”(!)
Ett särskilt läger inrättades för de baltiska flyktingarna på Ränneslätt den 12 oktober. Det skulle komma kallas för Baltlägret. C:a 157 balter vistades där. Man ville skilja rikstyskarna från andra nationaliteter. En del av dessa skickades också hem, däribland fransmän från Elsass, som blivit tvångsinkallade och polacker. Balterna ansågs vara Sovjetmedborgare och skulle därför utlämnas

Fram mot september - oktober organiserades lägren om och flyktingarna flyttades till läger där det skulle vara enklare att evakuerara dem till utskeppningshamnarna. Man ville också förbereda sig inför vintern. Tidigare hade de flesta bott i tält. På samma gång byttes en del svenska befäl ut. Förflyttnigarna skapade oro och irritation. Havdhem lägret på Gotland stängdes, med den konstiga förklaringen att ”det skulle minska flyktrisken”(!)
Ett särskilt läger inrättades för de baltiska flyktingarna på Ränneslätt den 12 oktober. Det skulle komma kallas för Baltlägret. C:a 157 balter vistades där. Man ville skilja rikstyskarna från andra nationaliteter. En del av dessa skickades också hem, däribland fransmän från Elsass, som blivit tvångsinkallade och polacker. Balterna ansågs vara Sovjetmedborgare och skulle därför utlämnas.
Valentins Silamikelis skriver den 28 september angående flyttningen:
”...Det är sagt att vi på tisdag den 2/10 skall transporteras bort från Gotland. Vart? De anser inte att det är nödvändigt att tala om det för oss. Förmodligen till fastlandet. Jag tror knappast att det värsta skall hända. Men det gör detsamma, bara det är ett steg framåt, kanske närmare friheten. Balterna är instängda bakom taggtråd inte bara i Ryssland och Tyskland, men också här i det humana Sverige. Varför?...”

Redan den 22 maj 1945 skickade den lettiske förtroendemannen, kapten Keselis, sin första skrivelse till de svenska myndigheterna, denna gång till UD. Anledningen var att han ville att de internerade letterna skulle få fortsätta till Danmark eller den brittiska zonen. -Inget svar. Nästa brev gick till försvarsstaben den 22 juli - inger svar där heller. Dessa var de första i en lång rad av skrivelser från de internerade till regeringen. Man hänvisade till Génèvekonventionen och det faktum att de västallierade betraktade balter i tysk tjänst som tvångsinkallade (vilket de faktiskt var) och att de som medborgare i en f.d. neutral stat inte kunde skickas hem mot sin vilja till en ockupationsmakt - Men den svenska regeringen lät sig inte bevekas.

När det gäller själva avtransporten med båt, så drog ryssarna fötterna efter sig och kunde inte få fram fartyg för den saken. De krånglade med vilken hamn som skulle användas och sköt avrese datumet framför sig. Tack vare förseningarna blev utlämningen ännu svårare och man kan med fog säga att saken hade kommit i ett nytt läge, vilket borde ha gjort att regeringen tänkte om. - Så var emellertid inte saken.
Oro började spridas i lägren. Den sovjetiska radion, den 13 och 21 oktober, hade meddelat att internerna i Sverige skulle utlämnas och bestraffas. Rykten började gå och ingen ville bekräfta dem.
Den 15 november hölls en s.k. förtrolig presskonferens i kanslihuset. Undén vädjade till den församlade pressen att inte skriva något om utlämningen, förrän man hade ordnat med bättre bevakning av lägren. Pressen ställde inga obehagliga frågor och lydde snällt Undéns uppmaning.

Dagen efter skriver Grafström bl.a. i sin dagbok:
”...UD gjorde ett fåfängt försök i början av hösten att få ryssarna med på att transporten skulle gå till Lübeck (det var ju ett transportsätt, som man skulle hava kunnat ställa som villkor, om man gjort det i tid). Samtidigt hade vi vänt oss till engelsmännen, som förklarade att de inte ville taga emot denna transporrt. Dessa alldeles för sena démarcher användas nu för att döva regeringens samvete, särskilt med de i kontingenten ingående balterna, vilkas öde som landsförrädare i rysk mening nog torde vara tämligen klart...”

Mycket har spekulerats i hur utlämningsbeslutet slutligen kom fram till de internerade. Trots sekretessen sipprade saken långsamt ut. Märkliga saker utspelade sig bakom kulisserna.
Statsrådet Nils Quensel berättar i sina memoarer att justitieministern Herman Zetterberg redan i oktober hade börjat få kalla fötter över utlämningsbeslutet. Han hade tydligen fått betänkligheter över det moraliskt riktiga i den affär han var insyltad i.
”...Vi ansåg båda att, när ryssarna tidigare ej hade avhörts, detta beslut numera vore preskriberat. Numera vore ju situationen en helt annan än då. Balterna särskilt betraktade det som farligt att bliva utlämnade sedan de kommit i åtnjutande av en viss asylrätt och diskussion, om vad som skulle komma hända dem om denna avbrötes, kommit igång...”
Skulle kanske Quensel kunna göra något?

Jodå, - tillfället kom vid Per Albins 60 årsdag den 28 oktober. Quensel diskuterade saken mellan tårtbitarna med Östen Undén, som förklarade att en del resonemang om saken hade tagits upp med Sovjetlegationen. Han ansåg att man nu med fog kunde avvisa alla anspråk. Undén förklarade utan vidare att Quensel kunde känna sig lugn - någon fara för att beslutet skulle verkställas förelåg inte.
Quensel meddelade genast Zetterberg vad Undén hade sagt och skriver senare ”...vi kände oss båda lättade...”
Det märkliga i denna historia är att två dagar innan konversationen på Per Albins födelsedag ägde rum, dvs. den 26 oktober, författade chefen för politiska avdelningen på UD, Eric von Post, ett PM där han bl.a. skrev: ”... Efter samtal med statsministern, har utrikesministern bestämt, att de tyska militärerna och under tysk kontroll stående militärpersoner, vilka flytt från östfronten, skola utlämnas till Sovjetunionen i överensstämmelse med den ursprungligen från svensk sida gjorda utfästelsen...”

Någon ljög. - Var det Quensel eller Undén? Eller var det hela ett missförstånd? - Att Quensel skulle ljuga i sina memoarer 18 år senare är föga troligt. Vad skulle han ha att vinna på det? - Ett missförstånd är heller inte troligt, eftersom Quensel så klart kom ihåg samtalet på Per Albins födelsedag och dessutom hade gjort minnesanteckningar. Undén å sin sida, hade följt ärendet på nära håll ända från början och var mycket väl insatt i de olika turerna, så det är osannolikt att han plötsligt skulle börja blanda ihop regeringens ståndpunkter. Särskilt när han två dagar tidigare hade informerat Per Albin om beslutet.
Det mest troliga är att Undén ljög för att slippa bråk och besvärliga frågor. Han ville väl också att övriga statsråd inte skulle blanda sig i saken. - Om det är sant, så är det ett synnerligen fegt och falskt beteende.

Den 14 november informerades partiledarna av statsministern och den 20 november drogs saken för första gången fram, sedan beslutet i juni, i offentlighetens ljus och det blev inte nådigt. Den dagen drogs ärendet i den allmänna statsrådsberedningen. Regeringen var splittrad.
Justitieministern Zetterberg var kritisk, så även Quensel, som ansåg att den nuvarande regeringen inte var bunden av den förra regeringens beslut, vilket han hade rätt i. Finansministern Wigforss och Sköld stödde Undén i det att regeringen var bunden av sitt beslut. Övriga statsråd yttrade sig inte. De tyckte väl att det inte var mödan värt. Tage Erlander berättade senare att han stödde Per Albins beslut eftersom han ansåg att det skulle få ödesdigra konsekvenser för regeringens anseende om den gav vika för opinonens tryck . - Man kan så här i efterhand konstatera att Erlander hade fel. Regringens anseende skadades allvarligt, just genom att den inte lyssnade på opinionen. Ett fenomen som har en obehaglig tendens att upprepa sig.
Vid lunchen efteråt fortsatte Quenssel diskussionen med Undén och Wigforss.Undén hävdade helt kallt att eftersom de baltiska länderna hade varit självständiga såpass kort tid (20 år), så var de att anse som ryska. En åsikt som han senare hade mage att skulle föra fram offentligt. Wigforss å sin sida, påpekade att utländska soldater i tysk tjänst hade sänts tillbaka till sina respektive hemländer, varför skulle man då göra skillnad på Sovjetunionen? Det faktum att många av dem riskerade avrättning och slavläger tycktes inte ha berört honom. Wigforss fnyste när Quensel påpekade att det säkert skulle bli en opinionsstorm när saken kom ut, och menade att det skulla man nog bemästra.
Samma dag interpellerades ärendet till riksdagens båda kamrar.

Nästa dag, den 21 november, skriver Valentis Silamikelis i sin dagbok:
”...Vi skall överlämnas till ryssarna. Jaha! Eriks ropar från barackens andra hörn:” Nu blir det skit, vi ska överlämnas till vanjkarna!” Det hade han nyss hört på radio. Från Donins får jag ett chiffrerat vykort. Vad skall jag göra? Förbereda mig för flykt? Rita en karta, packa mina grejjor, förstöra onödiga papper?
Vi läser varandras dagböcker. Vi tänker göra så mycket motstånd vi kan. Levande ger vi oss inte...”

Valentis kamrat Oskars Daugulis, som senare hamnade i Gulag, skrev för sin del:
”...Radion meddelar att vi skall utlämnas till ryssarna. Också Stockholms-Tidningen skriver likadant.Vi börjar genast förbereda en artikel som förklarar den lettiska legionen. Om svenskarna inte tar någon hänsyn till det blir det bara våra lik de kommer att kunna skicka till Sovjetunionen. Det har var och en beslutat. Imorgon börjar vi hungerstrejka. Vi har alla redan skrivit på proklamationen...”

Flyktingarnas ankomst och öden i Sverige uppmärksammades inte särskilt mycket i pressen. Det var först när saken debatterades i Riksdagen som allmänheten och journalisterna fick upp ögonen för problemet. Sedan följde alla uppvaktningar, vädjanden och uttalanden av kända personer, som drog till sig uppmärksamhet.

Interpellationsdebatten ägde rum den 23 november. Här var det första gången som det svenska folket fick veta något om utlämningen. En hel del fakta kom fram i riksdagsdebatten. De som svarade på interpellationerna i de båda kamrarna var Per Albin Hansson i första och Östen Undén i den andra kammaren.
Dessa började debatten med en deklaration i repektive kamrar, där de i stora drag förklarade vad som hade hänt. Vad gällde balterna, så ansåg regeringen att man inte behövde vara orolig för att de skulle behandlas sämre än de övriga soldaterna. Regeringen förklarade också att eftersom Sverige de-facto-erkänt de baltiska staternas anslutning till Sovjetunionen, så ville man fullgöra sina skyldigheter mot detta land, men att man också bett ryssarna att beakta de omständigheter unde vilka balterna tvingats agera.
Några egentliga skäl, förutom att man ansåg att tyska soldater inte skulle smita ifrån följderna av kapitulationen, maddelades inte. Man tog inte heller upp det (mycket tveksamma) rättsliga läget och varför man inte lämnat ut soldaterna för länge sedan.

Bland de olika talarna påpekade Åke Holmbäck (fp) den brist på förtroende för folk och riksdag, som regeringen hade visat genom att sekretessbelägga ärendet . Han tog också upp det faktum att Sverige, som neutralt land, inte, enligt Haagkonventionen, hade någon skyldighet att lämna ut de som internerats under kriget. Sverige var dessutom inte undertecknare av vapenstilleståndet. Regeringen hade på så vis full handlingsfrihet. Holmbäck uppmärksammade också det märkliga i att balterna förvägrades rätten till individuell prövning, något som var särskilt viktigt i detta fall när en rätt till asyl kunde komma i fråga.
Chefredaktören Ivar Andersson (h) tyckte det var beklämmande att lämna ut människor som kämpat för sitt lands oberoende.
Per Albin svarade att regeringen hade försökt få över flyktingarna til Tyskland, men att de där förmodligen skulle ha lämnats ut ändå och när det gällde sekretessen så hade regringen inte haft någon avsikt att undanhålla fakta. Man hade ju informerat utrikesnämnden och därmed uppfyllt sina skyldigheter.
I sin replik är Per Albin lite väl slarvig med sanningen. Regeringen hade aldrig på allvar försökt få iväg flyktingarna till Tyskland, tvärtom så hade man bestämt sig för att lämna ut dem direkt från Sverige. Och när det gäller sekretessen så hade man beslutat sig för att hålla saken hemlig för att inte skapa oro bland flyktingarna. Alltså ett sekretssbeslut med full avsikt.

Alla talare i första kammaren var kritiska till beslutet. Debatten i andra kammaren blev annorlunda. Högermannen Elis Håstad höll ett långt anförande där han kritiserade regeringen på en rad punkter. Han påpekade bl.a att andra länder inte lämnade ut balter och att Sverige hade hyst 200.000 flyktingar, varför kunde man då inte göra individuella prövningar av 200 stycken? Stig Jansson (h) höll med Håstad i kritiken och tillade att så mycket som 57 av de tvångsenrollerade balterna var minderåriga. Folkpartisten Moseson tyckte att frågan borde ha underställts riksdagen från början. Socialdemokratiska talare stödde regeringens beslut och kommunisten Gustaf Johansson tyckte att även de 33.000 civila balterna skulle lämnas ut. Undén höll ett långt försvarstal för sin politik och gav såpass förenklade uppgifter om balterna och krigsfångarna att det var svårt att skapa sig en bild av den korrekta situationen. Han sade också att de baltiska folkens ”stora massa”,...”de breda lagren” var politiskt omogna och borde acceptera den roll de fått som ”anslutna till Sovjetunionens republiker”. - Kommentarer som i dagens läge låter väldigt chockerande.
Ingen partiledare utom Per Albin yttrade sig. De var på sätt och vis medskyldiga till situationen eftersom de var med i samlingsregeringen som tog det första beslutet. Tyskarnas öde tog ingen upp, de ansågs stå utanför diskussionen.

Sven Grafström skriver om debatten i sin dagbok:
”Baltfrågan” var föremål för interpellationer i båda kamrarna, och regeringen blev hårt angripen för sitt utlämningsbeslut. Folkopinionen är i svallning och affären har tagit de mest oroväckande dimensioner. Jag hörde PA i första kammaren. Interpellanten Holmbäck klandrade särskilt, att regeringen i sin utfästelse till ryssarna gått längre än vad dess begärt och utlovat avtransport jämväl av sådana, som flytt före kapitulationsaktens undertecknande den 8 maj. I andra kammaren, där Undén besvarade Håstads interpellation i samma ämne, voro läktarna överfulla och stämningen dov. Jag hörde gamla riksdagshabituéer säga, att det var den ruggigaste debatt de upplevt...”

Nu började också en lång rad med olika uppvaktningar till regeringen för att försöka få den att ändra sitt beslut. Östen Undén satte tonen direkt.
Den första uppvaktningen till förmån för balternas sak kom från kyrkan. En delegation med Stockholms biskop Manfred Björkquist i spetsen vädjade till Undén att inte utvisa balterna. Undén undrade om vädjan också gällde tyskarna? - Jovisst, men man vädjade särskilt för balterna.
Undén avvisade delegationens humanitära vädjan på ett agressivt sätt. ”Ett bestående minne var hr. Undéns absoluta kyla och avvisande attityd,” var Björkquists minne av episoden.

När nyheten kom ut, författade också både tyskar och balter vädjanden till regeringen. Balterna hävdade bl.a. att de alla hade lämnat de ryssbesatta områdena före kapitulationen, de flesta kom från Danmark, och att det inte längre fanns underlag för att hålla dem internerade.

En hungerstrejk inleddes redan den 22 november på Ränneslätt. Tyskarna i de olika lägren följde efter. Balterna utsåg den karismatiske fältläkaren Helmars Eichfuss-Atvars som sin talesman.
Valentins Silamikelis skriver i sin dagbok den 23 november:
”…Under tystnad går vi förbi frukostbordet utan att röra det. Klockan 1400 i dag ska de meddela oss vårt öde.
Det gör detsamma vad de säger. Det ena alternativet blir naturligtvis lättare för oss, det andra är svårare med betydelsefullare. Kampens väg. Vannjka får oss inte levande. Det är bättre för karlar att stupa i strid.
Det andra alternativeet blir den rätta vägen. På så sätt väcker vi världen, öppnar deras ögon. Vi är lyckliga över att återigen få kämpa, inte bara för oss själva men också för många andra baltiska liv. De kommer att tala om oss.
Har vi överlevt slagfälten förgäves och har vi förgäves tagit oss över havet i full storm? Inför ögonen på hela världen får vårt offer här större betydelse än i Kurland…”

Opinonen växte till orkan. Nu hungerstrejkade alla flyktingar. Sven Grafström skriver dagen efter interpellationsdebatten:
”...Stenen som släpptes nedför berget då Sahlin drog ärendet för PA i somras har nu bildat ett jordskred, som hotar regeringens sammanhållning, vårt förhållande med Sovjetunionen och det svenska folkets samvetsfrid. I kyrkorna hållas förböner, studenter och skolungdomar demonstrera och de stackars, väl propagandatrimmade djävlarna i Rinkabylägret sjunga, i den mån de orka efter matstrejken, ”Vår Gud är oss en väldig borg.”

Den 24:
”...Hade ett samtal på eftermiddagen med Quensel. Westman var närvarande. Q. var ytterligt upprörd. Han ansåge det icke omöjligt att regeringen komme att spricka innifrån på detta. På beredningen i dag lär efter det de sakkunniga avlägsnat sig, tongångar av denna art låtit höra sig. Q. sade, att han då frågan om svaret till ryssarna var uppe i allmän beredning, just hade anmärkt till Günther att svaret ginge längre än vad ryssarna begärt. Alla söka finna en liten ursäkt i ansvarsfrågan. Ivar Anderson lät igår i första kammaren förstå att utrikesnämnden varit ofullständigt orienterad ...”

Grafström fortsätter den 25:
”...sent på eftermiddagen dök Undén upp och strax därefter Söderblom , som är här på semester. Kungen hade idag trots allt kallat den ryske ministern till sig och då använt Söderblom som tolk. Kungen hade sagt Tchernicheff att regeringens beslut vore fullt klart. Kungen ville icke desto mindre på grund av den stora folkopinion saken väckt vädja till Stalin, att beslutet om baltgruppens transport till SSSR skulle skjutas på framtiden, helst ett år framåt eller så. Kungen hade enligt Söderblom uppträtt storartat, klar och vänligt...”

Det hade blåst upp till en proteststorm utan like. I staden Eksjö, där Ränneslättslägret låg, samlades tusentals människor till två protestmöten där man höll tal och sjöng. Initiativtagarna skrev två telegram som man skickade till kungen. Möten hölls i alla större städer och tidningarna publicerade listor på en lång rad av olika organisationer som protesterade mot utlämningen.
Så gott som alla borgerliga tidningar deltog. De socialdemokratiska tidningarna höll för det mesta med regeringen. Så gjorde också arbetarrörelsen.

Många socialdemokratiska klubbar och fackklubbar stödde regeringens beslut. Ett stort antal kom från Metallarbetarförbundet, vilket får Curt Ekholm att misstänka att det var politiskt styrt.
LO:s styrelse, Landssekreteriates, publicerade ett uttalande där man stödde regeringen:
”...Det bör icke förbises att det nu klandrade beslutet fattats av samlingsregeringen och att representanter för samtliga politiska partier utom det kommunistiska i lika mån är ansvariga för beslutets innebörd...
...Landsorganisationen måste djupt beklaga den propaganda, som i dunkla politiska syften utnyttjar förståelsen för många av de internerades tragiska situation. Många uttalanden har en för Sovjetryssland kränkande innebörd. De förutsätter att Sovjetryssland icke iakttar den internationella rättens förpliktelser gentemot sina krigsfångar. Det finns så vitt vi vet icke några skäl för dylika antaganden...”

Historien skulle visa och flyktingarna visste redan vad som skulle vänta dem i Sovjetunionen. De hade ingen anledning att vänta sig någon nåd eller anständig behandling. Många av balterna hamnade slutligen i Gulag
Debatten var högt uppskruvad och motståndarna till utlämningen kallades för nazister och fascister.
Tidningarnas reportrar var ute vid lägren och skrev saftiga rapporter om hungerstrejken och flyktingarnas ohyggliga situation.

I samma veva skickade regementscheferna på I 12 och Ing 2, översterna Göth och Hellgren ett uppmärksammat telegram till Kungen, där de i sina officerskamraters namn, förklarade sin skamkänsla över att tvingas genomföra sina order, som de dock ”obrottsligt” tänkte lyda. - Tre veckor senare bestaffades de oförskräckta männen under förnedrande omständigheter till vardera fyra dagars arrest. Skälet var ”oförstånd i tjänsten”.
Curt Ekholm skriver att arméchefen Archibald Douglas blev informerad i förväg av Göth om innehållet och hade till en början varit entusiastisk, men vände plötsligt helt om. Douglas var formellt sett Göths och Hellgrens överordnade och borde ha tagit sin del av ansvaret, vilket han fegt nog skyfflade över på sina underordnade. ÖB Helge Jung hade otvivelaktigt påverkat Douglas och krävt bestaffning. Jung gillade själv inte utlämningen, men ville visa arméns lojalitet mot regeringen. Verner Göth själv, var övertygad om att Undén låg bakom påtryckningarna. - Protesten väckte stor uppmärksamhet i pressen och överstena fick många sympatibevis för sitt civilkurage.

Balterna försökte hålla modet uppe men det förekom också självmordförsök. Valentins Silamikelis skriver den 25 november:
”...Sergeant Gustaf Vilks stack kniven i bröstet på sig i natt. Han missade hjärtat och lever fortfarande. Fänrik Arturs Plume fördes medvetslös bort. Det sas att han hade kalla fötter och en sönderskuren mage. Må Gud ge dem kraft att hålla ut!
Mancis, Manfred Liepins, tvingades lämna sin bror när han fördes till sjukhuset i Eksjö tillsammans med några fler. Där fortsätter hungerstrejken.
Det är svårt att stiga upp, jag måste göra det långsamt, annars svartnar det för ögonen. Det trycker över lite bröstet. Jag känner inte längre en sådan hunger som jag kände de första dagarna när jag inte kunde tänka på nåtot annat än mat. Jag kunde inte ens läsa. Idag knaprade vi åter igen på lite salt. Om nu kroppen verkligen behöver det, det kanske bara är psykologiskt?
Jag måste hålla ut åtminstone tre dagar till. Jag måste. Men blir det något resultat så snabbt? Även om vi svälter kommer att leva länge än. Vi får se vem som står ut längst, vi eller den svenska regeringen?...”

Söndagen den 25 november var en händelserik dag. Försvarsstabschefen Ehrensvärd skrev till regeringen att motståndet bland tyskarna nog skulle bli lika stort som hos balterna. En våg av självmord var säkert att vänta. Möjligheten att förhindra detta var nog inte stor. Det var ofrånkomligt att våld måste tillgripas, ”även i dess strängaste form” under avtransportens olika skeden.
Ehrensvärd hölls informerad om stämningen och splittringen inom regeringen av statsrådet Quensel.
För att hålla ryggen fri och inte få kritik i efterhand var man på försvarsstaben noga med att sköta pappersarbetet ordentligt och bara handla efter skriftliga instruktioner. Därför greps man av stor nervositet när man inte fick klara besked eller när instruktioner helt uteblev från regeringen.
Ehrensvärd utvecklade en febril aktivitet den dagen. Bl.a föreslog han ÖB att denne skulle skriva till kungen och be att få civila vittnen, lämpligtvis landshövdingar i berörda län, som skulle följa händelserna i lägren och i utskeppningshamnen Trelleborg. Förslaget accepterades också.
Sven Grafström begärde att försvarsstaben skulle kontrollera uppgiften om att 43 stycken var minderåriga när de mobiliserades. Lägerchefen på Ränneslättslägret lät statspolisen kontrollera vilka av balterna som egentligen var militärer. Resultatet blev att ett stort antal egentligen var att betraktas som civila, politiska flyktingar. Men det var lite väl sent påtänkt och den politiska viljan saknades för att ta radikala grepp på problemet. Rysssarna insisterade att antalet skulle stämma med de siffror man kommit överens om innan och svenskarna var alltför rädda för ryssarna. Regeringen hade på ett oskickligt sätt målat in sig i ett hörn.

Ovanstående text lyder under upphovsrätts lagstiftnigen och får inte kopieras eller distribueras utan författarens tillstånd.

Baltutlämningen del 1

Följande text ingår den biografi jag skriver om min fader, diplomaten Harald Edelstam. Fotnoterna kommer tyvärr inte med i denna internetversion. Fler delar kommer vartefter

Baltutlämningen är en skändlig händelse i Sveriges moderna historia, som fortfarande kastar sina långa skuggor över samlingsregeringen och senare socialdemokraterna, som bildade regering i september. Särskilt tungt faller ansvaret på utrikesministern Östen Undén. Först som riksdagsman, ledamot i utrikesutskottet och utrikesnämnden och även som UD: s särskilde sakkunnige i folkrätt. Undén drev senare ärendet benhårt i egenskap av socialdemokratisk utrikesminister.
Statsministern Per Albin Hansson, som ledare av båda regeringarna, är också lika ansvarig. Övriga ministrar kan också hållas ansvariga eftersom de inte vågade säga emot. LO, dvs fackföreningsrörelsen, bär också ett ansvar eftersom de stödde regeringens dåliga beslut och inte heller protesterade när saken blev allmänt känd, utan propagerade istället envist för att utlämningen skulle genomföras. Socialdemokratiska partiet drev samma linje.

Egendomligt nog finns det inte mycket böcker om denna så uppmärksammade affär. Den mest kända torde vara P.O. Enquists ”Legionärerna - En roman om baltutlämningen”. Som källa är anses den inte vara särskilt vederhäftig, dels på grund av att den just är en roman, dels på grund av mängden sakfel och en rätt så hård vinkling..
Det finns en del böcker av balter som Osvald Freivalds och Edvards Alksnis, Zenta Maurina och Andres Küng. Andra har skrivits av tyskar, som utlämnades: Oberleutnant Mildenberger, Barkenthin och kanske den mest uttömmande om de tyska soldaternas tragiska öden, ”Schützlos ins Schweden. Interniert - Deportiert” av Enar Runsteen.

Den absolut bästa och vederhäftigaste boken är Curt Ekholms doktorsavhandling i två delar: ”Balt- och tyskutlämningen 1945 - 1946” . Det är den jag kommer att stödja mig på i följande berättelse. Vi har själva diskuterat saken och han har givit mig carte blanche att utnyttja hans avhandling som källa.
Curt Ekholm var själv en ung löjtnant vid I 12 och tjänstgjorde i Ränneslättslägret de sista månaderna fram till utrymningen. Han var således själv deltagare i de händelser som ledde till att c:a 2.770 tyska soldater, varav 165 var balter, utlämnades till Sovjetunionen och många gånger till en säker död. Ekholms avhandling är otroligt detaljerad och tar upp alla aspekter av utlämningen. - Intresset var hela tiden fokuserat kring balterna, men de tyska soldaterna lämnades också ut i strid mot alla internationella konventioner och en stor del av dem omkom senare i slavläger i Gulag.

En källa som är mycket intressant är Sven Grafströms mycket välskrivna och intressanta dagbok, som jag citerat innan.. Han var vid den tiden biträdande chef för politiska avdelningen på UD och hade naturligtvis en hel del kommentarer i ämnet.
En annan källa är den internerade letten Valentins Silamikelis rörande och spännande dagboks memoarer från kriget, interneringen i Sverige, utlämningen och följande vistelse i slavlägret Vorkuta . Hans vittnesmål är unikt. Han berättar att balterna redan visste 1945 vad som väntade dem i Sovjetunionen, något som de svenska myndigheterna helt avvisade. Balterna hade redan genomlevt den ryska ockupationen 1940 - 41, med hemliga polisens avrättningar på löpande band och massdeporteringar till Gulag . De visste vad de talade om.

Min egen orsak till jag berättar om Baltutlämningen är att Harald under hela mitt liv talat om händelsen med stor indignation och upprördhet. Regeringens handlande stred mot alla hans begrepp om humanitet och önskan att hjälpa människor i nöd. Något han personligen under stora risker just genomfört under ockupationen i Norge och senare hade som ledstjärna i Chile.
Det märkliga är att han ändå alltid beundrade och talade väl om Östen Undén, som verkligen spelade en ful roll i samband med Baltutlämningen, något som Harald kanske inte visste om. Intressant är också att utlämningar ofta är föremål för debatt idag i Sverige, med flyktingar som ofta brutalt utvisas av myndigheterna på vaga grunder till ett osäkert öde. - De kanske känner igen sig i den följande skildringen.

I slutet av april och i början av maj 1945, när det tyska sammanbrottet var ett faktum, kom en hel del tyska soldater som flyktingar till Sverige. En del var desertörer, andra kom hit som nödställda. De behandlades enligt gängse rutiner med att skickas över gränsen till Norge eller sattes på färjan till Danmark. Det torde röra sig om ungefär 200 stycken. Det var mest fråga om tillfälligheter eller en nödsituation som gjorde att de hamnade här.
Den stora vågen av flyktingar kom vid tiden 8 - 11 maj.

Delar av den tyska armén var vid den allmänna kapitulationen den 8 maj hopträngd vid den s.k. Kurlandsfickan i Lettland och vid Helahalvön, utanför Danzig. Det tyska överkommandot under ledning av Storamiral Dönitz försökte hela tiden förhala kapitulationen, just med tanke på de civila flyktingarna som försökte komma undan Röda arméns härjningar och övergrepp i Ostpreussen och Pommern. Samma gällde soldaterna. Man har i efterhand räknat ut att den tyska flottan mellan januari och maj 1945 lyckades evakuera 1,5 miljoner civila och 700.000 soldater. Bedriften är anmärkningsvärd, särskilt som man stod under ständig beskjutning av sovjetiskt flyg och U-båtar. Flyktingarna fick också betala ett ohyggligt pris. Hemska dramer utspelade till havs. Bland de värsta var lasarettsfartyget ”General von Steuben”, som sänktes med 3.500 sårade och lastfartyget ”Goya” som gick under med 7.000 flyktingar ombord. Bara 183 personer räddades.
Även flyktingarna på väg till Sverige blev beskjutna av sovjetiskt flyg, även efter den formella kapitulationen. De stod sammanpackade på pråmar och fiskebåtar och mejades ned utan urskiljning.

En stor del landade på Gotland, den största vid Kalmar, andra vid Ystad och längs med den skånska kusten. Till pingst, den 21 maj upphörde trafiken helt.
Flyktingarna kom således från Kurland, Helahalvön och även Bornholm. Många båtar begärde att få fortsätta till Danmark eller Tyskland. En del fick fortsätta efter reparationer, andra hindrades och flyktingarna internerades. En del flygplan landade också, en del hade kommit från t.ex. Norge, mellanlandade i Kurland och hamnade sedan i Sverige.

Det skall nämnas att redan under 1944 och fram till krigsslutet kom en strid ström av civila balter till Sverige, c:a 30.000. De internerades också i läger. Ryssarna intresserade sig mycket för balterna. För dem var balterna förrädare.
Den 11 november 1944 skriver Sven Grafström i sin dagbok att Sovjets minister, Madame Kollontay, hade begärt tillstånd att skicka ut representanter till de olika lägren ”...för att tala lite med dem”. Meningen var förstås att försöka övertyga balterna att återvända, med hot, skrämsel eller med lögner. Regeringen vågade inte säga blankt nej, utan kompromissade på så sätt att man tillät en representant åka en enda gång till lägren, hålla ett tal och sedan ha en mottagning för de flyktingar som ville tala med honom.
Ministern Assarson som, tillsammans med militärattachén Nygren, blev nästan förklarad persona non grata av Stalin på grund av påstådda läckor till tyskarna, dvs fienden, var rädd att Sverige skulle stöta sig med Sovjet. Han kom med ett argument som hela tiden skulle finnas med vid besluten om utlämningen av de baltiska soldaterna i tysk tjänst. - Om vi inte gav efter så skulle ryssarna inte köpa något av oss efter kriget och de svenska fabrikerna skulle då gå på tomgång, med stor arbetslöshet och oroligheter som följd(!)

Regeringen orsakade oreda genom att ändra och upphäva olika order om internering av tyskar i början av maj. Den sista ordern kom den 14 maj, när många tyskar redan var förda till interneringsläger. Dessa röriga order, som bröt tidigare invanda rutiner och planer, orsakade förvirring hos dem som tog hand om flyktingarna. En del flyktingar avvisades trots många döda och skadade i båtarna, andra arresterades av militär och behandlades som brottslingar, civila i lånade militärkläder klassades som soldater och en klarögd landsfiskal på Gotland demobiliserade på egen hand baltiska soldater, gav dem civila kläder och registrerade dem som civila.
Valentis Silamikelis landade på Gotland den 11 maj efter en strapatsrik båtresa. De första han och hans kamrater mötte var några bönder. Han bad om mjölk och något att äta. Bönderna försvann. Istället för mjölk kom istället, några till tänderna, beväpnade svenska soldater med officerare. De betedde sig hotfullt och de halvnakna balterna trodde de skulle bli skjutna. Trots att de delvis var klädda i civila kläder och deklarerade sig som civila, blev de registrerade som militärer, med ohyggliga konsekvenser för deras framtid. Valentis och hans kamraters tro på svenskars hederlighet fick sig en rejäl knäck. - Det första sveket.

Förvirringen på den svenska sidan gjorde att ingen egentligen visste vad man hade att gå efter. Regeringen tvekade och bytte fot flera gånger.
Curt Ekholm skriver: ” På väsentliga punkter gavs ingen ledning för varken de omhändertagande eller de omhändertagna. Det gällde t.ex. 1) om krigstillstånd ej längre ansågs råda, på vilka grunder skulle de då flyktade kunna omhändertagas, 2) vad innebar detta ”omhändertagande” på sikt i det nu uppkomna läget och 3) avsågs samma behandling ges till ej avvisningsbara, t.ex. sårade eller de i sjönöd, som dem, som frivilligt sökt sig hit för att interneras?
De som kom till Sverige upplystes inte om att de skulle behandlas annorlunda än vad som gällde med de internationella konventioner som vid den tiden fanns, bl.a. att man skulle återsändas till sitt eget land. Och klart är att den svenska regeringen bröt mot dessa när det gällde de tyska och baltiska flyktingar som kom hit. Fartygen sökte i de flesta fall inte svensk hamn, utan ville vidare. För det mesta var det nödsituationer som gjorde att de hamnade i Sverige, det var tillfälligheter som avgjorde hur flyktingarna internerades och hur de registrerades.

Den första stora gruppen flyktingar anlände till Ystad från Bornholm den 8 maj. De och andra som kom till hamnar i Skåne internerades i läger vid Bökeberg, utanför Skurup. Den största gruppen, c:a 1.600 personer kom den 10 maj till Kalmar från Kurland. De kom i ett stort antal båtar och hade gått igenom gått igenom ohyggliga strapatser. Flera båtar var öppna pråmar och flodbåtar där tyskarna stod tätt sammanpackade på däck. Det sovjetiska flyget anföll oavbrutet och mejade ned dem utan urskiljning. Anfallen fortsatte ända in på svenskt vatten där en svensk jagare fick öppna eld för att avvisa planen. Läkarna som kom ombord kräktes när de såg eländet och blodet som flöt. Kalmargruppen hade lämnat Kurland den 8 maj, dvs innan den formella tyska kapitulationen, men besköts likväl.
Gruppen delades upp och internerades i Ränneslättslägret utanför Eksjö och i Backamo. Inom Ränneslättslägret hamnade de flesta balterna, där letterna var i majoritet
Den sista stora gruppen kom till Gotland där över 600 flyktingar internerades i Havdhem. Ett läger upprättades också i Grunnebo i Bohuslän där många tyskar som hade förlist utanför västkusten internerades. Många från Bökeberg hamnade också där.
De flesta flyktingarna ville helst fortsätta till Danmark eller Tyskland, men hindrades.
.
Lägren var i allmänhet primitiva, där de internerade bodde i tält, med öppna latriner och dålig tilldelning av kläder och annat. De omgavs av taggtråd och beväpnade vakter vilket gav flyktingarna känsla av att sitta i fängelse för någon man var oskyldig till. De tyska soldaterna, med sin höga moral och disciplin, organiserade sig emellertid snabbt och gav ut lägertidningar, spelade teater och idrottade för att hålla modet uppe i ett osäkert läge. Svenskarna ordnade också med arbeten för att hålla dem sysselsatta. De flesta räknade med att få bli repatrierade till Tyskland i sinom tid, vilket stipulerades i internationella avtal och Genèvekonventionen. Ingen kunde under den vackra och varma sommaren 1945, ens i sin vildaste fantasi, ana att de skulle skickas över till ryssarna.

Men bakom fördragna gardiner i den vackra svenska sommaren, pågick ett hemligt och fult spel från den svenska regeringens sida, med UD som en lydig marionett, som hoppade och dansade vid varje ryck av tåtarna. De enda som försökte göra något konstruktivt var försvarsstaben (Fst).

Redan den 15 maj skickade chefen för försvarsstabens interneringsavdelning, överstelöjtnant Lehusen ett brev till Sven Grafström, som då var biträdande chef på UD:s politiska avdelning. Där informerade han om läget för de 3.175 tyskar som hade kommit till Sverige, var de var förlagda och att en del av dem mycket väl skulle kunna lämna med sina reparerade båtar. Lehusen bad Grafström att försöka se till att tyskarna kunde repatrieras så snart som möjligt. Helst före juli då man behövde transportkapacitet för danska flyktingar.
Grafström svarade att en transport inte kunde komma ifråga förrän man fått kontakt med den allierade kontrollkommissionen i Tyskland.
När ingenting hände under maj månad tog Lehusen åter kontakt med UD och uppvaktade tillsammans med chefen för Fst:s kommunikationsavdelning, överstelöjtnant Carl von Horn, Eric von Post, vår bekante vän, som nu hade avancerat till chef för den politiska avdelningen. Lehusen insisterade igen att flyktingarna skulle skickas tillbaka till Tyskland.
von Post svarade med att diskutera saken med brittiska legationen och några officerare från SHAEF (den allierade kontrollkommissionen i Tyskland). De hävdade att medan man väntade på att en kommission skulle upprättas i saken, skulle ärendet tas upp med de Tre Stora. På frågan om de tyskar som hade drivmedel och båtar kunde få fortsätta, så svarade von Post att så fick icke ske.”

Men regeringen behövde inte bekymra sig, ryssarna kom ganska snart med en egen begäran.
Den 4 juni anlände en not till UD som rörde flyktingarna. Sovjet ville att de tyskar som hade flytt från krigsskådeplatserna efter kapitulationen, dvs. kl 00.00 den 9 maj, skulle återsändas till Sovjet. I kapitulationsakten stod att de tyska styrkorna skulle inställa fientligheterna och stanna på plats för att tas till fånga. Enligt ryssarna skulle då de som hade givit sig av innan den tidpunkten inte omfattas av noten.
Intressant är att t.f. chefen för försvarsstaben Nils Swedlund redan den 11 juni skickade ett långt PM till utrikesminister Günther, där han skriver att med anledning av innehållet i noten, så blir tidpunkten när flyktingen lämnar kusten av vital betydelse för den enskilde.
400 hade kommit till Sverige mellan den 4 - 8 maj, medan den största delen, c:a 2.600, hade kommit den 9 eller 10 maj. Ovisshet rådde om de hade lämnat innan kapitulationen eller överhuvudtaget kände till den. En ingående prövning av varje enskilt fall är därför nödvändig.
Swedlund förutsatte att de som kom från Norge eller hade kommit iland på västkusten inte omfattades av noten. Han varnade för att det skulle kunna bli oroligheter, massflykt eller självmord om rykten om en utlämning kom ut. Utlämningen skulle kräva omfattande och drastiska åtgärder.
Han föreslog därför att tyskarna skulle utlämnas till en internationell kontrollkommission i Danmark, som i sin tur skulle avgöra vart flyktingarna skulle skickas. På detta sätt menade Swedlund att man kunde säkerställa avtransporten från svenskt område och uppfylla Sovjetnoten.
Swedlunds mycket goda råd ignorerades. Hade regeringen varit mer lyhörd skulle man ha sparat mycket pengar och undvikit den vanära som senare följde. Förutom personliga tragedier och en säker död för många av de utvisade.

Curt Ekholm har analyserat vad Sovjetnoten egentligen innebar för en del av de inblandade flyktingarna. Av de c:a 600 flyktingarna på Gotland, i Havdhemslägret, hade bara 10 anlänt före den 1 maj, medan 266 som kom den 8 maj, med säkerhet kommit innan kapitulationen. Hälften av flyktingarna omfattades således inte av en strikt tillämpning av tidpunkten kl.00.00, den 9 maj. 210 man anlände den 10 maj. De gav sig av den 8 maj och med tanke på de långsamma båtarna och distansen från Kurland är deras uppgifter riktiga. 1.162 man anlände den 11 - 13 maj. De uppgav att de lämnat den 8 maj. Uppgifterna är tveksamma, men borde enkelt ha kontrollerats. Bara en liten grupp på 3 man lämnade efter kapitulationen, men även där föreligger tveksamheter.
Vår dagboksskrivare Valentis Silameikelis lämnade stranden utanför Ventspils i en enklare attackbåt, tillsammans med 17 man, blandat letter och tyskar, den 10 maj. Med i båten fanns också den kontroversielle dr.Helmars Eichfuss-Atvars, som senare skulle bli en sorts talesman för baltsoldaterna. Silamikelis och hans kamrater gav sig av efter kapitulationen. Ekholms analys håller inte riktigt i deras fall. - Men de anlände trots allt den 11 maj efter en stormig natt som kanske räddade dem från ryska attacker.
Men säkert är att den stora majoriteten av tyskarna lämnade innan midnatt 8 maj.

För att återgå till noten som kom från den sovjetiska legationen den 4 juni, så orienterades statsministern Per Albin Hansson, försvarsministern Sköld, försvarsstabschefen Ehrensvärd och riksdagsman Östen Undén. - Här är det viktigt att tänka på att Undén redan från början orienterades i ämnet i sin egenskap av UD:s särskilt sakkunnige expert i folkrätt. Han var dessutom ordförande i riksdagens utrikesutskott och som sådan en av de viktigaste ledamöterna i utrikesnämnden. Ärendet handlades inom UD av vår vän Eric von Post och av envoyén Stig Sahlén, kabinettssekreterare.

Dagen efter Swedlunds PM, dvs. den 12 juni, sammanträdde utrikesnämnden. Nu skulle flyktingarnas öde beseglas.
Det var detta möte som senare skulle styra hela händelseutvecklingen. Det märkliga med detta möte var att man fattade ett beslut som var sällsynt dåligt underbyggt. - Vi kan verkligen undra hur vårt lands affärer sköttes av regeringen.
Källmaterialet är påvert och man har egentligen bara Undéns anteckningar att gå efter, som är ganska protokollartade. Dessutom finns ett PM från UD.
Den ryska noten och försvarsstabens PM föredrogs. Någon detaljerad föredragning av Swedlunds PM ägde inte rum. Per Albin, stödd av Günther, ansåg att även en hänvändelse till de allierade skulle sluta med att tyskarna skickades tillbaka till ryssarna. ”...man skulle bara ådraga sig ryskt misshag. En utlämning vore visserligen obehaglig, men anspråken voro sådana, att de ej kunna avböjas”.

Tre ledamöter av utrikesnämnden reserverade sig och talade för en utlämning till de allierade. Riksdagsmannen Ivan Andersson tyckte att föredragningen var ”suddig och knapphändig”. Diskussionen inom utrikesnämnden var, enligt flera källor, ”...föga genomlysande”. Man glömde, enligt Curt Ekholm, tala om flera saker:
1. Hur, när och varifrån flyktingarna anlänt, vägt mot de sovjetiska kraven
2. Internationella bestämmelser och de svenska skyldigheterna därvidlag.
3. De internerades nationaliteter, hemorter och eventuella problem därav vid utlämning österut.
4. De västallierades policy i fråga om överlämning till Sovjetmyndigheter.
5. Gällande svensk lag och tidigare praxis, asylrätten.
6. Kostnadsfrågan.
7. Konsekvenser av utlämningsbeslutet.

Ingen av politikerna i nämnden funderade på den konstiga idén att ett litet neutralt land, som under hela kriget skickat hem soldater till respektive länder, nu plötsligt efter kriget skulle göra tyskar och balter till krigsfångar hos en krigförande part.

Tre dagar senare, den 15 juni, behandlades saken i statsrådsberedningen. Per Albin, som för tillfället var t.f. utrikesminister, lade fram två förslag. Det ena följde Swedlunds idéer och det andra var en strikt tillämpning av Sovjetnoten. Swedlunds förslag förkastades och det andra godkändes med den hemska ändringen att även de som kommit innan den 8 maj skulle skickas iväg. Man gick med andra ord med på mer än vad ryssarna begärde. Orsaken var att man inte ville att ryssarna skulle komma tillbaka med ytterligare krav. En annan orsak var att man inte inge de som inte genast behövde resa, falska förhoppningar. Även här var föredragningen mycket påver.
Samma dag fastställdes beslutet i konselj och en svarsnot med beslutet överlämnades till Sovjetiska legationen den 18 maj.

Men Sverige slapp för den skull inte undan upprepade krav. Redan samma dag man lämnade in svarsnoten kom nästa not från Sovjet där man krävde en utlämning av alla tyska handels- och krigsfartyg och flygplan som kommit till Sverige före och efter kapitulationen. Även där gav regeringen efter. Värt att notera är att regeringen fick ta tillbaka sitt beslut efter protester från de övriga allierade. Frågan fick inte sin lösning förrän 1948.

Enligt Carl von Horn reagerade försvarsstaben upprört när beskedet kom att tyskarna skulle lämnas ut. Man skulle sålunda ”...verkställa denna motbjudande och kallt beräknande politiska gest”.
Men man ju tvungen att lyda order, så hela försvarsstaben satte igång med att med militär precision planlägga utlämningsoperationen. I mitten av juli var man klar att genomföra utvisningen med en veckas varsel.

För att få lite perspektiv på Sveriges behandling av flyktingarna kanske det är intressant att se hur övriga allierade gjorde med repatrieringen av tyska soldater. I Norge, där det fanns många tyska soldater, gjorde man så att var och en fick inför en blandad brittisk-sovjetisk kommission uppge var han hade varit bosatt. Om bosättningsorten inte låg inom Sovjetunionens gränser före 1 september, 1939, fick han välja själv var han skulle repatrieras. Balterna behövde överhuvudtaget inte komma inför kommissionerna.
Svenske ministern Wistrand i Washington skrev i ett handbrev till von Post, att chefen för State Departments ryska avdelning hade meddelat att USA överhuvudtaget inte lämnade ut några krigsfångar som inte hade varit sovjetmedborgare för 1939. Vederbörande hoppades också att Sverige skulle tillämpa samma politik.
Men Sverige gick, som sagt, vidare mot strömmen i sin eftergiftspolitik.

Sven Grafström som just återkommit från en lång resa i USA kommenterar utlämningsbeslutet i sin dagbok. Han vänder sig mot idén att ge ryssarna mer än de begär, dvs. att lämna ut både de som kommit före och efter kapitulationen och håller med försvarsstaben att det hade varit bättre att lämna ut tyskarna till en allierad kommission i Danmark.
”...Som det nu är kommer exporten av de c:a 3000 personer det rör sig om, bland vilka omkring 150 letter!, att bereda ytterligt kinkiga och olustiga problem. Utlämningen till ryssarna betyder och kommer att uppfattas som en överlämning till en säker död. Det kommer inte att bliva något uppbyggligt skådespel, när svensk militär och polis med användande av våld skall föra denna slaktboskap till tågen från de olika lägren och sedan ombord på ryssarnas båtar.

Grafström skildrar drygt en vecka senare, den s.k. lilla beredningen, där frågan togs upp om användande av våld mot flyktingarna vid utlämningen. - Försvarsstaben hade vid närmare eftertanke fått kalla fötter och ville ha instruktioner av regeringen. Närvarande var Günther, som satt ordförande och statsråden Sköld, Möller, Bergquist och Erlander var också närvarande. Gustaf Möller hävdade att man inte till något pris fick använda skjutvapen, men blev bortröstad sedan lagtexter hade plockats fram och man fann att skjutvapen visst kunde användas för att förhindra rymning.
”...Möllers förslag, att man skulle länka ihop kräken, vann heller inte någon anslutning. Resultatet av detta ytterst olustiga sammanträde under det visade sig, att herrar statsråd inte ens visste vad vi hade lovat ryssarna (jag läste upp det för dem), blev, att militärer och polis skola komma in med ett förslag om vilken grad av extra våld som skall få tillgripas för att få genomföra denna speciella operation samt ett förslag om, att transporterna skola äga rum nattetid.
Var det inte den store statsmannen Vougt som yttrade, att permittenttrafiken inte störde det svenska folket, för att tågen gingo på natten?

Grafström såg från början kristallklart på problemen med utvisningen. Märkligt är att regeringen inte kunde se dessa ganska självklara fakta från början.
Det märkliga var att man inte försökte anpassa utvisningsbeslutet till faktiska realiteter. Regeringen fick ge sig när det gällde fartygen och flygplanen, och man hade dessutom belägg för att utlämningen av tyska soldater inte stämde överens med de principer som övriga makter tillämpade. Tillfällen fanns när man enkelt kunde ha skickat iväg de tyska soldaterna. Från Norge skickades per tåg 65.000 man till Sovjetunionen och 60 - 70.000 man till Tyskland. Det hade varit enkelt att foga de tyskar och balter som fanns i Sverige till dessa transporter och ryssarna hade säkert heller inte protesterat. - När utlämningen i slutet av september och under oktober åter blev aktuell kom saken i nytt läge och tillfället var förlorat. Regeringen hade bundit sig själv till händer och fötter och kunde inte göra något. Reaktionen som kom blev desto häftigare.
Under tiden var stämningen i lägren lugn och full av tillförsikt. Regeringens hemlighetsmakeri hade lyckats och ingen hade en aning om vad som komma skulle.


Comment:
Som 7 åring i Kalmar i maj 1945, kommer jag ihåg de tyska soldaterna, som var internerade i Tullskolan. 

De balter, som kom som soldater, internerades på Kullö i Kalmar (N). Min far var bl.a ett av de underbefäl som hade hand om bevakningen där. 

Efter balternas förflyttning, var även jag på lägerplatsen.

FÖ var jag med mina föräldrar på Tjärhovet, när de båtar, som fanns kavr i Kalmar, hämtades av besättningar från SSSR. Det såg grymt ut.

MVH

Lars Bogren

lars_bogren@zeta.telenordia.se
Lars Bogren

Posted by: Lars Bogren on Jan 30, 05 | 2:02 am