Baltutlämningen del 3

Dagen efter, den 26 november skulle äntligen det definitiva utlämningsbeslutet fattas i konselj.
Uppe på slottet tog kungen och kronprinsen emot Per Albin Hansson, Undén, Vougt, Zetterberg, Danileson och Nils Quensel, som senare skrev om konseljen i sina memoarer. Resten av regeringen hade blivit kallade försent. Jag undrar om Harald skötte kallelserna den gången?
Det blev en rörig konselj. Först kunde man inte ens ena sig om vem som skulle föredraga ärendet och hur det skulle avfattas. Sedan meddelade Zetterberg att han inte ville vara med på ett beslut om förpassning:
”...Det hela blev villervalla, kungen sade sig ej begripa läget. Statsministern bad att få justera besluten i efterhand i närvaro av hela regeringen. Detta blev utgången. Kungen beklagade sig för Vougt och mig hur trängd han var av folkopinionen.
På återvägen mötte vi flera ledamöter, som först nu blivit kallade till konseljen...” , skrev Nils Quensel.

Regeringen sammanträdde efteråt i kanslihuset. Zetterberg, Danielson och Quensel förklarade att de inte stödde beslutet om balternas utlämning. Zetterberg hotade att ta avsked och Undén försökte gjuta olja på vågorna med att vilja skjuta på utvisningen av balterna, med tanke på deras hälsotillstånd efter hungerstrejken. Han insisterade dock, tillsammans med Wigforss och Sköld att protokollet och reservationerna skulle skulle hållas hemliga. Ett tvivelaktigt förfarande, som i praktiken gjorde reservationerna verkningslösa.
Man kan lätt förstå att Per Albin inte hade något att meddela pressen efteråt.

Planer drogs nu upp av försvarsstaben hur man skulle genomföra själva evakueringen av lägren. Den skulle genomföras med en kombination av militär, fältpoliser och civila statspoliser, kallade ”Die Schwarze” (de svarte) av internerna, förmodligen på grund av den mörkblå färgen på uniformerna.
Meningen var att dessa styrkor diskret skulle skulle omringa lägren , klippa sig igenom taggtråden och gå in vid alla tillgängliga portar och sedan omringa alla baracker. Sedan skulle ”de svarte” rusa in och besätta varje barack. När detta var gjort skulle en officer komma och meddela att nu skulle utvisningen äga rum och uppmana internerna att packa sina saker. Gjorde någon motstånd fick våld användas och gjorde någon ”häftiga rörelser” så fick man skjuta mot benen.
Sedan var det meningen att de internerade skulle föras i en gång av taggtråd och spanska ryttare till ett väntande tåg, där de skulle låsas in i vagnar under rigorös bevakning.
När man läser om dessa extrema åtgärder får man intrycket att det skulle röra sig om livsfarliga, beväpnade brottslingar, istället för oskyldiga, av matstrejk försvagade, fogliga soldater som bara ville hem.

Från början hade man siktat på att utlämningen skulle ske den 26 november, men det sovjetiska fartyget ”Cuban”, som skulle transportera internerna var försenat. Men den 27 siktades i alla fall fartyget utanför Trelleborg och kunde efter visst krångel föras in till hamn. Men det var inte slut med det. Det visade sig att fartyget var för stort för att passa in vid kajen som de svenska myndigheterna hade tänkt sig, så man blev tvungen att flytta alla anordningar, som t.ex. specialbyggda träramper där soldaterna skulle gå ombord, strålkastare, taggtrådsavspärrninger, o.dyl.
För att ytterligare komplicera saken så upptäckte man att fartyget, som var ett s.k. ”Liberty”-fartyg, var helt oinrett för att ta emot människor. Ryssarna hade tydligen tänkt sig att utan vidare ceremonier fösa ned internerna i lastrummen som boskap.
Svenskarna blev då tvungna att bygga om båten (på egen bekostnad), så den kunde förses med 3000 madrasser och 350 dubbelbritsar. Till detta kom också toaletter, trappor, belysning och uppvärmning. Entrepenören lovade optimistiskt att det skulle kunna ske till på kvällen dagen efter. Men det var ju naturligtvis önsketänkande. I själva verket blev arbetena inte klara förrän på fredagen den 30.
Ett annat irriterande moment var också att de ryska minsveparna som skulle eskortera ”Cuban” över riskfyllda vatten, låg inblåsta på Bornholm. Utan minsvepare, ingen avfärd.

Protesterna fortsatte flyta in till regeringen. Internationella Röda Korset i Geneve skickade en not till UD, som i en något krystad formulering ansåg att man inte kunde tvinga krigsfångar till sitt land mot sin vilja. Till och med påven vädjade för balterna. Hans vädjande togs emot av svenske ministern i Rom, Joen Lagerberg, (som senare skulle bli en mycket omtyckt chef till Harald på legationen i Haag).

Det värsta för Undén måste ändå ha varit protesterna från akademiskt håll. Undén var ju också universitetskansler. Den 26 protesterade rektorerna från universitetet i Uppsala och högskolan i Göteborg. Dagen efter protesterade alla professorer från de juridiska fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm i ett gemensamt uttalande, där man bl.a. framhöll att Sverige inte hade någon folkrättslig skyldighet att utlämna internerna. Men man menade bara balterna. Undertecknarna ville ha en ”...förnyad prövning under hävdande av den folkrättsliga asylrätten och den svenska utlämningsrättens grundsatser...”
Curt Ekholm konstaterar i sin bok att syftningen enbart på balterna sänkte slagkraften i deras argument. Svensk lag och internationell rätt behandlar ju alla internerade utlänningar lika.
Professorerna kunde inte motivera varför de bara avsåg balterna. Vidare anser Ekholm att denna juridiska expertis inte heller kunde ge några ledtrådar om regeringen skulle gå efter humanitära eller rättsliga principer.
Trots bristerna i skrivelsen måste det ändå ha svidit i folkrättsexperten Undéns skinn att bli knäppt på näsan av alla sina kolleger inom sitt eget specialområde.

De tyska soldaternas öde var det ingen som brydde sig särskilt om, även fast brottet mot Geneve-konventionen även gällde dem. En stor orsak kan ha varit den växande antipatin mot allt tyskt, sedan nazisternas stora brott mot mänskligheten uppenbarats vid krigsslutet. Den allmänna uppfattningen var att de fick vad de förtjänade.
Tyskarna uppfattade sig själva som patrioter, som hade kämpat för sitt land och lydit order. De ansåg att Wehrmacht stod utanför de brott som hade begåtts och att det var SS som var de skyldiga. Men senare forskning har ändå visat att Wermacht inte alls var så oskyldiga som de gjorde gällande.
Det ironiska är att de civila, nazistiska tyska administratörer, som lyckades fly över till Sverige vid kapitulationen, klassades som civila flyktinngar och kunde sedan fritt återvända till Tyskland. Dessa nazister var ofta de verkliga bovarna och ansvarade för många av de övergrepp och likvideringar som hade förekommit i Balticum. En annan grupp var desertörer från tyska armén, som hade anlänt innan kapitulationen. De klarade sig också undan förpassningen österut. Desertörerna föraktades djupt av övriga tyskar som hade tjänat sitt land intill slutet.
En annan grupp bland tyskarna som förpassades i strid med Geneve-konventionen är läkare och sjukvårdspersonalen. Det står uttryckligen i konventionen att sjukvårdspersonal inte får utlämnas mot sin egen vilja. Samma gällde även fältprästerna.

Tisdagen den 27 skickade regeringen ut oberoende läkare, som skulle genomföra en noggrann sjukvisitation bland de internerade. Matstrejken hade nu gått ganska långt och många var svårt medtagna. Regeringen var orolig att ryssarnas senfärdighet skulle göra att större delen av internerna inte skulle gå att transportera längre. De ständiga uppskoven slet också internerna mellan hopp och tvivel. De hoppades ändå att något mirakel skulle inträffa och att regeringen skulle ändra sig.
Oskars Daugulis skriver:
”...Vår situation har förbättrats. En läkargrupp från Stockholm har kommit för att undersöka oss. De lovade att vi inte skulle utlämnas till ryssarna. Herr Grins har åtagit sig att vara förmyndare för mig som är minderårig...”

Efter läkarundersökningen meddelade ansvarige läkaren, dr. Standell, att samtliga balter skulle föras till sjukhus, då de inte ansågs vara ”transportabla”. Men det visade sig att dr. Strandell egentligen inte hade någon fullmakt att kunna bestämma om förflyttningen. Efter en en rad turer bestämde statsministern att så fick ske.
Med tyskarna förhöll det sig annorlunda. De ansågs alla vara transportabla, utom det växande antal som verkligen knappt kunde röra sig eller som stympade sig själva för att slippa åka. Men regeringen ville bli av med tyskarna till varje pris och sköt problemet med balterna framför sig genom att stoppa in dem på sjukhus.

På onsdagen den 28 november fattade regeringen det formella beslutet att undantaga balterna på grund av sjukdom. Ett sätt att slå blå dunster på opinionen och ryssarna. Men det var samtidigt ett grymt sätt att inge förhoppningar hos balterna. Man kan inte undgå att fundera på hur regeringen, d.v.s. Per Albin och Undén, verkade handla i panik och inte riktigt visste vad de skulle göra.
Sven Grafström föredrog ärendet för regeringen inför det formella beslutet. Han skriver i sin dagbok samma dag:

”Utvisningsfrågan har nu tagit dimensioner, som regeringen inte kan bemästra. Balterna hava redan hungerstrejkat så länge, att det enligt inhämtade läkareutlåtanden inte kan bli tal om att transportera dem. Tyskarna hava redan hungerstrejka på ett något senare stadium men göra det i stället synnerligen effektivt genom att jämväl underlåta att intaga vatten. Om transporten dröjer länge till, bliva jämväl de flesta bland de internerade tyskarna oförmögna att förflytta sig...”
”...Under tiden strömma protester in till regring och myndigheter från all håll. Vid sidan av de rent humanitära hänvändelserna hava kommit en hel del uppgifter från lägren, att vissa internerade skulle vara civila, att de inte anlänt från den sovjet-tyska fronten eller att de hava andra mer eller mindre vägande skäl att åberopa för att undandraga sig utlämning...”

Tonen i detta avsnittet i dagboken är inte trevlig. Det är den maktfullkomlige ämbetsmannen som skriver personligt och avslöjande utan att egentligen veta att han kastar masken.

Grafström skriver hur han i statsrådsberedningen föredrog ärendet om ovan nämnda ansökningar. Han rekommenderade i sitt PM ”...att dessa ansökningar inte borde föranleda någon åtgärd, enär internerna tidigare lämnat andra uppgifter, enligt vilka de otvivelaktigt tillhörde den kategori, som skulle utlämnas...”
Regeringen följde oreserverat Grafströms rekommendation, dock först efter en hetsig och förvirrad debatt. De som spjärnade emot var som vanligt statsråden Zetterberg och Danielson, som ville ha en ny individuell prövning. Grafström avfärdar deras invändningar genom att skriva: ”...En dylik är ju f.ö. vad balterna beträffar alldeles onödig, då regeringen redan beslutat, att dessa inte skola utlämnas på grund av deras tillstånd. Beträffande tyskarna måste man hålla sig till tidigare uppgifter, som tiden inte medger en ny prövning. Per Albin blev mycket irriterad på Zetterberg, som verkade uppriven, och sade något om, att beredningen inte finge urarta till en diskussionsklubb...”

Grafström ignorerade i sin föredragning helt de många och mycket noggranna utredningar som gjorts av lägercheferna och polisen i de olika lägren, som bestyrkte internernas ändrade uppgifter. Han förstod överhuvudtaget inte problemen runt de uppgifter som flyktingarna lämnade när de kom till Sverige.
När de anlände var de flesta utmattade och chockade efter resan över Östersjön och sina upplevelser innan dess. Oftast uppstod språksvårigheter, många var rädda för efterräkningar och andra handlade i rent oförstånd. Missförsånden var legio. Grafström ansåg att de ändrade uppgifterna bara var försök till lögner när utvisningen blivit så uppmärksammad. Att de nya uppgifterna helt kallt viftades bort av Grafström, är desto mer häpnadsväckande, när man tänker på hur insatta de svenska lägercheferna var i flyktingarnas situation och att erfarna poliser, som var vana att bedöma personers trovärdighet, hade varit med vid utredningarna.

Balterna fördes till olika sjukhus. De olika grupperna som hade bott tillsammans och blivit nära vänner splittrades, alla ägodelar togs ifrån dem och lagrades någon annanstans och i varje sal placerades en bastant polis som vakt. Till och med radioapparater konfiskerades och ingen fick tillgång till tidningar. ”...Men de har glömt systrarna! De berättar allt för oss, på en blandning av tyska och svenska och engelska och vi förstår allt. Jag förstår inte ens hur vi kan förstå allt?... Systrarna hjälper oss med hungerstrejken. De frestar oss inte med goda och doftande maträtter som överheten i Stockholm beordrat dem att göra...”, skriver Valentis Silamikelis.
Ansvaret för balterna hade nu övergått till civilförsvarsstyrelsen från militären och man ville inte ge balterna en chans att bli upphetsade och börja bråka. Men hungerstrejken fortsatte oförtröttat.

Ryssarna var som vanligt extremt misstänksamma och trodde inte alls på svenskarnas uupdukade historia om balterna, vilket de i och för sig hade rätt i. Ryssarna trodde också att sjukskrivningen var en fint för att helt undandra balterna från utlämning, vilket regeringen lite svagt försökte göra. De gillade heller heller inte den svenska opinionen. Den sovjetiske ministern Tjernuyjev påstod att svenska folket egentligen var för utlämningen, men att den nazistiska svenska pressen hade spridit propaganda och piskat upp opnionen mot Sovjetunionen. Han avvisade alla påståenden om att det var ryssarna själva som bar skulden till de ständiga förseningarna. - Så det var den gamla vanliga retoriken vi alla kommer ihåg från Sovjettiden.

Medan ångesten, utmattningen, stympningar och självmord ökade bland tyskarna i lägren gick turerna fram och tillbaka mellan svenska myndigheter och ryssarna, som inte gjorde mycket för att skynda på processen. Ryssarna hade problem med sin interna kommunikation och den ena handen visste inte vad den andra gjorde. Och svenskarna hade hela tiden ångest för att tyskarna skulle bli så försvagade att det överhuvudtaget skulle gå att flytta.Det gällde att skynda på och få problemet ur världen.

Och protesterna fortsatte att flyta in. Per Albin avslöjade en ganska cynsik attityd i Sven Grafströms dagbok den 28 november:
”...Ny beredning på eftermiddagen i en något mindre krets med militärer närvarande, varvid beslöts, att ”tysktransporterna” icke desto mindre skulle sättas igång i morgon klockan 12. Då vi lämnade beredningen, som ägde rum i PA:s arbetsrum i kanslihuset, visade mig denne två högar med skrivelser och telegram. Han pekade på den större högen och meddelade, att den utgjordes av protester. Jag antager, att den mindre bestod av instämmanden i regeringens politik. ” Det är inte så farligt,” sade PA, ”jag haur större haugar i skaupet darbourte, från Finlandskrisen.” - a private and somewhat primitive Gallup poll, föreföll det.”

Från början ville man sätta igång evakueringen av tyskarna den 29, men det visade sig omöjligt eftersom de ryska minsveparna fortfarande låg inblåsta vid Bornholm. Regeringen fick ge med sig inför försvarsstabens oundvikliga fakta. Först på fredagen den 30 kom besked av de ryska båtarna var på väg. Vinden hade börjat lägga sig. Då gavs grönt ljus att storma tyskarnas läger. Den dagen kom att kallas för ”den blodiga fredagen”, i alla fall vid Ränneslättslägret vid Eksjö.
Men det blev också blodigt i andra läger.

Utrymningen av lägren följde i stort sett den i förväg uppgjorda planen. På Ränneslätt tillfrågades först tyske lägeräldsten om internerna frivilligt ville evakuera lägret. Svaret blev nej. Då gav den svenske chefen, major Grahnberg, startsignalen till stormningen med ett lyspistolskott.
Stormtrupperna tog sig snabbt in i lägret, som planerat, men tyskarna hade blivit förvarnade och vacklade blodiga ut ur sina baracker. Framför den största baracken samlade sig en stor klunga på ungefär 75 man, som höll sig tätt samman. De till och med band ihop sig med remmar och skärp. Under tiden högg de varandra i mage och bröst och skar upp ådror, - blodet forsade. De svenska militärerna togs med överraskning av tyskarnas snabba motdrag och visste inte riktigt vad de skulle göra. Under tiden omringade statspolisen, som hade kommit lite på efterkälken, övriga baracker och började evakuera dem. Det tog tid. Först efter nästan en timme marscherade poliserna upp till klungan. De började mödosamt och vålsamt att bryta upp den med batonger och slag. Skriken ekade genom luften. Tyskarna var hysteriska. Några låg nästan nakna på den frostiga marken med sönderrrivna kläder. Vartefter de svårast skadade föll till marken, drogs de bort och förbands. De svårast skadade fördes till sjukhus.
Under tiden stod ett stort pressuppbåd och fotograferade och filmade.Det som skedde var helt sensationellt. Evakueringen skulle ge ett stort genomslag i svensk press. Åskådarna, de inkallade officerarna och soldaterna, inklusive de officiella vittnena, var chockade.
Efter hand lugnade situationen ner sig och man kunde föra in internerna i sina baracker för att komplettera sin packning. Polischefen Berner genomförde också en total visitering av tyskarna och man tog ifrån dem allt som de skulle kunna skada sig med, inklusive livremmar. Det som upprörde tyskarna mest var att de blev fråntagna sina käraste ägodelar, som plånböcker med fotografier av sina käraste, pengar, pass och soldatböcker. Föremålen återbördades senare, men mycket blev kvar.

För att veta hur rädd försvarsstaben var för ett misslyckande, är det intressant att se hur många militärer och poliser som deltog i evakueringen av Ränneslätts lägret. Curt Ekholm uppger att för att evakuera 450 tyskar, så stormade 425 beväpnade soldater, följda av 150 fältpoliser och 145 statspoliser. Till detta kom också bevakningspersonal, sjukvårds- och transportpersonal, m.m. Totalt blev det omkring tusen personer, som ändå inte kunde hindra att 46 tyskar blev tvungna att tas till sjukhus, varav 24 för allvarligare självmordsförsök. Det skall i detta sammanhanget påpekas att man tog med sig ett stort antal skadade på tåget. Ungefär 40% av tyskarna fick lämnas kvar, vilket ungefär blev samma antal i övriga läger.
I det lilla Gunnebolägret, med 200 tyskar, blev evakueringen lugnare eftersom man stormade klockan fem på morgonen och tog tyskarna bokstavligen på sängen. Den fördes in i bussar, för vidare befordran med tåg till Telleborg.

I Backamo, också på västkusten, blev det en blodig affär. Det blev helt enkelt förfärligt. Internerna kördes upp klockan sex på morgonen. Självstympningarna var omfattande. Tyskarna skar sig själva med rakblad, kvivar och glasbitar och högg av varandra lemmar med yxor. En man gick omkring med en stor sten som han släppte på sina kamraters fötter och ben, som krossades. Han hann med tio av sina kamrater innan han stoppades. De tyska sjukvårdarna delade ut olika kemikalier till sina kamrater, som alla drack, inklusive sjukvårdarna själva. Några dog. En officer hängde sig på vinden till officersbostället. Några rymde och lyckades ta sig till Norge, där de i god ordning överlämnades till västmakterna. De enda som lyckades undgå utlämning var de tyska fältprästerna(!)

1.350 interner transporterades med tåg till Trelleborg. Av praktiska skäl ville man först lämpa av de c:a 1350 tyskarna på den ryska båten i Trelleborg och dagen efter tömma lägren i Rinkeby och Gälltofta på sina drygt tusen interner, med användning av samma tågsätt och bevakningspersonal, dvs. poliser och fältpoliser.
Problemet blev att internerna i Rinkeby måste på något sätt ha fått reda på övriga lägers evakuering (trots totalt nyhetsförbud), eftersom det böjade bli oroligt redan samma dag, dvs. den 30 november. Redan vid halv två hade fyra självmordsförsök och fem stympningar ägt rum. Oron spred sig som en löpeld i lägret.
Försvarsstaben vill att internerna skulle överrumplas redan klockan sju på morgonen, men regeringen, via statsråden Mossberg och Vougt, meddelade att så fick inte ske. Hela natten skickades telegram fram och tillbaka mellan regering och myndigheter. Varför regeringen inte ville att överrumpling skulle ske tidigt på morgonen är en gåta.
Stämningen i Rinkabylägret var desperat. En tysk officer hängde sig under natten och en sjukvårdare tog livet av sig med gift. Självstympningarna ökade och åtta interner rymde. Den tyske lägerchefen fördes till sjukhus sedan han fått nervsammanbrott. Inte förrän 1030 kom grönt ljus från regeringen att utrymningen kunde sätta igång. 1130 rusade fältpoliser och statspoliser in i lägret och lyckades på förvånadsvärt kot tid få läget under kontroll. Utrymningen sattes igång genast och internerna fördes iväg med bussar till Trelleborg, för vidarebefordran till ett ovisst öde i Gulag.
Gälltoftalägret utrymdes utan större problem.
Väl framme i Trelleborg slussades tyskarna ombord på ”Cuban” via täta led av soldater och överbyggda gångar. 1.610 tyskar av 2.771 utlovade kom ombord. Enligt de sista svenska styrkebeseden var det frågan om 2.995 tyskar, 250 stycken fick åka till västzonen i Tyskland. Kvar i Sverige fanns således 1.102 tyskar och 167 balter. Problemen för regeringen i denna klantigt skötta affär var därmed långt från över.

Ryssarna var ytterst misstänksamma mot det faktum att nästan hälften av tyskarna saknades och vägrade lätta ankar. De var protesterade mot att 250 stycken tyskar hade skeppats iväg till den brittiska zonen.
Sven Grafström skriver med sina långa meningar:

”...Klockan halv 3 på natten väcktes jag igen av en ilsken telefonsignal. Slepnikov (den sovjetiske beskickningsrepresentanten i Trelleborg, förf:s anm.) hade order från sin minister att inte släppa iväg fartyget. Skulle det nu hållas ytterligare betydde detta inte bara stora kostnader och olägenheter utan även risk för en återupptagen opinionsstorm.
Jag ringde genast upp den ryske ministern. Jag sade honom, att de svenska mydigheterna verkligen gjort allt, som stode i deras makt för att trots ryskt söl m.m. få med dessa tyskar, jag förklarade sammanhanget med de 225 och jag hotade mad att han komme att få bära konsekvenserna av att båten hölles kvar. Tchernichev å sin sida sade, att han blivit förskräckt över att erfara hur många tyskar som saknades och att detta inte allt varit att förutse efter hans samtal med Undén den 28, då han fått uppfattningen att endast ett ringa antal tyskar vore så sjuka, att de inte kunde medfölja. Jag sade honom, att flera dagar gått sedan dess och att tyskarna hela tiden hungerstrejkat, jag försäkrade honom vidare, att det inte vore svenska regeringens avsikt att behålla dessa i Sverige sedan de blivit friska och jag lovade till sist, att ryssarna skulle få tillfälle att med oss gå igenom alla listor. Efter en sista ”hotfull vädjan” från min sida förklarade äntligen T. , att han skulle giva order om att båten fick gå. T. är naturligtvis rädd om sitt egen skinn i den här saken.”

Regeringen beslutade som sagt att överföra internerna till Civilförsvarsstyrelsen och införde total sekretess. Ingen hade insyn i vad som pågick. - Chefen för CFS, generaldirektören Åke Natt och Dag, yttryckte emellertid sina betänkligheter i ett PM till det ansvarige statsrådet Mossberg. Han varnade med sin kanslisvenska för överföring ”...från myndighet, som redan i detta hänseende vunnit erfarenhet, till annan för de praktiska svårigheterna främmande myndighet...”
Men regeringen lyssnade inte på Natt och Dags kloka varningar utan drev igenom sitt beslut, med svåra konsekvenser får de internerade tyskarna och balterna. De fick nu en fängelseliknande vistelse på sjukhusen. Som tidigare nämnts togs alla personliga saker ifrån dem, brevcensur infördes, ingen radio, inga tidningar, fönstren spikades för, taggtråd drogs utanför och besöksförbud infördes. Förnedrade åtgärder som att alla toalettdörrar togs bort och besöken där fick göras under bevakning. De tyska soldaterna ansåg också att det var under deras värdighet som soldater att bli bevakade som simpla brottslingar av poliser med batonger. Det var vanärande för dem som hade kämpat hela kriget för sitt land med livet som insats. De tyska soldaterna höll, av tradition, sin ära som soldater mycket högt. Något som svenskarna inte kunde förstå, och i synnerhet inte en civil sjukhuschef.
Tilläggas bör att de balter, som identifierades som ledare, bl.a. dr. Helmars Atvars-Eichfuss togs undan och isolerades fullständigt i enrum utan möjlighet till kontakter med omvärlden. De sattes i en sorts isoleringscell, utan att ha gjort något, ända tills de fördes ombord på ”Bjeloostrov”, drygt en månad senare.

Men det räckte inte med det. Dumheten och småaktigheten firade dessa dagar stora triumfer i den svenska byråkratin.
De tyska prästernas mycket viktiga och tröstande verksamhet hos de ångestfyllda internerna beskars kraftigt. Många gånger när prästerna kom, så släpptes de överhuvudtaget inte in, utan fick vinka till internerna från korridoren. Prästerna protesterade hos Biskop Block i Göteborg, som gick till CFS och lyckades förhandla fram att endast tre präster ”godkändes” att besöka internerna. Dessa fick emellertid skriva under en försäkran att besöken enbart gällde själavård och gå med på att predikningarna censurerades. För att ytterligare försvåra prästernas verksamhet, blev dessa tvungna att inför varje besök ansöka hos respektive länstyrelse om tillstånd. Länstyrelserna (utom i Göteborg) förhalade medvetet ansökningarna i det längsta, vilket innebar att det kunde gå mycket lång tid innan prästerna kunde få möjlighet att besöka internerna. Med det tog inte slut med det. När dessa tappra präster till slut kom till ett sjukhus eller läger med tillståndet på fickan, ställde myndigheter och polis på plats till så mycket byråkratiskt krångel att tiden för besöken blev mycket knapp. Det skall här tilläggas att idén att ha poliser som vaktmanskap för soldater var synnerligen dålig. Poliser har, som bekant, erfarenhet av ett helt annat klientel och var helt klart inte lämpade att ta hand om oskyldiga soldater, som definitivt inte var kriminella. Utan bara vanliga människor som vi alla

Det mycket upprörande i denna politik är att inga baltiska präster godkändes. Många av de baltiska internerna förstod tyska dåligt och en del förstod inte tyska alls, så för deras del var själavården meningslös. Det strider klart mot Genevekonventioinen att en internerad inte får ordentlig själavård, dvs han begriper vad som sägs. De f.d. katolska lägerprästerna godkändes inte heller. Inte ens den internerade, tyske fältprästen Friedrich Seefelt, fick hålla gudstjänst för sin kamrater. - Rätten till ordentlig själavård har till och med den grövsta brottsling som sitter i fängelse.

Man kan fråga sig varför internerna blev så illa behandlade och varför regering och myndigheter hela tiden bröt så grovt mot Genevekonventionen och principer för allmän anständighet?
När det gäller just detta fallet pekar Curt Ekholm på det faktum att regeringen, utan att tänka efter, med huvudet under armen, förde över internerna från en väl fungerande militär organisation till en myndighet utan erfarenhet på området, utan instruktioner eller anvisningar och utan en fungerande organisation. Just det som generaldirektören Natt och Dag varnade för i sitt PM och som ignorerades fullständigt av regeringen. Denna arrogans och illa beredda beslut går som en röd tråd genom hela den s.k. Baltutlämningen. Det värsta är att utrikesministern och en av de tunga namnen i regeringen, Östen Undén, var folkrättsexpert och borde ha kännt till vad som gällde.

Sven Grafström skriver den 9 december 1945:
”När jag på eftermiddagen satt och arbetade på UD ringde man från marinstaben och meddelade att det ryska lasarettsfaryget Belostrov just anlänt till Trelleborg! Undén, som jag först talade med (han var i Uppsala) lät verkligen förgrymmad över detta nya utslag av rysk opåräknelighet...”

Denna båt skulle komma spela stor roll i fortsättningen. Grafström stavade fel i sin dagbok. Den hette egentligen ”Bjeloostrov” (Vita ön) och var ett f.d. finskt passerarfartyg, ”Aallotar”, som finnarna hade tvingats lämna ifrån sig som krigsskadestånd till Sovjet efter krigsslutet. Att tala om det som ett larsarettsfartyg är nog att överdriva. Ett antal träbritsar utan madrass i lastrummet utgjorde sjuksalen. De skadade som inte fick plats i britsarna lades helt enkelt direkt på durken. Den medicinska delen var heller inte mycket att hurra för. Tre läkare och fem sjukvårdsbiträden fanns med ombord. Möjligheter till tvättning o.dyl. existerade inte. Valentis Silamikelis berättar hur han i alla fall fick ligga på en bar madrass i en hytt, men att läkaren, som verkade vänlig, stal hans klocka vid omläggning av bandage.

Undén kallade irriterat upp den ryske ministern Tjernysjev och bad om en förklaring till ”Bjeloostrovs” oväntade uppdykande, dessutom utan anmälan i förväg. Tjenysjev bad tusen gånger om ursäkt och lovade att det inte skulle upprepas. Det hade berott på något lokalt initiativ i Helsingfors. Anmälan skulle ha kommit från Moskva samma dag. Han ville dock sätta igång med evakuering genast och sade att han ville få med balterna i första hand. Tyskar kunde man klämma in i mån av plats.
De båda herrarnas konversation blir alltmer intressant. - Undén svarade att han kunde acceptera förklaringen om fartyget, men att det inte var fråga om att skicka iväg balterna, eftersom de fortfarande matstrejkade 1 januari 2002. Han skulle kunnna tänka sig skicka iväg ett antal tyskar, som hade blivit såpass friska att de var transportabla. Angående balterna fortsatte han att de inte kunde transporteras nu och att han inte visse när detta skulle kunna ske.
Min egen reflektion är att detta förmodligen var den sista chansen för Undén att helt neka att lämna ut balterna. Det hade förmodligen gått, men istället försökte han på ett informellt och inte särskilt psykologiskt sätt, sedan tolken lämnat, att lirka med ryssen.
Han undrade om Tjernysjev hade något förslag om hur man skulle kunna ta sig förbi problemet med balterna, genom att t.ex.Sovjet kunde meddela att man inte ville ta emot de som matstrejkade. Tjernysjev slog ifrån sig och sade att det var helt orealistiskt. Balterna skulle med till varje pris. Det spelade ingen roll hur många det var. Baltutlämningen var en mycket viktig pricipfråga för Sovjetunionen. Samlingsregeringen hade ju fattat beslutet om utlämningen och man kunde inte från sovjetiskt håll förstå varför överenskommelsen kunde uppfyllas.
Undéns försök att komma undan problemet med balterna misslyckades skändligen.

Samma dag meddelade UD genom en kommuniké att ”Bjeloostrov” hade anlänt och att de interner som var friska nog skulle utlämnas. Det började bli spekulationer i pressen, så UD meddelade senare att man gjorde ”...en översyn av de internerades, däribland balternas status...”
Verkligheten var att balterna tills vidare var helt undantagna från utlämning. Även de tyskar som genom skrivelser bett att få sin status omprövad. När pressen förstod att det bara var frågan om tyskar svalnade intresset. Överhuvudtaget så hade inte pressen många möjligheter att rapportera eftersom tystnaden från alla inblandade, på grund av sekretessen, var total. Locket hade lagts på med stor precision.

Regeringen vill få iväg så många tyskar som möjligt. Denna gång gick det tämligen smärtfritt. Organisationen var vid det här laget väl intrimmad. Men självmordsförsök och stympningar förekom fortfarande.
En spektakulär och belysande incident var stormningen av sjukhemmet Fridhem i Hässleholm. Bara namnet Fridhem är ett hån mot vad som inträffade. Klockan fyra på morgonen, den 14 december, stormade ”Die Schwarze” in på sjuksalarna där tyskarna fridfullt låg och sov och drog dem ur sängarna. Några hann ändå i tumultet skära upp pulsådrorna med rakblad, svälja föremål och till och med ett rakblad. Några lyckades skada sig under transporten och en fick föras till sjukhus medvetslös efter att ha svalt gift. Avsaknaden av hänsyn och medmänsklighet var här total. Det visar också att poliserna inte var vuxna sin uppgift, utan behandlade de sjuka och försvagade internerna som farliga förbrytare.
När ett antal tyskar lastats in på ”Bjeloostrov”, upptäcke ryssarna och generaldirektören Natt och Dag att det fanns plats för ytterligare fångar, så man gjorde ett svep i Rinkabylägret och stuvade in ytterligare ett hundratal.
När ”Bjeloostrov” lättade ankar den 16, kl.1015, hade man med sig 528 tyskar. Resan gick mot ett okänt mål, som visade sig vara Libau (Liepaja).

Den hysteriska sekretessen gällde också internerna själva. De blev inte informerade om något. Så när den andra, just beskrivna, utlämningen ägde rum trodde balterna att den även skulle gälla dem. Ingen berättade för dem att balterna var undantagna, vilket skulle ha besparat dem stor ångest och oro. Samma gällde de tyskar som hade undantagits och som skulle skickas till västzonen. De fortsatte självstympningar och en del försökte rymma.
Valentis Silamikelis skriver den den 11 december, mer en månad innan han själv blev utlämnad: ”Beloostrtrov har kommit för att hämta oss och tyskarna. På natten segrar jag över mig själv. Jag tänker inte gå ombord. Det finns bara två möjligheter - att gå ombord och förbli levande eller att inte gå ombord och dö. Jag har kommit tillrätta med mig själv.”

För att i någon mån förbättra sitt anseende i denna fråga, hade regeringen beslutat att en s.k. prövningskommission skulle tillsättas för att gå igenom de protesterande tyskarnas och balternas status. Ledamöter var byråchefen Ernst Bexelius från Utlänningkommissionen, t.f. byråchefen Östen Lundborg, UD och major Hakon Leche vid försvarsstaben. Synbart tunga namn.
Arbetet gick till så att man gick igenom varje enskild man och bedömde hans trovärdighet ifråga om de ändrade uppgifter. Med jämna mellanrum höll man sedan beredning tillsammans med regeringen där man gick igenom sitt resultat och beslutade om varje enskilt fall. Från regeringens sida deltog oftast Undén, Möller (socialminister) och Zetterberg (justitieminister), tillsammans med statsråden utan portfölj, Ouensel, Danielson och Mossberg. Regeringen hade således hela tiden sista ordet och styrde besluten som de ville. En oberoende kommission var det inte tal om.
Kommisionens resultat var, när man läser hur de arbetade och vad de kom fram till, ganska värdelösa. För mig framstår dess tillblivelse som en typisk politisk fint, ett sätt att lura opnionen. Något som vi sett så många gånger i politiken.
Regeringen säger med stora åthävor att man nu verkligen skall gå till botten med problemet med asyl o.dyl., i själva verket fortsätter man att strunta i Genevekonventionen och har samma hårda inställning som förut. För syns skull ändras några enskildas status, men fortfarande är man lika undfallande under de ryska kraven.

Som tidiage nämnts uppgav flyktingarna, när de landade på svensk mark, de uppgifter som de trodde skulle vara bäst för tillfället. De flesta ansåg att det var bäst att säga att de militärer. När de sedan upptäckte att de första uppgifterna var en nackdel, ville de ändra sig och säga hela sanningen. Kommissionen krävde då konkreta bevis, vilket de flesta av begripliga skäl inte kunde visa. En annan princip som kommisionen gick efter, var att man gick strikt efter var de hade kommit ifrån. Det spelade ingen roll om någon hade tjänstgjort hela kriget i Norge och bara var på tillfälligt besök i Balticum, denne hänfördes ändå till ostfronten. Samma sak omvänt, den som hela kriget varit på ostfronten och var på tillfälligt besök i västzonen och av någon anledning hamnat i Sverige, hänfördes till väst och slapp utlämning (40 - 50 st.).
När det gäller balterna, rekommendera kommissionen hederligt nog att man skulle genomföra en polisundersökning av vaje enskild balt, men regeringen avslog denna begäran.
Det märkligaste beslutet rörde de balter som kommit från Bornholm, den s.k. Bornholmsgruppen, som bestod av ungefär 125 man, dvs. den större majoriteten av balterna. De sökte nödhamn i Ystad och bad att få åka vidare efter reparationer, men nekades.
Chefen hette kapten Keselis , som vid ankomsten uppgav att alla var militärer. Han trodde att det var det bästa. Senare, när sanningen om det svensk - sovjetiska samarbetet kom fram, ändrade han sina uppgifter och sade att många i gruppen var civila. I något fall kunde kommissionen visa att påståendet var felaktigt. Men bara en balt ur denna grupp undantogs eftersom han var civil .
Det intressanta med Bornolmsgruppen är att de, för det första, kom från Danmark, där tyskarna hade kapitulerat till västmakterna. Ryssarna invaderade ön först senare. När de befann sig på ön blev de, för det andra, demobiliserade och därmed avväpnade av sitt egna lands myndigheter. De var med andra ord helt klart civila. Flera hade inte varit i en krigszon på över en månad. Efter demobilisationen blev de beordrade att gå till Köpenhamn. Att de inte bytt om till civila kläder är självklart, eftersom dessa fanns på hemorten. - Alla dessa uppgifter stod förmodligen i deras soldatböcker.
Dessa två, avgörande faktorer, struntade kommissioinen fullständigt i. Bexelius nämnde det överhuvudtaget inte i sin rapport. - Det framstår klart regeringen inte vågade ta undan denna stora grupp, som bestod av 75% av de internerade balterna, hur mycket vägande skäl de än hade. Regeringen gick emot sina egna kriterier bara för att göra rysssarna till lags i en känslig situation. Sveket var fullständigt.
Som tidigare nämnts undantogs heller inte läkare och annan sjukvårdspersonal, likaså prästerna, trots att dessa grupper betraktas som civila och att det uttryckligen står i Genevekonventionen att de inte får göras till krigsfångar.

Tiden fram till den definitiva utlämningen den 23 - 25 januari präglades av vanligt krångel med ryssarna och intensiv notskrivning. Svenskarna ville bl.a. skicka iväg internerna på egen köl, vilket ryssarna nekade. De vanliga förhalningarna och misstänksamheten hos ryssarna var legio. Till sist anlände i alla fall ”Bjeloostrov” till Trelleborg och den sista utskeppningen kunde äga rum. Dock inte utan de sedvanliga missödena. En kraftig vind gjorde att fatyget inte kunde gå till hamn, utan fick ligga och vänta ute på redden.
Då var redan en busskolonn på väg med 160 interner från Rinkaby, som man plötsligt inte visste vad man skulle göra av. Kolonnen dirigerades till Malmö och senare till det utkylda sommarhotellet Falsterbohus, där de fick tillbringa natten. Atvars-Eichfuss, som hade hämtats från sin isolering fick inte följa med de övriga, utan spärrades in i en cell på polishuset i Malmö. Men han hade det förmodligen bättre i finkan än på det iskalla Falsterbohus.

Stomningarna av lägren följde samma mönster som förut. Pressen hade ingen aning om vad som hände eftersom presskommunikén kom först när utrymningen var över. Tystnaden från de ansvariga inför pressens frågor var total.
I Rinkaby stormade polisen in kl 0635, den 23 november och tog alla internerna sovande. För att vara riktigt på säkra sidan hade man 225 poliser på 153 interner. Inga intermezzon rapporterades.
Däremot var det värre på Gälltoftalägret. Internerna hade uppenbarligen blivit förvarnade på något sätt, trots den totala mörkläggningen. När poliserna stormade in den 25 hade redan den lettiske löjtnanten Arturs Plume kört en kniv i magen. Överstelöjtnanten Karlis Gailitis hade svalt gift och en annan hade svalt en kniv, men de gjordes snabbt transportabla, och baxades ombord på bussarna tillsammans med övriga interner.
På sjukhemmet Fridhem utspelades samma scener. Valentis Silamikelis skriver:
”Tidigt på morgonen rycktes sjuksalens dörrar upp och in stormade svartklädda poliser som såg ut som dödens sändebud. De ställde sig tre och tre vid varje säng, visiterade oss och beordrade oss att klä på oss. (Jag darrar fortfarande av skräck när jag tänker på detta ögonblick.) De tog tag i våra armar och ben och började släpa oss till bussarna. Vi protesterade och sade att vi kunde gå själva. Det gjorde vi, trots att vi inte fått gå på länge. Ilskan gav oss kraft. Ändå höll de ett fast grepp om oss...”
”...Peteris (Vabulis, förf:s anm.) hade lyckats gömma en kniv och befriade händerna genom att resa sig upp från sin plats i bussen. Mycket snabbt skar han av halspulsådern på vänster sida. Det forsande blodet gick inte att stoppa omedelbart.
Han dog på väg till Trelleborgs sjukhus.
Historien kommer aldrig att kunna tvätta bort vårt blod från Trelleborgs kullerstenar likaså kommer svenskarnas tårar aldrig torka. Detta blod och dessa tårar förenar oss mer än alla vackra tal och avtal.
Balticum har många vägar till Golgata, en av dem finns i Sverige och leder till Trelleborg.
Nervspänningen var fruktansvärd. När jag fick syn på fartyget var sista ögonblicket inne. I rockfickan hade jag en glasskärva, men jag kunde inte komma åt den för polisen bredvid mig höll i min högra hand. Med den vänstra slog jag snabbt sönder förnsterrutan i bussen och skar mig i handleden. Omedelbart greps jag av tre poliser som släpade ut mig och förband mig lite vårdslöst. Några svenskar, läkare eller myndighetspersoner, tittade på såret och förmodligen konstaterade de att det inte var livhotande så de beslöt sig för att lämna ut mig. De lade mig på en bår där de höll fast mig medan de bar mig uppför landgången. Jag skrek och svor och förbannade Sverige och försökte komma loss. Det lyckades nästan då jag skulle övelämnas till ryssarna. Jag knuffade undan dem och slängde mig mot relingen. Vi hade tidigare talat om att försöka hoppa i vattnet från landgången om inget annat hjälpte. Men landgången var inhägnad och svenska poliser höll alla i ett fast grepp på kajen och senare gjorde ryssaarna det när vi kommit ombord. Flera av dem bar ner mig i båten. Att jag skulle ha blivit mycket brutalt behandlad och att jag skulle ha skrikit slagord har någon journalist hittat på. Förmodligen för att skildringen skulle bli lite färggrannare. Detta upprepades senare i pressen, i böcker och i filmen. Det var inte sant. Vid sådana tillfällen har man inga slagord i huvudet, man är bara ilsken och förbannad.

Vabulis självmord och Valentis Silamikelis uppträde var det enda dramatiska som egentligen inträffade. Men pressen var där och fick med sensationella bilder och filmer av den förtvivlade Valentis som kämpade för sitt liv.
Annars gick ilastningen av internerna lugnt till. De var vid det här laget apatiska. För en del var det närmast en lättnad att det hela nu var över och att man slapp all ångest och nervspänning.
379 interner kom ombord, varav 146 balter. 104 interner var kvar på grund av skador och 25 hade rymt. Totalt utlämnades 2.882 interner, varav 153 balter.
”Bjeloostrov” avgick kl. 1850 samma kväll med destination Libau.

Hur gick det för de utlämnade internerna sedan. Alla fördes till ett fångläger i en nedlagd sockerfabrik utanför Libau . Efter några veckor kom soldater till sockerfabriken och förde bort alla baltiska officerare och intruktörer. De hördes inte av mera.
Balterna skildes av från tyskarna och fördes till ett annat läger där de fick göra tegelstenar. I slutet av augusti frigavs de. Men de frigavs till en tillvaro som trejde klassens medborgare, dvs. de fick inte gå i skolan eller universitet och de kunde inte ta några bättre arbeten, utan kunde bara försörja sig som kroppsarbetare. Orsaken till att de frigavs var de svenska framstötarna, bl.a. kungens brev till Stalin, att balterna inte skulle få några efterräkningar.
Men efter ett eller två år arresterades många igen, då med påhittade anklagelser, och skickades till GULAG. Valentis Silamikelis dömdes till 25 år, men satt ”bara” i det ökända strafflägret Vorkuta i fem år, 1950 - 55.
Efterforskningar pågår fortfarande vad som hände med balterna. Man vet ännu inte mycket. Av de 153 som lämnades ut vet man säkert att fyra avrättades genast, två avled i förhör eller liknande och minst 41 hamnade i GULAG. Ett tjugotal återstår, som man inte vet något om. Man antar att de omkommit i GULAG.

Silamikelis skriver i sin bok att tyskarna sedan skickades ut till olika läger i GULAG och man beräknar att ett okänt antal avrättades och omkom under tranporter eller i samband med förhör. Bedömningarna varierar, men mellan1.000 och 2.000 av de 3.000, som utlämnades från Sverige beräknas ha omkommit i Sovjetunionen. De överlevande frigavs i samband med den tyske kanslern Konrad Ardenauers besök i Sovjet 1955.

Samma dag som den sista utlämningen ägde rum skriver Sven Grafström i sin dagbok på sin lite gammeldags prosa:
” Ytterligare 380 interner, däribland de flesta balterna, avtransporterades idag med ”Beloostrov”. Ett par sorgliga intermezzon inträffade, och en av balterna tog livet av sig under transporten till fatyget. Innan denna pinsamma utlämningsaffär är bragt ur världen återstår transport av ett trettiotal personer, som på grund av sjukdom inte kunde medfölja denna gång. Det kan spekuleras över hur de intransiganta moskoviterna skola ställa sig till denna grupp. Vi komma förmodligen få ideliga påpekningar och nödgas med jämna mellanrum redovisa deras hälsotillstånd. Det kommer säkerligen att bliva svårt, om icke ogörligt, att rädda dem från att dela kamraternas öde. Förmodligen skall man likväl å svensk sida söka draga ärendet i långbänk...”

Det blev en långbänk. Ryssarna återkom flera gånger under året och regeringen slingrade sig och förhalade ärendet. Den 1 november 1946 avslutades ärendet med en not till Sovjetunionen där regeringen förklarade att den ansåg att: ”...utlämningen av f.d. tyska militärpersoner som avslutad med transporten den 25 jan...”

Efter några månader i läger fick de kvarvarande civil status och kunde återvända hem. Ett fåtal balter stannade kvar i Sverige. Resten flydde till England med fiskebåtar. De kunde inte längre lita på Sverige.

Curt Ekholm gör i slutet av sin bok en sammanfattning som är ganska belysande för den s.k. Baltutlämningen, som i och för sig inte bara rörde balter. Han säger att utlämningen är helt enastående i svensk historia. Sett mot våra insatser för flyktingar både tidigare och senare är utlämningen helt otrolig.
Han pekar på det faktum att det rör sig om den enskilde flyktingens, den f.d. soldatens rätt att bli betraktad som en unik och rättskompetent person. Ovanstående skildring visar att flyktingarna betraktades som ett kollektiv, som man ville bli av med av ekonmiska skäl. Regeringen hade ett handelsavtal med Sovjetunionen i sikte.
Sven Grafström skriver att ryssarna ville ha en miljard (!) i kredit, men att han rekommenderade bara 300 miljoner. Regeringen föll naturligtvis undan för ryssarnas begäran och gav dem krediten på en miljard (en svindlande summa på den tiden). Handelsavtalet med Sovjetunionen visade sig senare vara ganska värdelöst. De hade ingenting att lämna i utbyte.

Beslutet i juni 1945 fattades aningslöst i en anda att ”nu är kriget slut”. Handläggningen av ärendet var helt inkompetent skött av berörda tjänstemän och varningar från de som hade insikt, sköts helt åt sidan. Det märkliga var att de ansvariga intalade sig själva att Sovjetunionen var en rättsstat som alla andra, trots att de, som de flesta i Sverige visste, att tåget till Sibirien alltid stod färdigt på stationen med ångan uppe.
Hela hemlighetsmakeriet kring affären, redan från första början, visar att de ansvariga visste att de gjorde något som var helt fel och stred mot alla humanitära grunder.
Det avgörande för regeringen var arbetarrörelsens, med LO i spetsen, oreserverade stöd för utlämningen. När regeringen tvekade, kom stödet som en skänk från himmelen.
Flyktingarna klassades genast som nazister, även om man inte i ett enda fall kunde påvisa att någon begått krigsförbrytelser. Sanningen var att soldaterna själva, nästan alla, hade arbetar- och bondebakgrund.
I och med LO:s stöd blev regeringen också tvungen att inkludera balterna. Hemlighetsmakeriet kring utlämningen gjorde också att inge reela fakta kom i dagen och debatten förföll till generaliseringar. Curt Ekholm pekar också på det faktum att det var egentligen bara de militärer, som tjänstgjorde i lägren, som kom sanningen närmast och insåg hela affärens komplicerade natur. Den enda pressröst som ställde sig på flyktingarnas sida var GHT (Göteborgs Handels & Sjöfartstidning), som tidigare under kriget hade varit en av de få tidningarna, som öppet hade vågat kritisera Sveriges politik mot Hitler -Tyskland
Utlämningen sänkte också Sveriges anseende som förkämpe för rätt och humanitet. Det var först med den stora insatsen med de ungerska flyktingarna 1956 och Haralds insatser för alla chilenska flyktingarna 1973 och framåt, som vi fick lite bättre anseende.
Likväl ligger Baltutlämningen kvar som ett öppet sår i vår senare historia, som hela tiden infekteras i samhällsdebatten. Denna djupa konsekvens förstod inte samlingsregeringen när de illa informerade, lättvindigt och tanklöst tog beslutet den 12 juni 1945.

Ovanstående text lyder under upphovsrätts lagstiftnigen och får inte kopieras eller distribueras utan författarens tillstånd.