Carin och Herman

När man talar om orsakerna till att Sverige inte angreps av Tyskland, dras ofta Göring upp. Han kallades i den tyska ledningen för ”der Schwedenreferent”, dvs. den som hade med Sverige att göra, Sverige specialisten. Egentligen inte utan orsak. Han hade bott i Sverige och talade bra svenska.
Följaktligen skulle han inverka till förmån för oss hos Hitler. Huruvida så var fallet är mycket omdiskuterat, men helt omöjligt är det ju inte.

Görings första kontakt med Sverige kom direkt efter första världskriget, då han som en avdankad krigshjälte och flygaress, fick arbete vid SLA (Svenska Lufttrafikbolaget AB). Göring var mest känd som efterträdaren till den legendariske Manfred von Richthofen, den Röde Baronen, som sköt ned 79 flygplan. Den åttionde blev han själv. Richthofen - eskadern spred ve och fasa bland de allierade med sina tredäckade, röda Fokkermaskiner.
Min moder Louises släkting, Eric von Rosen berättade i Björn Fontanders bok om Göring och Sverige : ” Jag ville tillbaka till Rockelstad hastigt och kontaktade en flygfirma, men de sa att det var för dåligt väder. Två flygplan hade redan varit uppe men måst gå ned för snöstormens skull. Jag var envis, och hur vi resonerade, sa dom att de hade en tysk f.d. stridsflygare, en kapten Göring. Kanske vi kan få honom att flyga greven. En stund senare fick jag bud om att han var villig att flyga. Vi gav oss iväg, och vad Göring senare berättade för mig var det den värsta flygning, vad gäller väderleksförhållanden han hade varit med om.”

Greven och stridsflygaresset landade i snöyran på Båven utanför Rockelstad. Göring blev inbjuden till middag och att sova över. Slottet gjorde ett stort intryck på honom. Den romantiska karla-karl stämningen med släktporträtt, vapen och en gigantisk , upprättstående slagbjörn i hallen, som forskningsresanden Eric von Rosen stuckit med spjut i Karelen, grep Göring i djupet av hans själ. Brasorna sprakade och de antika möblerna och mattorna förmedlade en kultur av gammal adel och förfining.
Eric berättade för Göring om solkorset, hakkorset som satt på de smidda eldhundarna och på spisen. Det var hans lyckosymbol. En nordisk symbol som fanns på runstenar och i allmogekonsten. ”...Vårsolens livgivande kraft.” - ”...Göring hade visst sett märket förut...Det intresserade honom mycket, kunde jag märka.”
En intressant detalj är Eric von Rosens gåva till den vita sidan under det Finländska inbördeskriget 1918. Han skänkte ett stridsflygplan med villkoret att det skulle bära hans privata lyckosymbol, hakkorset. Fram till och med andra världskriget bar det finländska flygvapnet hakkorset på sina vingar. Även Finlands högsta utmärkelse, Mannerheimskorset, var dekorerat med ett hakkors.

Medan karlarna stod under porträtten och språkade med cognacskupor i handen hördes ljud från ovanvåningen:
”Nedför trappan kom en hög gestalt, en kvinna med ädel, kunglig hållning. Det var slottsfruns syster Carin. Hennes djupa blå ögon mötte Hermann Görings sökande blick. Denna kvinna... Ett jubel slog ut i hans bröst. Tigande och vördnadsfull stod han där. Det var som om han alltid hade känt henne. En sådan kärlek kan inte förklaras eller talas om. Den lever i blodet, i själen!
Länge satt man till bords denna kväll. Fritt och öppet kunde stridsflygaren tala; den länge tillbakahållna och i den främmande miljön med möda återhållna vreden över hans fosterlands öde bröt fram. Hans folks skam och lidandes historia för denna underbara, in det sista kämpande tysk ungdom framhölls för de gripna åhörarna. Att flyga och störta var Hermann förtrogen med, oärlighet och förräderi kunde han inte finna sig i.
Husets herre höjde sitt glas, fyllt med tyskt vin. Allvarliga men trofasta var han ord om en stundande, men förhoppningsvis inte alltför avlägsna tid, då tyska män åter kunde lyfta den tyska äran på en stark sköld, då Tyskland åter, fritt, aktat och likaberättigat kunde tillvarata sina ädla traditioner och uppgifter. Män skapar tiderna. På Tyskland behövde ingen tvivla som nyss hört de av glödande fosterlandskärlek burna orden. Han [Eric von Rosen] drack för Tysklands framtid och som han i likhet med hela Sveriges folk obetingat trodde på. Högtidligt reste sig alla från sina platser, fast tryckte husets herre gästens hand...”

Författaren till denna minst sagt överspända skildring är Carins äldsta syster Fanny. Tonen avslöjar känslorna och sympatierna hos familjen von Rosen på Rockelstad, särskilt senare, när Göring hade svingat sig upp på maktens tinnar. Innan dess var det inte så rosenrött.
Carin var född Fock, hennes syster Mary var gift med upptäcktsresanden, författaren och godsägaren Eric von Rosen. Carin var gift med en officer, kaptenen Nils von Kanzow. De hade en åttaårig son ihop, Thomas. Hon var uttråkad och äktenskapet med Nils hade råkat in i bakvatten. Hermann Göring kom bokstavligen som en skänk från ovan. – Krigshjälte, elegant tysk officer, flygaress, fast blick, viljestark haka och en riktig karl ända ut i fingerspetsarna. Inte undra på att Carin föll pladask.
Att deras kärlek var äkta och glödande råder inget tvivel om. Carin gav upp sin ordnade tillvaro och familj för sin kärleks skull. Hon var vid det tillfället trettiotvå år, fem år äldre än Göring.
Alla som kände Carin var överens om att hon var en fascinerande person med stor utstrålning. Hon var vacker och romantisk. En drömmare, som hade lätt att skratta och lika lätt att gråta. Mycket musikalisk, med en vacker sångröst.

I början träffades det förälskade paret i smyg, sedan blev förhållandet alltmer öppet. Skvallret satte igång, men Carin brydde sig inte om det. Hon ansåg att en kärlek som deras stod ovanför alla normer. En helig överjordisk kärlek.
Under sommaren förlöpte hon sin familj och reste med Göring till Bayern. När hon kom hem i slutet av året bröt hon helt med mannen. Under tiden försörjde sig Göring på diverse flyguppdrag åt SLA (Svensk Lufttrafik AB).
Det var också under denna tid som Carin väckte Görings kulturella intresse. Hon tog med honom runt på museer och konstgallerier. De lyssnade på konserter och diskuterade. En ny värld öppnade sig för honom. Hans nyväckta konstintresse skulle senare tyvärr leda till att han plundrade hela Europa på konst.

De återvände till Tyskland. Göring kom i kontakt med Hitler och Nationalsocialistiska partiet. Hitler ville göra statskupp. Den berömda ölhallskuppen 1922, som emellertid misslyckades. Göring blev sårad när poliser öppnade eld. Hitler arresterades och Göring och Carin flydde till Italien.
Där levde de på nåder på ett hotell i Venedig i ständig penningknipa. Till sist återvände de till Sverige. Vid det laget var Göring en ruin. Vid kuppen hade han blivit sårad i ljumsken och led svåra plågor. På sjukhuset i Innsbruck, där han vårdades, fick han morfin mot smärtorna. När han skrevs ut hade han blivit narkoman, ur stånd att kontrollera sitt missbruk.
I Sverige försökte han med avvänjningskurer men slutade istället på mentalsjukhus, efter svåra abstinenskriser. Han åkte in och ut på Långbro. Till sist blev han utskriven och lyckades få läkaren att skriva ut ett friskhetsintyg, som han kunde visa för sina partikamrater i Tyskland.
Väl i Tyskland satte han igång med partiarbetet men en sällan skådad energi och hänsynslöshet. Ansträngningarna bar frukt. 1928 valdes han in i riksdagen och de ekonomiska bekymren var över för hans del.

1931 dog Carin. Hon hade länge haft ett hjärtfel och var dessutom reumatisk. Göring grät och var otröstlig. Hon dog precis när nazisterna hade vunnit en storseger i valen. De var bara en liten bit från den totala makten.
Carin begravdes vid Lovö kyrka. Två år senare skändades hennes grav av antinazister. Göring blev ursinnig och tog händelsen som skäl att flytta henne till Tyskland. 1934 skedde förflyttningen under stora högtidligheter. Det var den sortens begravningsromantik som nazisterna var specialister på.
Ute på Schorfheide, norr om Berlin, hade Göring byggt ett mastodontpalats i jaktstugestil, Carinhall. Där inrättade han också ett mausoleum till Carins ära. Hela nazitoppen med Hitler i spetsen var närvarande vid Carins andra begravning. Hon blev med tiden en hängiven nazist och betraktades som partiets mascot. Rörelsen var stor hos de närvarande.
När ryssarna närmade sig 1945, sprängdes Carinhall och mausoleet i luften. Carin grävdes ned på en annan plats. Men ryssarna hittade platsen och skändade liket. En av Görings gamla skogvaktare tog reda på resterna och grävde ned det provisoriskt. 1951 tog han diskret kontakt med släktingarna och hon fick slutligen sin vila vid en tredje begravning, på Lovö kyrkogård, tjugo år efter sin död.
Efter Carins död 1931 var det som Göring släppte alla hämningar. Han arbetade som en vansinnig och blev en av tredje rikets värsta mutkolvar. Han krävde gentjänster och presenter av alla han hade att göra med, och kasserade in miljoner från den tyska industrin. Carinhall blev ett sorts skogs-Versailles, överlastat med antik konst, köpt och stulet från hela Europa.
Han vandrade omkring i fantasikostymer och lät ädelstenar rinna genom fingrarna. Han greps av ett storhetsvansinne av sällan skådade mått. Senare under kriget lät han flygvapnet, Luftwaffe, förfalla och drev sina medarbetare till vansinne med många självmord till följd. Göring hade stor del i det tyska nederlaget. Felsatsningarna på omöjliga flygplansprojekt, förseningarna av utvecklingen av jetplanet, katastrofen vid Stalingrad, de allierades bombkrig i Tyskland, de oändliga politiska intrigerna, den fantastiska verklighetsflykten, korruptionen och hans morfinmissbruk som förändrade hans personlighet och gjorde honom loj och passiv.
Men familjen von Rosen fanns alltid med i bilden. De hade blivit en del i hans familjekrets och vek inte från hans sida. Carins godhjärtade son, Thomas, skickade till och med matpaket till Görings andra hustru Emma och dottern Edda, när de satt isolerade i en fallfärdig stuga efter kriget.
När en gång en systerdotter till Carin frågade Göring varför han gripits av ett sådant storhetsvansinne, svarade han aldrig kunde glömma när Carins möbler ropades ut på auktion. Då hade han ingenting. Inget arbete, inga pengar och inget att erbjuda för en trygg framtid.
Han beslöt sig då att göra allt för att gottgöra henne. Kanske det var början. En strävan att hedra Carin och hennes minne. En skuld.
written by Erik Edelstam