Den 29 oktober 1956, över 20 år sedan, anföll Israel Egypten med full kraft i ett remarkabelt ”Blitzkrieg” och besatte bl.a. den beryktade Gazaremsan. Kriget var resultatet av en fantastisk konspiration mellan Israel, England och Frankrike. Var och en hade sina egna positioner att försvara och tyckte att de handlade i sin fulla rätt. Idag, när inbördeskrig hotar i Irak, Libanon och spänningen stiger mellan Israel och palestinier är det värt att titta på hur det gick till för femtio år sedan. Gamla kolonialmakter konspirerade och trodde att världen inte hade förändrats. Suezkrisen blev en av historiens största fiaskon, där Israel gick ut som stor segrare och Egyptens president kunde skylla ifrån sig och klara sitt politiska skinn med glans. Läs mer om denna otroliga historia….
!956 var Egypten lika med den helgonförklarade Gamal Abder Nasser, som sedan 1952 hade styrt sitt land med en blandning av socialism och överspänd nationalism, blandat med en hatpropaganda mot Israel. Efter att ha kommit på kant med USA blev han vägrad vapenleveranser och kastade sig istället i armarna på östblocket, som sände in en flod av vapen, mest från Tjeckoslovakien, som hade en framstående vapenindustri.
Relationerna försämrades också med England och Frankrike. England hade sin oljeförsörjning att tänka på och vikten av att hålla Suezkanalen öppen, medan Frankrike hade fått upproret i Algeriet på halsen, som också skapade splittring inne i hemlandet. Upproret stöddes öppet av de flesta arabländerna.
Stämningen blev inte bättre när Nasser i juli nationaliserade Suezkanalen. England hade visserligen gått med på att lämna kanalzonen redan 1954, dock med den reservationen att man hade rätt att återbesätta den i händelse av krig.
Egyptierna var väl installerade i Gazaremsan med stora truppstyrkor och skickade därifrån in mördarpatruller in i Israel. En situation som i längden blev ohållbar för de säkerhetsmedvetna israelerna.
De inblandade parterna möttes i all hemlighet i en villa i Sévres, utanför Paris den 22 oktober 1956. Konspiratörerna var Israels premiärminister Ben Gurion och överbefälhavaren Moshe Dayan, den engelske utrikesministern Sewyn Lloyd och den franske konseljministern Guy Mollet, tillsammans med utrikesministern Antoine Pineau.
Ett fördrag slöts dagen efter. Konspiratörerna lovade varandra att ingen skulle berätta något om överenskommelsen för någon under deras livstid (vilket uppenbarligen inte lyckades).
Planen var att Israel skulle starta ett blixtkrig mot Egypten och rycka fram mot Suezkanalen. England och Frankrike, som inte ville framstå som angripare, skulle upprört protestera och uppmana parterna att sluta slåss. Därefter skulle de erövra kanalzonen, i vad de trodde, en lätt operation. Samtidigt skulle Royal Air Force krossa det egyptiska flyget. Historien är full av ”enkla operationer” som går över styr. – Planen var lysande, tyckte de. Israel kunde köra ut egyptierna ur Gazaremsan och därmed skapa säkerhet för dem själva och England och Frankrike skulle framstå som sherifferna, som ville skapa fred, ordning och reda.
Konspirationen var naturligtvis inget tillfälligt hugskott uppsprungen ur en konversation i salongen på Travellers Club i Paris, utan resultatet av noggranna avvägningar, även om man kan tycka att de var aningen omdömeslösa och pompösa.
Den enda som egentligen hade direkta skäl för ett krig var Israel, som var direkt hotat av Egypten. Engelsmännen kände sig visserligen också hotade, men hade ändå gått med på att släppa kanalen två år tidigare. Premiärministern Anthony Eden hade, vid kanalens annektering, genast givit staberna order om en krigsplanering, vilket visar att han hade bestämt sig för krig.. Den enda som inte hade godtagbara skäl var Frankrike. Situationen i Algeriet skulle näppeligen kunna förändras genom ett krig mot Egypten. Den enda tänkbara anledningen kunde ha varit att man, enligt ett klassiskt manér, ville avleda en besvärlig hemmaopinion med ett segerrikt krig. Fransmännen hade dessutom skickat mängder av vapen till Israel, som i sin tur visste att de aldrig kunde besegra Egypten om inte dess flygvapen var utslaget. Alla var insyltade i varandra.
Den 29 oktober, dagen efter Röda armén drog sig ut ur Budapest efter de inledande striderna, anföll Israel med full kraft. Två dagar senare bombade engelsmännen de egyptiska flygfälten.
Israels blixtkrig lyckades över all förväntan. De jagade genom Gazaremsan, krossade de egyptiska styrkorna där och tog ett enormt krigsbyte. Anfallet underlättades också av att den i orden aggressive Nasser, som insåg att han inte hade mycket att sätta emot, gav order om reträtt, väl medveten om att han kunde bli anfallen i ryggen av England och Frankrike.
Problemet var emellertid att Eden tvekade att sätta igång sitt eget anfall och anföll först den 5 november, dagen efter det stora sovjetiska anfallet mot Budapest. Vid det laget hade Israel besegrat Egypten, mer eller mindre på egen hand. Edens vankelmodighet, som liknade Chamberlains schabbel när engelsmän och fransmän skulle undsätta norska armén i Norge 1940, gjorde att hela den listiga planen föll samman. Timingen misslyckades och när väl invasionen kom igång hade Nasser hunnit blockera Suezkanalen och England och Frankrike blev fördömda av hela världen, inklusive FN. Det var ett magnifikt fiasko och de diplomatiska konsekvenserna blev förödande.
Egyptierna försvarade sig tappert, men när USA och FN tvingade fram ett stillestånd den 6 november.hade den anglo-franska koalitionen bara hunnit erövra en fjärdedel av kanalzonen.
England, Frankrike och Israel, de tre konspiratörerna, blev till slut tvungna att böja sig eftersom Sovjet hotade med militärt våld för att skydda Egypten. Detta kunde man lugnt göra eftersom upproret i Ungern i praktiken var över. De amerikanska hangarfartygen ”Coral Sea” och ”Randolph”, som legat i positioner utanför Egypten, flyttade sig norrut mot Kreta för att möta det nya hotet från Sovjet..
Det var inte bara en militär katastrof, utan framför allt en diplomatisk. Hela världen fördömde angriparna. De förödmjukade England och Frankrike började dessutom bråka sinsemellan och relationerna förblev dåliga under hela 60-talet.
Nasser som i alla år skrutit med sitt lands militära överlägsenhet blev nesligen besegrat av Israel och skulle säkert inte kunnat sitta kvar om striderna fortsatt några dagar till. Englands och Frankrikes intåg på arenan gjorde att han kunde skylla nederlagen på dessa. Imperialisterna och kolonialherrarna hade blivit besegrade av araberna. Den svidande förlusten mot Israel trollades bort i retoriken.
Israel var en annan vinnare på kuppen. De krossade de egyptiska baserna i Gaza och fick, när kanalen röjts 1957, tillgång till den förut stängda Akababukten.
Sovjet kunde också triumfera. Medan man krossade det ungerska upproret, kunde man vända bort uppmärksamheten från övergreppen och ödeläggelsen i Budapest, och peka ut England och Frankrike som aggressiva angripare.
Den engelske premiärministern Anthony Eden fick med rätta bara huvudansvaret för en av Englands värsta fiaskon i modern tid. Han underrättade inte parlamentet om krigsplanerna och inte heller bundsförvanten USA, som tog mycket illa upp. Eisenhower blev ursinnig när han fick reda på nyheten om Israels mobilisering. Inte heller oppositionspartiet, Labour blev underrättat. Den engelska överbefälhavaren hade ingen aning om det hemliga avtalet och det rådde fullständigt kaos i militärledningen, när ingen visste vad som skulle hända och när Eden hela tiden försökte ändra på de uppgjorda planerna. Hans tveksamhet och brist på klara besked gjorde också att förvirringen spred sig till den egna regeringen, som inte visste hur man skulle ställa sig. Han tog också ansvaret och avgick den 1 januari 1957.
Skrivet av Erik Edelstam
Friday, December 1, 2006
Wednesday, October 25, 2006
Revolten i Ungern 1956 - ett tragiskt 50-årsminne
När Röda Armén tågade in i Budapest 1944, under den sedvanliga terrorn med massvåldtäkter och omfattande plundring, gick Ungern, från en fascistisk diktatur, till en kommunistisk diktatur. De första åren efter kriget upprätthölls en vacklande demokrati, men kommunisterna tog makten enligt det sedvanliga mönstret med att besätta inrikes- och jordbruksministerposterna. På så vis fick man makten över polisen och det viktiga jordbruket. Därifrån kunde man senare ta makten över hela regeringen.
Matyas Rakosi ledde övertagandet. Han var en hårdför stalinist, som förvandlade Ungern till en Sovjetisk lydstat med alla karakteristiska tecken, som kollektivisering av jordbruket, planekonomi och ett järngrepp av polisen. Efter Stalins död och då trycket från Sovjet lättade, ansåg till och med Moskva att Rakosi drev sin polisstat alltför långt och ersatte honom 1953 med den f.d. socialdemokraten Imre Nagy.
Vid det laget hade denne blivit en helhjärtad kommunist och hade haft posten som inrikesminister under maktövertagandet. Nagy var en annan typ än Rakosi och ville ha en mjukare kommunistisk regim, ungefär som Titos Jugoslavien, med fria jordbruk och mer konsumtionsvaror. Under hans tid gick ungefär en tredjedel av kolchoserna tillbaka till de ursprungliga ägarna och han släppte ut mycket folk ur fängelserna.
Men Rakosi fortsatte att intrigera i kulisserna och lyckades till slut manövrera ut Nagy 1955. Rakosi förde tillbaka Ungern till korruption, förtryck och polisvälde, men denna gång ville inte befolkningen vara med.
Det började i december 1955 när de ungerska författarna protesterade mot censuren och förtrycket. Missnöjet spred sig till och med in i kommunistpartiet, där ungdomsklubben fungerade som en sorts opposition under våren och sommaren 1956. Uppenbarligen blev ungrarna inspirerade av de polska upproren, som hade givit vissa lättnader. Chrustjov skickade handelsministern Mikojan till Budapest. Denne avsatte prompt Rakosi för andra gången.
Men protesterna ville inte sluta för det. I Rakosis ställe kom marionetten Gerö, som inte var mycket bättre.
Den 22 oktober utlyste studenterna vid Budapestuniversitetet ett stort opinionsmöte där man bl.a. krävde nyval, att sovjettrupperna skulle lämna landet och att den stora Stalinstatyn skulle rivas. De utlyste ett allmänt protestmöte nästa dag. Det märkliga var att alla kommunisttidningar följde opinionen och propagerade för mötet, vilket gjorde att stora folkmassor dök upp nästa dag. Regeringen försökte först stämma i bäcken, men gav sedan upp. Folkmassan krävde att Nagy skulle visa sig och ställa sig på deras sida. Han steg fram och solidariserade sig i försiktiga ordalag.
Nu begick säkerhetspolisen det ödesdigra misstaget att börja skjuta skarpt på demonstranterna när de stormade radiohuset, flera dödades och poliserna blev i sin tur lynchade och upphängda i lyktstolparna. Pöbeln intog polisstationer där de beväpnade sig, senare fick den tag i vapen från olika kaserner.
Den 25 oktober började ryskt pansar skjuta urskillningslöst mot upprorsmännen och mot misstänkta hus. Men de stred inte helhjärtat, utan agerade mycket tveksamt och återhållsamt. Det hände till och med att de skyddade folket mot de ungerska säkerhetspoliserna. Striderna var förvirrade och man visste inte riktigt vem man skulle skjuta på.
Den elegante, 40-årige översten Pal Maleter blev en av revoltens ikoner. När striderna började var han vakthavande officer på försvarsdepartementet och åkte ut på stan i en pansarvagn för att skaffa sig en överblick över de kaotiska striderna. När han kom till den största kasernen, Kiliankasernen, fann han ungerska soldater som stred mot upprorsmännen. Efter att ha talat med båda sidor fick han dem att sluta skjuta, medan de ryska pansarstyrkorna fortsatte sin skottlossning till höger och vänster. Han började inse vad upprorsmännen slogs för och började sakta ta parti för dem. Efter kontakter med försvarsministeriet och den ryske kommendanten, blev han lovad att ryssarna skulle sluta skjuta. Eldgivningen upphörde, men satte igång igen efter ett slag. Maleter lyckades efter stort besvär få tag på försvarsministern och lovade att han skulle öppna eld mot den första ryska stridsvagnen som närmade sig kasernen. Därmed hade Maleter öppet ställt sig på revoltens sida.
När folkmassan den 23 oktober ropade fram den motvillige Nagy, hade han egentligen ingen plan om hur han skulle gå till väga. Han red på en våg av sympati och hopp, som han inte kunde styra. Marionetten Gerö förstod att han själv inte hade mycket mer att hämta, utan utnämnde Nagy till premiärminister under natten, dock utan att genast meddela det officiellt, medan han i samma andetag bad den ryske kommendanten om hjälp mot revolutionärerna.
Planen var enkel, men infernalisk. - När radion nästa dag kungjorde utnämningen, rullade de sovjetiska stridsvagnarna in i Budapest, nästan på samma gång. Befolkningen trodde självklart att det var Nagy, som hade kallat in dem och han fick genast en stämpel på sig som förrädare och allmänt opålitlig, vilket skapade dåliga förutsättningar för att agera med kraft och auktoritet. Förhoppningarna och förtroendet raserades under några mycket viktiga dagar.
Nu rasade striderna ute på gatorna. Utländska media tog sig in i Ungern och skickade hem dramatiska och överdrivna skildringar av revolten. Fotografer lyckades fånga herrar i kostym och Edenhattar med ett gevär i handen, eller söta flickan med lilla pälshatten käckt på svaj och en kulsprutepistol, à la Capone, i famnen. Journalfilmare fångade sovjetiska tanks som sköt rakt in i fastigheter under stora moln, skolpojkar som kastade Molotovcocktails på dessa, stridsvagnar med ungdomar på tornet med en sönderklippt ungersk flagga i handen eller ambulanspersonal som sprang med bårar genom kulregnet. Det smällde och smattrade på filmduken och hela världen lurades att tro att det var ett stort uppror där ungrarna höll på att få övertaget. Under några dagar trodde de själva samma sak. Världen, särskilt i Europa, rördes till tårar, höll andan och väntade. Solidaritetskommitéer bildades överallt och den ungerska flaggan med det urklippta hålet mitt i duken vajade lite varstans. Jag kommer själv ihåg flaggorna på hus och i skyltfönster i Stockholm. Jag var tio år då, fascinerades av journalfilmerna, fotona och läste allt jag kunde om revolten i tidningen.
Men sanningen var att de aldrig hade någon chans. Det var ett fåtal som lyckades få tag i vapen och striderna var begränsade och oorganiserade. Bland de första sakerna de upproriska lyckades göra var att välta omkull den stora Stalinstatyn, något som var en stor symbolhandling och som återgavs i alla världens medier.
Under tiden fortsatte förhandlingarna med ryssarna. Den 28 oktober lyckades man få fram ett ”eld upphör”. Från den dagen kan man säga att Nagy någorlunda kunde kontrollera situationen. Den 30 drog sig ryssarna och deras pansar ut ur Budapest. Nu trodde alla och hela världen att revolten hade lyckats och att Ungern skulle bli fritt. – Segern var vunnen!
En annan kraftfull ikon steg nu fram i rampljuset, kardinalen Jozsef Mindszenty. Han hade fängslats av kommunisterna redan i februari 1949, och dömd till livstid i en skådeprocess, anklagad för ”valutasmuggling och brott mot statens säkerhet”. När kardinalen släpptes ringde alla klockor i staden och han gick i en mycket emotionellt ögonblick ut ur fängelset, eskorterad av patriotiska, ungerska soldater.
Men sovjetiska trupper låg kvar i hela landet och den 1 november anlände nya trupper, som drogs samman runt om Budapest. De som hade dragits tillbaka ansågs inte pålitliga, efter all fraternisering med befolkningen, och skickades hem. - Upprorets svanesång hade börjat.
Inne i Budapest hade Nagy plötsligt fått råg i ryggen. Den viktigaste frågan gällde de sovjetiska truppernas uttåg ur landet.. Den 25 lovade han att han skulle börja förhandla med Sovjet om uttåget. Den ruskige, sovjetiske chefsideologen Michail Suslov och överlevaren Anastas Mikojan befann sig redan i Budapest för att förhandla. Förhandlingarna drog ut på tiden, men det var uppenbarligen en förhalningstaktik.
Nagy tyckte inte om förhalningstaktiken och protesterade när han fick reda på att ryssarna hade fått förstärkningar utanför Budapest. Han deklarerade i radion att Ungern nu hade gått ut ur Warszawapakten och betraktade sig som ett neutralt land. Senare under dagen vädjade han till Förenta Nationerna om hjälp.
Maleter, som nu blivit general och försvarsminister kom tillbaka den 3 oktober, efter förhandlingar med ryssarna och meddelade nu att de var beredda att förhandla om tillbakadragandet. Han åkte tillbaka samma kväll för att fortsätta förhandlingarna i det ryska högkvarteret i Tököl, utanför Budapest. Ett vittne berättade hur vakter plötsligt rusade in i rummet och förde bort honom. Maleter hade gått i fällan.
Dagen efter, den 4, öppnade ryskt artilleri eld mot Budapest och 1 000 stridvagnar ryckte in i staden under häftigt bombardemang. Ungerska armén, som nu hade gått över till revoltörernas sida kunde inte sätta emot mycket. Förbittrade strider rasade på Budapests gator i flera dagar, men det ungerska motståndet trycktes ned mer och mer. Det blev rena rama slakten.
De sista radioanropen var förtvivlade och desperata:”... Hjälp... SOS ... hjälp... vi är alla vid gott mod och kämpar vidare... ”
När Röda Armén trängde in i Budapest den andra gången och hoppet verkade ute, började en strid ström av flyktingar ge sig av mot österrikiska gränsen. De ungerska gränsvakterna höll bommarna uppe. Det var människor som hade haft förhoppningar om en framtid i ett fritt, demokratiskt land, men som inte kunde stå ut med att återgå till ett liv i en kommunistisk polisstat. Många unga flydde och kunde senare, med sina insatser, väl löna de länder som tog emot dem. Ungern förlorade en stor del av sin intelligentsia och många välutbildade ungdomar som skulle ha kunnat föra sitt land framåt.
Ett lysande exempel är min gamle vän Geza Kostyal, som flydde sitt hemland 1956. Han var då 20 år och gick på en teknisk högskola inne i Budapest. Som alla innevånare där hade han som 9-åring upplevt fascistväldet under sista delen av kriget och Röda arméns påföljande belägring och invasionens alla fasor.
Själva flykten var tämligen odramatisk. Han tog helt enkelt tåget till gränsstationen vid Sopron, promenerade över gränsen med sin resväska och fortsatte till Wien med tåget på den österrikiska sidan.
Han blev efter en tid i ett flyktingläger i Wien, varmt mottagen i Sverige, där han utbildade sig på universitetet och senare gjorde en lysande karriär i näringslivet med höga poster.
Nagy befann sig i ett trängt läge. Bakom hans rygg utsåg ryssarna den f.d. låssmeden och ärkekommunisten Janos Kadar till premiärminister. Han hade befriats ur fängelset av Nagy, inspärrad av Rakosi för ”Titoism” och blivit svårt torterad. Kadar svek sin befriare och lämnade senare ut Nagy till ryssarna. Denne blev vederbörligeni avrättad två år senare genom hängning på gården till ett fängelse i Rumänien.. Men Kadar hade nog inte mycket att välja på utom att rädda sitt eget skinn. Nagy och regeringen gömde sig på den jugoslaviska ambassaden i tre veckor tills de utlovades fri lejd om de kom ut. De greps genast ute på gatan av NKVD. Maleter avrättades också. Kardinal Mindszenty tog sin tillflykt till amerikanska ambassaden, där han stannade ända till 1970.
Utgången av upproret var tragisk. Ungrarna fortsatte att slåss i flera dagar men var till sist tvungna att ge upp inför övermakten. 30 000 ungrare och 7 000 ryssar stupade. 200 000 människor lyckades fly så länge gränserna var öppna.
Upproret hade egentligen ingen chans att lyckas från början. Det kom för plötsligt och oppositionen var alltför splittrad. Händelserna rusade iväg alldeles för fort. Läget var helt förvirrat och motstridiga besked, ryssarnas svekfulla maktspel och bristen på klara planer gjorde att upproret var dömt att misslyckas.
En annan faktor som spelade in var att Nagy var en tämligen svag person, som saknade den karisma och kraft, som skulle ha krävts för att få läget under kontroll och driva utvecklingen i rätt riktning. Den tredje faktorn var att till ungrarnas olycka så utbröt Suez-krisen på samma gång, vilket gjorde att tragedin i Ungern kom i skuggan. FN och västmakterna reagerade inte med tillräcklig kraft. Ryssarna kunde, förvånansvärt nog, meja ned ungrare på Budapests gator och lägg arbetarkvarteren i ruiner utan större protester.
Skrivet av Erik Edelstam
Matyas Rakosi ledde övertagandet. Han var en hårdför stalinist, som förvandlade Ungern till en Sovjetisk lydstat med alla karakteristiska tecken, som kollektivisering av jordbruket, planekonomi och ett järngrepp av polisen. Efter Stalins död och då trycket från Sovjet lättade, ansåg till och med Moskva att Rakosi drev sin polisstat alltför långt och ersatte honom 1953 med den f.d. socialdemokraten Imre Nagy.
Vid det laget hade denne blivit en helhjärtad kommunist och hade haft posten som inrikesminister under maktövertagandet. Nagy var en annan typ än Rakosi och ville ha en mjukare kommunistisk regim, ungefär som Titos Jugoslavien, med fria jordbruk och mer konsumtionsvaror. Under hans tid gick ungefär en tredjedel av kolchoserna tillbaka till de ursprungliga ägarna och han släppte ut mycket folk ur fängelserna.
Men Rakosi fortsatte att intrigera i kulisserna och lyckades till slut manövrera ut Nagy 1955. Rakosi förde tillbaka Ungern till korruption, förtryck och polisvälde, men denna gång ville inte befolkningen vara med.
Det började i december 1955 när de ungerska författarna protesterade mot censuren och förtrycket. Missnöjet spred sig till och med in i kommunistpartiet, där ungdomsklubben fungerade som en sorts opposition under våren och sommaren 1956. Uppenbarligen blev ungrarna inspirerade av de polska upproren, som hade givit vissa lättnader. Chrustjov skickade handelsministern Mikojan till Budapest. Denne avsatte prompt Rakosi för andra gången.
Men protesterna ville inte sluta för det. I Rakosis ställe kom marionetten Gerö, som inte var mycket bättre.
Den 22 oktober utlyste studenterna vid Budapestuniversitetet ett stort opinionsmöte där man bl.a. krävde nyval, att sovjettrupperna skulle lämna landet och att den stora Stalinstatyn skulle rivas. De utlyste ett allmänt protestmöte nästa dag. Det märkliga var att alla kommunisttidningar följde opinionen och propagerade för mötet, vilket gjorde att stora folkmassor dök upp nästa dag. Regeringen försökte först stämma i bäcken, men gav sedan upp. Folkmassan krävde att Nagy skulle visa sig och ställa sig på deras sida. Han steg fram och solidariserade sig i försiktiga ordalag.
Nu begick säkerhetspolisen det ödesdigra misstaget att börja skjuta skarpt på demonstranterna när de stormade radiohuset, flera dödades och poliserna blev i sin tur lynchade och upphängda i lyktstolparna. Pöbeln intog polisstationer där de beväpnade sig, senare fick den tag i vapen från olika kaserner.
Den 25 oktober började ryskt pansar skjuta urskillningslöst mot upprorsmännen och mot misstänkta hus. Men de stred inte helhjärtat, utan agerade mycket tveksamt och återhållsamt. Det hände till och med att de skyddade folket mot de ungerska säkerhetspoliserna. Striderna var förvirrade och man visste inte riktigt vem man skulle skjuta på.
Den elegante, 40-årige översten Pal Maleter blev en av revoltens ikoner. När striderna började var han vakthavande officer på försvarsdepartementet och åkte ut på stan i en pansarvagn för att skaffa sig en överblick över de kaotiska striderna. När han kom till den största kasernen, Kiliankasernen, fann han ungerska soldater som stred mot upprorsmännen. Efter att ha talat med båda sidor fick han dem att sluta skjuta, medan de ryska pansarstyrkorna fortsatte sin skottlossning till höger och vänster. Han började inse vad upprorsmännen slogs för och började sakta ta parti för dem. Efter kontakter med försvarsministeriet och den ryske kommendanten, blev han lovad att ryssarna skulle sluta skjuta. Eldgivningen upphörde, men satte igång igen efter ett slag. Maleter lyckades efter stort besvär få tag på försvarsministern och lovade att han skulle öppna eld mot den första ryska stridsvagnen som närmade sig kasernen. Därmed hade Maleter öppet ställt sig på revoltens sida.
När folkmassan den 23 oktober ropade fram den motvillige Nagy, hade han egentligen ingen plan om hur han skulle gå till väga. Han red på en våg av sympati och hopp, som han inte kunde styra. Marionetten Gerö förstod att han själv inte hade mycket mer att hämta, utan utnämnde Nagy till premiärminister under natten, dock utan att genast meddela det officiellt, medan han i samma andetag bad den ryske kommendanten om hjälp mot revolutionärerna.
Planen var enkel, men infernalisk. - När radion nästa dag kungjorde utnämningen, rullade de sovjetiska stridsvagnarna in i Budapest, nästan på samma gång. Befolkningen trodde självklart att det var Nagy, som hade kallat in dem och han fick genast en stämpel på sig som förrädare och allmänt opålitlig, vilket skapade dåliga förutsättningar för att agera med kraft och auktoritet. Förhoppningarna och förtroendet raserades under några mycket viktiga dagar.
Nu rasade striderna ute på gatorna. Utländska media tog sig in i Ungern och skickade hem dramatiska och överdrivna skildringar av revolten. Fotografer lyckades fånga herrar i kostym och Edenhattar med ett gevär i handen, eller söta flickan med lilla pälshatten käckt på svaj och en kulsprutepistol, à la Capone, i famnen. Journalfilmare fångade sovjetiska tanks som sköt rakt in i fastigheter under stora moln, skolpojkar som kastade Molotovcocktails på dessa, stridsvagnar med ungdomar på tornet med en sönderklippt ungersk flagga i handen eller ambulanspersonal som sprang med bårar genom kulregnet. Det smällde och smattrade på filmduken och hela världen lurades att tro att det var ett stort uppror där ungrarna höll på att få övertaget. Under några dagar trodde de själva samma sak. Världen, särskilt i Europa, rördes till tårar, höll andan och väntade. Solidaritetskommitéer bildades överallt och den ungerska flaggan med det urklippta hålet mitt i duken vajade lite varstans. Jag kommer själv ihåg flaggorna på hus och i skyltfönster i Stockholm. Jag var tio år då, fascinerades av journalfilmerna, fotona och läste allt jag kunde om revolten i tidningen.
Men sanningen var att de aldrig hade någon chans. Det var ett fåtal som lyckades få tag i vapen och striderna var begränsade och oorganiserade. Bland de första sakerna de upproriska lyckades göra var att välta omkull den stora Stalinstatyn, något som var en stor symbolhandling och som återgavs i alla världens medier.
Under tiden fortsatte förhandlingarna med ryssarna. Den 28 oktober lyckades man få fram ett ”eld upphör”. Från den dagen kan man säga att Nagy någorlunda kunde kontrollera situationen. Den 30 drog sig ryssarna och deras pansar ut ur Budapest. Nu trodde alla och hela världen att revolten hade lyckats och att Ungern skulle bli fritt. – Segern var vunnen!
En annan kraftfull ikon steg nu fram i rampljuset, kardinalen Jozsef Mindszenty. Han hade fängslats av kommunisterna redan i februari 1949, och dömd till livstid i en skådeprocess, anklagad för ”valutasmuggling och brott mot statens säkerhet”. När kardinalen släpptes ringde alla klockor i staden och han gick i en mycket emotionellt ögonblick ut ur fängelset, eskorterad av patriotiska, ungerska soldater.
Men sovjetiska trupper låg kvar i hela landet och den 1 november anlände nya trupper, som drogs samman runt om Budapest. De som hade dragits tillbaka ansågs inte pålitliga, efter all fraternisering med befolkningen, och skickades hem. - Upprorets svanesång hade börjat.
Inne i Budapest hade Nagy plötsligt fått råg i ryggen. Den viktigaste frågan gällde de sovjetiska truppernas uttåg ur landet.. Den 25 lovade han att han skulle börja förhandla med Sovjet om uttåget. Den ruskige, sovjetiske chefsideologen Michail Suslov och överlevaren Anastas Mikojan befann sig redan i Budapest för att förhandla. Förhandlingarna drog ut på tiden, men det var uppenbarligen en förhalningstaktik.
Nagy tyckte inte om förhalningstaktiken och protesterade när han fick reda på att ryssarna hade fått förstärkningar utanför Budapest. Han deklarerade i radion att Ungern nu hade gått ut ur Warszawapakten och betraktade sig som ett neutralt land. Senare under dagen vädjade han till Förenta Nationerna om hjälp.
Maleter, som nu blivit general och försvarsminister kom tillbaka den 3 oktober, efter förhandlingar med ryssarna och meddelade nu att de var beredda att förhandla om tillbakadragandet. Han åkte tillbaka samma kväll för att fortsätta förhandlingarna i det ryska högkvarteret i Tököl, utanför Budapest. Ett vittne berättade hur vakter plötsligt rusade in i rummet och förde bort honom. Maleter hade gått i fällan.
Dagen efter, den 4, öppnade ryskt artilleri eld mot Budapest och 1 000 stridvagnar ryckte in i staden under häftigt bombardemang. Ungerska armén, som nu hade gått över till revoltörernas sida kunde inte sätta emot mycket. Förbittrade strider rasade på Budapests gator i flera dagar, men det ungerska motståndet trycktes ned mer och mer. Det blev rena rama slakten.
De sista radioanropen var förtvivlade och desperata:”... Hjälp... SOS ... hjälp... vi är alla vid gott mod och kämpar vidare... ”
När Röda Armén trängde in i Budapest den andra gången och hoppet verkade ute, började en strid ström av flyktingar ge sig av mot österrikiska gränsen. De ungerska gränsvakterna höll bommarna uppe. Det var människor som hade haft förhoppningar om en framtid i ett fritt, demokratiskt land, men som inte kunde stå ut med att återgå till ett liv i en kommunistisk polisstat. Många unga flydde och kunde senare, med sina insatser, väl löna de länder som tog emot dem. Ungern förlorade en stor del av sin intelligentsia och många välutbildade ungdomar som skulle ha kunnat föra sitt land framåt.
Ett lysande exempel är min gamle vän Geza Kostyal, som flydde sitt hemland 1956. Han var då 20 år och gick på en teknisk högskola inne i Budapest. Som alla innevånare där hade han som 9-åring upplevt fascistväldet under sista delen av kriget och Röda arméns påföljande belägring och invasionens alla fasor.
Själva flykten var tämligen odramatisk. Han tog helt enkelt tåget till gränsstationen vid Sopron, promenerade över gränsen med sin resväska och fortsatte till Wien med tåget på den österrikiska sidan.
Han blev efter en tid i ett flyktingläger i Wien, varmt mottagen i Sverige, där han utbildade sig på universitetet och senare gjorde en lysande karriär i näringslivet med höga poster.
Nagy befann sig i ett trängt läge. Bakom hans rygg utsåg ryssarna den f.d. låssmeden och ärkekommunisten Janos Kadar till premiärminister. Han hade befriats ur fängelset av Nagy, inspärrad av Rakosi för ”Titoism” och blivit svårt torterad. Kadar svek sin befriare och lämnade senare ut Nagy till ryssarna. Denne blev vederbörligeni avrättad två år senare genom hängning på gården till ett fängelse i Rumänien.. Men Kadar hade nog inte mycket att välja på utom att rädda sitt eget skinn. Nagy och regeringen gömde sig på den jugoslaviska ambassaden i tre veckor tills de utlovades fri lejd om de kom ut. De greps genast ute på gatan av NKVD. Maleter avrättades också. Kardinal Mindszenty tog sin tillflykt till amerikanska ambassaden, där han stannade ända till 1970.
Utgången av upproret var tragisk. Ungrarna fortsatte att slåss i flera dagar men var till sist tvungna att ge upp inför övermakten. 30 000 ungrare och 7 000 ryssar stupade. 200 000 människor lyckades fly så länge gränserna var öppna.
Upproret hade egentligen ingen chans att lyckas från början. Det kom för plötsligt och oppositionen var alltför splittrad. Händelserna rusade iväg alldeles för fort. Läget var helt förvirrat och motstridiga besked, ryssarnas svekfulla maktspel och bristen på klara planer gjorde att upproret var dömt att misslyckas.
En annan faktor som spelade in var att Nagy var en tämligen svag person, som saknade den karisma och kraft, som skulle ha krävts för att få läget under kontroll och driva utvecklingen i rätt riktning. Den tredje faktorn var att till ungrarnas olycka så utbröt Suez-krisen på samma gång, vilket gjorde att tragedin i Ungern kom i skuggan. FN och västmakterna reagerade inte med tillräcklig kraft. Ryssarna kunde, förvånansvärt nog, meja ned ungrare på Budapests gator och lägg arbetarkvarteren i ruiner utan större protester.
Skrivet av Erik Edelstam
Friday, September 29, 2006
Poor Manuel II Paleologos - he just wanted to defend his empire.
Our latest pope, Benedictus XVI, has recently stumbled (and fell) on the teachings of one of the latest Byzantine emperors, Manuel II Paleologos. To the horror and fury of a very touchy Muslim clergy, he cited the late emperor’s thoughts regarding the Muslim and Turkish expansion in his time. Manuel II had reason for his negative attitude towards the Turks, who spread their faith and ambitions with the sword. Read about this remarkable man who tried to save his shrinking empire, which later was devoured by the Turks 28 years after his death, by the fall of Constantinople 1453.
In a lecture delivered the 12th of September 2006 in Regensburg, Germany, the pope Benedictus XVI quoted from a dialogue between Manuel II and a Persian scholar (Dialogue 7 of Twenty-six Dialogues with a Persian). Manuel wrote:
” Show me just what Muhammad brought that was new and there you will find things only evil and inhuman, such as command to spread by the sword the faith he preached…”. Manuel goes on very logically:
”…God is not pleased by blood – and not acting reasonably is contrary to God’s nature. Faith is born of the soul, not the body. Whoever would lead someone to faith needs the ability to speak well and to reason properly, without violence and threats…To convince a reasonable soul, one does not need a strong arm, or weapons of any kind, or any other means of threatening a person with death…”
Muslim fanatics all over the world cried foul and some Christian churches were even attacked and burnt. Why the pope choose to cite Manuel II regarding this very sensitive matter is for me a mystery. Yes, - in a sense, some Muslin fanatics are trying to spread the faith of Muhammad by the sword in the form of commercial jetliners and suicide bombers, but not in the sense Manuel II had in mind. The pope did the classical mistake of taking historical facts out of its own context and presenting them as actual facts..
In fact, Manuel knew very well what he was talking about. He had first hand knowledge of the Turkish imperialism and Muslim missionaries with sword in hand. In those times it was the order of the day. Either it was the Koran in your hand or your own head at your feet.
Manuel was sent to the west by his father John V, already when he was a young man of 15 years. The aim was to seek support for the Byzantine Empire against the Turks. When he was 20 he was named governor for the little enclave of Thessaloniki, one of the few bits left of the empire, another part was the European hinterland of Constantinople, Trachea.
The complicated political intrigues and infighting of the Byzantine Empire dealt severe blows to Manuel. Among other things, he had to go to war against his own nephew John VII in 1390 and defeated him with the help of the Republic of Venice. But when his father was overthrown by another son, Manuel was sent as a hostage to the Ottoman court of the sultan Bayezed I. There he was humiliated and forced to participate in war against the Byzantine Empire, where the town of Philadelfeia of Anatolia was lost. That was the last Byzantine enclave in Minor Asia. The Turkish dragnet was becoming tighter.
By the news of his fathers death 1391, Manuel managed to escape from the Ottoman court and took over the reins of the Byzantine Empire, but had to endure a six year long siege of Constantinople between 1394 and 1402 by his old enemy Bayezed I. In the fifth year of the siege, he had to embark on a long journey to England, France, the Holy Roman Empire and Aragon to seek assistance against the Muslim Turks. Imagine the courage of Manuel to leave his beloved city of Constantinople in the middle of a siege of the Grand Turk and let his nephew and old rival John VI act as an interim emperor while he was gone, probably several years.
The only his long journey and begging tour accomplished was some help in form of a crusade by the Hungarian king Sigismund of Luxemburg, which failed when he was defeated in Nicopolis 1396 on his way to Constantinople.
Manuel had more enemies to think about. The feared Mongol and Muslim conqueror Timur Lenk had earlier swept from the steppes of Asia, conquering the entire Central Asia, all the way to Moscow, India, Persia, the countries of the Black Sea and the Middle East, where he conquered, Bagdad, Damascus and Aleppo in 1401.
He was a very destructive warrior who burnt, looted and sacked the cities he conquered. Big flowering cities like New Dehli, Isfahan, Bagdad and Damascus were completely destroyed. Only in Bagdad his troops beheaded practically all the male population of 20 000 and sent women and children into slavery.
In 1402 he invaded Anatolia and defeated sultan Bayezid outside Ankara. The sultan was taken prisoner and subsequently died in prison. Timur Lenk was a terrible threat to the Byzantine Empire, but Manuel was saved by the fact that the Mongol wanted to crush China and turned his armies eastward.
Manuel’s worst enemy the sultan Bayezed now was defeated and gone and the siege of Constantinople was lifted when he returned after his long voyage 1403. A time of prosperity and consolidation began. The Turks were involved in a succession war between them and the Byzantine Empire could even expand a little and take back some countries around the Black Sea and in Greece. Defences were improved, walls built and the walls of Constantinople were beefed up.
Manuel had friendly relations with the first winner of the Turkish war of succession, Mehmed I (probably an acquaintance from his days as a hostage), but in his attempts to meddle in the next contested succession backfired and he got a new siege of Constantinople on his neck in 1422 by the next sultan, Murad II.
72 years old and very tired, Manuel relinquished all his power to his son John VIII. But the peace did not last long. Under severe pressure from the Grand Turk, the Byzantine empire was forced to sign a humiliating peace treaty 1424 and had to pay a heavy tribute every year. The year after Manuel II Paleologos died in peace.
Seen in the retro perspective Manuel had every reason to fear the Muslims, personalized by the Turks and the hordes of Timur Lenk.. He had been in war with them several times, besieged twice and imprisoned as a hostage at the Ottoman court. He was a philosopher and esteemed writer with a profound knowledge of the Muslim world and religion.
The Byzantine Empire lasted only 28 years after his death. – The 29th of May 1453 Constantinople fell to the Turks and their sultan Mehmet II. No western nation bothered to help them. The son of Manuel II, Constantine Peleologos, fell when the Turks finally stormed into the city, cut by two powerful strokes of a sabre. The body was later found, his head cut off and put under the belly of the equestrian statue of Justinian.
Constantine XI fell 1125 years after his ancestor Constantine the Great founded the antique Byzantium.
The ancient city that had the withstood 28 sieges from different enemies was completely destroyed and looted. Nothing sacred was left; churches and palaces were razed to the ground. Nearly all the population in this big city were put in chains (apart from the thousands that were executed) and sold at the slave markets. Only artisans and tradesmen who were essential for the continuation of affairs were spared.
The body of Manuel II was dug up, mutilated and the grave was destroyed. - All his fears had become true…
Written by Erik Edelstam
Sources: Wikipedia, the free encyclopedia, freerepublic.com and Histoire de l’Empire Ottoman by Ritter von Hammer¨-Pugstall
In a lecture delivered the 12th of September 2006 in Regensburg, Germany, the pope Benedictus XVI quoted from a dialogue between Manuel II and a Persian scholar (Dialogue 7 of Twenty-six Dialogues with a Persian). Manuel wrote:
” Show me just what Muhammad brought that was new and there you will find things only evil and inhuman, such as command to spread by the sword the faith he preached…”. Manuel goes on very logically:
”…God is not pleased by blood – and not acting reasonably is contrary to God’s nature. Faith is born of the soul, not the body. Whoever would lead someone to faith needs the ability to speak well and to reason properly, without violence and threats…To convince a reasonable soul, one does not need a strong arm, or weapons of any kind, or any other means of threatening a person with death…”
Muslim fanatics all over the world cried foul and some Christian churches were even attacked and burnt. Why the pope choose to cite Manuel II regarding this very sensitive matter is for me a mystery. Yes, - in a sense, some Muslin fanatics are trying to spread the faith of Muhammad by the sword in the form of commercial jetliners and suicide bombers, but not in the sense Manuel II had in mind. The pope did the classical mistake of taking historical facts out of its own context and presenting them as actual facts..
In fact, Manuel knew very well what he was talking about. He had first hand knowledge of the Turkish imperialism and Muslim missionaries with sword in hand. In those times it was the order of the day. Either it was the Koran in your hand or your own head at your feet.
Manuel was sent to the west by his father John V, already when he was a young man of 15 years. The aim was to seek support for the Byzantine Empire against the Turks. When he was 20 he was named governor for the little enclave of Thessaloniki, one of the few bits left of the empire, another part was the European hinterland of Constantinople, Trachea.
The complicated political intrigues and infighting of the Byzantine Empire dealt severe blows to Manuel. Among other things, he had to go to war against his own nephew John VII in 1390 and defeated him with the help of the Republic of Venice. But when his father was overthrown by another son, Manuel was sent as a hostage to the Ottoman court of the sultan Bayezed I. There he was humiliated and forced to participate in war against the Byzantine Empire, where the town of Philadelfeia of Anatolia was lost. That was the last Byzantine enclave in Minor Asia. The Turkish dragnet was becoming tighter.
By the news of his fathers death 1391, Manuel managed to escape from the Ottoman court and took over the reins of the Byzantine Empire, but had to endure a six year long siege of Constantinople between 1394 and 1402 by his old enemy Bayezed I. In the fifth year of the siege, he had to embark on a long journey to England, France, the Holy Roman Empire and Aragon to seek assistance against the Muslim Turks. Imagine the courage of Manuel to leave his beloved city of Constantinople in the middle of a siege of the Grand Turk and let his nephew and old rival John VI act as an interim emperor while he was gone, probably several years.
The only his long journey and begging tour accomplished was some help in form of a crusade by the Hungarian king Sigismund of Luxemburg, which failed when he was defeated in Nicopolis 1396 on his way to Constantinople.
Manuel had more enemies to think about. The feared Mongol and Muslim conqueror Timur Lenk had earlier swept from the steppes of Asia, conquering the entire Central Asia, all the way to Moscow, India, Persia, the countries of the Black Sea and the Middle East, where he conquered, Bagdad, Damascus and Aleppo in 1401.
He was a very destructive warrior who burnt, looted and sacked the cities he conquered. Big flowering cities like New Dehli, Isfahan, Bagdad and Damascus were completely destroyed. Only in Bagdad his troops beheaded practically all the male population of 20 000 and sent women and children into slavery.
In 1402 he invaded Anatolia and defeated sultan Bayezid outside Ankara. The sultan was taken prisoner and subsequently died in prison. Timur Lenk was a terrible threat to the Byzantine Empire, but Manuel was saved by the fact that the Mongol wanted to crush China and turned his armies eastward.
Manuel’s worst enemy the sultan Bayezed now was defeated and gone and the siege of Constantinople was lifted when he returned after his long voyage 1403. A time of prosperity and consolidation began. The Turks were involved in a succession war between them and the Byzantine Empire could even expand a little and take back some countries around the Black Sea and in Greece. Defences were improved, walls built and the walls of Constantinople were beefed up.
Manuel had friendly relations with the first winner of the Turkish war of succession, Mehmed I (probably an acquaintance from his days as a hostage), but in his attempts to meddle in the next contested succession backfired and he got a new siege of Constantinople on his neck in 1422 by the next sultan, Murad II.
72 years old and very tired, Manuel relinquished all his power to his son John VIII. But the peace did not last long. Under severe pressure from the Grand Turk, the Byzantine empire was forced to sign a humiliating peace treaty 1424 and had to pay a heavy tribute every year. The year after Manuel II Paleologos died in peace.
Seen in the retro perspective Manuel had every reason to fear the Muslims, personalized by the Turks and the hordes of Timur Lenk.. He had been in war with them several times, besieged twice and imprisoned as a hostage at the Ottoman court. He was a philosopher and esteemed writer with a profound knowledge of the Muslim world and religion.
The Byzantine Empire lasted only 28 years after his death. – The 29th of May 1453 Constantinople fell to the Turks and their sultan Mehmet II. No western nation bothered to help them. The son of Manuel II, Constantine Peleologos, fell when the Turks finally stormed into the city, cut by two powerful strokes of a sabre. The body was later found, his head cut off and put under the belly of the equestrian statue of Justinian.
Constantine XI fell 1125 years after his ancestor Constantine the Great founded the antique Byzantium.
The ancient city that had the withstood 28 sieges from different enemies was completely destroyed and looted. Nothing sacred was left; churches and palaces were razed to the ground. Nearly all the population in this big city were put in chains (apart from the thousands that were executed) and sold at the slave markets. Only artisans and tradesmen who were essential for the continuation of affairs were spared.
The body of Manuel II was dug up, mutilated and the grave was destroyed. - All his fears had become true…
Written by Erik Edelstam
Sources: Wikipedia, the free encyclopedia, freerepublic.com and Histoire de l’Empire Ottoman by Ritter von Hammer¨-Pugstall
Subscribe to:
Posts (Atom)