Weekend i Amsterdam.

Min dotter Caroline meddelade att hon skulle vara på konferens med Amref (www.amref.se) i Holland och tänkte fira weekenden i Amsterdam i slutet av januari. Jag körde resolut till Amsterdam från Paris. Vädret var uruselt med ösregn hela vägen (6 tim) och en ohygglig trafik. Jag slapp i alla fall snöfall.
Men att komma fram var i alla fall en belöning. Vi bodde på det prisvärda och prydliga hotellet Ibis Stopera, som ligger nästan mitt i stan och nära stationen.
Det snöade och blev kallt under natten.

Amsterdam har sin charm och man kan gå runt i timmar och titta i affärerna. Först besökte vi Rembrandshuset, som är en rekonstruktion av den berömde målarens hus, som låg på samma plats. Det är väldigt skickligt gjort och man har lyckats återskapa en elegant, på samma gång intim atmosfär. För att titta på ytterligare miljöer, gick vi till ett museum, eller rättare sagt ett högreståndshem från 1700-talet, Willet-Holthuysen museet. Mycket vackert och smakfullt arrangerat. Vi gick vidare till Rijksmuseum, som är under ombyggnad och inte visar alla samlingar. Senare blev det lunch på den klassiska, indonesiska restaurangen Sama Sebo. Man behöver inte ta en hel rijstaffel, det är för mycket, utan det räcker med ett urval av rätterna på en tallrik. Restaurangen ligger precis vid shoppinggatan P.C. Hoofstrat, som är en gågata men många affärer.

Van Goghmuseet är underbart. De klassiska, välkända tavlorna finns där, men också många andra som jag aldrig har sett. Vid femtiden är man ganska seg och trött i fötterna, trots pauser på trevliga kaféer.
Vi intog middagen på den utsökta restaurangen Greetjes, som ligger nära hotellet. Atmosfären var fin och maten mycket god.

På söndagen gick vi på det nyöppnade muséet Hermitage, som ligger nästan mitt i Amsterdam och har skapats i samarbete med Heremitaget i S:t Petersburg. Man skall visa delar av det ryska museets enorma samlingar. Nu pågår en fantastisk utställning om Romanoffs och den siste tsarens lysande hov, med rader av paraduniformer och damernas otroliga toaletter (paradklänninger). Runt om på väggarna hänger stora porträtt av de tsarer som härskade under 1800-talet och fina porträtt av S:t Peterburg och exteriörer och interiörer av de flesta kejserliga palatsen.
Köerna var långa och kylan bet i huvud och fötter. Det fanns också en restaurang som bara serverade rysk mat.

Sedan var det dags för den långa hemresan. Det var gudskelov sol och lastbilarna var borta på söndagen. Caroline flög till Stockholm och jag tryckte på GÅ HEM på GPS:en. Jag såg många Volvo-bilar, mest V70 stationsvagn. Det intressanta var att jag inte såg en enda ny den nya modellen, som man trots allt ser ganska ofta i Sverige. Inte undra på att Ford vill göra sig av med Volvo.

Det är väl vad man hinner med under en weekend i Amsterdam. De långa timmarna i bilen var väl värt besväret, trots iskyla och vindar.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Caroline
Heremitaget, artknowledge.com

Haiti and Dresden – what can we learn from history?

The destruction of Port au Prince is unbelievable. It brings to my mind pictures from bombed, German cities during World War II. Many cities, like Berlin, Hamburg and Dresden were completely destroyed, just like Port au Prince. There are similarities and differences. The conditions in Port au Prince are terrible and so was the situation after the allied carpet bombing 1945. - In any case, the details are horrible.

The biggest difference is the political structure when disaster arrived. Society in Haiti was in decomposition and more or less lawless. The nation was the poorest in the northern hemisphere, with 70% of the population living at less than 1$ per day and the civil services like medical care, schools and communal activities practically non existent. Soaring criminality, centre of drug trading and a galloping corruption has undermined society in an incredible way.

Society in Germany during the war was a complete dictatorship, corrupt, but efficient. Germany was at war with laws of civil emergency, supported by the iron fist of the Nazi regime in form of the police, Gestapo, the army and all the different party organisations. The civil defence was outstanding with years of experience from massive bomb attacks from the allied forces. Whatever happened, survivors of bomb attacks and firestorms could be fed and treated, even if hospitals were in ruins. Survivors were mostly evacuated to the countryside.

What to do first

In Germany, during the war, the population was prepared for the bombing by massive information and many were assigned to various tasks to full fill in case of attack. After an attack the first priority was to clear the streets and roads so ambulances, fire engines and heavy equipment could get through to start helping people stuck in the ruins, at least were it was not burning.

In Haiti, though it is placed directly on a fault line, no one was prepared for the quake. Neither the civil defence (if it ever existed), army, police or the population itself. It is understandable since they had a hard time to survive the day. In the reports following the disaster, the great problem seems to be the infrastructure, clearing streets and repairing roads to get the help through. It is important for the morale when people see that action is taking place.

In Haiti police and army has been invisible and violence and looting is commonplace. In Germany, during the war, the police and other officials were omnipresent. A looter was shot at the spot.

What to do with the dead

At present, the big problems in Port au Prince are the thousands of dead bodies, quickly decomposing in the tropical heat. I have seen pictures of bodies lying in heaps and spread all over streets and parking lots. There are few cars working to transport the dead, no petrol and no one to organize the effort. The cemeteries are overwhelmed and nobody seems to know what to do. Another disaster is looming. Some have, though, been brought to mass graves.

Four days after the attack and following firestorm of Dresden the 13 – 14 February 1945, the German authorities, with the Nazi Gauleiter Martin Mutschmann on top, decided to burn all the dead bodies they found. The reason was the public health, they were afraid of epidemics. They probably had the same lack of transport after the raid as in Haiti, after the quake. So they started by burning 6 865 bodies in the central market place, Altmarkt, in Dresden, which was a fairly central place. Later over 20 000 bodies was put in mass graves in the Heidefriedhof outside town, by means of horse drawn carts and a few trucks. The lack of petrol was probably the same as in Haiti.
Both the allied forces and the Nazis played down the number of causalities and said it could be between 25 and 50 000, but the German chancellor Conrad Adenauer later said in a speech in 1955 that the number of victims could have been up to 500 000.

Horrible know-how

It is not easy to burn a dead body and certainly not thousands of them. But the Nazi regime had the know-how. They had made elaborate tests on how to burn the 700.000 Jews buried in the pits of Treblinka. Himmler visited Treblinka in 1943 and did not like the idea to leave so many proofs of his crimes for the after world, so he ordered that all the victims should be brought up and burned. And so they did. A few Jews of the so called Sonderkommandos, who did the hard work and survived the war have witnessed about the burning.


The SS men created enormous roasters, like a gigantic barbeque, made of railway rails, put on concrete pillars, with a distance to the ground, so wood and bushes could be put there, to create a fire. On the bottom of the roaster they put fat women who were thought to burn better, then layer after layer of bodies, all doused with petrol. Between 2 000 and 3 000 could be burnt at the same time. The fire was going on day and night and the flames reached up to 10 meters.. All buried corpses were finally burnt, including newly gassed Jews arriving every day.

The Altmarkt burning

The large majority of the victims of the allied attack the 13th and 14th February 1945 simply disappeared in the gigantic firestorm. The bodies that still were intact were found suffocated in the air raid shelters. Many of these shelters, filled with dead people, were discovered years after the firestorm.

When it was decided that they had to burn a lot of dead bodies, experts were called in and according to witnesses, they were the SS troops that had been at work in Treblinka and Sobibor. They brought along Ukrainian help troops to do the dirty work of piling up the dead bodies on the roaster, the same type as in Treblinka, but smaller, they could only get place for a couple of hundreds bodies at same time. One can see a little of the construction at the picture. The SS carefully piled up the victims crosswise, like they did in Treblinka, to ensure that they would burn better. Many children were dressed in carnival costumes they had at Mardi Gras parties in the evening of the 13th.

During three weeks, with start in the end of February, this big barbeque was burning in the centre of Dresden. The Altmarkt was condoned off and the public had no access, this was to be a secret operation. For some reason a photographer, Walter Hahn, was let in to take pictures. So the terrible event was documented.
It is estimated that the ashes from these, nearly 7 000 victimes, weighed over 340 tons, which was transported out by horse drawn carts ot to the Heidefriedhof and was put to rest in specially dug pits.

Should they do the same thing in Haiti?

So part of the victims from Dresden was burned and the ashes buried in pits. The rest, about 20 000 victims, were buried in mass graves, like it is done now in Haiti.
The question is if they should burn the dead from the quake in Haiti? Reason says that it is the most hygienic and best way to avoid epidemics. With the slow pace, that the Haitian authorities are burying the thousands of dead today, the situation will be unbearable in the long run.
But the ethical side is disturbing. Should UN or the Americans burn big piles of dead, with black clouds of smoke and the stench of burnt flesh, while the world media looks on? The idea in Dresden was that they could get rid of the dead bodies in a central place, since streets and roads also were blocked.
An other interesting idea is that, if they decided to make mass burnings, would they use the same, efficient technique, as the SS did in Treblinka and Dresden?
The burning has already started in Port au Prince, people set fire to ruined houses in order to get rid of the stench from dead people inside the ruins. But what if someone is alive? How will it end?

Written by Erik Edelstam
Photos:
Destruction in Port au Prince - dailymail.co.uk
Dresden destroyed – virtualtourist.com
Dead in Port au Prince – leparisien.fr
Cleaning up in Dresden - anselm.edu
The Altmarkt burning – holocaustcontroversies.com
Source; Holocaust Controversies

Juletid är strejktid i Sarkoland

Nu närmar sig högsäsongen för fackföreningarna i Sarkoland – Julen. Då är människor som mest känsliga när det gäller ledighet, julklappar och resor. Det statliga tågbolaget SNCF råkar varje år ut för en gammal, trist jultradtion, nämligen strejk på ett eller annat sätt. De giriga fackförbunden (det finns flera), ”Les Cheminots”, ser alltid till att tillskansa sig ytterligare fördelar och pengar, genom att dra år tumskuvarna och ställa till kaos för tredje man under de känsliga juldagarna.

I år börjar det med RATP, som kör Metron och pendeltågen, RER, i Paris. De sätter igång morgonen den 10 december och skär ned trafiken till hälften, vilket orsakar kaos och gigantiska förseningar. De klämmer åt RER-linjen A, som går i väst-östlig riktnig, d.v.s. tvärs genom Paris, den passerar Defense, Opera, Châtelet Gare de Lyon, o.s.v. Det är inte bara resenärerna som drabbas utan också julhandeln. Tåget har station vid operan, där de stora varuhusen finns, likaså vid Châtelet där Les Halles ligger med en mängd varuhus omkring. Kan inte folk från förorterna ta sig dit blir det sämre försäljning. Ungefär en miljon människor reser på linje A varje dag.
Men vad vill man? Jo, en s.k. extrapremie på 120€ (ung. 1 200kr) per månad, plus 20 € till. Ursinniga resenärer undrar varför lokförarna, som alltid ställer till ett sådant helvete, skall belönas. SNCFs fackförening, SUD-Rail, med sin Rasputinlike ordförande, hotar redan med strejk, men i lite vaga ordalag.

Nästa gäng är den franska motsvarigheten till Transportarbetarförbundet. De går i strejk den 13 december. Deras strategi är att blockera alla lager depåer, d.v.s. de entrepoter dit långtradarna kör och lossar sin last för vidarebefordran till grossister och affärer. Då fryser säkerligen julklapparna inne, för att inte tala om – vilket är det värsta – all julmat.
I Frankrike går man på krogen på julafton och vräker i sig skaldjur och mängder av ostron. På juldagen är det kalkon med hela tjocka släkten, med allt som hör till. Kanske man skall vara glad att inte blockerar bränsledepåerna, som man gjorde för femton år sedan. Då var det verkligen kris och jag fick fly till Italien med de sista dropparna soppa.
Men jag har faktiskt en viss sympati för lastbilschaufförerna. De flesta får minimilön, en s.k. SMIC, som är 1 000€ (c:a 10 000kr) och ibland upp till 1 500 €. Det är inte mycket när man skall betala hyra, el, gas och en ofta talrik barnaskara.
Arbetsgivarna har det heller inte lätt med en mördande konkurrens från Spanien, Portugal och Italien, för att inte tala om de gamla östländerna, som dumpar priserna. Till detta måste de betala höga skatter och olika avgifter, nu senast en koldioxidskatt.
Gudskelov åker vi till Sverige dagen innan och hoppas att saken skall vara över efter nyår.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton internet

En dålig flicka

En bok, som i flera veckor legat på den franska topplistan över mest
sålda böcker är Justine Lévy’s bok ”Mauvaise fille”, ung. översatt
”En dålig flicka”.

Justine Lévy föddes 1974 i Paris och är dotter till den berömde
filosofen socialisten Bernard Henry-Lévy och Isabelle Doutreluigne, en känd
fotomodell och feminist. Justine Lévy har skrivit två böcker
tidigare; ”Rendez-vous” och ”Rien de grave.”

I ”Rendez-vous” beskriver hon, hur hon förgäves väntar på sin mamma
på ett kafé, mamman har helt enkelt glömt bort henne och i ”Rien de
grave” (såld i 200 000 exemplar) berättar hon om, hur hon som ung
hustru förlorar sin man till den elaka Paula, i verkligheteten Carla
Bruni…(numera gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy).
Justine och hennes man, Raphaël Enthoven, tillbringar sommaren i
Marrakech hos Justines pappa, då Carla Bruni dyker upp och blir kär i
Raphael, som hon senare får en son med. Carla Bruni har också skrivit
en sång om Raphaël och hans sammetsblick…


”Mauvaise fille” handlar om, hur huvudpersonen, som är gift och
väntar sitt första barn försöker ta till sig det faktum att hennes
mor har drabbats av cancer, samtidigt som hon själv upplever sin
graviditet.
Hennes liv, som dotter till en självupptagen, vacker och berömd
kvinna, har varit väldigt splittrat och hon har ofta blivit övergiven.
Hon älskar sin mor, som gång på gång ”glömmer bort” henne, men
beundrar henne över allt annat. Föräldrarna är skilda och hon lever
med sin mamma, men det är pappan, som räddar henne, då hon inte får någon mat, eller blir bort glömd utanför skolan.
Eller då hon vaknar på morgonen och får gå till skolan utan frukost, för att det ligger en främmande man i mammans säng.

Justine beskriver frustrerat hur den kände cancerläkaren, som ska
behandla hennes mamma inte ens orkar anstränga sig, att uttala hennes mors namn rätt.
”Mamma heter Madame Doutreluigne, inte Doutrelinge eller Doutrebine”!
Detta trots att hennes kände far skrivit en roman och där berömmer
den kände läkaren, allt för att mamman ska få en korrekt behandling.
Alltmedan mamman sakta tynar bort, gör sig Justines graviditet
alltmer påmind. Hon vill så gärna berätta för mamman om allt, som
händer i hennes kropp, men samtidigt vill hon skona sin mor, som sakta inser att hon är döende.

Inte förrän under de sista timmarna viskar hon fram orden, att hon
väntar barn, men hon kommer aldrig att få veta om hennes mamma har
uppfattat dem.
Justine känner sig avig som mamma, hon har ju inte själv upplevt hur
det är att ha en närvarande mamma, men på något sätt lyckas hon
försona sig med tanken, att det nu är hon själv som är ansvarig för sitt barn.

Hennes pappa, däremot är ytterst närvarande, och hjälper och stöder
Justine allt han kan.
Man får en helt annan bild av BHL, som han kallas, Justines pappa. I
franska debattprogram, framställs han gärna som filosofen med ett
knivskarpt intellekt, i boken är han mycket mänsklig.


I ”Mauvaise fille”, är det snarare pappan som får en sympatisk framtoning, jag tycker att bilden av Justines mamma är mycket mer undanglidande.
Boken, som visserligen har ett mycket enkelt språk, flyter fram i en
fascinerande rytm, som gör att man blir mycket engagerad.

Skrivet avGunnela Edelstam
St Gemme dec 09
Foton: Justine Lévy, observer.com
Raphael Enthoven och Justine Lévy, millef.blogspot.com
Bernard Henri Lévy, guernicamag.com

En sorts kärlek

En bok vi alla läser just nu och gråter över är holländaren Ray Kluuns bok ”En sorts kärlek”.
Hans fru, Judith fick besked om att hon hade bröstcancer då de båda stod på toppen av sina karriärer, framgångsrika i reklambranschen, med en liten dotter.
De bodde i ett vackert hus mitt i Amsterdam, hade många vänner och kunde köpa det de ville, resa, äta gott och festa.

Ray beskriver i boken mycket öppet sina egna känslor inför beskedet om bröstcancern.
Han försöker stötta sin fru så mycket han kan, men kan inte låta bli att gå ut på egen hand, dricka och vara otrogen. Han har alltid varit otrogen, med eller mindre med sin frus medgivande, men nu urartar hans beteende mer och mer.
Han lever ett dubbelliv – för att döva sitt dåliga samvete. Sten – som han kallas i boken – tar hand om sin fru och deras dotter, men kan ändå inte sluta festa.

Han beskriver ingående, de få år de får tillsammans, hur de besöker olika läkare och hur Carmen, som hans fru heter i boken, försöker leva sitt eget liv, med jobb och med deras lilla dotter. Resor, som hon gör med sina väninnor och hur hon shoppar för att försöka glömma…
Men cancern gör sig allt mer påmind och med den, tankarna på döden. Sten festar och dricker på nätterna och inleder ett förhållande med en annan kvinna, men på dagarna gör han allt för att stötta sin fru och ta hand om dottern.


Boken leder så småningom till det oundvikliga slutet, där Carmen dör (med dödshjälp, vilket är tillåtet i Holland), begravningen, som de själva noggrant planerat och där Sten nästan omedelbart efter begravningen, söker tröst hos sin älskarinna.
Boken har väckt en stor uppståndelse i Holland, där Ray Kluun fått många hatbrev. Mest från yngre – de äldre har förstått och försvarat hans sätt att reagera inför det oundvikliga. Den väcker till liv många förbjudna känslor, men många har också tyckt att man inte får döma andra.

Enligt Ray Kluun handlar det om överlevnad och om att ha möjligheten att kunna fly till något, när det värsta, som kan hända, händer. Det finns också en efterföljare till boken. ”Änklingen”. Inte lika kontroversiell, men lika läsvärd.

Sten reser med sin dotter till Australien, där han hyr en husbil och kör runt under några månader. Han har, månaderna efter Carmens död, festat mer än någonsin, sniffat kokain och haft oräkneliga historier.


Älskarinnan har fått nog. Sten bjöd med henne till Thailand för en vecka, innan han reste vidare till Australien, men han fick nog efter bara ett par dagar. Hon reser tillbaka till Holland och vill inte ha någon mer kontakt.
Av festandet återstår ingenting. Att resa runt med en treårig åksjuk dotter i Queensland och att bo på olika ödelagda campingplatser (det är jultid), då finns det varken tid eller tillfälle till något nattliv.
Så småningom kommer Sten tillbaka till ett ”normalt” liv. Omsorgen om dottern blir allt viktigare, och sorgen över den döda hustrun och mamman, gör att de kommer varandra nära.
Boken slutar i eftertanke, en positiv sådan, där Sten mognat och, kanske, blivit en annan, mognare man.

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto: Ray och Judth Kluun, therealproposal.com
Bilder av bokomslag bok.nu

Gustaf Adolfsdagen

I förra veckan passerade vi den 6 november, Gustaf Adolfsdagen. Dagen då hjältekonungen, ”Lejonet från Norden”, stupade under stor dramatik vid Lützen 1632.
I Finland kallas den för Svenska dagen. Han var ju också kung över Finland, även om begreppet Finland inte existerade då. Gustaf Adolf var föremål för ett omfattande firande förr i världen, ungefär med början på 1800-talet.
Det var högstämda tal, fackeltåg och sjungande av ”Vår Gud är oss en väldig borg…”, särskilt på studentikost håll och i skolorna, men också i kyrkor.

Själv kommer jag livligt ihåg den dagen, särskilt som det handlar om början 50-tal och framåt. Jag gick i Broms privatskola, som först låg på Sturegatan och senare på Tysta gatan 7. På morgonbönen, som var obligatorisk, tändes det ljus och någon äldre elev, som ansågs läsa bra, stavade sig igenom texten om hur hjältekonungen stupade på ärans fält vid Lützen. Sedan sjöng vi den obligatoriska ”Vår Gud är oss en väldig borg…”
!959 flyttade jag till realskolan i Norra Real, där firandet av dagen fortsatte år efter år. Där var miljön mera storslagen än det lilla klassrummet på Broms. Norra Reals aula var halvcirkelformad och hög i tak. Rektorn, Wernberg, som var obehaglig och som alla var rädda för, presiderade på det upphöjda podiet med sin oinskränkta makt. När det snöade dök han upp i kritstrecksrandig kostym och vanliga skidpjäxor, något vi elever gjorde oss lustiga över.
”Vår Gud…” ackompanjerades av en orgel som fanns på läktaren. Den var inte eldriven, utan en elev fick stå och pumpa luft i den, när musikläraren, eller musikdirektören, som det hette på den tiden, klämde i med de pompösa ackorden.

Jag var med några gånger. Orsaken till min frånvaro från morgonbönen och senare i gymnasiet i Östra Real, var att jag bodde på Djurgården och hade svårt att få ihop det med bussar och spårvagnar.
I Norra Real var det hårt. När morgonbönen inleddes, klockan åtta, stängdes ytterportarna obönhörligt. Utanför stod vaktmästaren, kallad Torpar’n, och skrev upp alla som kom försent, vilket ledde till anmärkning och i en förlängning sänkt ordningsbetyg. Han var elak och småsint och jag tror att han var den ende som gav mig stryk under hela min skoltid. Han var ett klart exempel på det då existerande klasshatet.

Texterna som lästes, handlade om dagen då Gustaf Adolf stupade. Jag tror inte dagens ungdom har en susning om var som hände den 6 november 1632. Vi 40-talister levde i en sorts nationalromantisk efterdyning och tutades i mycket av våra föräldrars kultur.

Jag hörde historien år från år och kunde den utantill. Dimman vid Lützen, första anfallet mot vägen och skyttegravarna där. Wallenstein ökar trycket. Pappenheim anländer med sina kroater. De har väldigt speciella spetskragar, som senare kommer att kallas kravattter. Slaget blir blodigare och den katolske generalen Piccolomini får hästen skjuten under sig fem gånger. Kungen, som står i spetsen för generalen Stålhandskes finska ”Hakkapelliter”, upptäcker att högra flygeln är på väg att skiljas från huvudarmén, ingriper.

Har får med sig Smålands ryttare (regementet, Smålands Husarer, nedlagt 1928) för att täcka igen luckan, där kroaterna härjar som värst. På grund av sin starka häst, Streiff (finns uppstoppad på Livrustkammaren i Stockholm) och sin dåliga syn, kom han ifrån sina egna och hamnar i en fientlig ryttarhop. Den elegante mannen blir uppmärksammad av fienden och han fick ta emot ett skott ovanför vänster armbåge så benpipan stack ut och Streiff fick ett skott i halsen. Stallmästaren von der Schulenburg tog tag i hästen och man skötte om kungens skada, mitt i stridslarmet. Kungen satte sig upp igen på Streiff, men han fick svåra smärtor och såret gick upp igen. Han bad att få bli tagen ur striden, men de kom in bland fiender, som kände igen honom och Moritz von Falkenberg, klädd i blank rustning, red i kapp och gav kungen ett skott vid höger skulderblad. Ritten fortsatte men den ena efter den andra av kungens uppvaktning stupade. Till sist ligger den svårt sårade kungen i gyttjan, endast skyddad av sin page Leubfling. Några kyrassiärer kommer ridande och hugger ned pagen. De frågar: ”Vem är du?” – ”Jag är kungen av Sverige…”
De försöker släpa med sig kroppen men orkar inte och ger honom i stället en ”coup de grace”, nådeskottet. Kyrassiärerna plundrar därefter liket grundligt och skändar det ytterligare. De blodiga kläderna visas sedan upp för den knäppe Wallenstein som ett bevis för den svenske kungens död.
Steiff sprang sedan framför de svenska linjerna med sin tomma sadel och trupperna förstod att kungen hade stupat (Läs mer om Streiff på http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=1052)

Som slagfältentusiast kan jag lugnt säga att Lützen är ett fantastiskt ställe, särskilt för oss inblandade landsmän. En fransman eller amerikan förstår förmodligen ingenting. Det ligger bara en liten bit vid Autobahn, söder om Leipzig och är lätt att hitta.
Första gången jag var där var just efter murens fall. Det var i januari och dimman och vinterrusket låg tät.
Jag svängde av från Autobahn och letade mig fram. Efter bara några kilometer stod en liten skylt, ”Gustaf Adolf Denkmal”, till höger såg jag en liten kyrka. Jag svängde in på gården. Där stod en liten gubbe, vaktmästaren. Jag hälsade och frågade om jag kommit rätt? – Jovisst!
Men var exakt stupade kungen? – Där borta!
Just vid vägen låg en stor sten, under en förskräcklig, kitschig, baldakin av järn, ”Gustaf Adolf Stein”, den lades dit nästan genast efter slaget. Det skall tilläggas att detta monster är skapat av den store, preussiske arkitekten och konstnären Karl Friedrich Schinkel under nyklassisistisk tid i början av 1800-talet, så jag svär väl i kyrkan.

Vaktmästaren hade varit med länge, till och med under kriget, då han 1945 fick stå vid vägen och vifta med den svenska flaggan för att muséet och kyrkan inte skulle plundras av amerikanska och senare ryska trupper. Han stående argument var minnesplatsen var svenskt territorium, ungefär som en ambassad.
Den vänlige och mycket kunnige mannen pekade sedan ut vad som hände. Landskapet hade inte förändrats mycket sedan 1632. Fälten fanns kvar och bakom oss skymtade staden Lützen med sin profil som dominerades av kyrkan. Nästan exakt samma profil som finns på alla gamla stick, där alla byggnader emellertid omges av flammor. Wallenstein hade för säkerhets skull tänt på, ungefär som amerikanska armén i Vietnam: - In order to save the town, we had to destroy it!

Vi stod vid vägen, som de båda arméerna slogs om. Vaktmästaren visade med svepande gester varifrån kungen kom i spetsen för Smålands ryttare, var han blev skild från dem, varifrån Piccolomini kom stormande med sina kroater, var kanonerna var belägna och hur skottriktningen gick, o.s.v.
Det kändes nästan kusligt att titta ut över det trista landskapet och föreställa sig hur slaget hade gått till.

Bakom oss, inne bland träden, ligger den lilla kyrkan och bredvid, en exakt kopia av en dalastuga, det var nästan som att stå på en hembygdsgård i dalarna. Där bodde vaktmästaren.
Lite vid sidan om ligger en nästan identisk byggnad, inte lika snygg, men lika faluröd med vita knutar, som innehåller ett litet museum med upphittade föremål från slagfältet.
Kyrkan är märklig, en skapelse i en blandning av nationalromantik och jugend, men tjusig. Det man först frapperas av är altaret. Altarskåpet, vad jag kommer ihåg, består flera delar. På den högra sidan böjer kungen knä med en värja i handen och på den vänstra sidan står Martin Luther mitt i mellan frapperades jag av de svarta änglarna. Fonden domineras av korslagda svenska och finska fanor. Bänkarna är snidade och i taket hänger en jättestor järnkrona. I blyfönstren finns alla generalernas adelsvapen. Det råder en märklig atmosfär i denna konstgjorda hyllning.

Hela anläggningen i Lützen bekostades av den Ekmanska stiftelsen i Göteborg i början av 1900-talet och vaktmästaren får lön av samma stiftelse, vilket naturligtvis var guld under kommunisttiden, då den betalades ut i dollar. Den nyaste byggnaden som innehåller muséet, skänktes på 70-talet av Mo och Domsjö.

När jag kom tillbaka, tolv år senare, med mina söner, märktes att Tyskland var återförenat och att turisterna hade börjat komma. Den leriga grusplanen dit jag först kom var nu en asfalterad parkeringsplats och ett kafé hade öppnat. Den vänlige vaktmästaren var död och det vimlade av folk, mest svenskar. Kaféet serverade dumt nog inga Gustaf Adolfbakelser, de kan väl inte vara så svåra att göra.
Försök själv (http://www.dn.se/mat-dryck/recept/gustav-adolfbakelse-1.217766)

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

Resa på Korsika

Vi sitter i vårt lilla lånade hus högt uppe bland bergen på Korsika.
Byn är ganska förfallen, många hus är tomma och torrt gräs växer
framför dem. På gatorna har åsnor och kossor lämnat sina spår,
cyklister klädda i färggranna kläder svischar förbi och påminner om
den moderna tiden.
Här står tiden stilla. Det finns ett krigsmonument i byn, många döda
i första världskriget, färre i andra, och en död i Algerietkriget.
Kyrkklockan ringer troget, första gången klockan åtta. Undrar hur
många som lyssnar på den, och jag undrar hur många som fortfarande
går i kyrkan.

Vägen hit är väldigt slingrig och många har omkommit i våldsamma
olyckor, under jäktets och otålighetens tecken. Överallt på vägarna
strosar grisar och kor omkring. De infödda kör snabbt och man gör
bäst i att hålla undan. Nyss mötte vi en brandbil och kort därefter
kom grannen, en brandsoldat ut ur sitt hus med väska i handen och
bekymrad min – ytterligare en olycka… Många här är frivilliga
brandmän, som ställer upp på sin fritid och som säkert bevittnar
många ohyggliga olyckor.

Utanför mitt fönster ser jag fantastiska berg och grönklädda skogar.
Så här såg säkert Rivieran ut för 50 år sedan.
Korsikanerna är stolta och vill bevara sin ö, sådan den är. De gör
allt för att förhindra etablering av supermarkets och
turistanläggningar – tyvärr lyckas de inte alltid.

Turismen är viktig, men inte till bekostnad av vad som helst.
Ändå är det sorgligt att se den här lilla byn förfalla. Den lever av
turismen under sex månader och sex månader är här öde. Husen
förfaller och många har säkert inte råd att underhålla dem.
Man har kanske flyttat till storstäderna och försöker få ett bättre
liv där. För att ha råd med vad? Platt-TV eller ny bil?
Är det värt det?
Många av turisthotellen lockar med internet och platt-TV. Inte med
god mat, eller storslagen utsikt eller med tystnad.
Vart är vi på väg?

Innan vi kom hit bodde vi ett par dagar utanför Marseille i Aubagne.
Marcel Pagnol skrev två kända böcker om Aubagne; La Gloire de mon
père och le Chateau de ma mère.
Det Aubagne, han skrev om, finns inte längre, men atmosfären finns
kvar, trots trafikstockningar och avgaser. Vi hittade ett litet
centrum med apotek, bagare, grönsakshandlare och café. Vi åt vår
frukost där och samma gubbar satt där dag efter dag. Alla hälsade på
varandra och utbytte diverse skämt och meningar om det mesta.
Runt om susade trafiken fram, men i det här lilla hörnet av Frankrike
har tiden stått stilla.


I byn Allauch, finns en ganska modern kyrka,
Santa Rita. Där finns parkeringsplats för dem som vill stanna och
tillbe Santa Rita och kyrkan är väldigt välbesökt även om den inte är
särskilt vacker.
Santa Rita föddes 1381 och dog 1457. Hon blev förklarad helgon år
1900. Vid 15 års ålder blev hon bortgift med en man, som misshandlade
henne.
Trots det, uppfostrade hon sina två barn med värdighet. Hennes man
blev mördad, men hon förlät alla och levde i värdighet, innan hon så
småningom gick i kloster. Det sägs att, när hon en dag bad framför
Jesu korsfästelse, blev hon träffad av ett törne från Jesu törnekrona
och hon bar sedan dess ett märke i pannan.
Många är de, som idag tillber Santa Rita, katastrofernas helgon.

Trots närvaron av alla stora shoppingcenter, som uppmanar till
konsumtion, trots det höga trafiktempot, trots alla stressade mammor,
som med cigaretten i munnen skjutsar barn till och från skolan, tar
man sig ändå tid till en stor familjemiddag varje söndag.
Då tänds grillen, man dricker vin eller pastis, diskuterar politik,
barnen leker och söndagen förflyter i lugn och ro.
Ännu så länge. Vad händer den dag alla stora shoppingcenter får
tillstånd att ha öppet?
Är det då slut på de långa lata söndagseftermiddagarna.
Ska friden ge vika för konsumtionen – än en gång?
Ska Korsika kunna stå emot turismen – som ju är så viktig – utan att
ge efter för förstörelsen av en unik ö?

Evisa 11 september 2009.

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foton: Evisa - Zoopy.com
Allauch - Image22. webshots