Haiti and Dresden – what can we learn from history?

The destruction of Port au Prince is unbelievable. It brings to my mind pictures from bombed, German cities during World War II. Many cities, like Berlin, Hamburg and Dresden were completely destroyed, just like Port au Prince. There are similarities and differences. The conditions in Port au Prince are terrible and so was the situation after the allied carpet bombing 1945. - In any case, the details are horrible.

The biggest difference is the political structure when disaster arrived. Society in Haiti was in decomposition and more or less lawless. The nation was the poorest in the northern hemisphere, with 70% of the population living at less than 1$ per day and the civil services like medical care, schools and communal activities practically non existent. Soaring criminality, centre of drug trading and a galloping corruption has undermined society in an incredible way.

Society in Germany during the war was a complete dictatorship, corrupt, but efficient. Germany was at war with laws of civil emergency, supported by the iron fist of the Nazi regime in form of the police, Gestapo, the army and all the different party organisations. The civil defence was outstanding with years of experience from massive bomb attacks from the allied forces. Whatever happened, survivors of bomb attacks and firestorms could be fed and treated, even if hospitals were in ruins. Survivors were mostly evacuated to the countryside.

What to do first

In Germany, during the war, the population was prepared for the bombing by massive information and many were assigned to various tasks to full fill in case of attack. After an attack the first priority was to clear the streets and roads so ambulances, fire engines and heavy equipment could get through to start helping people stuck in the ruins, at least were it was not burning.

In Haiti, though it is placed directly on a fault line, no one was prepared for the quake. Neither the civil defence (if it ever existed), army, police or the population itself. It is understandable since they had a hard time to survive the day. In the reports following the disaster, the great problem seems to be the infrastructure, clearing streets and repairing roads to get the help through. It is important for the morale when people see that action is taking place.

In Haiti police and army has been invisible and violence and looting is commonplace. In Germany, during the war, the police and other officials were omnipresent. A looter was shot at the spot.

What to do with the dead

At present, the big problems in Port au Prince are the thousands of dead bodies, quickly decomposing in the tropical heat. I have seen pictures of bodies lying in heaps and spread all over streets and parking lots. There are few cars working to transport the dead, no petrol and no one to organize the effort. The cemeteries are overwhelmed and nobody seems to know what to do. Another disaster is looming. Some have, though, been brought to mass graves.

Four days after the attack and following firestorm of Dresden the 13 – 14 February 1945, the German authorities, with the Nazi Gauleiter Martin Mutschmann on top, decided to burn all the dead bodies they found. The reason was the public health, they were afraid of epidemics. They probably had the same lack of transport after the raid as in Haiti, after the quake. So they started by burning 6 865 bodies in the central market place, Altmarkt, in Dresden, which was a fairly central place. Later over 20 000 bodies was put in mass graves in the Heidefriedhof outside town, by means of horse drawn carts and a few trucks. The lack of petrol was probably the same as in Haiti.
Both the allied forces and the Nazis played down the number of causalities and said it could be between 25 and 50 000, but the German chancellor Conrad Adenauer later said in a speech in 1955 that the number of victims could have been up to 500 000.

Horrible know-how

It is not easy to burn a dead body and certainly not thousands of them. But the Nazi regime had the know-how. They had made elaborate tests on how to burn the 700.000 Jews buried in the pits of Treblinka. Himmler visited Treblinka in 1943 and did not like the idea to leave so many proofs of his crimes for the after world, so he ordered that all the victims should be brought up and burned. And so they did. A few Jews of the so called Sonderkommandos, who did the hard work and survived the war have witnessed about the burning.


The SS men created enormous roasters, like a gigantic barbeque, made of railway rails, put on concrete pillars, with a distance to the ground, so wood and bushes could be put there, to create a fire. On the bottom of the roaster they put fat women who were thought to burn better, then layer after layer of bodies, all doused with petrol. Between 2 000 and 3 000 could be burnt at the same time. The fire was going on day and night and the flames reached up to 10 meters.. All buried corpses were finally burnt, including newly gassed Jews arriving every day.

The Altmarkt burning

The large majority of the victims of the allied attack the 13th and 14th February 1945 simply disappeared in the gigantic firestorm. The bodies that still were intact were found suffocated in the air raid shelters. Many of these shelters, filled with dead people, were discovered years after the firestorm.

When it was decided that they had to burn a lot of dead bodies, experts were called in and according to witnesses, they were the SS troops that had been at work in Treblinka and Sobibor. They brought along Ukrainian help troops to do the dirty work of piling up the dead bodies on the roaster, the same type as in Treblinka, but smaller, they could only get place for a couple of hundreds bodies at same time. One can see a little of the construction at the picture. The SS carefully piled up the victims crosswise, like they did in Treblinka, to ensure that they would burn better. Many children were dressed in carnival costumes they had at Mardi Gras parties in the evening of the 13th.

During three weeks, with start in the end of February, this big barbeque was burning in the centre of Dresden. The Altmarkt was condoned off and the public had no access, this was to be a secret operation. For some reason a photographer, Walter Hahn, was let in to take pictures. So the terrible event was documented.
It is estimated that the ashes from these, nearly 7 000 victimes, weighed over 340 tons, which was transported out by horse drawn carts ot to the Heidefriedhof and was put to rest in specially dug pits.

Should they do the same thing in Haiti?

So part of the victims from Dresden was burned and the ashes buried in pits. The rest, about 20 000 victims, were buried in mass graves, like it is done now in Haiti.
The question is if they should burn the dead from the quake in Haiti? Reason says that it is the most hygienic and best way to avoid epidemics. With the slow pace, that the Haitian authorities are burying the thousands of dead today, the situation will be unbearable in the long run.
But the ethical side is disturbing. Should UN or the Americans burn big piles of dead, with black clouds of smoke and the stench of burnt flesh, while the world media looks on? The idea in Dresden was that they could get rid of the dead bodies in a central place, since streets and roads also were blocked.
An other interesting idea is that, if they decided to make mass burnings, would they use the same, efficient technique, as the SS did in Treblinka and Dresden?
The burning has already started in Port au Prince, people set fire to ruined houses in order to get rid of the stench from dead people inside the ruins. But what if someone is alive? How will it end?

Written by Erik Edelstam
Photos:
Destruction in Port au Prince - dailymail.co.uk
Dresden destroyed – virtualtourist.com
Dead in Port au Prince – leparisien.fr
Cleaning up in Dresden - anselm.edu
The Altmarkt burning – holocaustcontroversies.com
Source; Holocaust Controversies

Gustaf Adolfsdagen

I förra veckan passerade vi den 6 november, Gustaf Adolfsdagen. Dagen då hjältekonungen, ”Lejonet från Norden”, stupade under stor dramatik vid Lützen 1632.
I Finland kallas den för Svenska dagen. Han var ju också kung över Finland, även om begreppet Finland inte existerade då. Gustaf Adolf var föremål för ett omfattande firande förr i världen, ungefär med början på 1800-talet.
Det var högstämda tal, fackeltåg och sjungande av ”Vår Gud är oss en väldig borg…”, särskilt på studentikost håll och i skolorna, men också i kyrkor.

Själv kommer jag livligt ihåg den dagen, särskilt som det handlar om början 50-tal och framåt. Jag gick i Broms privatskola, som först låg på Sturegatan och senare på Tysta gatan 7. På morgonbönen, som var obligatorisk, tändes det ljus och någon äldre elev, som ansågs läsa bra, stavade sig igenom texten om hur hjältekonungen stupade på ärans fält vid Lützen. Sedan sjöng vi den obligatoriska ”Vår Gud är oss en väldig borg…”
!959 flyttade jag till realskolan i Norra Real, där firandet av dagen fortsatte år efter år. Där var miljön mera storslagen än det lilla klassrummet på Broms. Norra Reals aula var halvcirkelformad och hög i tak. Rektorn, Wernberg, som var obehaglig och som alla var rädda för, presiderade på det upphöjda podiet med sin oinskränkta makt. När det snöade dök han upp i kritstrecksrandig kostym och vanliga skidpjäxor, något vi elever gjorde oss lustiga över.
”Vår Gud…” ackompanjerades av en orgel som fanns på läktaren. Den var inte eldriven, utan en elev fick stå och pumpa luft i den, när musikläraren, eller musikdirektören, som det hette på den tiden, klämde i med de pompösa ackorden.

Jag var med några gånger. Orsaken till min frånvaro från morgonbönen och senare i gymnasiet i Östra Real, var att jag bodde på Djurgården och hade svårt att få ihop det med bussar och spårvagnar.
I Norra Real var det hårt. När morgonbönen inleddes, klockan åtta, stängdes ytterportarna obönhörligt. Utanför stod vaktmästaren, kallad Torpar’n, och skrev upp alla som kom försent, vilket ledde till anmärkning och i en förlängning sänkt ordningsbetyg. Han var elak och småsint och jag tror att han var den ende som gav mig stryk under hela min skoltid. Han var ett klart exempel på det då existerande klasshatet.

Texterna som lästes, handlade om dagen då Gustaf Adolf stupade. Jag tror inte dagens ungdom har en susning om var som hände den 6 november 1632. Vi 40-talister levde i en sorts nationalromantisk efterdyning och tutades i mycket av våra föräldrars kultur.

Jag hörde historien år från år och kunde den utantill. Dimman vid Lützen, första anfallet mot vägen och skyttegravarna där. Wallenstein ökar trycket. Pappenheim anländer med sina kroater. De har väldigt speciella spetskragar, som senare kommer att kallas kravattter. Slaget blir blodigare och den katolske generalen Piccolomini får hästen skjuten under sig fem gånger. Kungen, som står i spetsen för generalen Stålhandskes finska ”Hakkapelliter”, upptäcker att högra flygeln är på väg att skiljas från huvudarmén, ingriper.

Har får med sig Smålands ryttare (regementet, Smålands Husarer, nedlagt 1928) för att täcka igen luckan, där kroaterna härjar som värst. På grund av sin starka häst, Streiff (finns uppstoppad på Livrustkammaren i Stockholm) och sin dåliga syn, kom han ifrån sina egna och hamnar i en fientlig ryttarhop. Den elegante mannen blir uppmärksammad av fienden och han fick ta emot ett skott ovanför vänster armbåge så benpipan stack ut och Streiff fick ett skott i halsen. Stallmästaren von der Schulenburg tog tag i hästen och man skötte om kungens skada, mitt i stridslarmet. Kungen satte sig upp igen på Streiff, men han fick svåra smärtor och såret gick upp igen. Han bad att få bli tagen ur striden, men de kom in bland fiender, som kände igen honom och Moritz von Falkenberg, klädd i blank rustning, red i kapp och gav kungen ett skott vid höger skulderblad. Ritten fortsatte men den ena efter den andra av kungens uppvaktning stupade. Till sist ligger den svårt sårade kungen i gyttjan, endast skyddad av sin page Leubfling. Några kyrassiärer kommer ridande och hugger ned pagen. De frågar: ”Vem är du?” – ”Jag är kungen av Sverige…”
De försöker släpa med sig kroppen men orkar inte och ger honom i stället en ”coup de grace”, nådeskottet. Kyrassiärerna plundrar därefter liket grundligt och skändar det ytterligare. De blodiga kläderna visas sedan upp för den knäppe Wallenstein som ett bevis för den svenske kungens död.
Steiff sprang sedan framför de svenska linjerna med sin tomma sadel och trupperna förstod att kungen hade stupat (Läs mer om Streiff på http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=1052)

Som slagfältentusiast kan jag lugnt säga att Lützen är ett fantastiskt ställe, särskilt för oss inblandade landsmän. En fransman eller amerikan förstår förmodligen ingenting. Det ligger bara en liten bit vid Autobahn, söder om Leipzig och är lätt att hitta.
Första gången jag var där var just efter murens fall. Det var i januari och dimman och vinterrusket låg tät.
Jag svängde av från Autobahn och letade mig fram. Efter bara några kilometer stod en liten skylt, ”Gustaf Adolf Denkmal”, till höger såg jag en liten kyrka. Jag svängde in på gården. Där stod en liten gubbe, vaktmästaren. Jag hälsade och frågade om jag kommit rätt? – Jovisst!
Men var exakt stupade kungen? – Där borta!
Just vid vägen låg en stor sten, under en förskräcklig, kitschig, baldakin av järn, ”Gustaf Adolf Stein”, den lades dit nästan genast efter slaget. Det skall tilläggas att detta monster är skapat av den store, preussiske arkitekten och konstnären Karl Friedrich Schinkel under nyklassisistisk tid i början av 1800-talet, så jag svär väl i kyrkan.

Vaktmästaren hade varit med länge, till och med under kriget, då han 1945 fick stå vid vägen och vifta med den svenska flaggan för att muséet och kyrkan inte skulle plundras av amerikanska och senare ryska trupper. Han stående argument var minnesplatsen var svenskt territorium, ungefär som en ambassad.
Den vänlige och mycket kunnige mannen pekade sedan ut vad som hände. Landskapet hade inte förändrats mycket sedan 1632. Fälten fanns kvar och bakom oss skymtade staden Lützen med sin profil som dominerades av kyrkan. Nästan exakt samma profil som finns på alla gamla stick, där alla byggnader emellertid omges av flammor. Wallenstein hade för säkerhets skull tänt på, ungefär som amerikanska armén i Vietnam: - In order to save the town, we had to destroy it!

Vi stod vid vägen, som de båda arméerna slogs om. Vaktmästaren visade med svepande gester varifrån kungen kom i spetsen för Smålands ryttare, var han blev skild från dem, varifrån Piccolomini kom stormande med sina kroater, var kanonerna var belägna och hur skottriktningen gick, o.s.v.
Det kändes nästan kusligt att titta ut över det trista landskapet och föreställa sig hur slaget hade gått till.

Bakom oss, inne bland träden, ligger den lilla kyrkan och bredvid, en exakt kopia av en dalastuga, det var nästan som att stå på en hembygdsgård i dalarna. Där bodde vaktmästaren.
Lite vid sidan om ligger en nästan identisk byggnad, inte lika snygg, men lika faluröd med vita knutar, som innehåller ett litet museum med upphittade föremål från slagfältet.
Kyrkan är märklig, en skapelse i en blandning av nationalromantik och jugend, men tjusig. Det man först frapperas av är altaret. Altarskåpet, vad jag kommer ihåg, består flera delar. På den högra sidan böjer kungen knä med en värja i handen och på den vänstra sidan står Martin Luther mitt i mellan frapperades jag av de svarta änglarna. Fonden domineras av korslagda svenska och finska fanor. Bänkarna är snidade och i taket hänger en jättestor järnkrona. I blyfönstren finns alla generalernas adelsvapen. Det råder en märklig atmosfär i denna konstgjorda hyllning.

Hela anläggningen i Lützen bekostades av den Ekmanska stiftelsen i Göteborg i början av 1900-talet och vaktmästaren får lön av samma stiftelse, vilket naturligtvis var guld under kommunisttiden, då den betalades ut i dollar. Den nyaste byggnaden som innehåller muséet, skänktes på 70-talet av Mo och Domsjö.

När jag kom tillbaka, tolv år senare, med mina söner, märktes att Tyskland var återförenat och att turisterna hade börjat komma. Den leriga grusplanen dit jag först kom var nu en asfalterad parkeringsplats och ett kafé hade öppnat. Den vänlige vaktmästaren var död och det vimlade av folk, mest svenskar. Kaféet serverade dumt nog inga Gustaf Adolfbakelser, de kan väl inte vara så svåra att göra.
Försök själv (http://www.dn.se/mat-dryck/recept/gustav-adolfbakelse-1.217766)

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

En annorlunda match - Chiles National Stadion efter den 11 september 1973

Den 11 september 1973 gjorde chilenska generaler med stabschefen Augusto Pinochet i spetsen en statskupp mot den folkvalde, socialistiske presidenten Salvador Gossens Allende, Presidentpalatset La Moneda bombades samtidigt som militärerna startade en formidabel klappjakt på Allendes supporters. Statskuppen var väntad – den politiska ekonomiska spänningen i Chile hade nått sin yttersta gräns – men ändå skilde den sig från vad som brukade hända i Latinamerika när en president blev störtad. Istället för att han skickades iväg med flyg till något annat land, så sköt sig Allende i palatset innan han kunde tas till fånga.

En utrensning och mordorgie som saknade motstycke i landets historia inleddes. Ingen var beredd på vad som skulle hända och konsekvenserna för de inblandade blev vitt omfattande.
Ett stort antal vänsteranhängare blev arresterade och spärrades in på Estadio Nacional, landets största fotbollsstadion, som blev en sorts symbol för offrens lidande. I själva verket var fotbollsstadion ett uppsamlingsläger och tortyrcentrum för den militära juntans motståndare, helt i klass med de tyska nazisternas koncentrationsläger. Detta är en liten bit av historien om vad som hände i denna annorlunda, skräckens match på fotbollsstadion i Santiago. En historia som få idag, 30 år senare, egentligen har en aning om. Läs mer om vad som hände...

Tanken på att spärra in ett stort antal människor på Estadio Nacional måste ha kommit från något ljushuvud i generalsstaben. Idén var inte dum. Fotbollsstadion var stor och kunde ta emot tusentals människor. Det var bara att låsa in dem i omklädningsrum och spärra av korridorer där man kunde logera folk.
Det var inte första gången idrottsarenor användes som uppsamlingsläger. Tyska Einsatzgruppen brukade fösa ihop sina judiska offer på lokala sportarenor i Polen och Ukraina, innan de blev likviderade.
Den mest beklämmande händelsen när det gäller missbruk av ett stadium, var när tyskarna gav order om att alla Paris judar skulle arresteras den 16 - 17 juli 1942. 12 000 franska judar fördes under dessa dagar till Velodrôme d’Hiver för vidare befordran till koncentrationslägret i Drancy och senare gasning i Auschwitz. Det tragiska var att franska gendermer utförde operationen mot sina egna landsmän. En velodrom skulle 31 år senare spela en förfärlig roll på Estadio Nacional i Santiago.

Första dagarna efter kuppen föstes arresterade in på Estadio de Chile, som är mycket mindre än den stora fotbollsstadion. Arenan är täckt och kuppmakarna upptäckte snart att den var för liten. De arresterade fick sitta på bänkarna och uppmanades att inte röra en fena. Gamla tyska kulsprutor, s.k. Hitlersågar, monterades upp och fångarna fick veta att de genast skulle skjutas om de gjorde något.
Min vän Patricio Donoso, som var aktiv student på Chiles universitet, blev på ett tidigt stadium infångad och satt orörlig utan mat under tre dagar på detta ställe. Där satt också den populäre folksångaren Victor Jara, som blev misshandlad och skjuten någonstans i gångarna i detta första skräckens hus. När Chilestadion inte räckte till slussades Patricio och hans vänner iväg till det betydligt större Estadio Nacional, fotbollsstadion.

F.d. ordföranden i CUT (chilenska LO) och dåvarande arbetsministern Jorge Godoy befann sig i Monedapalatset tillsammans med Allende på kuppdagens morgon. Hans historia är ganska typisk för hur det kunde gå till innan man kom till Nationalstadion, även om alla hade sina egna, unika skärseldar.
Allende gav honom order att försöka ta sig tillbaka till arbetsministeriet och därifrån skicka ut en varning till alla arbetare och han gav sig iväg innan militärerna hade täppt till alla utgångar. Efter en stund bröts alla telefonförbindelser och en pluton soldater tog sig in i byggnaden. De började arrestera tjänstemännen som fanns på plats och förde ned dem till källaren, där de tvingades ligga ned på golvet. Jorge haffades i sitt tjänsterum av en officer, som ställde upp honom mot väggen och frågade om ha ville bli skjuten framifrån eller bakifrån. Slutligen kom man överens om att det skulle ske bakifrån. Jorge hörde hur männen gjorde mantelrörelser med sina vapen och han väntade på att skotten skulle gå av – just då ringde telefonen.
Det var ett högre befäl som gav order om att Jorges liv skulle skonas. Samtidigt hördes skottsalvor från källaren, där soldaterna hade satt igång med likvideringar.

Jorge föstes och sparkades iväg till en lastbil, som transporterade honom och hans medarbetare till regementet Buin i Santiagos västra delar, där de chockade människorna låstes in i ett rum över natten. I sin skräck kunde ingen sova. Arkebuseringar pågick hela natten. Jorge trodde hela tiden att han skulle bli nästa offer som ropades upp, han var trots allt en regeringsmedlem och prominent fiende till juntan.

Nästa dag kördes de till Chilestadion. Jorge såg lastbilar fulla med döda kroppar som körde ut genom grindarna med lemmarna hängande utanför.
Han låstes in i ett litet, garderobsliknande, rum. Det fanns ett litet hål i dörren, där han såg hur soldater slog ihjäl sex ungdomar utanför genom att slå mot deras huvuden med gevärskolvarna samtidigt från var sitt håll. De döda kropparna staplades upp på varandra.
Dagen efter knuffades han, tillsammans med andra, upp i en helt stängd varubuss. En i gruppen var Victor Jara. Innan bussen startade uppstod en palaver utanför och Jara slets ut ur bussen och fördes tillbaka in i Chilestadion. Därefter vet ingen riktigt vad som hände med honom, förrän hans hustru Joan fick meddelande om att hans kropp kunde hämtas på bårhuset några dagar senare med ett stort kulhål i bröstet.
Färden, för Jorges del, gick till Nationalstadion


Stadion består inte bara av själva fotbollsarenan, utan är ett enormt område med en rad olika sportarenor; en olympisk bassäng, tennisstadion med 14 intilliggande banor, baseballstadion, tolv olika fotbollsplaner, en friidrottsarena, velodrom för cykeltävlingar och en del andra arenor. Några av dessa arenor togs i bruk av militären för att förvara och tortera olika kategorier av fångar.
Majoriteten föstes in i den stora fotbollsstadion (1), där de utländska fångarna skildes ut och förvarades för sig. Kvinnorna fördes till simstadion (4) där de pressades in ett stort omklädningsrum på 25x10 meter. De utländska kvinnorna kördes in i en identisk byggnad på andra kortsidan av bassängen. Det fanns ungefär 600 kvinnor i vardera byggnaden. Den torrlagda bassängen utnyttjades som ett ställe där soldater och officerare roade sig med att våldta de kvinnor de hade lust med.
Det ruskigaste stället var velodromen (9). Dit fördes grupper av fångar i avvaktan på tortyr, eller ”skärpt förhör”, som det officiellt kallades. Egendomligt nog använde Gestapo samma term när det gällde tortyr. Denna ägde rum inne i omklädningsrummen på själva velodromen och på de offentliga toaletterna, som låg vid sidan om. De kallades för ”Caracolas”. Dessa byggnader var runda och ungefär 20m i diameter.
Vägen till velodromen kallades för ”Dödens väg”. De fångar som föstes på denna väg visste att de förmodligen inte skulle komma tillbaka, i alla fall inte på egna ben.
Runt om simstadion och velodromen monterades stora högtalare upp, som spelade marschmusik och ibland Rolling Stones på högsta ljudnivå. Meningen var naturligtvis inte att roa fångarna, utan att dränka offrens skrik och skottlossningen från likvideringarna.
Kommendant för hela anläggningen var översten Jorge Espinoza, som i sin tur hade Santiagos kommendant, generalen Herrera över sig.
Inne på området rörde sig hundratals soldater med fingret lätt på avtryckaren.

Jag var i Santiago för några veckor sedan och besökte stadion i sällskap med Sebastian Insunza, som är assistent till Caroline Tohá, parlamentsledamot och dotter till Allendes försvarsminister, som avled under oklara omständigheter på fängelseön, Dawson Island. Orsaken var att Caroline Tohá har tagit initiativ till att skapa minnesmärken vid de olika ställena där människor mördades. Konstverk skall placeras vid ställena där ohyggligheterna ägde rum.

Redan på avstånd ger Estadio Nacional ett dystert intryck. Den invigdes 1938 och är en massiv betongkonstruktion i sandfärg och grönt. Jag mötte Sebastian vid huvudingången, vid ”Peluchio”, som är en staty av en naken man med en diskus. I fonden skymtade Anderna genom luftföroreningarna. ”Peluchio” är välkänd och används ofta som en mötesplats.
Den här vägen brukade också Sveriges ambassadör och min fader Harald Edelstam, gå när han gick in för att försöka få loss fångar. I början de svenskar som satt inne, senare andra fångar. Hans besök hade en enorm psykologisk effekt, även för de som aldrig såg honom. Ryktet spreds snabbt bland fångarna att en utländsk ambassadör ofta kom dit och de kände sig inte så ensamma i sin misär.
Den chilenske filmaren Patricio Guzman och många andra har berättat för mig vilken lättnad det kändes att veta att de inte var bortglömda. De som satt hopklämda och sönderslagna, under ohyggliga sanitära förhållanden i omklädningsrummen, fick nytt hopp. Harald såg till att Internationella Röda Korset kom dit. Det chilenska Röda Korset verkade också på stadion, men var av tveksamt värde, eftersom medlemmarna ofta var damer ur chilenska överklassen, som alla sympatiserade med kuppen och Pinochet. De öppnade bl.a. alla paket som anhöriga lämnade in och ytterst lite nådde fram till mottagarna.

Harald var en nagel i ögat på militärerna och lyckades många gånger ta sig in på själva arenan där fångarna luftades fyra timmar om dagen. Hans metoder var en blandning av tjat, hot, utskällning och fräckhet. Han ropade till de som satt där och frågade om de hade några önskningar, vilket de alltid hade. Han skrek också ”Mördare och fascister”! till soldaterna, vilket inte togs särskilt väl upp.
Harald skulle komma att bli Chiles Raoul Wallenberg, med förfalskade skyddspass, vansinnesfärder genom Santiago med flyktingar i bakluckan, mutor, övertalanden, hot, smuggling och all annan verksamhet man kan tänka sig för att rädda människor. – Hemma på UD hade man egentligen ingen aning om vad han höll på med.

Harald hade många sammandrabbningar med den iskalle och totalt hänsynslöse kommendanten Espinoza. Harald beskrev honom som en jättelik, skräckinjagande figur. På foto tycker jag att han ser ut som en blandning av en mexikansk filmbandit och nazibödeln Reinhard Heydrich.

Dessa män och andra högre officerare var inga idioter, utan disciplinerade och välutbildade. Många hade gått på West Point i USA och en hel del yngre officerare hade gått igenom den amerikanska ”Escuela de las Americas” i Panama.
Det var en skola som startades av USA för latinamerikanska officerare för att möta hotet från de växande gerillarörelserna i Latinamerika och bidrog till att dessa i slutet besegrades. Officerarna fick bl.a. lära sig samband, taktik, vapenteknik och behandling av fångar, d.v.s. ”skärpt förhör.” Det viktigaste resultatet var ändå att de olika officerarna skapade ett nätverk av vänner och förbindelser från olika länder, något som var otänkbart innan i dessa chauvinistiska länder..

Harald å sin sida hade lång erfarenhet av militärer från sina olika poster världen runt. Särskilt från hans tid i Berlin i början av andra världskriget, där han umgicks med höga stabsofficerare och från ockupationens Oslo. Han fungerade där som en länk mellan tyskarna och motståndsrörelsen ”Hjemmefronten”, tills tyskarna upptäckte vems ärenden han egentligen gick. Umgänget rörde sig mest med SS och ”Sicherheitsdienst” med sina brutala, men effektiva befälhavare Rediess och Fehlis i spetsen, men också med Wehrmachtofficerare, som kommendanten von Falkenhorst, en officer av den gamla preussiska skolan.
Svensk sill och nubbe hemma hos Harald stod högt i kurs hos bödlarna. På samma sätt som i Chile försökte han hela tiden få loss folk från koncentrationsläger och fängelser. Hans förakt för alla dessa brutala militärer var totalt, men hans artiga och vinnande manér, blandat med humor och stränghet, gjorde ibland underverk och gav resultat.


Espinoza tog alltid emot Harald när han så begärde, vilket förvånade honom. Haralds egen förklaring var att han själv var den ende ambassadören som begärde att få träffa kommendanten och att denne i själva verket var lite smickrad över uppmärksamheten.

För min egen del var upplevelsen att komma in under stadions låga betongkorridorer, en överväldigande upplevelse. Det kändes som att stiga ned i underjorden och sätta sig i Karons eka på floden Styx.
För att komma in till själva arenan är man tvungen att gå igenom en lång gång. Där trängdes fångar varje dag för att kanske kunna få syn på anhöriga, flera hundra meter bort.
På varje sida om gången löper en lång, bred korridor, där omklädningsrummen ligger bredvid varandra. Korridoren går runt hela den enorma stadion. Korridorerna finns i flera våningar. De spärras regelbundet av med tunga gallergrindar. Här var själva fängelset.
Idag är de flesta korridorerna och omklädningsrummen avspärrade, ingen har varit där på åratal. De enda omklädningsrum som används ligger under presidentläktaren och är numera renoverade. Den sidan av stadion användes dåförtiden av militären som logement och mässar.

Men vi gick in i den avspärrade delen, Sebastian, Victor, en anställd på stadion och f.d. fånge och jag. Gallergrind efter gallergrind låstes upp. Fukten droppade från taken och våra steg och röster ekade i dunklet från de enstaka glödlampor som tändes.
Victor berättade att många anställda vägrade att gå in i den avspärrade delen eftersom de påstod att det spökade där. Många har sagt upp sig efter att ha sett figurer inne i korridorerna och omklädningsrummen. - Vem skulle våga spendera en natt där i mörkret?

När fångarna först kom in på stadion föstes de fram till rader av skrivbord i en korridor, där det satt underrättelseofficerare för ett första kort förhör. Problemet för militären var att det rådde ett stort kaos i organisationen den första tiden. - En enda stor röra.
Militären arresterade i stora svep och visste egentligen inte vilka de hade fått tag på. Många hann slänga sina identitetshandlingar och kunde därmed uppge falska namn, andra hade identiska namn, vilket skapade förvirring. Efter hand vaskades de intressanta fångarna fram. På vissa ställen samlade man ihop ett stort antal fångar som stod på knä, medan överlöpare med huvor över huvudet pekade ut sina kamrater, som oftast fördes ut för omedelbar likvidering eller tortyr.

Efter det första förhöret klämdes den intagne in i ett omklädningsrum, som var ungefär 14 x 6 meter. 40 personer skulle normalt ha fått plats där, men medelantalet var omkring 150 personer i varje omklädningsrum. Patricio Donoso berättade för mig på vägen från flygplatsen, i en nästan lättsam ton, att de fick sova i skift. Hälften sov i fyra timmar och andra hälften stod upp. Alla sov på sidan för att så många som möjligt skulle kunna ligga ner och skulle man vända sig, så fick alla vända sig samtidigt. De sanitära förhållandena var obeskrivliga, toaletterna svämmade över och dessutom sov det folk inne bland avträdena, som var enkla hål i golvet.
Jag vet eftersom jag såg det själv. Omklädningsrummen i den avspärrade avdelningen var kusliga. Skiten fanns fortfarande kvar, blandad med 30 års patina av damm och smuts. Inget var förändrat.
Jag måste erkänna att jag hade gråten i halsen och tårar i ögonen när vi gick omkring i dunklet och jag stirrade in i den ena mörka avdelningen efter den andra, som sakta tändes upp efter hand. Victor berättade på spanska som jag inte förstod och Sebastian översatte till franska. Vattenpölar på golvet, som lika väl hade kunnat vara blod och jag nästan hörde alla skriken från rummen där fångar hade blivit slagna.

Arbetsmarknadsministern Jorge Godoy låstes in i ett mindre omklädningsrum med femton andra, som en efter en hämtades till förhör. Han fick kontakt med professorn och dekanus för den medicinska fakulteten på Universidad de Chile – de var gamla bekanta och hade mötts redan på Estadio de Chile. Denne togs ganska snart ut till förhör. Det visade sig ha varit ”skärpt”, för han kom tillbaka alldeles blodig och sönderslagen. Jorge fick torka bort allt blod i ansiktet, så han inte skulle kvävas. Motsvarande scener utspelade sig överallt i omklädnings rum.
Professorn kommenderades senare ut till ett sjukvårdstält utanför själva fotbollsarenan, där han fick försöka sköta om de fullständigt blåslagna offren från tortyren. Patricio Donoso låg själv där i hög feber och bevittnade de hemska scenerna när de söndertrasade offren dumpades på britsarna. Den internationellt kände professorn lyckades förresten något senare komma ut ur Chile och hamnade i London där han utnämndes till drottning Elizabeth livmedikus. De juntavänliga tidningarna i Chile svämmade över av stolthet över att en av deras egna hade nått en sån prestigefylld position. Ingen nämnde att han suttit fången och grovt misshandlats av juntas bödlar.

Hela tiden fungerade högtalarsystemet och olika fångar kallades till förhör till ”Svarta skivan”, en skylt ute på arenan, som fungerade som startpunkt för löparbanan. Problemet var emellertid att ingen gick ut och att militären inte visste i vilket omklädningsrum den efterlyste befann sig. Här kunde också de falska namnen skydda sig och solidariteten var stor mellan fångarna. Men efter att organisationen förbättrades så kom inte många undan.
Patricio berättade att en del av fångarna, som kom från kommunistiska stadsdelar och områden, hade namn, som inte riktigt passade in under omständigheterna. Det kunde vara Josef Stalin eller Karl Marx. De blev i regel omedelbart avrättade. Humorn var svart och när högtalaren t.ex. ropade efter Vladimirov Lenin Trotskij Gonzales, så skrattade alla.

Victor, Sebastian och jag gick ut från huvudarenan och sneddade över gräsmattorna, där älskande par låg och kysste varandra, och gick till simmararenan där kvinnorna förvarades. Det första vi tittade på var det ena omklädningsrummets yttervägg, som vetter mot simbassängens kortsida. Där syntes ett stort kulhål, resten av väggen var lagad med puts. Det syntes att någon försökt sopa igen spåren efter andra kulhål på senare tid. Att vara kvinna var inte ett skäl att slippa arkebusering, lika lite som tortyr.

Inne i den låsta byggnaden var inget förändrat. Smutsigt och nedgånget. Det kändes ofattbart att 600 kvinnor hade pressats in i de två stora omklädningsrummen.
Det var inte bara den obeskrivliga trängseln och skräcken, utan också kylan från de öppna, smala fönstren under taket och de dåliga hygieniska förhållandena. Det gick att duscha, men vattnet var kallt och möjligheterna att torka sig efteråt var begränsade. Även här svämmade toaletterna över och stanken var ohygglig.
Men kvinnorna organiserade sig så gott det gick. En del hyggliga soldater skaffade fram toalettpapper, som de fick utifrån, från anhöriga. Hygienartiklar var det inte tal om. Ofta gjorde det inte så mycket eftersom menstruationen upphörde för de flesta. Misshandeln, våldtäkterna, chocken och de ansträngda nerverna gjorde att systemet kom i olag.

Jag ställde mig nere i den tomma simbassängen och tittade på gallergrinden, som stängde till ingången till källarplanet. Där elitsimmarna brukade gå ut för att ställa upp till tävlingar, släpades skrikande kvinnor ut på nätterna och våldtogs brutalt där jag stod, eller uppe bland åskådarplatserna.
De fick också en filt över huvudet och tvingades att gå på ”Dödens väg” till velodromen och ”Caracola” för vidarebehandling.

Solen hade brutit fram och de snötäckta Anderna reste sig majestätiskt i fonden. Stämningen var för mig ruskig och overklig, ungefär samma som när jag, en gång, stod i solskenet vid monumentet vid ”Den Döde Mannen” i Verdun och tittade ut från den kulle där hundratusentals soldater hade lemlästats och stupat 1916, för en totalt meningslös sak.

Nästa anhalt var velodromen. Vi gick på ”Dödens Väg”, som löper mellan fotbollsplaner. Jorge berättade att han inte såg något och snubblade fram, eftersom huvudet var täckt av en filt. Fångarna skulle inte få se något av sina plågoandar.
Velodromen såg ut som för 30 år sedan, inget hade ändrats. En tysk fotograf hade tagit sig in hos någon som bodde tvärs över gatan, flera hundra meter bort och fotograferade velodromen med ett teleobjektiv. Bilderna blev väldigt starka och chockerande. Vi letade rätt på det stället där man på fotot kunde se en man på knä med uppsträckta händer eller där en naken man fördes fram, täckt av en filt.


Velodromens bana sluttade starkt och fångarna halkade lätt, eftersom de inte kunde orientera sig under filten. Den användes inte som förvaringsplats, utan tjänade mest som ett uppsamlingsställe inför de ”skärpta förhören”.
I omklädningsrummen nedanför pågick tortyren. Jorge berättade att han såg hur människor låg på järnsängar och utsattes för elektrochocker under vansinnesskrik, när han fördes förbi. Han togs till ”Caracola” för förhör.

Sebastian och jag gick också dit. Den ena var ombyggd till klubbrum, men den andra finns kvar i ursprungligt skick. Järngrindarna var låsta med kätting och hänglås. Ingen gick heller in där. Jag tittade in genom springorna. Några förvaringsskåp stod lagrade i mitten, annars såg det ut som förut. Smutsigt och deprimerande. Här inleddes förhör och när de inte särskilt sofistikerade förhörsledarna inte fick de svar de förväntade sig, började misshandel och senare elektrochocker.
Patricio togs dit och fick standardfrågan: - Var finns vapnen?
Det fanns en konspirationsteori om att en mängd vapen hade förts in från Kuba och gömts undan för en framtida resning och revolution. Några vapen fanns naturligtvis inte, även om tullen några månader innan kuppen hade upptäckt att en last med vapen lossades från ett kubanskt flygplan. Allende stod som mottagare och han kom med några genanta undanflykter varför dessa vapen fördes in utanför arméns kontroll. Detta skadade hans rykte och gav ökad näring åt kuppmakarnas konspirationsteori. Tidningarna slog upp saken på helsidor och skandalen var ett faktum.
Patricio hade inte en aning om några vapen, han var bara en vanlig student och medlem i en socialistisk studentförening. Han fick stryk och slogs med allehanda föremål innan han släpptes. Men han undgick i alla fall den värsta behandlingen.
Jorge slapp också tortyr, militären frågade bara om några bilar som CUT fått från belgiska LO, istället fick han bevittna tortyr.
Inne i ”Caracolan” begicks de värsta brotten. Offren kläddes av nakna och utsattes för en obeskrivlig behandling. Många gånger fördes de ut och likviderades mot muren utanför, både kvinnor och män. Kropparna togs senare bort och dumpades i Mapuchofloden, som rinner genom Santiago eller bara ut på gatorna. En del flögs ut och slängdes i havet. Därför är det nästan omöjligt att veta hur många som egentligen mördades.
Jorges svåger, som satt i Sanitagos kommunstyrelse, blev fruktansvärt slagen och fick magen uppsprättad medan han fortfarande levde. Orsaken var att han skulle sjunka lättare när han blev slängd i vattnet.

Jag gick runt den runda byggnaden och inspekterade muren för att se om det fanns några spår kvar. Här gick det inte att dölja kulorna eftersom muren var gjord i natursten, som var inmurad i betong. Runt hela byggnaden såg jag bortskjutna flisor i stenarna och i en del fall rena kulhål in i betongen. Alla fanns i brösthöjd.
Medan solen sken och värmde genom kavajen, svindlade det i mitt inre och jag kunde inte ens förmå mig att ta foton.
”Caracola” blev på något sätt ett crescendo av alla de känslor och intryck jag hade fått under timmarna på Nationalstadion. Jag har vanligtvis en livlig fantasi och denna överväldigade mig, helt enkelt, när jag tänkte mig in i vad alla offer hade blivit utsatta för och de ofattbara lidanden de hade fått utstå.

Harald Edelstams insatser på Nationalstadion går inte att bortse från. I alla skildringar om vad som hände där, dyker hans namn alltid upp.
Problemet idag är att vittnesmålen från de intagna är så förvirrade och motsägelsefulla. Alla var under mer eller mindre chock och kunde därför inte komma ihåg alla detaljer. Efter diskussioner med de stora auktoriteterna på området, dåvarande TV-korrespondenten i Chile, Jan Sandquist, och journalisten Pascale Bonnefoy, som bl.a. har bedrivit omfattande forskning i chilenska regeringsarkiv, har vi kommit fram till hur det egentligen förhöll sig, eller i alla fall det mest troliga i floden av olika uppgifter.

Harald besökte Nationalstadion ofta, ibland varenda dag. Särskilt de första veckorna efter kuppen. Det kan jag se från hans anteckningar i sin fickalmanacka. I början var det för att försöka få ut svenska medborgare, som hade blivit arresterade. Det rörde sig om Claes Croner, Henrik Jankell och DN-jornalisten, Bobi Sourander. Senare blev det för att försöka få ut andra fångar.
Han höll en hög profil och man kan nästan säga att han brukade anlända till stadion med flygande fanor och klingande spel. I alla fall kom han i ambassadens stora Mercedes, med chaufför och svenska flaggor på flyglarna. Alltid mycket välklädd i mörk kostym. Hans smala, långa figur, med sin skarpa profil och energiska uttryck gjorde stort intryck på de hundratals anhöriga som stod utanför, vaktsoldater och fångarna innanför.


Alla de som berättar om honom talar om den magra Don Quixote-gestalten, hans aristokratiska utstrålning, de sirliga manéren och den totala värdigheten. Han var 1,87 meter lång och reste sig som ett fyrtorn över de småväxta chilenarna. Jag vet hur det känns bland chilenare eftersom jag är lika lång.

Harald sökte alltid upp överste Espinoza först och framförde sina krav, därefter gav han sig ut bland fångarna i korridorerna och ute på arenan.
Jorge mötte honom av en slump i en korridor. Han blev mycket förvånad. De hade träffats förut i samband med ett besök av en LO-delegation under våren. Harald rusade fram och hann ropa: - Jag skall hjälpa dig! , innan Jorge slets bort av vakter.
Harald gick under eskort, ibland utan och insisterade ofta på sin (ganska tvivelaktiga) rätt att röra sig fritt på stadion i egenskap av ambassadör. Militärerna visste inte riktigt hur de skulle ställa sig och gav många gånger efter inför Haralds betvingande auktoritet.

En stor grupp fångar, som låg väldigt illa till, var de utländska fångarna. Oftast vänsteraktivister, fackföreningsledare och andra som hade tvingats att fly från sina hemländers förtryck och fått en fristad i Allendes Chile. Ett typiskt exempel var den peruanske bondeledaren Hugo Blanco, som Harald fick ut ur landet förklädd, eller den stora gruppen s.k. Tupamaros. Dessa var en gerillagrupp i Uruguay, som bekämpade den sittande militärdiktaturen och genomförde spektakulära aktioner. De stormade t.ex. ett kasino och drog sig tillbaka med en stor summa pengar. Den mest berömda var när de mitt under referatet från en viktig fotbollsmatch, ockuperade radiostationen och tvingade personalen att sända ut en proklamation om sin politik och sina krav. De blev mycket populära i Uruguay, för sin Robin Hood-taktik.
De åkte så småningom fast och spärrades in i ett fängelse, varifrån de till sist lyckades fly genom att gräva en underjordisk gång och därefter ta sig till Chile under svåra strapatser.

Från hela världen sökte sig idealister till Chile för att vara med om att bygga upp ett nytt socialistiskt och jämlikt samhälle, ungefär som alla som sökte sig till den Internationella Brigaden under spanska inbördeskriget.
Harald hade koll på de svenskar som fanns och lyckades få iväg en stor grupp innan de blev arresterade eller trakasserade. Andra länder var inte lika på alerten. USA var det värsta exemplet, som hänvisade till den lokala polisen när landsmän sökte hjälp. Resultatet blev att två unga amerikaner mördades av militären.
Men juntan ville ha iväg alla dessa utländska aktivister och kunde inte tänka sig att släppa dem förrän de vederbörligen blivit förhörda.

Resultatet av amerikanarnas ansträngningar med ”Escuela de las Americas”, visade sig här i klar dager. Plötsligt dök det upp en rad brasilianska officerare i Santiago, bolivianer, peruaner och uruguayare. – Nätverket fungerade.
De olika nationerna tilldelades förhörsrum i polisdelen av Nationalstadion, där respektive fångar grillades. En sorts tortyrens FN.

Harald kom nästan genast i kontakt med utlänningarna. Han gjorde här en av sina fräckaste kupper och levde väl upp till sitt smeknamn han fick av den norska motståndsrörelsen under kriget, den Svarta Nejlikan.
Vittnesmålen går isär när det gäller hans kontakter med de uruguayiska Tupamaros, men en av historierna är att han vid ett besök på stadion fick en papperslapp i handen av någon, vi vet inte vem, där det stod att 54 av dessa skulle arkebuseras dagen efter. Det finns även uppgifter om att namnlistor var uppskrivna på cigarettpapper. Dessa skulle ha smugglats ut via en sjuksköterska.

Bakgrunden är att Harald från början försökte få ut utlänningar från stadion, särskilt de som hotades att bli skickade tillbaka till diktaturländer, som Brasilien, Paraguay, Bolivia och Uruguay, där de säkert skulle bli arresterade och, i många fall, avrättade.
Han hade fått tillstånd från regeringen att ta 200 flyktingar till Sverige och tänkte fylla den kvoten med fångar på Nationalstadion.
En version av händelseförloppet kommer från kanslisten Peter Ahlgren, som var med vid tillfället, den 13 oktober, och som berättade att Harald begav sitt till stadion efter utegångsförbudet, en form av demonstration från hans sida, för att söka upp Espinoza. Dennes kontor låg ganska nära ingången vid presidentläktaren så Harald tog en tur runt om, inne i stadion, innan han sökte upp kommendanten..
Han råkade då passera ett ställe med gallergrindar, där det stod en massa folk bakom. Harald ville gå dit, men den chilenske soldaten som eskorterade honom, försökte hindra honom
- Det är förbjudet att tala med fångarna, skrek han upphetsat.
– Det gäller inte mig, jag är Sveriges ambassadör, sade Harald trotsigt och gick fram till männen bakom gallret. Han frågade vilka de var och fick höra att de kom från Uruguay.
– Oroa er inte, jag skall fixa ut er, ropade Harald upprört med sin tunna röst.

Enligt en annan version gick han ut på arenan, där han tog sig upp på läktaren, den del där utlänningarna satt isolerade från de övriga. Även här försökte officerare och vakter stoppa honom, men han ignorerade dem fullständigt och sköt lugnt undan gevärspiporna.
Tupamaros har berättat vilken upphetsning det blev när Harald dök upp på scenen i stadion och de betraktade honom som ett helgon som hade kommit dit från en annan värld för att frälsa dem. De ordnade vaktgrupper för att hålla utkik efter Harald och lämna honom en lista med deras namn. Det var emellertid svårt eftersom han ständigt var omgiven av fångar som ville att han skulle ta ut just dem.
Uppe på läktaren steg gruppens talesman, Julio Baráibar, fram för att tala med Harald, i fickan hade han en komplett namnlista. Enligt en uppgjord plan började några fångar bråka vid andra ändan av läktaren för att avleda soldaternas uppmärksamhet. Som av en händelse stötte Baráibar ihop med Harald och kunde smuggla över listan.
– Jag lovar att jag skall få ut er, sade han självsäkert; men det skulle inte bli så lätt som han trodde.
Det är möjligt att båda dessa händelser ägde rum på samma dag, eller på olika dagar.

Vad ingen visste då var att militäråklagaren redan hade bestämt sig för att släppa dem. Redan den 6 oktober meddelade man Uruguays ambassad att Tupamaros skulle släppas och skickas ut ur landet.
Några dagar senare besökte uruguayiske ambassadören Gonzalez, tillsammans med konsuln Saldías och militärattachén Aranco, Espinoza för att klara ut formaliteterna kring frigivningen. De berörda fångarna samlades ihop i ett rum under läktarna och erbjöds åka hem till Uruguay, en möjlighet de av förklarliga skäl vägrade. Nästan alla ville åka till ett tredje land. De hade nämligen rätt, enigt Wienkonventionen, att göra så om de hotades till livet i sitt eget land, något de hade blivit upplysta om av Internationella Röda Korset. En rad länder hade erbjudit sig att ta emot dem, däribland Sverige. Många valde att åka dit.
I samma ögonblick hördes skriken från människor som torterades i rummen ovanför. Överste Aranco blev ursinnig och skrek:
– Vilka barbarer! De är ett gäng mördare!

De uruguayiska diplomaterna vägrade fortsätta samtalen under dessa förhållanden. Gonzales hade precis tillträtt som ambassadör. Hans företrädare Cécar Charlone hade blivit förflyttad till Hong Kong, men bodde kvar i Santiago när kuppen kom. Charlone gillade inte kuppmakarna och inte heller generalerna hemma i Montevideo. Han tog, utan att genera sig, emot ett 20-tal förföljda landsmän i sitt eget hem, trots protester från den egna regeringen. Hans hustru Belea Herrera åkte runt i hemlighet i Santiago och hjälpte uruguayer och Charlone blev senare avskedad från sin tjänst när även hans modiga hustrus aktiviteter blev kända. - Harald var således inte den ende som satte sin karriär på spel för att hjälpa andra.

En pappersexercis utan like satte igång inför frigivandet av fångarna. Dagen, när det var meningen att de skulle släppas, tog sig Harald in på stadion och mötte då den nye uruguayiske ambassadören, tillsammans med Espinoza, som höll en namnlista i handen. Harald halade då upp sin egen namnlista, likt en trollkarl med sin kanin, ut ur innerfickan och viftade med den:
– Dessa uruguayaner är under konungariket Sveriges beskydd, ropade han. Vi har givit dem politisk asyl och nu är dom under mitt ansvar!
Harald tog här en s.k. rövare och hoppades att den skulle gå hem.

– Vad är det här för dumheter!, skrek Espinoza upprört.
Den uruguayiska ambassadören Gonzales tappade också humöret och skrek till Harald att fångarna var ett gäng kriminella som skulle sändas hem och dömas. Han tillade att de skulle skickas iväg dagen därpå.

Harald svarade att de var ärliga människor och det var därför de stod under Sveriges beskydd.
– Det är en ära för mitt land att få bjuda in dessa goda och fina uruguayiska medborgare, tillade Harald med ett leende.
Jag kan tydligt se Harald framför mig, där han stod och skällde på Espinoza. – Jag har själv varit med om liknande situationer med honom. Bl.a. när han stod och skällde ut en rysk officer med en kulspruta framför ansiktet, vid en vägspärr i Ungern 1959. Själv var jag 13 år då och satt stel av skräck i bilen.
Ambassadör Gonzales hade tydligen ändrat uppfattning. Samtalet med fångarna tidigare verkade vara bortglömt. Generalerna i Montevideo måste ha satt honom under hård press.
Men ett utlämnande skulle vara ett brott mot det avtal som Chile och Uruguay ingick 1967 och där det stipuleras att flyktingar inte kunde lämnas ut om det fanns risk att de skulle förlora sin frihet eller livet av politiska skäl.

Dagen efter kom Harald tillbaka till stadion. Han hade då varit uppe hos inrikesministern, general Bonilla för att försöka övertala honom. – Denne mycket negativ, antecknade han i sin fickalmanacka.
Besöket gällde också journalisten Bobi Sourander, som Espinoza inte ville släppa. Harald tog med sig Bobis hustru, Margareta, som han helt fräckt presenterade som sin hustru, väl medveten om att en hustru till en fånge aldrig skulle släppas in. Men de fick inte syn på honom. Bobi hörde sedan av de andra fångarna att Harald och Margareta hade varit där.

Nu hade Espinoza definitivt tröttnat på Harald och förklarade att detta ärende inte var ett ambassadärende, utan snarade ett konsulatärende och att den svenske ambassadören inte hade något där att göra. Harald fann sig i det och drog sig tillbaka. Han skickade istället in andra trupper i elden, den nyutnämnde vicekonsuln Bengt Oldenburg, en svensk journalist från Buenos Aires. Det visade sig vara ett genidrag.
Harald hade fått tips om Bengt från Rapport-reportern Jan Sandquist, som tidigare hade varit stationerad i Argentina. Bengt var en känd kulturskribent, ett språksnille och hade många års erfarenhet av hur man skulle handskas med maktfullkomliga militärer. Hans status som konsul gav honom rätt att förhandla med lokala myndigheter.

Positionerna var nu låsta och det verkade vara beslutat att uruguayarna skulle skickas tillbaka med ett militärplan. Ett klart brott mot avtalet från 1967. På kvällen den 16 oktober beslöt sig Harald för att satsa allt på ett kort och lita på turen och fräckheten. Visserligen hade Harald, kvällen innan, varit på middag hos Gonzales för att diskutera saken och de hade troligen kommit överens om att Harald kunde ta ut ett mindre antal. Haralds mening var att få med sig allihop. Gonzales skulle också skicka personal till stadion.
Harald bad Bengt Oldenburg att ta med sig några minibussar och åka till stadion för att försöka få med sig fångarna ändå. Med på färden följde också fransmannen Guy Prim från UNHCR och dennes chef Oldrich Haselman i ett försök att ge mer legtimitet åt kuppen. En av bussarna kördes av Haralds medhjälpare Lilian Indseth, som just hade tagit körkort och som var mer orolig att hon skulle krocka, än för den riskabla aktionen. – Faktum är att de alla hade kunnat bli skjutna om något gick snett.
Harald hade givit instruktioner och sagt att de bara skulle gå på i ullstrumporna och låtsas som om allt var i sin ordning.

När karavanen anlände till Nationalstadion blev vakterna långa i ansiktet, men Bengt uppträdde så pass självsäkert och övertygande att de släpptes in. Turen var med dem. Espinoza hade permission och den som hade jouren, var chefen för utlänningssektionen, majoren, Mario Lavanderos Latase, som ursprungligen kom från den militära underrättelsetjänsten.



Närvarande var också representanter från Uruguays ambassad. Lavanderos tvekade när han såg Bengts långa lista, det var inte alls vad han hade väntat sig. Men Bengt stod på sig och hävdade att listan var godkänd av Espinoza, Sveriges ambassad och Uruguays ambassad och att man kommit överens om att alla på listan skulle släppas. Han fick argumentera en bra stund och vädja till Lavanderos samvete. Denne var i grunden en hygglig karl och lät sig till sist bevekas. Ambassadfolket från Uruguay verkar inte ha protesterat. De var snarare lättade att få saken ur världen.
Han försvann in i de inre regionerna med en adjutant för att kontrollera namnen. Under tiden ställdes bord upp där de uruguayiska och svenska delegationerna slog sig ned. En efter en fick fångarna passera borden och få sina frigivningssedlar stämplade.
Lavanderos, som kommit tillbaka, stod bredvid och hade säkert sina dubier, men lät det hela ändå fortsätta i anständighetens namn.

Fångarna tog snabbt plats i minibussarna, smutsiga och trötta, och förvånade över den snabba frigivningen. De kördes till det kubanska handelskontoret på Alonso de Córdoba, medan de sjöng ”Venceremos” – vi skall segra.
Den 20 oktober ansökte svenska ambassaden om utresetillstånd för 56 uruguayaner, de 54 som släpptes och två andra som hade sluppit ut innan. Den 30 for de iväg, tillsammans med andra flyktingar, som Harald hade tagit emot, på ett SAS plan.
Det blev bråk på flygplatsen. Militärerna ville inte släppa iväg en man i gruppen och tog honom åt sidan. Harald blev ursinnig och slog sig in, vilt skällande, in i rummet, dit mannen förts. Han höll om honom och vägrade släppa taget. Militärerna trodde inte sina ögon. Haralds medarbetare, Martin Wilkens, grep in och tog över den röriga situationen. Han lyckades till slut få militärerna att släppa mannen.
Jan Sandquist skriver att Tupamaros, nu trettio år senare, minns Harald Edelstam och svenskarna med omätbar värme och tacksamhet. Deras räddning framstår än idag som ofattbar.

Dagen efter fritagningen på Nationalstadion kom emellertid efterräkningen. - Bengt Oldenburg och den schweiziske representanten för UNHCR kallades dit för samtal med Espinoza, lägerkommendanten. De fick vänta länge innan Espinoza tog emot. Han var ursinnig, ställde till med en stor scen och röt åt dem att svenska ambassaden minsann inte hade rätt att ta ut de uruguayiska flyktingarna. De var brottslingar och skulle dömas. Bengt och schweizaren började argumentera med den ursinnige kommendanten och hävdade att de hade helt handlat efter internationella lagar och konventioner.
Stämningen blev alltmer hätsk. Bengt tyckte efter ett slag att det var bäst att vara försiktig, men frågade i alla fall efter Lavanderos.

- Han är död. Han dog imorse, svarade Espinoza kallt.
- Hur gick det till?
- Så här, sade han och visade en vinkel upp mot underkäken. Det var det sätt militärerna brukade använda för att avliva sina offer.

Bengt Oldenburg kände sitt ansvar och hade dåligt samvete för att han kanske var orsaken till Lavanderos död. Men saken är inte så enkel. Dödsfallet utreddes under sex år och man kom egentligen inte fram till vad som hade hänt. Det fanns fler orsaker, än bara frigivningen, till att han blev skjuten. Det talades också om självmord.

Samma dag fick också protokollchefen vid utrikesministeriet, Tobias Barros, dementera ett rykte att Harald hade blivit förklarad ”persona non grata”, något som i och för sig blev verklighet två månader senare. Ryktena grundade sig på några speciella aktiviteter som den omnämnde diplomaten hade haft för sig sedan militären tog över den 11 september, skrev tidningen La Tercera.
Barros var den chilenske officielle representant, som Harald hade mest att göra med, visade sig vara en gammal bekant och kollega från hans tid i Berlin under kriget. Barros levererade senare protestnoten där Harald förklarades ”persona non grata” den 4 december 1973.

Efter de dramatiska händelserna i samband med fritagningen av Tupamaros, var Harald bränd och kunde inte mer återvända till stadion. Jag har i alla fall inte sett något mer om stadion i hans fickalmanacka.
Trött och rödögd fortsatte han oförtrutet sitt intensiva arbete med att hjälpa människor i nöd, distribuera förföljda människor till olika ambassader och härbärgerade själv 400 personer på svenska ambassaden och i de byggnader, som Harald under kuppartade former hade tagit ansvaret över från Kuba de första dagarna efter militärernas övertagande av makten.

Nationalstadion fortsatte att vara ett ruskigt koncentrationsläger till mitten av januari, då det utrymdes för att ge plats åt VM-kvalet i fotboll mot Sovjetunionen, som naturligtvis gav walk-over. Men det chilenska laget ställde ändå upp och sköt ett mål i det tomma sovjetiska målet. En av deras bästa spelare satt för övrigt på stadion månaderna innan.
En del av de cirka 7 000 fångarna släpptes, resten distribuerades ut till andra koncentrationsläger och tortyrcentraler, varav den ökända ”Villa Grimaldi” var ett av de mest beryktade ställena. Likvideringarna och tortyren fortsatte oförminskat.

Patricio Donoso hamnade uppe i ett läger i öknen uppe i norra Chile. Han kom senare till Sverige och levde i landsflykt i sexton år. Nu är han tillbaka i Chile igen och vägrar att gå till stadion. Jorge Godoy släpptes till sin stora förvåning ganska snart. Militären tog miste på namn och trodde han var en annan med samma namn. Han tog skydd i Haralds residens i några månader innan han kunde komma iväg till Sverige, där han nu bor i högsta välmåga. Översten Espinoza levde tyvärr också i högsta välmåga till sin död förra året. Han blev aldrig dömd, trots sina grova brott mot mänskligheten.
Harald själv hann tyvärr inte uppleva demokratins återkomst till Chile då han dog i cancer i kretsen av sin familj 1989.

Förutom en postum orden och ett rum uppkallat efter honom på utrikesministeriet, har han inte blivit hedrad i Chile. Men alla de han räddade livet på, glömmer honom aldrig och det är en heder och ära som är god nog.

Skrivet av Erik Edelstam

Suezkrisen - den sista koloniala imperialaismen

Den 29 oktober 1956, över 20 år sedan, anföll Israel Egypten med full kraft i ett remarkabelt ”Blitzkrieg” och besatte bl.a. den beryktade Gazaremsan. Kriget var resultatet av en fantastisk konspiration mellan Israel, England och Frankrike. Var och en hade sina egna positioner att försvara och tyckte att de handlade i sin fulla rätt. Idag, när inbördeskrig hotar i Irak, Libanon och spänningen stiger mellan Israel och palestinier är det värt att titta på hur det gick till för femtio år sedan. Gamla kolonialmakter konspirerade och trodde att världen inte hade förändrats. Suezkrisen blev en av historiens största fiaskon, där Israel gick ut som stor segrare och Egyptens president kunde skylla ifrån sig och klara sitt politiska skinn med glans. Läs mer om denna otroliga historia….

!956 var Egypten lika med den helgonförklarade Gamal Abder Nasser, som sedan 1952 hade styrt sitt land med en blandning av socialism och överspänd nationalism, blandat med en hatpropaganda mot Israel. Efter att ha kommit på kant med USA blev han vägrad vapenleveranser och kastade sig istället i armarna på östblocket, som sände in en flod av vapen, mest från Tjeckoslovakien, som hade en framstående vapenindustri.
Relationerna försämrades också med England och Frankrike. England hade sin oljeförsörjning att tänka på och vikten av att hålla Suezkanalen öppen, medan Frankrike hade fått upproret i Algeriet på halsen, som också skapade splittring inne i hemlandet. Upproret stöddes öppet av de flesta arabländerna.
Stämningen blev inte bättre när Nasser i juli nationaliserade Suezkanalen. England hade visserligen gått med på att lämna kanalzonen redan 1954, dock med den reservationen att man hade rätt att återbesätta den i händelse av krig.
Egyptierna var väl installerade i Gazaremsan med stora truppstyrkor och skickade därifrån in mördarpatruller in i Israel. En situation som i längden blev ohållbar för de säkerhetsmedvetna israelerna.

De inblandade parterna möttes i all hemlighet i en villa i Sévres, utanför Paris den 22 oktober 1956. Konspiratörerna var Israels premiärminister Ben Gurion och överbefälhavaren Moshe Dayan, den engelske utrikesministern Sewyn Lloyd och den franske konseljministern Guy Mollet, tillsammans med utrikesministern Antoine Pineau.
Ett fördrag slöts dagen efter. Konspiratörerna lovade varandra att ingen skulle berätta något om överenskommelsen för någon under deras livstid (vilket uppenbarligen inte lyckades).
Planen var att Israel skulle starta ett blixtkrig mot Egypten och rycka fram mot Suezkanalen. England och Frankrike, som inte ville framstå som angripare, skulle upprört protestera och uppmana parterna att sluta slåss. Därefter skulle de erövra kanalzonen, i vad de trodde, en lätt operation. Samtidigt skulle Royal Air Force krossa det egyptiska flyget. Historien är full av ”enkla operationer” som går över styr. – Planen var lysande, tyckte de. Israel kunde köra ut egyptierna ur Gazaremsan och därmed skapa säkerhet för dem själva och England och Frankrike skulle framstå som sherifferna, som ville skapa fred, ordning och reda.

Konspirationen var naturligtvis inget tillfälligt hugskott uppsprungen ur en konversation i salongen på Travellers Club i Paris, utan resultatet av noggranna avvägningar, även om man kan tycka att de var aningen omdömeslösa och pompösa.
Den enda som egentligen hade direkta skäl för ett krig var Israel, som var direkt hotat av Egypten. Engelsmännen kände sig visserligen också hotade, men hade ändå gått med på att släppa kanalen två år tidigare. Premiärministern Anthony Eden hade, vid kanalens annektering, genast givit staberna order om en krigsplanering, vilket visar att han hade bestämt sig för krig.. Den enda som inte hade godtagbara skäl var Frankrike. Situationen i Algeriet skulle näppeligen kunna förändras genom ett krig mot Egypten. Den enda tänkbara anledningen kunde ha varit att man, enligt ett klassiskt manér, ville avleda en besvärlig hemmaopinion med ett segerrikt krig. Fransmännen hade dessutom skickat mängder av vapen till Israel, som i sin tur visste att de aldrig kunde besegra Egypten om inte dess flygvapen var utslaget. Alla var insyltade i varandra.

Den 29 oktober, dagen efter Röda armén drog sig ut ur Budapest efter de inledande striderna, anföll Israel med full kraft. Två dagar senare bombade engelsmännen de egyptiska flygfälten.
Israels blixtkrig lyckades över all förväntan. De jagade genom Gazaremsan, krossade de egyptiska styrkorna där och tog ett enormt krigsbyte. Anfallet underlättades också av att den i orden aggressive Nasser, som insåg att han inte hade mycket att sätta emot, gav order om reträtt, väl medveten om att han kunde bli anfallen i ryggen av England och Frankrike.

Problemet var emellertid att Eden tvekade att sätta igång sitt eget anfall och anföll först den 5 november, dagen efter det stora sovjetiska anfallet mot Budapest. Vid det laget hade Israel besegrat Egypten, mer eller mindre på egen hand. Edens vankelmodighet, som liknade Chamberlains schabbel när engelsmän och fransmän skulle undsätta norska armén i Norge 1940, gjorde att hela den listiga planen föll samman. Timingen misslyckades och när väl invasionen kom igång hade Nasser hunnit blockera Suezkanalen och England och Frankrike blev fördömda av hela världen, inklusive FN. Det var ett magnifikt fiasko och de diplomatiska konsekvenserna blev förödande.

Egyptierna försvarade sig tappert, men när USA och FN tvingade fram ett stillestånd den 6 november.hade den anglo-franska koalitionen bara hunnit erövra en fjärdedel av kanalzonen.
England, Frankrike och Israel, de tre konspiratörerna, blev till slut tvungna att böja sig eftersom Sovjet hotade med militärt våld för att skydda Egypten. Detta kunde man lugnt göra eftersom upproret i Ungern i praktiken var över. De amerikanska hangarfartygen ”Coral Sea” och ”Randolph”, som legat i positioner utanför Egypten, flyttade sig norrut mot Kreta för att möta det nya hotet från Sovjet..
Det var inte bara en militär katastrof, utan framför allt en diplomatisk. Hela världen fördömde angriparna. De förödmjukade England och Frankrike började dessutom bråka sinsemellan och relationerna förblev dåliga under hela 60-talet.

Nasser som i alla år skrutit med sitt lands militära överlägsenhet blev nesligen besegrat av Israel och skulle säkert inte kunnat sitta kvar om striderna fortsatt några dagar till. Englands och Frankrikes intåg på arenan gjorde att han kunde skylla nederlagen på dessa. Imperialisterna och kolonialherrarna hade blivit besegrade av araberna. Den svidande förlusten mot Israel trollades bort i retoriken.
Israel var en annan vinnare på kuppen. De krossade de egyptiska baserna i Gaza och fick, när kanalen röjts 1957, tillgång till den förut stängda Akababukten.
Sovjet kunde också triumfera. Medan man krossade det ungerska upproret, kunde man vända bort uppmärksamheten från övergreppen och ödeläggelsen i Budapest, och peka ut England och Frankrike som aggressiva angripare.

Den engelske premiärministern Anthony Eden fick med rätta bara huvudansvaret för en av Englands värsta fiaskon i modern tid. Han underrättade inte parlamentet om krigsplanerna och inte heller bundsförvanten USA, som tog mycket illa upp. Eisenhower blev ursinnig när han fick reda på nyheten om Israels mobilisering. Inte heller oppositionspartiet, Labour blev underrättat. Den engelska överbefälhavaren hade ingen aning om det hemliga avtalet och det rådde fullständigt kaos i militärledningen, när ingen visste vad som skulle hända och när Eden hela tiden försökte ändra på de uppgjorda planerna. Hans tveksamhet och brist på klara besked gjorde också att förvirringen spred sig till den egna regeringen, som inte visste hur man skulle ställa sig. Han tog också ansvaret och avgick den 1 januari 1957.
Skrivet av Erik Edelstam

Revolten i Ungern 1956 - ett tragiskt 50-årsminne

När Röda Armén tågade in i Budapest 1944, under den sedvanliga terrorn med massvåldtäkter och omfattande plundring, gick Ungern, från en fascistisk diktatur, till en kommunistisk diktatur. De första åren efter kriget upprätthölls en vacklande demokrati, men kommunisterna tog makten enligt det sedvanliga mönstret med att besätta inrikes- och jordbruksministerposterna. På så vis fick man makten över polisen och det viktiga jordbruket. Därifrån kunde man senare ta makten över hela regeringen.
Matyas Rakosi ledde övertagandet. Han var en hårdför stalinist, som förvandlade Ungern till en Sovjetisk lydstat med alla karakteristiska tecken, som kollektivisering av jordbruket, planekonomi och ett järngrepp av polisen. Efter Stalins död och då trycket från Sovjet lättade, ansåg till och med Moskva att Rakosi drev sin polisstat alltför långt och ersatte honom 1953 med den f.d. socialdemokraten Imre Nagy.
Vid det laget hade denne blivit en helhjärtad kommunist och hade haft posten som inrikesminister under maktövertagandet. Nagy var en annan typ än Rakosi och ville ha en mjukare kommunistisk regim, ungefär som Titos Jugoslavien, med fria jordbruk och mer konsumtionsvaror. Under hans tid gick ungefär en tredjedel av kolchoserna tillbaka till de ursprungliga ägarna och han släppte ut mycket folk ur fängelserna.
Men Rakosi fortsatte att intrigera i kulisserna och lyckades till slut manövrera ut Nagy 1955. Rakosi förde tillbaka Ungern till korruption, förtryck och polisvälde, men denna gång ville inte befolkningen vara med.

Det började i december 1955 när de ungerska författarna protesterade mot censuren och förtrycket. Missnöjet spred sig till och med in i kommunistpartiet, där ungdomsklubben fungerade som en sorts opposition under våren och sommaren 1956. Uppenbarligen blev ungrarna inspirerade av de polska upproren, som hade givit vissa lättnader. Chrustjov skickade handelsministern Mikojan till Budapest. Denne avsatte prompt Rakosi för andra gången.
Men protesterna ville inte sluta för det. I Rakosis ställe kom marionetten Gerö, som inte var mycket bättre.
Den 22 oktober utlyste studenterna vid Budapestuniversitetet ett stort opinionsmöte där man bl.a. krävde nyval, att sovjettrupperna skulle lämna landet och att den stora Stalinstatyn skulle rivas. De utlyste ett allmänt protestmöte nästa dag. Det märkliga var att alla kommunisttidningar följde opinionen och propagerade för mötet, vilket gjorde att stora folkmassor dök upp nästa dag. Regeringen försökte först stämma i bäcken, men gav sedan upp. Folkmassan krävde att Nagy skulle visa sig och ställa sig på deras sida. Han steg fram och solidariserade sig i försiktiga ordalag.
Nu begick säkerhetspolisen det ödesdigra misstaget att börja skjuta skarpt på demonstranterna när de stormade radiohuset, flera dödades och poliserna blev i sin tur lynchade och upphängda i lyktstolparna. Pöbeln intog polisstationer där de beväpnade sig, senare fick den tag i vapen från olika kaserner.

Den 25 oktober började ryskt pansar skjuta urskillningslöst mot upprorsmännen och mot misstänkta hus. Men de stred inte helhjärtat, utan agerade mycket tveksamt och återhållsamt. Det hände till och med att de skyddade folket mot de ungerska säkerhetspoliserna. Striderna var förvirrade och man visste inte riktigt vem man skulle skjuta på.
Den elegante, 40-årige översten Pal Maleter blev en av revoltens ikoner. När striderna började var han vakthavande officer på försvarsdepartementet och åkte ut på stan i en pansarvagn för att skaffa sig en överblick över de kaotiska striderna. När han kom till den största kasernen, Kiliankasernen, fann han ungerska soldater som stred mot upprorsmännen. Efter att ha talat med båda sidor fick han dem att sluta skjuta, medan de ryska pansarstyrkorna fortsatte sin skottlossning till höger och vänster. Han började inse vad upprorsmännen slogs för och började sakta ta parti för dem. Efter kontakter med försvarsministeriet och den ryske kommendanten, blev han lovad att ryssarna skulle sluta skjuta. Eldgivningen upphörde, men satte igång igen efter ett slag. Maleter lyckades efter stort besvär få tag på försvarsministern och lovade att han skulle öppna eld mot den första ryska stridsvagnen som närmade sig kasernen. Därmed hade Maleter öppet ställt sig på revoltens sida.

När folkmassan den 23 oktober ropade fram den motvillige Nagy, hade han egentligen ingen plan om hur han skulle gå till väga. Han red på en våg av sympati och hopp, som han inte kunde styra. Marionetten Gerö förstod att han själv inte hade mycket mer att hämta, utan utnämnde Nagy till premiärminister under natten, dock utan att genast meddela det officiellt, medan han i samma andetag bad den ryske kommendanten om hjälp mot revolutionärerna.
Planen var enkel, men infernalisk. - När radion nästa dag kungjorde utnämningen, rullade de sovjetiska stridsvagnarna in i Budapest, nästan på samma gång. Befolkningen trodde självklart att det var Nagy, som hade kallat in dem och han fick genast en stämpel på sig som förrädare och allmänt opålitlig, vilket skapade dåliga förutsättningar för att agera med kraft och auktoritet. Förhoppningarna och förtroendet raserades under några mycket viktiga dagar.

Nu rasade striderna ute på gatorna. Utländska media tog sig in i Ungern och skickade hem dramatiska och överdrivna skildringar av revolten. Fotografer lyckades fånga herrar i kostym och Edenhattar med ett gevär i handen, eller söta flickan med lilla pälshatten käckt på svaj och en kulsprutepistol, à la Capone, i famnen. Journalfilmare fångade sovjetiska tanks som sköt rakt in i fastigheter under stora moln, skolpojkar som kastade Molotovcocktails på dessa, stridsvagnar med ungdomar på tornet med en sönderklippt ungersk flagga i handen eller ambulanspersonal som sprang med bårar genom kulregnet. Det smällde och smattrade på filmduken och hela världen lurades att tro att det var ett stort uppror där ungrarna höll på att få övertaget. Under några dagar trodde de själva samma sak. Världen, särskilt i Europa, rördes till tårar, höll andan och väntade. Solidaritetskommitéer bildades överallt och den ungerska flaggan med det urklippta hålet mitt i duken vajade lite varstans. Jag kommer själv ihåg flaggorna på hus och i skyltfönster i Stockholm. Jag var tio år då, fascinerades av journalfilmerna, fotona och läste allt jag kunde om revolten i tidningen.

Men sanningen var att de aldrig hade någon chans. Det var ett fåtal som lyckades få tag i vapen och striderna var begränsade och oorganiserade. Bland de första sakerna de upproriska lyckades göra var att välta omkull den stora Stalinstatyn, något som var en stor symbolhandling och som återgavs i alla världens medier.
Under tiden fortsatte förhandlingarna med ryssarna. Den 28 oktober lyckades man få fram ett ”eld upphör”. Från den dagen kan man säga att Nagy någorlunda kunde kontrollera situationen. Den 30 drog sig ryssarna och deras pansar ut ur Budapest. Nu trodde alla och hela världen att revolten hade lyckats och att Ungern skulle bli fritt. – Segern var vunnen!

En annan kraftfull ikon steg nu fram i rampljuset, kardinalen Jozsef Mindszenty. Han hade fängslats av kommunisterna redan i februari 1949, och dömd till livstid i en skådeprocess, anklagad för ”valutasmuggling och brott mot statens säkerhet”. När kardinalen släpptes ringde alla klockor i staden och han gick i en mycket emotionellt ögonblick ut ur fängelset, eskorterad av patriotiska, ungerska soldater.
Men sovjetiska trupper låg kvar i hela landet och den 1 november anlände nya trupper, som drogs samman runt om Budapest. De som hade dragits tillbaka ansågs inte pålitliga, efter all fraternisering med befolkningen, och skickades hem. - Upprorets svanesång hade börjat.

Inne i Budapest hade Nagy plötsligt fått råg i ryggen. Den viktigaste frågan gällde de sovjetiska truppernas uttåg ur landet.. Den 25 lovade han att han skulle börja förhandla med Sovjet om uttåget. Den ruskige, sovjetiske chefsideologen Michail Suslov och överlevaren Anastas Mikojan befann sig redan i Budapest för att förhandla. Förhandlingarna drog ut på tiden, men det var uppenbarligen en förhalningstaktik.
Nagy tyckte inte om förhalningstaktiken och protesterade när han fick reda på att ryssarna hade fått förstärkningar utanför Budapest. Han deklarerade i radion att Ungern nu hade gått ut ur Warszawapakten och betraktade sig som ett neutralt land. Senare under dagen vädjade han till Förenta Nationerna om hjälp.
Maleter, som nu blivit general och försvarsminister kom tillbaka den 3 oktober, efter förhandlingar med ryssarna och meddelade nu att de var beredda att förhandla om tillbakadragandet. Han åkte tillbaka samma kväll för att fortsätta förhandlingarna i det ryska högkvarteret i Tököl, utanför Budapest. Ett vittne berättade hur vakter plötsligt rusade in i rummet och förde bort honom. Maleter hade gått i fällan.

Dagen efter, den 4, öppnade ryskt artilleri eld mot Budapest och 1 000 stridvagnar ryckte in i staden under häftigt bombardemang. Ungerska armén, som nu hade gått över till revoltörernas sida kunde inte sätta emot mycket. Förbittrade strider rasade på Budapests gator i flera dagar, men det ungerska motståndet trycktes ned mer och mer. Det blev rena rama slakten.
De sista radioanropen var förtvivlade och desperata:”... Hjälp... SOS ... hjälp... vi är alla vid gott mod och kämpar vidare... ”

När Röda Armén trängde in i Budapest den andra gången och hoppet verkade ute, började en strid ström av flyktingar ge sig av mot österrikiska gränsen. De ungerska gränsvakterna höll bommarna uppe. Det var människor som hade haft förhoppningar om en framtid i ett fritt, demokratiskt land, men som inte kunde stå ut med att återgå till ett liv i en kommunistisk polisstat. Många unga flydde och kunde senare, med sina insatser, väl löna de länder som tog emot dem. Ungern förlorade en stor del av sin intelligentsia och många välutbildade ungdomar som skulle ha kunnat föra sitt land framåt.
Ett lysande exempel är min gamle vän Geza Kostyal, som flydde sitt hemland 1956. Han var då 20 år och gick på en teknisk högskola inne i Budapest. Som alla innevånare där hade han som 9-åring upplevt fascistväldet under sista delen av kriget och Röda arméns påföljande belägring och invasionens alla fasor.
Själva flykten var tämligen odramatisk. Han tog helt enkelt tåget till gränsstationen vid Sopron, promenerade över gränsen med sin resväska och fortsatte till Wien med tåget på den österrikiska sidan.
Han blev efter en tid i ett flyktingläger i Wien, varmt mottagen i Sverige, där han utbildade sig på universitetet och senare gjorde en lysande karriär i näringslivet med höga poster.

Nagy befann sig i ett trängt läge. Bakom hans rygg utsåg ryssarna den f.d. låssmeden och ärkekommunisten Janos Kadar till premiärminister. Han hade befriats ur fängelset av Nagy, inspärrad av Rakosi för ”Titoism” och blivit svårt torterad. Kadar svek sin befriare och lämnade senare ut Nagy till ryssarna. Denne blev vederbörligeni avrättad två år senare genom hängning på gården till ett fängelse i Rumänien.. Men Kadar hade nog inte mycket att välja på utom att rädda sitt eget skinn. Nagy och regeringen gömde sig på den jugoslaviska ambassaden i tre veckor tills de utlovades fri lejd om de kom ut. De greps genast ute på gatan av NKVD. Maleter avrättades också. Kardinal Mindszenty tog sin tillflykt till amerikanska ambassaden, där han stannade ända till 1970.

Utgången av upproret var tragisk. Ungrarna fortsatte att slåss i flera dagar men var till sist tvungna att ge upp inför övermakten. 30 000 ungrare och 7 000 ryssar stupade. 200 000 människor lyckades fly så länge gränserna var öppna.
Upproret hade egentligen ingen chans att lyckas från början. Det kom för plötsligt och oppositionen var alltför splittrad. Händelserna rusade iväg alldeles för fort. Läget var helt förvirrat och motstridiga besked, ryssarnas svekfulla maktspel och bristen på klara planer gjorde att upproret var dömt att misslyckas.
En annan faktor som spelade in var att Nagy var en tämligen svag person, som saknade den karisma och kraft, som skulle ha krävts för att få läget under kontroll och driva utvecklingen i rätt riktning. Den tredje faktorn var att till ungrarnas olycka så utbröt Suez-krisen på samma gång, vilket gjorde att tragedin i Ungern kom i skuggan. FN och västmakterna reagerade inte med tillräcklig kraft. Ryssarna kunde, förvånansvärt nog, meja ned ungrare på Budapests gator och lägg arbetarkvarteren i ruiner utan större protester.
Skrivet av Erik Edelstam

Poor Manuel II Paleologos - he just wanted to defend his empire.

Our latest pope, Benedictus XVI, has recently stumbled (and fell) on the teachings of one of the latest Byzantine emperors, Manuel II Paleologos. To the horror and fury of a very touchy Muslim clergy, he cited the late emperor’s thoughts regarding the Muslim and Turkish expansion in his time. Manuel II had reason for his negative attitude towards the Turks, who spread their faith and ambitions with the sword. Read about this remarkable man who tried to save his shrinking empire, which later was devoured by the Turks 28 years after his death, by the fall of Constantinople 1453.

In a lecture delivered the 12th of September 2006 in Regensburg, Germany, the pope Benedictus XVI quoted from a dialogue between Manuel II and a Persian scholar (Dialogue 7 of Twenty-six Dialogues with a Persian). Manuel wrote:
” Show me just what Muhammad brought that was new and there you will find things only evil and inhuman, such as command to spread by the sword the faith he preached…”. Manuel goes on very logically:
”…God is not pleased by blood – and not acting reasonably is contrary to God’s nature. Faith is born of the soul, not the body. Whoever would lead someone to faith needs the ability to speak well and to reason properly, without violence and threats…To convince a reasonable soul, one does not need a strong arm, or weapons of any kind, or any other means of threatening a person with death…”

Muslim fanatics all over the world cried foul and some Christian churches were even attacked and burnt. Why the pope choose to cite Manuel II regarding this very sensitive matter is for me a mystery. Yes, - in a sense, some Muslin fanatics are trying to spread the faith of Muhammad by the sword in the form of commercial jetliners and suicide bombers, but not in the sense Manuel II had in mind. The pope did the classical mistake of taking historical facts out of its own context and presenting them as actual facts..

In fact, Manuel knew very well what he was talking about. He had first hand knowledge of the Turkish imperialism and Muslim missionaries with sword in hand. In those times it was the order of the day. Either it was the Koran in your hand or your own head at your feet.

Manuel was sent to the west by his father John V, already when he was a young man of 15 years. The aim was to seek support for the Byzantine Empire against the Turks. When he was 20 he was named governor for the little enclave of Thessaloniki, one of the few bits left of the empire, another part was the European hinterland of Constantinople, Trachea.
The complicated political intrigues and infighting of the Byzantine Empire dealt severe blows to Manuel. Among other things, he had to go to war against his own nephew John VII in 1390 and defeated him with the help of the Republic of Venice. But when his father was overthrown by another son, Manuel was sent as a hostage to the Ottoman court of the sultan Bayezed I. There he was humiliated and forced to participate in war against the Byzantine Empire, where the town of Philadelfeia of Anatolia was lost. That was the last Byzantine enclave in Minor Asia. The Turkish dragnet was becoming tighter.

By the news of his fathers death 1391, Manuel managed to escape from the Ottoman court and took over the reins of the Byzantine Empire, but had to endure a six year long siege of Constantinople between 1394 and 1402 by his old enemy Bayezed I. In the fifth year of the siege, he had to embark on a long journey to England, France, the Holy Roman Empire and Aragon to seek assistance against the Muslim Turks. Imagine the courage of Manuel to leave his beloved city of Constantinople in the middle of a siege of the Grand Turk and let his nephew and old rival John VI act as an interim emperor while he was gone, probably several years.

The only his long journey and begging tour accomplished was some help in form of a crusade by the Hungarian king Sigismund of Luxemburg, which failed when he was defeated in Nicopolis 1396 on his way to Constantinople.

Manuel had more enemies to think about. The feared Mongol and Muslim conqueror Timur Lenk had earlier swept from the steppes of Asia, conquering the entire Central Asia, all the way to Moscow, India, Persia, the countries of the Black Sea and the Middle East, where he conquered, Bagdad, Damascus and Aleppo in 1401.
He was a very destructive warrior who burnt, looted and sacked the cities he conquered. Big flowering cities like New Dehli, Isfahan, Bagdad and Damascus were completely destroyed. Only in Bagdad his troops beheaded practically all the male population of 20 000 and sent women and children into slavery.
In 1402 he invaded Anatolia and defeated sultan Bayezid outside Ankara. The sultan was taken prisoner and subsequently died in prison. Timur Lenk was a terrible threat to the Byzantine Empire, but Manuel was saved by the fact that the Mongol wanted to crush China and turned his armies eastward.

Manuel’s worst enemy the sultan Bayezed now was defeated and gone and the siege of Constantinople was lifted when he returned after his long voyage 1403. A time of prosperity and consolidation began. The Turks were involved in a succession war between them and the Byzantine Empire could even expand a little and take back some countries around the Black Sea and in Greece. Defences were improved, walls built and the walls of Constantinople were beefed up.
Manuel had friendly relations with the first winner of the Turkish war of succession, Mehmed I (probably an acquaintance from his days as a hostage), but in his attempts to meddle in the next contested succession backfired and he got a new siege of Constantinople on his neck in 1422 by the next sultan, Murad II.
72 years old and very tired, Manuel relinquished all his power to his son John VIII. But the peace did not last long. Under severe pressure from the Grand Turk, the Byzantine empire was forced to sign a humiliating peace treaty 1424 and had to pay a heavy tribute every year. The year after Manuel II Paleologos died in peace.

Seen in the retro perspective Manuel had every reason to fear the Muslims, personalized by the Turks and the hordes of Timur Lenk.. He had been in war with them several times, besieged twice and imprisoned as a hostage at the Ottoman court. He was a philosopher and esteemed writer with a profound knowledge of the Muslim world and religion.

The Byzantine Empire lasted only 28 years after his death. – The 29th of May 1453 Constantinople fell to the Turks and their sultan Mehmet II. No western nation bothered to help them. The son of Manuel II, Constantine Peleologos, fell when the Turks finally stormed into the city, cut by two powerful strokes of a sabre. The body was later found, his head cut off and put under the belly of the equestrian statue of Justinian.
Constantine XI fell 1125 years after his ancestor Constantine the Great founded the antique Byzantium.
The ancient city that had the withstood 28 sieges from different enemies was completely destroyed and looted. Nothing sacred was left; churches and palaces were razed to the ground. Nearly all the population in this big city were put in chains (apart from the thousands that were executed) and sold at the slave markets. Only artisans and tradesmen who were essential for the continuation of affairs were spared.
The body of Manuel II was dug up, mutilated and the grave was destroyed. - All his fears had become true…
Written by Erik Edelstam

Sources: Wikipedia, the free encyclopedia, freerepublic.com and Histoire de l’Empire Ottoman by Ritter von Hammer¨-Pugstall