Baltutlämningen del 2

Fram mot september - oktober organiserades lägren om och flyktingarna flyttades till läger där det skulle vara enklare att evakuerara dem till utskeppningshamnarna. Man ville också förbereda sig inför vintern. Tidigare hade de flesta bott i tält. På samma gång byttes en del svenska befäl ut. Förflyttnigarna skapade oro och irritation. Havdhem lägret på Gotland stängdes, med den konstiga förklaringen att ”det skulle minska flyktrisken”(!)
Ett särskilt läger inrättades för de baltiska flyktingarna på Ränneslätt den 12 oktober. Det skulle komma kallas för Baltlägret. C:a 157 balter vistades där. Man ville skilja rikstyskarna från andra nationaliteter. En del av dessa skickades också hem, däribland fransmän från Elsass, som blivit tvångsinkallade och polacker. Balterna ansågs vara Sovjetmedborgare och skulle därför utlämnas

Fram mot september - oktober organiserades lägren om och flyktingarna flyttades till läger där det skulle vara enklare att evakuerara dem till utskeppningshamnarna. Man ville också förbereda sig inför vintern. Tidigare hade de flesta bott i tält. På samma gång byttes en del svenska befäl ut. Förflyttnigarna skapade oro och irritation. Havdhem lägret på Gotland stängdes, med den konstiga förklaringen att ”det skulle minska flyktrisken”(!)
Ett särskilt läger inrättades för de baltiska flyktingarna på Ränneslätt den 12 oktober. Det skulle komma kallas för Baltlägret. C:a 157 balter vistades där. Man ville skilja rikstyskarna från andra nationaliteter. En del av dessa skickades också hem, däribland fransmän från Elsass, som blivit tvångsinkallade och polacker. Balterna ansågs vara Sovjetmedborgare och skulle därför utlämnas.
Valentins Silamikelis skriver den 28 september angående flyttningen:
”...Det är sagt att vi på tisdag den 2/10 skall transporteras bort från Gotland. Vart? De anser inte att det är nödvändigt att tala om det för oss. Förmodligen till fastlandet. Jag tror knappast att det värsta skall hända. Men det gör detsamma, bara det är ett steg framåt, kanske närmare friheten. Balterna är instängda bakom taggtråd inte bara i Ryssland och Tyskland, men också här i det humana Sverige. Varför?...”

Redan den 22 maj 1945 skickade den lettiske förtroendemannen, kapten Keselis, sin första skrivelse till de svenska myndigheterna, denna gång till UD. Anledningen var att han ville att de internerade letterna skulle få fortsätta till Danmark eller den brittiska zonen. -Inget svar. Nästa brev gick till försvarsstaben den 22 juli - inger svar där heller. Dessa var de första i en lång rad av skrivelser från de internerade till regeringen. Man hänvisade till Génèvekonventionen och det faktum att de västallierade betraktade balter i tysk tjänst som tvångsinkallade (vilket de faktiskt var) och att de som medborgare i en f.d. neutral stat inte kunde skickas hem mot sin vilja till en ockupationsmakt - Men den svenska regeringen lät sig inte bevekas.

När det gäller själva avtransporten med båt, så drog ryssarna fötterna efter sig och kunde inte få fram fartyg för den saken. De krånglade med vilken hamn som skulle användas och sköt avrese datumet framför sig. Tack vare förseningarna blev utlämningen ännu svårare och man kan med fog säga att saken hade kommit i ett nytt läge, vilket borde ha gjort att regeringen tänkte om. - Så var emellertid inte saken.
Oro började spridas i lägren. Den sovjetiska radion, den 13 och 21 oktober, hade meddelat att internerna i Sverige skulle utlämnas och bestraffas. Rykten började gå och ingen ville bekräfta dem.
Den 15 november hölls en s.k. förtrolig presskonferens i kanslihuset. Undén vädjade till den församlade pressen att inte skriva något om utlämningen, förrän man hade ordnat med bättre bevakning av lägren. Pressen ställde inga obehagliga frågor och lydde snällt Undéns uppmaning.

Dagen efter skriver Grafström bl.a. i sin dagbok:
”...UD gjorde ett fåfängt försök i början av hösten att få ryssarna med på att transporten skulle gå till Lübeck (det var ju ett transportsätt, som man skulle hava kunnat ställa som villkor, om man gjort det i tid). Samtidigt hade vi vänt oss till engelsmännen, som förklarade att de inte ville taga emot denna transporrt. Dessa alldeles för sena démarcher användas nu för att döva regeringens samvete, särskilt med de i kontingenten ingående balterna, vilkas öde som landsförrädare i rysk mening nog torde vara tämligen klart...”

Mycket har spekulerats i hur utlämningsbeslutet slutligen kom fram till de internerade. Trots sekretessen sipprade saken långsamt ut. Märkliga saker utspelade sig bakom kulisserna.
Statsrådet Nils Quensel berättar i sina memoarer att justitieministern Herman Zetterberg redan i oktober hade börjat få kalla fötter över utlämningsbeslutet. Han hade tydligen fått betänkligheter över det moraliskt riktiga i den affär han var insyltad i.
”...Vi ansåg båda att, när ryssarna tidigare ej hade avhörts, detta beslut numera vore preskriberat. Numera vore ju situationen en helt annan än då. Balterna särskilt betraktade det som farligt att bliva utlämnade sedan de kommit i åtnjutande av en viss asylrätt och diskussion, om vad som skulle komma hända dem om denna avbrötes, kommit igång...”
Skulle kanske Quensel kunna göra något?

Jodå, - tillfället kom vid Per Albins 60 årsdag den 28 oktober. Quensel diskuterade saken mellan tårtbitarna med Östen Undén, som förklarade att en del resonemang om saken hade tagits upp med Sovjetlegationen. Han ansåg att man nu med fog kunde avvisa alla anspråk. Undén förklarade utan vidare att Quensel kunde känna sig lugn - någon fara för att beslutet skulle verkställas förelåg inte.
Quensel meddelade genast Zetterberg vad Undén hade sagt och skriver senare ”...vi kände oss båda lättade...”
Det märkliga i denna historia är att två dagar innan konversationen på Per Albins födelsedag ägde rum, dvs. den 26 oktober, författade chefen för politiska avdelningen på UD, Eric von Post, ett PM där han bl.a. skrev: ”... Efter samtal med statsministern, har utrikesministern bestämt, att de tyska militärerna och under tysk kontroll stående militärpersoner, vilka flytt från östfronten, skola utlämnas till Sovjetunionen i överensstämmelse med den ursprungligen från svensk sida gjorda utfästelsen...”

Någon ljög. - Var det Quensel eller Undén? Eller var det hela ett missförstånd? - Att Quensel skulle ljuga i sina memoarer 18 år senare är föga troligt. Vad skulle han ha att vinna på det? - Ett missförstånd är heller inte troligt, eftersom Quensel så klart kom ihåg samtalet på Per Albins födelsedag och dessutom hade gjort minnesanteckningar. Undén å sin sida, hade följt ärendet på nära håll ända från början och var mycket väl insatt i de olika turerna, så det är osannolikt att han plötsligt skulle börja blanda ihop regeringens ståndpunkter. Särskilt när han två dagar tidigare hade informerat Per Albin om beslutet.
Det mest troliga är att Undén ljög för att slippa bråk och besvärliga frågor. Han ville väl också att övriga statsråd inte skulle blanda sig i saken. - Om det är sant, så är det ett synnerligen fegt och falskt beteende.

Den 14 november informerades partiledarna av statsministern och den 20 november drogs saken för första gången fram, sedan beslutet i juni, i offentlighetens ljus och det blev inte nådigt. Den dagen drogs ärendet i den allmänna statsrådsberedningen. Regeringen var splittrad.
Justitieministern Zetterberg var kritisk, så även Quensel, som ansåg att den nuvarande regeringen inte var bunden av den förra regeringens beslut, vilket han hade rätt i. Finansministern Wigforss och Sköld stödde Undén i det att regeringen var bunden av sitt beslut. Övriga statsråd yttrade sig inte. De tyckte väl att det inte var mödan värt. Tage Erlander berättade senare att han stödde Per Albins beslut eftersom han ansåg att det skulle få ödesdigra konsekvenser för regeringens anseende om den gav vika för opinonens tryck . - Man kan så här i efterhand konstatera att Erlander hade fel. Regringens anseende skadades allvarligt, just genom att den inte lyssnade på opinionen. Ett fenomen som har en obehaglig tendens att upprepa sig.
Vid lunchen efteråt fortsatte Quenssel diskussionen med Undén och Wigforss.Undén hävdade helt kallt att eftersom de baltiska länderna hade varit självständiga såpass kort tid (20 år), så var de att anse som ryska. En åsikt som han senare hade mage att skulle föra fram offentligt. Wigforss å sin sida, påpekade att utländska soldater i tysk tjänst hade sänts tillbaka till sina respektive hemländer, varför skulle man då göra skillnad på Sovjetunionen? Det faktum att många av dem riskerade avrättning och slavläger tycktes inte ha berört honom. Wigforss fnyste när Quensel påpekade att det säkert skulle bli en opinionsstorm när saken kom ut, och menade att det skulla man nog bemästra.
Samma dag interpellerades ärendet till riksdagens båda kamrar.

Nästa dag, den 21 november, skriver Valentis Silamikelis i sin dagbok:
”...Vi skall överlämnas till ryssarna. Jaha! Eriks ropar från barackens andra hörn:” Nu blir det skit, vi ska överlämnas till vanjkarna!” Det hade han nyss hört på radio. Från Donins får jag ett chiffrerat vykort. Vad skall jag göra? Förbereda mig för flykt? Rita en karta, packa mina grejjor, förstöra onödiga papper?
Vi läser varandras dagböcker. Vi tänker göra så mycket motstånd vi kan. Levande ger vi oss inte...”

Valentis kamrat Oskars Daugulis, som senare hamnade i Gulag, skrev för sin del:
”...Radion meddelar att vi skall utlämnas till ryssarna. Också Stockholms-Tidningen skriver likadant.Vi börjar genast förbereda en artikel som förklarar den lettiska legionen. Om svenskarna inte tar någon hänsyn till det blir det bara våra lik de kommer att kunna skicka till Sovjetunionen. Det har var och en beslutat. Imorgon börjar vi hungerstrejka. Vi har alla redan skrivit på proklamationen...”

Flyktingarnas ankomst och öden i Sverige uppmärksammades inte särskilt mycket i pressen. Det var först när saken debatterades i Riksdagen som allmänheten och journalisterna fick upp ögonen för problemet. Sedan följde alla uppvaktningar, vädjanden och uttalanden av kända personer, som drog till sig uppmärksamhet.

Interpellationsdebatten ägde rum den 23 november. Här var det första gången som det svenska folket fick veta något om utlämningen. En hel del fakta kom fram i riksdagsdebatten. De som svarade på interpellationerna i de båda kamrarna var Per Albin Hansson i första och Östen Undén i den andra kammaren.
Dessa började debatten med en deklaration i repektive kamrar, där de i stora drag förklarade vad som hade hänt. Vad gällde balterna, så ansåg regeringen att man inte behövde vara orolig för att de skulle behandlas sämre än de övriga soldaterna. Regeringen förklarade också att eftersom Sverige de-facto-erkänt de baltiska staternas anslutning till Sovjetunionen, så ville man fullgöra sina skyldigheter mot detta land, men att man också bett ryssarna att beakta de omständigheter unde vilka balterna tvingats agera.
Några egentliga skäl, förutom att man ansåg att tyska soldater inte skulle smita ifrån följderna av kapitulationen, maddelades inte. Man tog inte heller upp det (mycket tveksamma) rättsliga läget och varför man inte lämnat ut soldaterna för länge sedan.

Bland de olika talarna påpekade Åke Holmbäck (fp) den brist på förtroende för folk och riksdag, som regeringen hade visat genom att sekretessbelägga ärendet . Han tog också upp det faktum att Sverige, som neutralt land, inte, enligt Haagkonventionen, hade någon skyldighet att lämna ut de som internerats under kriget. Sverige var dessutom inte undertecknare av vapenstilleståndet. Regeringen hade på så vis full handlingsfrihet. Holmbäck uppmärksammade också det märkliga i att balterna förvägrades rätten till individuell prövning, något som var särskilt viktigt i detta fall när en rätt till asyl kunde komma i fråga.
Chefredaktören Ivar Andersson (h) tyckte det var beklämmande att lämna ut människor som kämpat för sitt lands oberoende.
Per Albin svarade att regeringen hade försökt få över flyktingarna til Tyskland, men att de där förmodligen skulle ha lämnats ut ändå och när det gällde sekretessen så hade regringen inte haft någon avsikt att undanhålla fakta. Man hade ju informerat utrikesnämnden och därmed uppfyllt sina skyldigheter.
I sin replik är Per Albin lite väl slarvig med sanningen. Regeringen hade aldrig på allvar försökt få iväg flyktingarna till Tyskland, tvärtom så hade man bestämt sig för att lämna ut dem direkt från Sverige. Och när det gäller sekretessen så hade man beslutat sig för att hålla saken hemlig för att inte skapa oro bland flyktingarna. Alltså ett sekretssbeslut med full avsikt.

Alla talare i första kammaren var kritiska till beslutet. Debatten i andra kammaren blev annorlunda. Högermannen Elis Håstad höll ett långt anförande där han kritiserade regeringen på en rad punkter. Han påpekade bl.a att andra länder inte lämnade ut balter och att Sverige hade hyst 200.000 flyktingar, varför kunde man då inte göra individuella prövningar av 200 stycken? Stig Jansson (h) höll med Håstad i kritiken och tillade att så mycket som 57 av de tvångsenrollerade balterna var minderåriga. Folkpartisten Moseson tyckte att frågan borde ha underställts riksdagen från början. Socialdemokratiska talare stödde regeringens beslut och kommunisten Gustaf Johansson tyckte att även de 33.000 civila balterna skulle lämnas ut. Undén höll ett långt försvarstal för sin politik och gav såpass förenklade uppgifter om balterna och krigsfångarna att det var svårt att skapa sig en bild av den korrekta situationen. Han sade också att de baltiska folkens ”stora massa”,...”de breda lagren” var politiskt omogna och borde acceptera den roll de fått som ”anslutna till Sovjetunionens republiker”. - Kommentarer som i dagens läge låter väldigt chockerande.
Ingen partiledare utom Per Albin yttrade sig. De var på sätt och vis medskyldiga till situationen eftersom de var med i samlingsregeringen som tog det första beslutet. Tyskarnas öde tog ingen upp, de ansågs stå utanför diskussionen.

Sven Grafström skriver om debatten i sin dagbok:
”Baltfrågan” var föremål för interpellationer i båda kamrarna, och regeringen blev hårt angripen för sitt utlämningsbeslut. Folkopinionen är i svallning och affären har tagit de mest oroväckande dimensioner. Jag hörde PA i första kammaren. Interpellanten Holmbäck klandrade särskilt, att regeringen i sin utfästelse till ryssarna gått längre än vad dess begärt och utlovat avtransport jämväl av sådana, som flytt före kapitulationsaktens undertecknande den 8 maj. I andra kammaren, där Undén besvarade Håstads interpellation i samma ämne, voro läktarna överfulla och stämningen dov. Jag hörde gamla riksdagshabituéer säga, att det var den ruggigaste debatt de upplevt...”

Nu började också en lång rad med olika uppvaktningar till regeringen för att försöka få den att ändra sitt beslut. Östen Undén satte tonen direkt.
Den första uppvaktningen till förmån för balternas sak kom från kyrkan. En delegation med Stockholms biskop Manfred Björkquist i spetsen vädjade till Undén att inte utvisa balterna. Undén undrade om vädjan också gällde tyskarna? - Jovisst, men man vädjade särskilt för balterna.
Undén avvisade delegationens humanitära vädjan på ett agressivt sätt. ”Ett bestående minne var hr. Undéns absoluta kyla och avvisande attityd,” var Björkquists minne av episoden.

När nyheten kom ut, författade också både tyskar och balter vädjanden till regeringen. Balterna hävdade bl.a. att de alla hade lämnat de ryssbesatta områdena före kapitulationen, de flesta kom från Danmark, och att det inte längre fanns underlag för att hålla dem internerade.

En hungerstrejk inleddes redan den 22 november på Ränneslätt. Tyskarna i de olika lägren följde efter. Balterna utsåg den karismatiske fältläkaren Helmars Eichfuss-Atvars som sin talesman.
Valentins Silamikelis skriver i sin dagbok den 23 november:
”…Under tystnad går vi förbi frukostbordet utan att röra det. Klockan 1400 i dag ska de meddela oss vårt öde.
Det gör detsamma vad de säger. Det ena alternativet blir naturligtvis lättare för oss, det andra är svårare med betydelsefullare. Kampens väg. Vannjka får oss inte levande. Det är bättre för karlar att stupa i strid.
Det andra alternativeet blir den rätta vägen. På så sätt väcker vi världen, öppnar deras ögon. Vi är lyckliga över att återigen få kämpa, inte bara för oss själva men också för många andra baltiska liv. De kommer att tala om oss.
Har vi överlevt slagfälten förgäves och har vi förgäves tagit oss över havet i full storm? Inför ögonen på hela världen får vårt offer här större betydelse än i Kurland…”

Opinonen växte till orkan. Nu hungerstrejkade alla flyktingar. Sven Grafström skriver dagen efter interpellationsdebatten:
”...Stenen som släpptes nedför berget då Sahlin drog ärendet för PA i somras har nu bildat ett jordskred, som hotar regeringens sammanhållning, vårt förhållande med Sovjetunionen och det svenska folkets samvetsfrid. I kyrkorna hållas förböner, studenter och skolungdomar demonstrera och de stackars, väl propagandatrimmade djävlarna i Rinkabylägret sjunga, i den mån de orka efter matstrejken, ”Vår Gud är oss en väldig borg.”

Den 24:
”...Hade ett samtal på eftermiddagen med Quensel. Westman var närvarande. Q. var ytterligt upprörd. Han ansåge det icke omöjligt att regeringen komme att spricka innifrån på detta. På beredningen i dag lär efter det de sakkunniga avlägsnat sig, tongångar av denna art låtit höra sig. Q. sade, att han då frågan om svaret till ryssarna var uppe i allmän beredning, just hade anmärkt till Günther att svaret ginge längre än vad ryssarna begärt. Alla söka finna en liten ursäkt i ansvarsfrågan. Ivar Anderson lät igår i första kammaren förstå att utrikesnämnden varit ofullständigt orienterad ...”

Grafström fortsätter den 25:
”...sent på eftermiddagen dök Undén upp och strax därefter Söderblom , som är här på semester. Kungen hade idag trots allt kallat den ryske ministern till sig och då använt Söderblom som tolk. Kungen hade sagt Tchernicheff att regeringens beslut vore fullt klart. Kungen ville icke desto mindre på grund av den stora folkopinion saken väckt vädja till Stalin, att beslutet om baltgruppens transport till SSSR skulle skjutas på framtiden, helst ett år framåt eller så. Kungen hade enligt Söderblom uppträtt storartat, klar och vänligt...”

Det hade blåst upp till en proteststorm utan like. I staden Eksjö, där Ränneslättslägret låg, samlades tusentals människor till två protestmöten där man höll tal och sjöng. Initiativtagarna skrev två telegram som man skickade till kungen. Möten hölls i alla större städer och tidningarna publicerade listor på en lång rad av olika organisationer som protesterade mot utlämningen.
Så gott som alla borgerliga tidningar deltog. De socialdemokratiska tidningarna höll för det mesta med regeringen. Så gjorde också arbetarrörelsen.

Många socialdemokratiska klubbar och fackklubbar stödde regeringens beslut. Ett stort antal kom från Metallarbetarförbundet, vilket får Curt Ekholm att misstänka att det var politiskt styrt.
LO:s styrelse, Landssekreteriates, publicerade ett uttalande där man stödde regeringen:
”...Det bör icke förbises att det nu klandrade beslutet fattats av samlingsregeringen och att representanter för samtliga politiska partier utom det kommunistiska i lika mån är ansvariga för beslutets innebörd...
...Landsorganisationen måste djupt beklaga den propaganda, som i dunkla politiska syften utnyttjar förståelsen för många av de internerades tragiska situation. Många uttalanden har en för Sovjetryssland kränkande innebörd. De förutsätter att Sovjetryssland icke iakttar den internationella rättens förpliktelser gentemot sina krigsfångar. Det finns så vitt vi vet icke några skäl för dylika antaganden...”

Historien skulle visa och flyktingarna visste redan vad som skulle vänta dem i Sovjetunionen. De hade ingen anledning att vänta sig någon nåd eller anständig behandling. Många av balterna hamnade slutligen i Gulag
Debatten var högt uppskruvad och motståndarna till utlämningen kallades för nazister och fascister.
Tidningarnas reportrar var ute vid lägren och skrev saftiga rapporter om hungerstrejken och flyktingarnas ohyggliga situation.

I samma veva skickade regementscheferna på I 12 och Ing 2, översterna Göth och Hellgren ett uppmärksammat telegram till Kungen, där de i sina officerskamraters namn, förklarade sin skamkänsla över att tvingas genomföra sina order, som de dock ”obrottsligt” tänkte lyda. - Tre veckor senare bestaffades de oförskräckta männen under förnedrande omständigheter till vardera fyra dagars arrest. Skälet var ”oförstånd i tjänsten”.
Curt Ekholm skriver att arméchefen Archibald Douglas blev informerad i förväg av Göth om innehållet och hade till en början varit entusiastisk, men vände plötsligt helt om. Douglas var formellt sett Göths och Hellgrens överordnade och borde ha tagit sin del av ansvaret, vilket han fegt nog skyfflade över på sina underordnade. ÖB Helge Jung hade otvivelaktigt påverkat Douglas och krävt bestaffning. Jung gillade själv inte utlämningen, men ville visa arméns lojalitet mot regeringen. Verner Göth själv, var övertygad om att Undén låg bakom påtryckningarna. - Protesten väckte stor uppmärksamhet i pressen och överstena fick många sympatibevis för sitt civilkurage.

Balterna försökte hålla modet uppe men det förekom också självmordförsök. Valentins Silamikelis skriver den 25 november:
”...Sergeant Gustaf Vilks stack kniven i bröstet på sig i natt. Han missade hjärtat och lever fortfarande. Fänrik Arturs Plume fördes medvetslös bort. Det sas att han hade kalla fötter och en sönderskuren mage. Må Gud ge dem kraft att hålla ut!
Mancis, Manfred Liepins, tvingades lämna sin bror när han fördes till sjukhuset i Eksjö tillsammans med några fler. Där fortsätter hungerstrejken.
Det är svårt att stiga upp, jag måste göra det långsamt, annars svartnar det för ögonen. Det trycker över lite bröstet. Jag känner inte längre en sådan hunger som jag kände de första dagarna när jag inte kunde tänka på nåtot annat än mat. Jag kunde inte ens läsa. Idag knaprade vi åter igen på lite salt. Om nu kroppen verkligen behöver det, det kanske bara är psykologiskt?
Jag måste hålla ut åtminstone tre dagar till. Jag måste. Men blir det något resultat så snabbt? Även om vi svälter kommer att leva länge än. Vi får se vem som står ut längst, vi eller den svenska regeringen?...”

Söndagen den 25 november var en händelserik dag. Försvarsstabschefen Ehrensvärd skrev till regeringen att motståndet bland tyskarna nog skulle bli lika stort som hos balterna. En våg av självmord var säkert att vänta. Möjligheten att förhindra detta var nog inte stor. Det var ofrånkomligt att våld måste tillgripas, ”även i dess strängaste form” under avtransportens olika skeden.
Ehrensvärd hölls informerad om stämningen och splittringen inom regeringen av statsrådet Quensel.
För att hålla ryggen fri och inte få kritik i efterhand var man på försvarsstaben noga med att sköta pappersarbetet ordentligt och bara handla efter skriftliga instruktioner. Därför greps man av stor nervositet när man inte fick klara besked eller när instruktioner helt uteblev från regeringen.
Ehrensvärd utvecklade en febril aktivitet den dagen. Bl.a föreslog han ÖB att denne skulle skriva till kungen och be att få civila vittnen, lämpligtvis landshövdingar i berörda län, som skulle följa händelserna i lägren och i utskeppningshamnen Trelleborg. Förslaget accepterades också.
Sven Grafström begärde att försvarsstaben skulle kontrollera uppgiften om att 43 stycken var minderåriga när de mobiliserades. Lägerchefen på Ränneslättslägret lät statspolisen kontrollera vilka av balterna som egentligen var militärer. Resultatet blev att ett stort antal egentligen var att betraktas som civila, politiska flyktingar. Men det var lite väl sent påtänkt och den politiska viljan saknades för att ta radikala grepp på problemet. Rysssarna insisterade att antalet skulle stämma med de siffror man kommit överens om innan och svenskarna var alltför rädda för ryssarna. Regeringen hade på ett oskickligt sätt målat in sig i ett hörn.

Ovanstående text lyder under upphovsrätts lagstiftnigen och får inte kopieras eller distribueras utan författarens tillstånd.