Baltutlämningen del 1

Följande text ingår den biografi jag skriver om min fader, diplomaten Harald Edelstam. Fotnoterna kommer tyvärr inte med i denna internetversion. Fler delar kommer vartefter

Baltutlämningen är en skändlig händelse i Sveriges moderna historia, som fortfarande kastar sina långa skuggor över samlingsregeringen och senare socialdemokraterna, som bildade regering i september. Särskilt tungt faller ansvaret på utrikesministern Östen Undén. Först som riksdagsman, ledamot i utrikesutskottet och utrikesnämnden och även som UD: s särskilde sakkunnige i folkrätt. Undén drev senare ärendet benhårt i egenskap av socialdemokratisk utrikesminister.
Statsministern Per Albin Hansson, som ledare av båda regeringarna, är också lika ansvarig. Övriga ministrar kan också hållas ansvariga eftersom de inte vågade säga emot. LO, dvs fackföreningsrörelsen, bär också ett ansvar eftersom de stödde regeringens dåliga beslut och inte heller protesterade när saken blev allmänt känd, utan propagerade istället envist för att utlämningen skulle genomföras. Socialdemokratiska partiet drev samma linje.

Egendomligt nog finns det inte mycket böcker om denna så uppmärksammade affär. Den mest kända torde vara P.O. Enquists ”Legionärerna - En roman om baltutlämningen”. Som källa är anses den inte vara särskilt vederhäftig, dels på grund av att den just är en roman, dels på grund av mängden sakfel och en rätt så hård vinkling..
Det finns en del böcker av balter som Osvald Freivalds och Edvards Alksnis, Zenta Maurina och Andres Küng. Andra har skrivits av tyskar, som utlämnades: Oberleutnant Mildenberger, Barkenthin och kanske den mest uttömmande om de tyska soldaternas tragiska öden, ”Schützlos ins Schweden. Interniert - Deportiert” av Enar Runsteen.

Den absolut bästa och vederhäftigaste boken är Curt Ekholms doktorsavhandling i två delar: ”Balt- och tyskutlämningen 1945 - 1946” . Det är den jag kommer att stödja mig på i följande berättelse. Vi har själva diskuterat saken och han har givit mig carte blanche att utnyttja hans avhandling som källa.
Curt Ekholm var själv en ung löjtnant vid I 12 och tjänstgjorde i Ränneslättslägret de sista månaderna fram till utrymningen. Han var således själv deltagare i de händelser som ledde till att c:a 2.770 tyska soldater, varav 165 var balter, utlämnades till Sovjetunionen och många gånger till en säker död. Ekholms avhandling är otroligt detaljerad och tar upp alla aspekter av utlämningen. - Intresset var hela tiden fokuserat kring balterna, men de tyska soldaterna lämnades också ut i strid mot alla internationella konventioner och en stor del av dem omkom senare i slavläger i Gulag.

En källa som är mycket intressant är Sven Grafströms mycket välskrivna och intressanta dagbok, som jag citerat innan.. Han var vid den tiden biträdande chef för politiska avdelningen på UD och hade naturligtvis en hel del kommentarer i ämnet.
En annan källa är den internerade letten Valentins Silamikelis rörande och spännande dagboks memoarer från kriget, interneringen i Sverige, utlämningen och följande vistelse i slavlägret Vorkuta . Hans vittnesmål är unikt. Han berättar att balterna redan visste 1945 vad som väntade dem i Sovjetunionen, något som de svenska myndigheterna helt avvisade. Balterna hade redan genomlevt den ryska ockupationen 1940 - 41, med hemliga polisens avrättningar på löpande band och massdeporteringar till Gulag . De visste vad de talade om.

Min egen orsak till jag berättar om Baltutlämningen är att Harald under hela mitt liv talat om händelsen med stor indignation och upprördhet. Regeringens handlande stred mot alla hans begrepp om humanitet och önskan att hjälpa människor i nöd. Något han personligen under stora risker just genomfört under ockupationen i Norge och senare hade som ledstjärna i Chile.
Det märkliga är att han ändå alltid beundrade och talade väl om Östen Undén, som verkligen spelade en ful roll i samband med Baltutlämningen, något som Harald kanske inte visste om. Intressant är också att utlämningar ofta är föremål för debatt idag i Sverige, med flyktingar som ofta brutalt utvisas av myndigheterna på vaga grunder till ett osäkert öde. - De kanske känner igen sig i den följande skildringen.

I slutet av april och i början av maj 1945, när det tyska sammanbrottet var ett faktum, kom en hel del tyska soldater som flyktingar till Sverige. En del var desertörer, andra kom hit som nödställda. De behandlades enligt gängse rutiner med att skickas över gränsen till Norge eller sattes på färjan till Danmark. Det torde röra sig om ungefär 200 stycken. Det var mest fråga om tillfälligheter eller en nödsituation som gjorde att de hamnade här.
Den stora vågen av flyktingar kom vid tiden 8 - 11 maj.

Delar av den tyska armén var vid den allmänna kapitulationen den 8 maj hopträngd vid den s.k. Kurlandsfickan i Lettland och vid Helahalvön, utanför Danzig. Det tyska överkommandot under ledning av Storamiral Dönitz försökte hela tiden förhala kapitulationen, just med tanke på de civila flyktingarna som försökte komma undan Röda arméns härjningar och övergrepp i Ostpreussen och Pommern. Samma gällde soldaterna. Man har i efterhand räknat ut att den tyska flottan mellan januari och maj 1945 lyckades evakuera 1,5 miljoner civila och 700.000 soldater. Bedriften är anmärkningsvärd, särskilt som man stod under ständig beskjutning av sovjetiskt flyg och U-båtar. Flyktingarna fick också betala ett ohyggligt pris. Hemska dramer utspelade till havs. Bland de värsta var lasarettsfartyget ”General von Steuben”, som sänktes med 3.500 sårade och lastfartyget ”Goya” som gick under med 7.000 flyktingar ombord. Bara 183 personer räddades.
Även flyktingarna på väg till Sverige blev beskjutna av sovjetiskt flyg, även efter den formella kapitulationen. De stod sammanpackade på pråmar och fiskebåtar och mejades ned utan urskiljning.

En stor del landade på Gotland, den största vid Kalmar, andra vid Ystad och längs med den skånska kusten. Till pingst, den 21 maj upphörde trafiken helt.
Flyktingarna kom således från Kurland, Helahalvön och även Bornholm. Många båtar begärde att få fortsätta till Danmark eller Tyskland. En del fick fortsätta efter reparationer, andra hindrades och flyktingarna internerades. En del flygplan landade också, en del hade kommit från t.ex. Norge, mellanlandade i Kurland och hamnade sedan i Sverige.

Det skall nämnas att redan under 1944 och fram till krigsslutet kom en strid ström av civila balter till Sverige, c:a 30.000. De internerades också i läger. Ryssarna intresserade sig mycket för balterna. För dem var balterna förrädare.
Den 11 november 1944 skriver Sven Grafström i sin dagbok att Sovjets minister, Madame Kollontay, hade begärt tillstånd att skicka ut representanter till de olika lägren ”...för att tala lite med dem”. Meningen var förstås att försöka övertyga balterna att återvända, med hot, skrämsel eller med lögner. Regeringen vågade inte säga blankt nej, utan kompromissade på så sätt att man tillät en representant åka en enda gång till lägren, hålla ett tal och sedan ha en mottagning för de flyktingar som ville tala med honom.
Ministern Assarson som, tillsammans med militärattachén Nygren, blev nästan förklarad persona non grata av Stalin på grund av påstådda läckor till tyskarna, dvs fienden, var rädd att Sverige skulle stöta sig med Sovjet. Han kom med ett argument som hela tiden skulle finnas med vid besluten om utlämningen av de baltiska soldaterna i tysk tjänst. - Om vi inte gav efter så skulle ryssarna inte köpa något av oss efter kriget och de svenska fabrikerna skulle då gå på tomgång, med stor arbetslöshet och oroligheter som följd(!)

Regeringen orsakade oreda genom att ändra och upphäva olika order om internering av tyskar i början av maj. Den sista ordern kom den 14 maj, när många tyskar redan var förda till interneringsläger. Dessa röriga order, som bröt tidigare invanda rutiner och planer, orsakade förvirring hos dem som tog hand om flyktingarna. En del flyktingar avvisades trots många döda och skadade i båtarna, andra arresterades av militär och behandlades som brottslingar, civila i lånade militärkläder klassades som soldater och en klarögd landsfiskal på Gotland demobiliserade på egen hand baltiska soldater, gav dem civila kläder och registrerade dem som civila.
Valentis Silamikelis landade på Gotland den 11 maj efter en strapatsrik båtresa. De första han och hans kamrater mötte var några bönder. Han bad om mjölk och något att äta. Bönderna försvann. Istället för mjölk kom istället, några till tänderna, beväpnade svenska soldater med officerare. De betedde sig hotfullt och de halvnakna balterna trodde de skulle bli skjutna. Trots att de delvis var klädda i civila kläder och deklarerade sig som civila, blev de registrerade som militärer, med ohyggliga konsekvenser för deras framtid. Valentis och hans kamraters tro på svenskars hederlighet fick sig en rejäl knäck. - Det första sveket.

Förvirringen på den svenska sidan gjorde att ingen egentligen visste vad man hade att gå efter. Regeringen tvekade och bytte fot flera gånger.
Curt Ekholm skriver: ” På väsentliga punkter gavs ingen ledning för varken de omhändertagande eller de omhändertagna. Det gällde t.ex. 1) om krigstillstånd ej längre ansågs råda, på vilka grunder skulle de då flyktade kunna omhändertagas, 2) vad innebar detta ”omhändertagande” på sikt i det nu uppkomna läget och 3) avsågs samma behandling ges till ej avvisningsbara, t.ex. sårade eller de i sjönöd, som dem, som frivilligt sökt sig hit för att interneras?
De som kom till Sverige upplystes inte om att de skulle behandlas annorlunda än vad som gällde med de internationella konventioner som vid den tiden fanns, bl.a. att man skulle återsändas till sitt eget land. Och klart är att den svenska regeringen bröt mot dessa när det gällde de tyska och baltiska flyktingar som kom hit. Fartygen sökte i de flesta fall inte svensk hamn, utan ville vidare. För det mesta var det nödsituationer som gjorde att de hamnade i Sverige, det var tillfälligheter som avgjorde hur flyktingarna internerades och hur de registrerades.

Den första stora gruppen flyktingar anlände till Ystad från Bornholm den 8 maj. De och andra som kom till hamnar i Skåne internerades i läger vid Bökeberg, utanför Skurup. Den största gruppen, c:a 1.600 personer kom den 10 maj till Kalmar från Kurland. De kom i ett stort antal båtar och hade gått igenom gått igenom ohyggliga strapatser. Flera båtar var öppna pråmar och flodbåtar där tyskarna stod tätt sammanpackade på däck. Det sovjetiska flyget anföll oavbrutet och mejade ned dem utan urskiljning. Anfallen fortsatte ända in på svenskt vatten där en svensk jagare fick öppna eld för att avvisa planen. Läkarna som kom ombord kräktes när de såg eländet och blodet som flöt. Kalmargruppen hade lämnat Kurland den 8 maj, dvs innan den formella tyska kapitulationen, men besköts likväl.
Gruppen delades upp och internerades i Ränneslättslägret utanför Eksjö och i Backamo. Inom Ränneslättslägret hamnade de flesta balterna, där letterna var i majoritet
Den sista stora gruppen kom till Gotland där över 600 flyktingar internerades i Havdhem. Ett läger upprättades också i Grunnebo i Bohuslän där många tyskar som hade förlist utanför västkusten internerades. Många från Bökeberg hamnade också där.
De flesta flyktingarna ville helst fortsätta till Danmark eller Tyskland, men hindrades.
.
Lägren var i allmänhet primitiva, där de internerade bodde i tält, med öppna latriner och dålig tilldelning av kläder och annat. De omgavs av taggtråd och beväpnade vakter vilket gav flyktingarna känsla av att sitta i fängelse för någon man var oskyldig till. De tyska soldaterna, med sin höga moral och disciplin, organiserade sig emellertid snabbt och gav ut lägertidningar, spelade teater och idrottade för att hålla modet uppe i ett osäkert läge. Svenskarna ordnade också med arbeten för att hålla dem sysselsatta. De flesta räknade med att få bli repatrierade till Tyskland i sinom tid, vilket stipulerades i internationella avtal och Genèvekonventionen. Ingen kunde under den vackra och varma sommaren 1945, ens i sin vildaste fantasi, ana att de skulle skickas över till ryssarna.

Men bakom fördragna gardiner i den vackra svenska sommaren, pågick ett hemligt och fult spel från den svenska regeringens sida, med UD som en lydig marionett, som hoppade och dansade vid varje ryck av tåtarna. De enda som försökte göra något konstruktivt var försvarsstaben (Fst).

Redan den 15 maj skickade chefen för försvarsstabens interneringsavdelning, överstelöjtnant Lehusen ett brev till Sven Grafström, som då var biträdande chef på UD:s politiska avdelning. Där informerade han om läget för de 3.175 tyskar som hade kommit till Sverige, var de var förlagda och att en del av dem mycket väl skulle kunna lämna med sina reparerade båtar. Lehusen bad Grafström att försöka se till att tyskarna kunde repatrieras så snart som möjligt. Helst före juli då man behövde transportkapacitet för danska flyktingar.
Grafström svarade att en transport inte kunde komma ifråga förrän man fått kontakt med den allierade kontrollkommissionen i Tyskland.
När ingenting hände under maj månad tog Lehusen åter kontakt med UD och uppvaktade tillsammans med chefen för Fst:s kommunikationsavdelning, överstelöjtnant Carl von Horn, Eric von Post, vår bekante vän, som nu hade avancerat till chef för den politiska avdelningen. Lehusen insisterade igen att flyktingarna skulle skickas tillbaka till Tyskland.
von Post svarade med att diskutera saken med brittiska legationen och några officerare från SHAEF (den allierade kontrollkommissionen i Tyskland). De hävdade att medan man väntade på att en kommission skulle upprättas i saken, skulle ärendet tas upp med de Tre Stora. På frågan om de tyskar som hade drivmedel och båtar kunde få fortsätta, så svarade von Post att så fick icke ske.”

Men regeringen behövde inte bekymra sig, ryssarna kom ganska snart med en egen begäran.
Den 4 juni anlände en not till UD som rörde flyktingarna. Sovjet ville att de tyskar som hade flytt från krigsskådeplatserna efter kapitulationen, dvs. kl 00.00 den 9 maj, skulle återsändas till Sovjet. I kapitulationsakten stod att de tyska styrkorna skulle inställa fientligheterna och stanna på plats för att tas till fånga. Enligt ryssarna skulle då de som hade givit sig av innan den tidpunkten inte omfattas av noten.
Intressant är att t.f. chefen för försvarsstaben Nils Swedlund redan den 11 juni skickade ett långt PM till utrikesminister Günther, där han skriver att med anledning av innehållet i noten, så blir tidpunkten när flyktingen lämnar kusten av vital betydelse för den enskilde.
400 hade kommit till Sverige mellan den 4 - 8 maj, medan den största delen, c:a 2.600, hade kommit den 9 eller 10 maj. Ovisshet rådde om de hade lämnat innan kapitulationen eller överhuvudtaget kände till den. En ingående prövning av varje enskilt fall är därför nödvändig.
Swedlund förutsatte att de som kom från Norge eller hade kommit iland på västkusten inte omfattades av noten. Han varnade för att det skulle kunna bli oroligheter, massflykt eller självmord om rykten om en utlämning kom ut. Utlämningen skulle kräva omfattande och drastiska åtgärder.
Han föreslog därför att tyskarna skulle utlämnas till en internationell kontrollkommission i Danmark, som i sin tur skulle avgöra vart flyktingarna skulle skickas. På detta sätt menade Swedlund att man kunde säkerställa avtransporten från svenskt område och uppfylla Sovjetnoten.
Swedlunds mycket goda råd ignorerades. Hade regeringen varit mer lyhörd skulle man ha sparat mycket pengar och undvikit den vanära som senare följde. Förutom personliga tragedier och en säker död för många av de utvisade.

Curt Ekholm har analyserat vad Sovjetnoten egentligen innebar för en del av de inblandade flyktingarna. Av de c:a 600 flyktingarna på Gotland, i Havdhemslägret, hade bara 10 anlänt före den 1 maj, medan 266 som kom den 8 maj, med säkerhet kommit innan kapitulationen. Hälften av flyktingarna omfattades således inte av en strikt tillämpning av tidpunkten kl.00.00, den 9 maj. 210 man anlände den 10 maj. De gav sig av den 8 maj och med tanke på de långsamma båtarna och distansen från Kurland är deras uppgifter riktiga. 1.162 man anlände den 11 - 13 maj. De uppgav att de lämnat den 8 maj. Uppgifterna är tveksamma, men borde enkelt ha kontrollerats. Bara en liten grupp på 3 man lämnade efter kapitulationen, men även där föreligger tveksamheter.
Vår dagboksskrivare Valentis Silameikelis lämnade stranden utanför Ventspils i en enklare attackbåt, tillsammans med 17 man, blandat letter och tyskar, den 10 maj. Med i båten fanns också den kontroversielle dr.Helmars Eichfuss-Atvars, som senare skulle bli en sorts talesman för baltsoldaterna. Silamikelis och hans kamrater gav sig av efter kapitulationen. Ekholms analys håller inte riktigt i deras fall. - Men de anlände trots allt den 11 maj efter en stormig natt som kanske räddade dem från ryska attacker.
Men säkert är att den stora majoriteten av tyskarna lämnade innan midnatt 8 maj.

För att återgå till noten som kom från den sovjetiska legationen den 4 juni, så orienterades statsministern Per Albin Hansson, försvarsministern Sköld, försvarsstabschefen Ehrensvärd och riksdagsman Östen Undén. - Här är det viktigt att tänka på att Undén redan från början orienterades i ämnet i sin egenskap av UD:s särskilt sakkunnige expert i folkrätt. Han var dessutom ordförande i riksdagens utrikesutskott och som sådan en av de viktigaste ledamöterna i utrikesnämnden. Ärendet handlades inom UD av vår vän Eric von Post och av envoyén Stig Sahlén, kabinettssekreterare.

Dagen efter Swedlunds PM, dvs. den 12 juni, sammanträdde utrikesnämnden. Nu skulle flyktingarnas öde beseglas.
Det var detta möte som senare skulle styra hela händelseutvecklingen. Det märkliga med detta möte var att man fattade ett beslut som var sällsynt dåligt underbyggt. - Vi kan verkligen undra hur vårt lands affärer sköttes av regeringen.
Källmaterialet är påvert och man har egentligen bara Undéns anteckningar att gå efter, som är ganska protokollartade. Dessutom finns ett PM från UD.
Den ryska noten och försvarsstabens PM föredrogs. Någon detaljerad föredragning av Swedlunds PM ägde inte rum. Per Albin, stödd av Günther, ansåg att även en hänvändelse till de allierade skulle sluta med att tyskarna skickades tillbaka till ryssarna. ”...man skulle bara ådraga sig ryskt misshag. En utlämning vore visserligen obehaglig, men anspråken voro sådana, att de ej kunna avböjas”.

Tre ledamöter av utrikesnämnden reserverade sig och talade för en utlämning till de allierade. Riksdagsmannen Ivan Andersson tyckte att föredragningen var ”suddig och knapphändig”. Diskussionen inom utrikesnämnden var, enligt flera källor, ”...föga genomlysande”. Man glömde, enligt Curt Ekholm, tala om flera saker:
1. Hur, när och varifrån flyktingarna anlänt, vägt mot de sovjetiska kraven
2. Internationella bestämmelser och de svenska skyldigheterna därvidlag.
3. De internerades nationaliteter, hemorter och eventuella problem därav vid utlämning österut.
4. De västallierades policy i fråga om överlämning till Sovjetmyndigheter.
5. Gällande svensk lag och tidigare praxis, asylrätten.
6. Kostnadsfrågan.
7. Konsekvenser av utlämningsbeslutet.

Ingen av politikerna i nämnden funderade på den konstiga idén att ett litet neutralt land, som under hela kriget skickat hem soldater till respektive länder, nu plötsligt efter kriget skulle göra tyskar och balter till krigsfångar hos en krigförande part.

Tre dagar senare, den 15 juni, behandlades saken i statsrådsberedningen. Per Albin, som för tillfället var t.f. utrikesminister, lade fram två förslag. Det ena följde Swedlunds idéer och det andra var en strikt tillämpning av Sovjetnoten. Swedlunds förslag förkastades och det andra godkändes med den hemska ändringen att även de som kommit innan den 8 maj skulle skickas iväg. Man gick med andra ord med på mer än vad ryssarna begärde. Orsaken var att man inte ville att ryssarna skulle komma tillbaka med ytterligare krav. En annan orsak var att man inte inge de som inte genast behövde resa, falska förhoppningar. Även här var föredragningen mycket påver.
Samma dag fastställdes beslutet i konselj och en svarsnot med beslutet överlämnades till Sovjetiska legationen den 18 maj.

Men Sverige slapp för den skull inte undan upprepade krav. Redan samma dag man lämnade in svarsnoten kom nästa not från Sovjet där man krävde en utlämning av alla tyska handels- och krigsfartyg och flygplan som kommit till Sverige före och efter kapitulationen. Även där gav regeringen efter. Värt att notera är att regeringen fick ta tillbaka sitt beslut efter protester från de övriga allierade. Frågan fick inte sin lösning förrän 1948.

Enligt Carl von Horn reagerade försvarsstaben upprört när beskedet kom att tyskarna skulle lämnas ut. Man skulle sålunda ”...verkställa denna motbjudande och kallt beräknande politiska gest”.
Men man ju tvungen att lyda order, så hela försvarsstaben satte igång med att med militär precision planlägga utlämningsoperationen. I mitten av juli var man klar att genomföra utvisningen med en veckas varsel.

För att få lite perspektiv på Sveriges behandling av flyktingarna kanske det är intressant att se hur övriga allierade gjorde med repatrieringen av tyska soldater. I Norge, där det fanns många tyska soldater, gjorde man så att var och en fick inför en blandad brittisk-sovjetisk kommission uppge var han hade varit bosatt. Om bosättningsorten inte låg inom Sovjetunionens gränser före 1 september, 1939, fick han välja själv var han skulle repatrieras. Balterna behövde överhuvudtaget inte komma inför kommissionerna.
Svenske ministern Wistrand i Washington skrev i ett handbrev till von Post, att chefen för State Departments ryska avdelning hade meddelat att USA överhuvudtaget inte lämnade ut några krigsfångar som inte hade varit sovjetmedborgare för 1939. Vederbörande hoppades också att Sverige skulle tillämpa samma politik.
Men Sverige gick, som sagt, vidare mot strömmen i sin eftergiftspolitik.

Sven Grafström som just återkommit från en lång resa i USA kommenterar utlämningsbeslutet i sin dagbok. Han vänder sig mot idén att ge ryssarna mer än de begär, dvs. att lämna ut både de som kommit före och efter kapitulationen och håller med försvarsstaben att det hade varit bättre att lämna ut tyskarna till en allierad kommission i Danmark.
”...Som det nu är kommer exporten av de c:a 3000 personer det rör sig om, bland vilka omkring 150 letter!, att bereda ytterligt kinkiga och olustiga problem. Utlämningen till ryssarna betyder och kommer att uppfattas som en överlämning till en säker död. Det kommer inte att bliva något uppbyggligt skådespel, när svensk militär och polis med användande av våld skall föra denna slaktboskap till tågen från de olika lägren och sedan ombord på ryssarnas båtar.

Grafström skildrar drygt en vecka senare, den s.k. lilla beredningen, där frågan togs upp om användande av våld mot flyktingarna vid utlämningen. - Försvarsstaben hade vid närmare eftertanke fått kalla fötter och ville ha instruktioner av regeringen. Närvarande var Günther, som satt ordförande och statsråden Sköld, Möller, Bergquist och Erlander var också närvarande. Gustaf Möller hävdade att man inte till något pris fick använda skjutvapen, men blev bortröstad sedan lagtexter hade plockats fram och man fann att skjutvapen visst kunde användas för att förhindra rymning.
”...Möllers förslag, att man skulle länka ihop kräken, vann heller inte någon anslutning. Resultatet av detta ytterst olustiga sammanträde under det visade sig, att herrar statsråd inte ens visste vad vi hade lovat ryssarna (jag läste upp det för dem), blev, att militärer och polis skola komma in med ett förslag om vilken grad av extra våld som skall få tillgripas för att få genomföra denna speciella operation samt ett förslag om, att transporterna skola äga rum nattetid.
Var det inte den store statsmannen Vougt som yttrade, att permittenttrafiken inte störde det svenska folket, för att tågen gingo på natten?

Grafström såg från början kristallklart på problemen med utvisningen. Märkligt är att regeringen inte kunde se dessa ganska självklara fakta från början.
Det märkliga var att man inte försökte anpassa utvisningsbeslutet till faktiska realiteter. Regeringen fick ge sig när det gällde fartygen och flygplanen, och man hade dessutom belägg för att utlämningen av tyska soldater inte stämde överens med de principer som övriga makter tillämpade. Tillfällen fanns när man enkelt kunde ha skickat iväg de tyska soldaterna. Från Norge skickades per tåg 65.000 man till Sovjetunionen och 60 - 70.000 man till Tyskland. Det hade varit enkelt att foga de tyskar och balter som fanns i Sverige till dessa transporter och ryssarna hade säkert heller inte protesterat. - När utlämningen i slutet av september och under oktober åter blev aktuell kom saken i nytt läge och tillfället var förlorat. Regeringen hade bundit sig själv till händer och fötter och kunde inte göra något. Reaktionen som kom blev desto häftigare.
Under tiden var stämningen i lägren lugn och full av tillförsikt. Regeringens hemlighetsmakeri hade lyckats och ingen hade en aning om vad som komma skulle.


Comment:
Som 7 åring i Kalmar i maj 1945, kommer jag ihåg de tyska soldaterna, som var internerade i Tullskolan. 

De balter, som kom som soldater, internerades på Kullö i Kalmar (N). Min far var bl.a ett av de underbefäl som hade hand om bevakningen där. 

Efter balternas förflyttning, var även jag på lägerplatsen.

FÖ var jag med mina föräldrar på Tjärhovet, när de båtar, som fanns kavr i Kalmar, hämtades av besättningar från SSSR. Det såg grymt ut.

MVH

Lars Bogren

lars_bogren@zeta.telenordia.se
Lars Bogren

Posted by: Lars Bogren on Jan 30, 05 | 2:02 am