I år är det 70 år sedan Nazi-Tyskland invaderade Norge, den 9 april 1940. Ett trist jubileum. Under fem år fick Norge känna av den terrror och utsugningen av alla resurser, som tysk ockupation innebar under andra världskriget.
Den tyska invasionen den 9 april 1940 lyckades genom en kombination av tur för tyskarna och en sällan skådad förvirring och flathet på den norska sidan. Förvirringen ökade genom att engelsmännen planerade en egen invasion av Norge, för att säkra sin flank och de svenska malmfälten, som ansågs vara en strategisk risk. En rad flagranta överskridanden och mineringar i norska territorialvatten av den engelska flottan, stärkte intrycket att engelsmännen var på gång.
Den mest spektakulära händelsen var engelska bordningen av den tyska kryssaren “Altmarkt“ i Jøssingfjorden, långt inne på norskt vatten. Norska flottan gjorde halvhjärtade försök att hindra de engelska jagarna, men vågade inte skjuta. Ombord fanns ett antal engelska krigsfångar som befriades. “Altmarkt“ sattes på ett rev och gjordes obrukbar. Men vad gjorde “Altmarkt“ inne på norskt vatten? Norska flottan hävdade att hon redan hade blivit undersökt av dem.
Hitler blev ursinnig när han fick reda på saken och såg händelsen som ett säkert bevis på att engelsmännen planerade en landstigning. Vilket han faktiskt hade rätt i.
Upprinnelsen till Tysklands invasion av Norge kom i början av oktober 1939 när storamiralen Raeder sökte upp Hitler och pläderade för ett anfall av strategiska skäl. Hitler avvisade idén med att han litade på Norges och Sveriges strikta neutralitet. Det viktigaste för tillfället var planeringen för invasionen av Frankrike, Holland och Belgien. Inget fick komma mellan detta. - Datum var redan uppsatt i november 1939, men det dåliga vädret kom hela tiden emellan.
Den 14 december sökte Vidkun Quisling, ledaren för det lilla högerextrema partiet; Nasjonal Samling, upp Hitler i Rikskansliet. Han pläderade för hjälp till Norge, som skydd mot engelska brott mot neutraliteten och en eventuell invasion. Det finska vinterkriget som då pågick, visade också vilket hot bolsjevikerna skulle kunna utgöra mot en så liten nation som Norge. Hitler som fortfarande var helt upptagen av invasionen av kontinenten, lovade att han skulle hålla uppsikt över Norge och att om England bröt mot dess neutralitet, skulle Tyskland ingripa. För säkerhets skull tillsattes en liten, mycket hemlig stab, för att planera en eventuell invasion.
I mitten av februari 1940, kom så “Altmarkt“ - incidenten. Hitler gick, som sagt, i taket och ändrade hela sin strategi. Norge kunde inte bevara sin neutralitet, deras torpedbåtar hade varit passiva när jagaren “Cossack“ seglade in i Jøssingfjorden och engelsmännen hade helt enkelt bordat “Altmarkt“ och under strider man till man, med bl.a. knytnävar, befriat de engelska krigsfångarna.
The first lord of Admirality, Winston Churchill, anade nog inte vad han skulle sätta igång, när han beordrade befälhavaren på “Cossack“, Captain Viam, att genomföra aktionen. Det blev starten till ockupationen av Norge. Till detta bör läggas att Hitler blev informerad, genom spionrapporter, att Frankrike och England planerade en invasion av Norge, för ett senare anfall mot de svenska malmfälten. Tryggandet av Sveriges export av järnmalm till Tyskland var ju den huvudsakliga orsaken till aktionen mot Norge och Sverige. För Englands del måste den stoppas till varje pris.
Den tyska generalstaben ändrade planerna och beslöt att Tyskland måste säkra sin flank innan de gjorde det stora kontinentala angreppet. – Så små detaljer som bordningen av en kryssare kan verkligen ändra historiens gång.
Norge hade inte i tid förstått den strategiska betydelse landet hade för Tyskland och hade inrättat sig för det. Man ansåg att den brittiska flottan skulle vara ett effektivt skydd mot invasion. Havet mellan Norge och Tyskland kändes som en trygg vallgrav. Närmaste tiden innan det tyska överfallet diskuterade stortinget, regeringen och pressen istället de engelska kränkningarna och vad man skulle göra om det blev allvar av. Skulle man verkligen öppna eld mot engelsmän? Vad ville engelsmännen egentligen?
Norska regeringen hade fått många förvarningar om ett tyskt anfall, men de hade försvunnit in i många olika underrättelsebyråers skrivbordslådor, längst ned i någon hög med dossierer eller helt enkelt förträngts.
Kvällen innan den 9 april visste försvarsledningen och regeringen att en stor tysk flotta var på väg ute i Nordsjön, men ingen vågade gissa vart den var på väg. Svaret kom när några tyska fartyg torpederades av engelska flottan. Tyskar i uniform fiskades upp utanför Lillesand, som berättade att de var på väg mot Bergen. Men ingen ville riktigt tro att det var sant.
När sjösjuka tyska soldater, gröna i ansiktet, embarkerade i hamnar runt om i Norge, tidigt på morgonen den 9 april, var den norska befolkningen helt enkelt inte mentalt förberedda på invasion.
Det norska debaclet har jämförts med Finlands hjältemodiga och sega försvar av sitt land. Skillnaden var den att finnarna hade haft en månad på sig att förbereda sig på hotet från Sovjetunionen. Man var van vid att ha en fientlig granne tätt inpå sig och armén var vältränad delvis stridsvan från inbördeskriget 1918, med en förstklassig officerskår.
Inget av detta existerade i Norge. Välvilliga händer hjälpte till med angöringen av tyska fartyg, hjälpsamma vägvisare ledde tyska patruller rätt och nyfikna folkskaror tittade på hur tyskarna upprättade sina posteringar. På vissa ställen stod t.o.m. norska soldater på post tillsammans med tyskar. De tyska soldaterna blev till och med hånade av buspojkar när de ryckte fram i beslagtagna fordon. Deras egna var ännu inte på plats.
Inom generalstaben rådde stor förvirring. I början var det stora problemet hur mobiliseringen skulle gå till. Dagen innan den tyska attacken, d.v.s. den 8 april beslutade regeringen om mobilisering under trycket från engelsmännens mineringar och tyska flottrörelser. Men det skulle ske per brev och träda i kraft först den 12 april. När regeringen slutligen fick svart på vitt, att ett tyskt anfall var på gång, insisterade försvarsminister Birger Ljungberg fortfarande att mobiliseringen skulle ske som man först beslutat om, det omtalade “alternativ ett“ . - Ljungberg påstod efter kriget att han senare hade ringt in en kontraorder till generalstaben, men ingen kan verifiera det.
Radio, press, affischer och mobiliseringskort, - allt, som trots allt, fanns förberett, kunde enligt reglerna inte användas. Inte ett ord kom ut till allmänheten. Där mobiliseringen ändå startade, så skedde det på lokala befälhavares eget initiativ.
Men det var en allmän röra. De flesta som dök upp på mobiliseringsplatserna avvisades. Var det sagt att mobiliseringen skulle ske den 11 april (som det till sist blev ändrat till), så skulle man följa order, - tyskar eller inte. Känslorna svallade högt när männen, som kom för att få försvara sitt land, inte fick göra det. På flera ställen upptäckte man att gevären saknade slutstycken, de fanns hos polisen. På 20-talet hade man varit rädd för ett rött uppror och hade i praktiken desarmerat armén. Mobiliseringsdepåer uppgavs utan strid till tyskar som kom i små patruller, som lätt hade kunnat kämpas ned.
Generalstaben tappade snabbt kontakten med de olika militärområdena och kontrollen över läget. En defaitistisk stämning vilade över de förvirrade officerarna. Man evakuerade under oordnade former från Oslo, redan första dagen av invasionen och glömde till råga på allt bort överbefälhavaren Laake. Denne irrade runt i Oslo, tog spårvagn och tåg och letade efter obefintliga taxis för att kunna nå sina kolleger som hade slagit sig ned i Eidsvoll. Senare på kvällen blev Laake ersatt av general Ruge som var optimistisk trots att han visste att uppgiften var omöjlig.
Mannen för dagen var onekligen överste Birger Eriksen, som hade befälet på Oscarsborg, fästningen som skulle vara Oslofjordens lås. Under de tidiga morgontimmarna fick således Eriksen meddelande om att främmande fartyg var på väg in i fjorden. Skottväxling hade skett vid forten Bolærne och Rauøy i Oslofjordens mynning. Utan besked från staben i Oslo satte han, med maskinmässig säkerhet, igång arbetet med att få det tunga artilleriet och torpedbatteriet i stridbart skick. Den sjuke torpedofficeren ersattes av mästerlotsen, f.d. kommendörkaptenen Anders Anderssen, som första gången tjänstgjort på torpedbatteriet år 1909. Till chef för de tre batterierna mot Drøbak utsågs ortens tandläkare, kapten Vagn Egner. ö– Under morgonens tidiga timmar övades oerfarna rekryter de nödvändiga handgreppen för att få de gamla, men livsfarliga kanonerna Josua och Aron att fungera. Samma gällde torpederna.
Man visste inte om det var engelsmän eller tyskar som var på väg in. Kl. 0402 kom rapporter in att större fartyg var på väg in. De gled sakta över den blanka vattenytan utan ljus, omgärdade av dimbankar. Spänningen steg. Instruktionerna var klara. - Inkräktarna skulle stoppas. Eriksen hade fortfarande inte hört något från Oslo.
Avståndet mättes upp. Eriksen som hade tjänstgjort på Oscarsborg sedan 1905, kunde varje meter av sundet. Order gavs: “Ge fyr!“ Klockan var 0421. Projektilerna som vägde 350 kg och som hade en enorm sprängkraft, for iväg genom dimman mot den diffusa profilen och träffade mitt i prick. Den ena direkt på kommandobryggan och den andra under den bakre masten. Verkningarna blev ohyggliga. Enorma explosioner som kastade järnbitar högt upp i luften. Den stora kolossen började plötsligen spy ut eld i form av granater och spårljusammunition.
Det ringde från torpedbatteriet: “Skall hon torpederas?“ frågade mästerlotsen helt korrekt. Eriksen svarade med bister beslutsamhet: “Hon skall torpederas!“ - Torpederna for iväg i en rak linje under vattnet och träffade sitt mål med förödande verkningar. Dova explosioner hördes och marken skakade. “Blücher“ hade blivit helt uppfläkt, vände sig långsamt om på sidan och drev sakta norrut, medan bränderna rasade ombord och kanonerna fyrade av sina laddningar, orsakade av värmen. Männen ombord skrek av ångest och kastade sig i vattnet. De högre officerarna lyckades ta sig iland med de få livbåtar som fanns i bruk. Man hörde några som sjöng: “Deutschland über alles.” - Alltså tyskar!
Till sist sjönk “Blücher“ med propellrarna upp. Oljan som kom upp efteråt fattade eld och brände ihjäl de män som låg kvar i vattnet. - Detta blev Norges största seger under den tyska invasionen. - Stora delar av ockupationsstaben försvann, med sina officerare och noga uppgjorda planer, på samma sätt som militärorkestern som skulle ha marscherat uppför Karl Johann och spelat för kungen. En annan orkester fick flygas in senare. - Och det viktigaste: Oslo fick andrum.
På papperet hade norrmännen faktiskt övertaget över tyskarna. Trots den stora förvirringen fanns en avsevärd potential hos den norska armén. De norska förbanden hade en hög stridskvalitet, rörde sig bra i terrängen och avlossade inte skott i onödan. De tyska trupperna bullrade fram under skrik och skrän och sköt till höger och vänster, ungefär som amerikanarna i Vietnam. Ett klart tecken på dåligt utbildad trupp. Tyskarna hade i början inga tunga vapen eller fordon. Pansar existerade inte. De besatte sina brohuvuden och gjorde bara små spaningsförsök. De var nog bara glada att ha kommit fram vid liv och var inställda på att försvara sig. Med lite organisation och beslutsamhet hade nog den norska armén lätt kunnat köra tyskarna i havet.
Den mest omtalade spaningen var det som kallades “Spillers raid“ och som fick oväntade psykologiska effekter.
Den tyske flygattachén, kapten Spiller, tog resolut befälet över ett fallskärmsjägarkompani som hade landat över Oslos flygplats, Fornebu, med avsikten att fånga den norske kungen och regeringen, som hade flytt till Elverum. Man gav sig iväg i norska rekvirerade bussar. Vid Midskogen stoppades äventyret vid en barrikad av norska styrkor som öppnade eld med kulsprutor. Kapten Spiller stupade själv och tyskarna retirerade. Under vägen tillbaka avväpnade de ett flertal norska förband och tog dessa tillfånga. Ryktet spreds snabbt att tyskarna var långt uppe i Norge och gjorde omfattande rörelser för att förinta norska armén. Och obekräftade rykten har den obehagliga förmågan att bryta ned motståndsviljan: ”Det är ingen idé att slåss vidare, det blir bara onödig blodspillan!“
Utanför Oslo improviserades den 9 april ett försvar längs med Nitälven. Broarna besattes. De naturliga förutsättningarna gjorde linjen lättförsvarad även om den var tunn. I skydd av denna kunde norska styrkor mobilisera i relativ trygghet.
Den norska militära ledningen hade fortfarande ingen aning om hur starka tyskarna var eller var de exakt höll hus. Ovissheten gav näring åt rykten, de flesta osanna.
Spillers psykologiska raid och andra rykten gjorde att man i panik utrymde Nitälvslinjen. De stora mobiliseringsdepåerna vid Gardemoen och Trandrum blev därför helt oskyddade och mobiliseringen avbröts. De halvt mobiliserade förbanden flydde norrut. Tyskarna kom fram till Nitälven först två dagar senare.
Oscarsborg utsattes under invasionsdagen för bombanfall. Ingen skadades, men den materiella förödelsen var dock tämligen stor, dock inte så stor att fästningen inte skulle ha kunnat hålla stånd en längre tid. En stor del av de bomber som fälldes visade sig vara blindgångare.
Senare på dagen tågade en trupp på c:a femtio tyskar upp till fästningen och uppmanade överste Eriksen att kapitulera. Allt motstånd var meningslöst och skulle bara medföra onödig blodspillan. Eriksen som inte lyckats få kontakt med sina överordnade i Oslo under hela dagen gav då upp. Vägen till Oslo låg nu öppen för tyska förstärkningar.
Dessa två händelser blev av avgörande betydelse för utvecklingen. Tyskarna kunde nu sedan Nitälvslinjen lättvindigt uppgivits, obehindrat breda ut sig från sitt brohuvud i Oslo och de norska trupperna kunde inte mobilisera som det var tänkt.
Oscarsborgs fall hindrade norrmännen från att stoppa vidare tyska förstärkningar.
De allierade skickade senare en expeditionskår till hjälp, sammanlagt 23 bataljoner, men den splittrades upp på fyra olika områden och fick vare sig flygunderstöd eller tyngre utrustning, som t.ex. artilleri. Den engelska regeringen med Chamberlain i spetsen agerade valhänt och tvekande. Den militära planeringen var under all kritik. Strider pågick i Narvik ända tills det tyska anfallet på Frankrike. Då valde man att utrymma, mer eller mindre med svansen mellan benen, istället för att vinna en seger, som klart låg inom räckhåll. Kung Haakon och regeringen Nygaardsvold följde med till England där de inrättade en exilregering.
Stämningen i landet var på botten. Befolkningen visste inte vad de skulle göra. Bitterheten var stor mot regeringen och de allierade som man tyckte hade kämpat dåligt. Oron var stor för framtiden. Landet hade liten möjlighet att klara sin försörjning på egen hand och var avskuret från de traditionella marknaderna. Företagen hade svårt att få fram råvaror och pengar. Arbetslöshetens spöke visade sig med stigande siffror.
Tyskarna segrade på alla fronter och förhoppningarna fick sig en allvarlig knäck när Frankrike kapitulerade den 17 juni. Motståndet mot tyskarna existerade inte i början. Många gick runt och ville göra något, men visste inte hur de skulle göra. En organisation fanns inte och man stod isolerade från varandra.
Den första inspirationen till motstånd stod ironiskt nog Quisling själv för. På invasionsdagen den 9 april, höll han ett tal i radion där han deklarerade att det efter regeringens flykt var “... den nationella samlingsrörelsens plikt och rätt att ta över regeringsmakten för att värna det norska folkets livsviktiga intressen och Norges säkerhet och självständighet...“
Quislings gjorde historiens första statskupp per radio. Reaktionen på hans landsförräderi blev omedelbar. Den traditionella demokratin var avskaffad och de som tidigare hade tvekat beslöt sig för motstånd mot denne avdankade pajas.
Plötsligt blev inte motståndet en partifråga. Det angick alla människor. Utom kanske kommunistpartiet, som skickade ett brev till Administrationsrådet, där man ville sluta fred med tyskarna, att man skulle ta avstånd från sabotage och utöka handeln med Tyskland. Freden med Tyskland innebar faran att alla unga norrmän skulle kunna inkallas till krigstjänst i Tyskland. Kommunisternas linje (Sovjet hade ju en pakt med nazisterna) fortsatte till det tyska överfallet på Sovjetunionen 1941.
Omedelbart efter den tyska invasionen bildades det s.k. Administrationsrådet, som var sammansatt av medlemmar från högsta domstolen. Både från norsk och tysk sida var man angelägen om att någon form av civilt styre skulle kunna utövas i de ockuperade områdena. Tyskarna ville ha lugn och ro för att kunna säkra sina positioner och norrmännen ville så snabbt som möjligt kunna återgå till ett någorlunda normalt liv.
När västmakternas front bröt samman i på kontinenten kom tyskarna med nya krav. Med en blandning av hot och löften lyckades de nästan med vad de hade förutsatt sig. Man ville sammankalla Stortinget och få det att avsätta både regeringen och kungen. Med tanke på stämningen i landet och de tyska militära framgångarna vågade inte Administrationsrådet avvisa förhandlingar med Stortingets presidentskap.
Stortingsmedlemmarna var under stark press och hot från tyskarna om en hård regim om de inte gick med på kraven. Många av de politiska ledarna var i exil och de som var kvar kände sig utlämnade och förvirrade. Man gick med på krav efter krav och till slut även att rekommendera kungen att avgå. Allt hängde på kungens svar, som självfallet blev nej. Kungen hänvisade till sin plikt till den norska konstitutionen, stärkt av det mandat som gavs till honom och regeringen vid det sista fria mötet av Stortinget: att uppehålla Norges suveränitet tills landet åter var fritt och den normala konstitutionella processen kunde återupptagas. Kungens tal i radion spreds fort i alla delar av Norge. De som inte hade hört det kunde läsa det via stencilerade blad och handskrivna brev. Det blev en inspiration och ett svagt hopp om en resning och frihet. Förhandlingarna fortsatte med tyskarna, men stupade till sist när man vägrade godta en NS-man som justitieminister. Men faktum kvarstår att en majoritet av stortingsmedlemmarna var positiva till att kungen skulle avsättas, vilket en rad andra personer i framskjuten ställning också anslöt sig till. Ett genant faktum man talar tyst om idag.
Den 25 september höll Den tyske guvernören Terboven ett ilsket tal där hand hånade sina förhandlingspartners och det politiska systemet. Administrationsrådet blev avskedat, alla politiska partier utom NS blev förbjudna och ett “Riksråd“ blev upprättat med NS-marionetter. Enligt Terboven gick den enda vägen till frihet och självständighet via Nasjonal Samling. Trots tragiken i händelserna, hade de fördelen med att tyskarna nu kastat masken och förvirringens dimma hade lättat. Linjerna var dragna mellan lojalitet och kollaboration. Var och en visste var han/hon stod. Nu kunde kampen mot tyskarna börja.
Skrivet av Erik Edelstam
Bilder från Internet
