Harald Edelstam och de försvunna pengarna

Mats Fors, som anser sig vara specialist på min fader, har skrivit en artikel på sin hemsida om Haralds manipulerande med en summa pengar, som skickades iväg med den diplomatiska kurirposten. Fors är naturligtvis helt ute och cyklar och har ingen aning om vad som egentligen hände. Läs hans artikel: http://matsojfors.blogg.se/2009/july/vart-tog-pengarna-vagen.html#comment

Jag vet emellertid exakt vad som hände. För att rätta till Fors felaktiga uppgifter publicerar jag nu vad jag har skrivit om den incidenten.
Harald landade på Kuba på nyårsdagen 1974. Han var inbjuden av Fidel Castro och gjorde en bejublad turné under tio dagar. Därefter återvände han via Mexico och Washington. Han stannade i Washington två dagar och återvände sedan till Sverige.
I mitten av februari reser han till Sofia i Bulgarien för att närvara i det tvivelaktiga, kommunistiska Världsfredsrådet. Han gillade att resa och träffa kändisarna som deltog där. Det var inte särskilt uppskattat på UD, men Harald struntade fullständigt i vad de tyckte. Uppståndelsen runt hans person hade gjort honom kaxig och han tyckte att han kunde göra vad han tyckte. Han hade i alla fall Palmes stöd och vi skall i följande text se hur Harald trodde att han kunde surfa på sin nyfunna kändisstatus, som skapats av alla medier.

Den 19 februari, dagen efter att Harald kommit tillbaka från Sofia, antecknar han:
”…Lunch med Cubas amb. Alcalde 1300. Arbetat på UD. Åström kallat på mig och talat om pengar, som jag skickat med kuriren från Washington till Peter Ahlgren, Santiago, olovligt och som Caj Groth lagt beslag på…”

Harald hade blivit överraskad med byxorna nere. När han var i Washington en månad innan hade han under besöket på ambassaden gått in i kansliet och helt fräckt skickat iväg ett brev med kuriren till ambassaden i Santiago. Så långt var allt i sin ordning, men felet var att brevet innehöll pengar och som avsändare stod Sveriges charge d’affaires, Leif Leifland. Problemet med honom var att han inte visste om att Harald skickat pengar i hans namn. Tilläggas bör att det är strängeligen förbjudet att skicka pengar med kuriren. Harald skickade dock månadspeng i form av kontanter i alla år till oss söner med kuriren utan att det hände något.


Det blev en hel del skriftväxling, som förtjänar att återges. Som vi ser ovan så blev Harald uppkallad till Sverker Åström den 19 februari, som redan samma dag skriver ett brev, markerat ”Strängt Förtrolig, till någon okänd mottagare. Det finns anledning att tro att det är ställt till utrikesministern Sven Anderson eftersom rubriken är ”Promemoria”:

” Jag har bett Harald Edelstam besöka mig idag. Efter ett samtal om hans besök i Sofia sade jag, att Groth underrättat mig om att en medlem av ambassaden i Santiago med kurir mottagit en försändelse från Harald, avsänd från Washington och innehållande en större penningsumma i dollar för vidarebefordran till en flykting på ambassaden. Groth ville inte gärna lämna ut pengarna utan kontakt med mig. Jag vore tacksam höra Haralds åsikt om saken.

Edelstam sade, att han från en amerikansk fackföreningsman i Washington mottagit pengarna för vidarebefordran till Figueroa. Han trodde det var 1.000 dollar. Figueroas familj var i stort behov av hjälp. Till svar på fråga tillade Harald, att detta var enda gången han med kurir sänt pengar till ambassaden.

Jag sade, att jag givetvis i anledning av Groths förfrågan ville ha klarhet i saken. Vi måste se på den med hänsyn bl.a. till kuriraspekten.

Edelstam sade, att han talat med statsministern och att den givit honom tillstånd att utnyttja kuriren – ”kanske inte just i detta fall, men allmänt sett, om något humanitärt ömmande fall förelåg”.
Efter ytterligare några repliker utan att någon av oss höjde rösten reste sig Edelstam plötsligt och sade att han vägrade att diskutera vidare. Så gick han sin väg utan att säga adjö…”

Det måste ha varit genant för Harald att stå och ta emot frågor och kritik som en vanartig skolgosse. Han hade haft otur att Groth hade öppnat kuvertet, som egentligen var ställt till Peter Ahlgren. Gör man något emot reglerna så får man för Guds skull inte åka fast! – Och hans reaktion var också typisk, att resa sig upp, vägra fortsätta och gå ut utan att säga adjö.

Åström skickade dagen ett brev till Groth, där han bad honom att skicka pengarna till UD så han kunde lämna tillbaks dem till Harald. Han frågade också om Ahlgren eller någon annan hade lämnat över pengar till flyktingar tidigare. Han skriver:
”…I Haralds brev talas det om att det här rör sig om ”ytterligare en laddning”…
Åström frågar vidare vad Groth tror att pengarna skall användas till.

Ärendet rullar vidare. Två veckor senare skriver Leif Leifland i Washington till Åström ett brev som är märkt ”Personligt”. Någonstans är brevet ganska festligt med Harald i rollen som mannen som gör vad han vill och en totalt oförstående Leifland.

”…I ditt brev den 20 februari frågar Du vad jag vet om det kuvert med 5.000 dollar som Harald Edelstam skickade med kurir härifrån den 23 januari.

Mitt svar är kort: ingenting. När Edelstam var här några dagar i mitten av januari, bad han mig inte vid något tillfälle att få använda mitt namn som avsändare på brev med kuriren, han talade aldrig om några pengar att skickas med kurir.

Jag är rädd att jag bara kan bidra med ytterligare frågor. Du säger att jag står som avsändare. På vår kurirlista står ambassaden, inte jag, som avsändare. Vi följer i våra kurirlistor alltid praxis att om kuvertet en viss tjänsteman står som avsändare, anges också denne person på kurirlistan. Jag kan inte ge någon förklaring, men vår kurirdam (som inte kan erinra sig försändelsen) frågar sig om det möjligen kan vara så att Harald använt två kuvert, ett ytterkuvert med ambassaden som avsändare och så ett innerkuvert med mig som avsändare.

(Skrivet för hand) P.S. En annan fråga: varifrån kommer de 5.000 dollars som Edelstam skickat? Jag vet naturligtvis inte, vill bara fästa din uppmärksamhet vid att han kom till Washington från Cuba (via Mexico).
Din tillgivne
Leif L…”

Sista turen som jag lyckats hitta i detta fullständigt absurda ärende är ett tvåsidigt brev från Åström till Harald, c/o Ambassaden i Washington, den 1 april. Harald var just då mitt i sin jubelturné i USA och dök upp då och då på ambassaden. Han använder sig av brevet till utrikesministern och lånar ordvändningar därifrån.
Åström rekapitulerar i brevet vad som hänt, d.v.s. hur Harald hade fuskat med kuriren och blivit upptäckt . Pengarna var avsedda för en flykting på ambassaden och kom från en amerikansk fackföreningsman i Washington till Figueroas familj och det skulle ha varit enda gången sådant hade förekommit. Summan skulle ha varit 1 000 dollars. – Men det jag älskar mest är Åströms slutkläm:
”…Vårt samtal fick ett något plötsligt slut – Du lämnade rummet utan att säga adjö –och vi kom inte längre…”

Åström fortsätter brevet med att säga att Leif Leifland inte hade en aning om att ett kuvert i hans namn hade skickats till ambassaden i Santiago och att han heller aldrig bemyndigat någon att använda hans namn.
” …Från Groth , som jag likaledes tillskrivit, har jag mottagit det dollarbelopp som Du sände från Washington till Santiago. Groth medsände också ett kuvert som innehöll 1 000 dollar. Detta hade i slutet av februari inlämnats på ambassaden av hustrun till en SAS-purser, som tidigare hade varit stationerad i Santiago. Hon uppgav, att Du lämnat beloppet på Kastrups flygplats med hemställan att vidarebefordra det till en tjänsteman på ambassaden.

Man kan undra varför Åström driver historien med kuvertet så långt? Det enklaste hade varit att ge Harald en tillsägelse att han grovt brutit mot bestämmelserna och låtit ärendet stanna där, istället för att skriva runt till berörda parter, senare skriva till Harald och dra ut på det i oändlighet. Saken blev inte bättre för det.

”…Groth meddelade, att han orienterat Marambio om vad som förevarit. Skälet härtill är att enligt vad Groth också upplyst, det kuvert med 5 000, som du och jag diskuterade, i själva verket var avsett för honom, liksom också det med SAS-purserns hustru anlända beloppet. Marambio har sagt Groth, att han tidigare erhållit penningförsändelser.
För att bli i tillfälle att, som jag gärna vill, klara ut saken så snabbt och så snyggt som möjligt, vore jag Dig mycket tacksam för Dina kommentarer till ovanstående…”

Jag undrar hur Harald svarade Åström, om han överhuvudtaget svarade. Jag har inte lyckats hitta något brev. Jag är övertygad om att saken klarades ut muntligen. Harald fick igen pengarna från Santiago två månader senare när han träffade Åström, men dessförinnan hade han hunnit träffa utrikesministern två gånger och kanske tagit upp saken med honom. Det måste ha varit ett frostigt möte med Åström.

Jag undrar hur Harald kunde förklara så uppenbara lögner och varför han kom med så genomskinliga undanflykter. Det hade varit, som alltid, bättre att tala sanning från början.

För det första var det aldrig Figueroa, som var mottagaren, utan den tvivelaktige Max Marambio. För det andra var det inte 1 000 dollar i kuvertet, som Harald påstod, utan 5 000, som han säkert visste och historien om de dubbla kuverten med Leifland som avsändare är helt otrolig.

Och varifrån kom pengarna? Historien med den amerikanske fackföreningsledaren låter lite väl bra. Jag har tittat i Haralds fickalmanacka och där kan jag inte se att han träffat någon amerikansk fackföreningsman. Han brukade alltid skriva upp alla han träffade. De två dagarna han var i Washington träffade han bara Leiflands och Deeda Blair på Kennedy Center. Han kom ursprungligen från Kuba, där han varit i två veckor och träffat högt uppsatta kubaner och chilenska solidaritetsgrupper. Jag känner till Haralds förmåga att erbjuda sig att fixa saker och han erbjöd sig nog att skicka pengar till Chile för att finansiera kampen mot Pinochet.

Till detta kom kuvertet från SAS-pursern, som i och för sig inte var emot reglerna, men som tidigare inte varit med i diskussionerna. Harald sade med säkerhet att det är enda gången han har skickat pengar i kuriren, medan Marambio säger att han tagit emot penningförsändelser tidigare.
Harald som själv i alla år var hysteriskt noga med kuriren och dess regler, bröt själv på ett nästan lättsamt och nonchalant sätt den nästan heligaste regeln: att inte skicka med pengar. Överhuvudtaget är det något magiskt och heligt över kuriren på UD.
Frågan är om Marambio skickade vidare pengarna till behövande eller att de stannade i hans egna stora fickor? Kanske det blev ett startkapital till hans nya affärer? – Ibland var Harald lite väl naiv när det gällde människor.

Sverker Åström lade in en Brasklapp i slutet av sitt förödande brev. Om det var ett sätt att muntra upp Harald eller göra brevet lite snyggare i arkivet vet jag inte, men det ser krystat och tillgjort ut:
”… Jag vill för övrigt, innan jag slutar det här brevet, än en gång säga med vilken sympati och ofta beundran vi följde Din verksamhet under hösten i Santiago till skydd för flyktingar av olika kategorier. Jag antar, att du i detta besvärliga arbete måste ha känt det som en styrka att Du i detta besvärliga arbete måste ha känt det som en styrka att Du hela tiden, alltifrån övertagandet av kubanska intressena till Din avresa, hade förståelse och stöd från dem därhemma som sysslade med frågan – kamraterna i departementet, de två utrikesministrarna och regeringen i övrigt…”

Dessa rader är verkligen höjden av hyckleri! – Skrivna av en man som hela tiden motarbetade Harald och även ville kalla hem honom. Som jag tidigare har skrivit, hade Harald stöd av de yngre medarbetarna, vilket bl.a. har intygats av Rolf Ekeus, som var sekreterare åt Christer Wickman, när han var utrikesminister, men motståndet var massivt från jämnåriga kolleger. Wachtmeister framstår i sammanhanget nästan som sympatisk, eftersom han öppet visade sin motvilja mot Harald, vilket är betydligt hederligare än Åströms falska smilande i brevet.
Harald klarade sig eftersom han hade talat med Olof Palme varje dag under den första kritiska tiden i Chile och hade dennes stöd. Annars hade Harald blivit hemkallad ganska snabbt.

Historien med pengarna var inte bra för hans anseende på UD . Den spreds säkert ut bland korridorer och tjänsterum med ryktets fart och bidrog säkert till att han inte kunde få topposterna utan skyfflades iväg till Algeriet.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Harald Edelstam, Harald Edelstams Arkiv
Leif Leifland, compunews.com
Sverker Åström, kingmagazine.se
Harald Edelstam 1970, Harald Edelstams Arkiv