Juletid är strejktid i Sarkoland

Nu närmar sig högsäsongen för fackföreningarna i Sarkoland – Julen. Då är människor som mest känsliga när det gäller ledighet, julklappar och resor. Det statliga tågbolaget SNCF råkar varje år ut för en gammal, trist jultradtion, nämligen strejk på ett eller annat sätt. De giriga fackförbunden (det finns flera), ”Les Cheminots”, ser alltid till att tillskansa sig ytterligare fördelar och pengar, genom att dra år tumskuvarna och ställa till kaos för tredje man under de känsliga juldagarna.

I år börjar det med RATP, som kör Metron och pendeltågen, RER, i Paris. De sätter igång morgonen den 10 december och skär ned trafiken till hälften, vilket orsakar kaos och gigantiska förseningar. De klämmer åt RER-linjen A, som går i väst-östlig riktnig, d.v.s. tvärs genom Paris, den passerar Defense, Opera, Châtelet Gare de Lyon, o.s.v. Det är inte bara resenärerna som drabbas utan också julhandeln. Tåget har station vid operan, där de stora varuhusen finns, likaså vid Châtelet där Les Halles ligger med en mängd varuhus omkring. Kan inte folk från förorterna ta sig dit blir det sämre försäljning. Ungefär en miljon människor reser på linje A varje dag.
Men vad vill man? Jo, en s.k. extrapremie på 120€ (ung. 1 200kr) per månad, plus 20 € till. Ursinniga resenärer undrar varför lokförarna, som alltid ställer till ett sådant helvete, skall belönas. SNCFs fackförening, SUD-Rail, med sin Rasputinlike ordförande, hotar redan med strejk, men i lite vaga ordalag.

Nästa gäng är den franska motsvarigheten till Transportarbetarförbundet. De går i strejk den 13 december. Deras strategi är att blockera alla lager depåer, d.v.s. de entrepoter dit långtradarna kör och lossar sin last för vidarebefordran till grossister och affärer. Då fryser säkerligen julklapparna inne, för att inte tala om – vilket är det värsta – all julmat.
I Frankrike går man på krogen på julafton och vräker i sig skaldjur och mängder av ostron. På juldagen är det kalkon med hela tjocka släkten, med allt som hör till. Kanske man skall vara glad att inte blockerar bränsledepåerna, som man gjorde för femton år sedan. Då var det verkligen kris och jag fick fly till Italien med de sista dropparna soppa.
Men jag har faktiskt en viss sympati för lastbilschaufförerna. De flesta får minimilön, en s.k. SMIC, som är 1 000€ (c:a 10 000kr) och ibland upp till 1 500 €. Det är inte mycket när man skall betala hyra, el, gas och en ofta talrik barnaskara.
Arbetsgivarna har det heller inte lätt med en mördande konkurrens från Spanien, Portugal och Italien, för att inte tala om de gamla östländerna, som dumpar priserna. Till detta måste de betala höga skatter och olika avgifter, nu senast en koldioxidskatt.
Gudskelov åker vi till Sverige dagen innan och hoppas att saken skall vara över efter nyår.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton internet

En dålig flicka

En bok, som i flera veckor legat på den franska topplistan över mest
sålda böcker är Justine Lévy’s bok ”Mauvaise fille”, ung. översatt
”En dålig flicka”.

Justine Lévy föddes 1974 i Paris och är dotter till den berömde
filosofen socialisten Bernard Henry-Lévy och Isabelle Doutreluigne, en känd
fotomodell och feminist. Justine Lévy har skrivit två böcker
tidigare; ”Rendez-vous” och ”Rien de grave.”

I ”Rendez-vous” beskriver hon, hur hon förgäves väntar på sin mamma
på ett kafé, mamman har helt enkelt glömt bort henne och i ”Rien de
grave” (såld i 200 000 exemplar) berättar hon om, hur hon som ung
hustru förlorar sin man till den elaka Paula, i verkligheteten Carla
Bruni…(numera gift med Frankrikes president Nicolas Sarkozy).
Justine och hennes man, Raphaël Enthoven, tillbringar sommaren i
Marrakech hos Justines pappa, då Carla Bruni dyker upp och blir kär i
Raphael, som hon senare får en son med. Carla Bruni har också skrivit
en sång om Raphaël och hans sammetsblick…


”Mauvaise fille” handlar om, hur huvudpersonen, som är gift och
väntar sitt första barn försöker ta till sig det faktum att hennes
mor har drabbats av cancer, samtidigt som hon själv upplever sin
graviditet.
Hennes liv, som dotter till en självupptagen, vacker och berömd
kvinna, har varit väldigt splittrat och hon har ofta blivit övergiven.
Hon älskar sin mor, som gång på gång ”glömmer bort” henne, men
beundrar henne över allt annat. Föräldrarna är skilda och hon lever
med sin mamma, men det är pappan, som räddar henne, då hon inte får någon mat, eller blir bort glömd utanför skolan.
Eller då hon vaknar på morgonen och får gå till skolan utan frukost, för att det ligger en främmande man i mammans säng.

Justine beskriver frustrerat hur den kände cancerläkaren, som ska
behandla hennes mamma inte ens orkar anstränga sig, att uttala hennes mors namn rätt.
”Mamma heter Madame Doutreluigne, inte Doutrelinge eller Doutrebine”!
Detta trots att hennes kände far skrivit en roman och där berömmer
den kände läkaren, allt för att mamman ska få en korrekt behandling.
Alltmedan mamman sakta tynar bort, gör sig Justines graviditet
alltmer påmind. Hon vill så gärna berätta för mamman om allt, som
händer i hennes kropp, men samtidigt vill hon skona sin mor, som sakta inser att hon är döende.

Inte förrän under de sista timmarna viskar hon fram orden, att hon
väntar barn, men hon kommer aldrig att få veta om hennes mamma har
uppfattat dem.
Justine känner sig avig som mamma, hon har ju inte själv upplevt hur
det är att ha en närvarande mamma, men på något sätt lyckas hon
försona sig med tanken, att det nu är hon själv som är ansvarig för sitt barn.

Hennes pappa, däremot är ytterst närvarande, och hjälper och stöder
Justine allt han kan.
Man får en helt annan bild av BHL, som han kallas, Justines pappa. I
franska debattprogram, framställs han gärna som filosofen med ett
knivskarpt intellekt, i boken är han mycket mänsklig.


I ”Mauvaise fille”, är det snarare pappan som får en sympatisk framtoning, jag tycker att bilden av Justines mamma är mycket mer undanglidande.
Boken, som visserligen har ett mycket enkelt språk, flyter fram i en
fascinerande rytm, som gör att man blir mycket engagerad.

Skrivet avGunnela Edelstam
St Gemme dec 09
Foton: Justine Lévy, observer.com
Raphael Enthoven och Justine Lévy, millef.blogspot.com
Bernard Henri Lévy, guernicamag.com

En sorts kärlek

En bok vi alla läser just nu och gråter över är holländaren Ray Kluuns bok ”En sorts kärlek”.
Hans fru, Judith fick besked om att hon hade bröstcancer då de båda stod på toppen av sina karriärer, framgångsrika i reklambranschen, med en liten dotter.
De bodde i ett vackert hus mitt i Amsterdam, hade många vänner och kunde köpa det de ville, resa, äta gott och festa.

Ray beskriver i boken mycket öppet sina egna känslor inför beskedet om bröstcancern.
Han försöker stötta sin fru så mycket han kan, men kan inte låta bli att gå ut på egen hand, dricka och vara otrogen. Han har alltid varit otrogen, med eller mindre med sin frus medgivande, men nu urartar hans beteende mer och mer.
Han lever ett dubbelliv – för att döva sitt dåliga samvete. Sten – som han kallas i boken – tar hand om sin fru och deras dotter, men kan ändå inte sluta festa.

Han beskriver ingående, de få år de får tillsammans, hur de besöker olika läkare och hur Carmen, som hans fru heter i boken, försöker leva sitt eget liv, med jobb och med deras lilla dotter. Resor, som hon gör med sina väninnor och hur hon shoppar för att försöka glömma…
Men cancern gör sig allt mer påmind och med den, tankarna på döden. Sten festar och dricker på nätterna och inleder ett förhållande med en annan kvinna, men på dagarna gör han allt för att stötta sin fru och ta hand om dottern.


Boken leder så småningom till det oundvikliga slutet, där Carmen dör (med dödshjälp, vilket är tillåtet i Holland), begravningen, som de själva noggrant planerat och där Sten nästan omedelbart efter begravningen, söker tröst hos sin älskarinna.
Boken har väckt en stor uppståndelse i Holland, där Ray Kluun fått många hatbrev. Mest från yngre – de äldre har förstått och försvarat hans sätt att reagera inför det oundvikliga. Den väcker till liv många förbjudna känslor, men många har också tyckt att man inte får döma andra.

Enligt Ray Kluun handlar det om överlevnad och om att ha möjligheten att kunna fly till något, när det värsta, som kan hända, händer. Det finns också en efterföljare till boken. ”Änklingen”. Inte lika kontroversiell, men lika läsvärd.

Sten reser med sin dotter till Australien, där han hyr en husbil och kör runt under några månader. Han har, månaderna efter Carmens död, festat mer än någonsin, sniffat kokain och haft oräkneliga historier.


Älskarinnan har fått nog. Sten bjöd med henne till Thailand för en vecka, innan han reste vidare till Australien, men han fick nog efter bara ett par dagar. Hon reser tillbaka till Holland och vill inte ha någon mer kontakt.
Av festandet återstår ingenting. Att resa runt med en treårig åksjuk dotter i Queensland och att bo på olika ödelagda campingplatser (det är jultid), då finns det varken tid eller tillfälle till något nattliv.
Så småningom kommer Sten tillbaka till ett ”normalt” liv. Omsorgen om dottern blir allt viktigare, och sorgen över den döda hustrun och mamman, gör att de kommer varandra nära.
Boken slutar i eftertanke, en positiv sådan, där Sten mognat och, kanske, blivit en annan, mognare man.

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto: Ray och Judth Kluun, therealproposal.com
Bilder av bokomslag bok.nu

Gustaf Adolfsdagen

I förra veckan passerade vi den 6 november, Gustaf Adolfsdagen. Dagen då hjältekonungen, ”Lejonet från Norden”, stupade under stor dramatik vid Lützen 1632.
I Finland kallas den för Svenska dagen. Han var ju också kung över Finland, även om begreppet Finland inte existerade då. Gustaf Adolf var föremål för ett omfattande firande förr i världen, ungefär med början på 1800-talet.
Det var högstämda tal, fackeltåg och sjungande av ”Vår Gud är oss en väldig borg…”, särskilt på studentikost håll och i skolorna, men också i kyrkor.

Själv kommer jag livligt ihåg den dagen, särskilt som det handlar om början 50-tal och framåt. Jag gick i Broms privatskola, som först låg på Sturegatan och senare på Tysta gatan 7. På morgonbönen, som var obligatorisk, tändes det ljus och någon äldre elev, som ansågs läsa bra, stavade sig igenom texten om hur hjältekonungen stupade på ärans fält vid Lützen. Sedan sjöng vi den obligatoriska ”Vår Gud är oss en väldig borg…”
!959 flyttade jag till realskolan i Norra Real, där firandet av dagen fortsatte år efter år. Där var miljön mera storslagen än det lilla klassrummet på Broms. Norra Reals aula var halvcirkelformad och hög i tak. Rektorn, Wernberg, som var obehaglig och som alla var rädda för, presiderade på det upphöjda podiet med sin oinskränkta makt. När det snöade dök han upp i kritstrecksrandig kostym och vanliga skidpjäxor, något vi elever gjorde oss lustiga över.
”Vår Gud…” ackompanjerades av en orgel som fanns på läktaren. Den var inte eldriven, utan en elev fick stå och pumpa luft i den, när musikläraren, eller musikdirektören, som det hette på den tiden, klämde i med de pompösa ackorden.

Jag var med några gånger. Orsaken till min frånvaro från morgonbönen och senare i gymnasiet i Östra Real, var att jag bodde på Djurgården och hade svårt att få ihop det med bussar och spårvagnar.
I Norra Real var det hårt. När morgonbönen inleddes, klockan åtta, stängdes ytterportarna obönhörligt. Utanför stod vaktmästaren, kallad Torpar’n, och skrev upp alla som kom försent, vilket ledde till anmärkning och i en förlängning sänkt ordningsbetyg. Han var elak och småsint och jag tror att han var den ende som gav mig stryk under hela min skoltid. Han var ett klart exempel på det då existerande klasshatet.

Texterna som lästes, handlade om dagen då Gustaf Adolf stupade. Jag tror inte dagens ungdom har en susning om var som hände den 6 november 1632. Vi 40-talister levde i en sorts nationalromantisk efterdyning och tutades i mycket av våra föräldrars kultur.

Jag hörde historien år från år och kunde den utantill. Dimman vid Lützen, första anfallet mot vägen och skyttegravarna där. Wallenstein ökar trycket. Pappenheim anländer med sina kroater. De har väldigt speciella spetskragar, som senare kommer att kallas kravattter. Slaget blir blodigare och den katolske generalen Piccolomini får hästen skjuten under sig fem gånger. Kungen, som står i spetsen för generalen Stålhandskes finska ”Hakkapelliter”, upptäcker att högra flygeln är på väg att skiljas från huvudarmén, ingriper.

Har får med sig Smålands ryttare (regementet, Smålands Husarer, nedlagt 1928) för att täcka igen luckan, där kroaterna härjar som värst. På grund av sin starka häst, Streiff (finns uppstoppad på Livrustkammaren i Stockholm) och sin dåliga syn, kom han ifrån sina egna och hamnar i en fientlig ryttarhop. Den elegante mannen blir uppmärksammad av fienden och han fick ta emot ett skott ovanför vänster armbåge så benpipan stack ut och Streiff fick ett skott i halsen. Stallmästaren von der Schulenburg tog tag i hästen och man skötte om kungens skada, mitt i stridslarmet. Kungen satte sig upp igen på Streiff, men han fick svåra smärtor och såret gick upp igen. Han bad att få bli tagen ur striden, men de kom in bland fiender, som kände igen honom och Moritz von Falkenberg, klädd i blank rustning, red i kapp och gav kungen ett skott vid höger skulderblad. Ritten fortsatte men den ena efter den andra av kungens uppvaktning stupade. Till sist ligger den svårt sårade kungen i gyttjan, endast skyddad av sin page Leubfling. Några kyrassiärer kommer ridande och hugger ned pagen. De frågar: ”Vem är du?” – ”Jag är kungen av Sverige…”
De försöker släpa med sig kroppen men orkar inte och ger honom i stället en ”coup de grace”, nådeskottet. Kyrassiärerna plundrar därefter liket grundligt och skändar det ytterligare. De blodiga kläderna visas sedan upp för den knäppe Wallenstein som ett bevis för den svenske kungens död.
Steiff sprang sedan framför de svenska linjerna med sin tomma sadel och trupperna förstod att kungen hade stupat (Läs mer om Streiff på http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=1052)

Som slagfältentusiast kan jag lugnt säga att Lützen är ett fantastiskt ställe, särskilt för oss inblandade landsmän. En fransman eller amerikan förstår förmodligen ingenting. Det ligger bara en liten bit vid Autobahn, söder om Leipzig och är lätt att hitta.
Första gången jag var där var just efter murens fall. Det var i januari och dimman och vinterrusket låg tät.
Jag svängde av från Autobahn och letade mig fram. Efter bara några kilometer stod en liten skylt, ”Gustaf Adolf Denkmal”, till höger såg jag en liten kyrka. Jag svängde in på gården. Där stod en liten gubbe, vaktmästaren. Jag hälsade och frågade om jag kommit rätt? – Jovisst!
Men var exakt stupade kungen? – Där borta!
Just vid vägen låg en stor sten, under en förskräcklig, kitschig, baldakin av järn, ”Gustaf Adolf Stein”, den lades dit nästan genast efter slaget. Det skall tilläggas att detta monster är skapat av den store, preussiske arkitekten och konstnären Karl Friedrich Schinkel under nyklassisistisk tid i början av 1800-talet, så jag svär väl i kyrkan.

Vaktmästaren hade varit med länge, till och med under kriget, då han 1945 fick stå vid vägen och vifta med den svenska flaggan för att muséet och kyrkan inte skulle plundras av amerikanska och senare ryska trupper. Han stående argument var minnesplatsen var svenskt territorium, ungefär som en ambassad.
Den vänlige och mycket kunnige mannen pekade sedan ut vad som hände. Landskapet hade inte förändrats mycket sedan 1632. Fälten fanns kvar och bakom oss skymtade staden Lützen med sin profil som dominerades av kyrkan. Nästan exakt samma profil som finns på alla gamla stick, där alla byggnader emellertid omges av flammor. Wallenstein hade för säkerhets skull tänt på, ungefär som amerikanska armén i Vietnam: - In order to save the town, we had to destroy it!

Vi stod vid vägen, som de båda arméerna slogs om. Vaktmästaren visade med svepande gester varifrån kungen kom i spetsen för Smålands ryttare, var han blev skild från dem, varifrån Piccolomini kom stormande med sina kroater, var kanonerna var belägna och hur skottriktningen gick, o.s.v.
Det kändes nästan kusligt att titta ut över det trista landskapet och föreställa sig hur slaget hade gått till.

Bakom oss, inne bland träden, ligger den lilla kyrkan och bredvid, en exakt kopia av en dalastuga, det var nästan som att stå på en hembygdsgård i dalarna. Där bodde vaktmästaren.
Lite vid sidan om ligger en nästan identisk byggnad, inte lika snygg, men lika faluröd med vita knutar, som innehåller ett litet museum med upphittade föremål från slagfältet.
Kyrkan är märklig, en skapelse i en blandning av nationalromantik och jugend, men tjusig. Det man först frapperas av är altaret. Altarskåpet, vad jag kommer ihåg, består flera delar. På den högra sidan böjer kungen knä med en värja i handen och på den vänstra sidan står Martin Luther mitt i mellan frapperades jag av de svarta änglarna. Fonden domineras av korslagda svenska och finska fanor. Bänkarna är snidade och i taket hänger en jättestor järnkrona. I blyfönstren finns alla generalernas adelsvapen. Det råder en märklig atmosfär i denna konstgjorda hyllning.

Hela anläggningen i Lützen bekostades av den Ekmanska stiftelsen i Göteborg i början av 1900-talet och vaktmästaren får lön av samma stiftelse, vilket naturligtvis var guld under kommunisttiden, då den betalades ut i dollar. Den nyaste byggnaden som innehåller muséet, skänktes på 70-talet av Mo och Domsjö.

När jag kom tillbaka, tolv år senare, med mina söner, märktes att Tyskland var återförenat och att turisterna hade börjat komma. Den leriga grusplanen dit jag först kom var nu en asfalterad parkeringsplats och ett kafé hade öppnat. Den vänlige vaktmästaren var död och det vimlade av folk, mest svenskar. Kaféet serverade dumt nog inga Gustaf Adolfbakelser, de kan väl inte vara så svåra att göra.
Försök själv (http://www.dn.se/mat-dryck/recept/gustav-adolfbakelse-1.217766)

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet

Resa på Korsika

Vi sitter i vårt lilla lånade hus högt uppe bland bergen på Korsika.
Byn är ganska förfallen, många hus är tomma och torrt gräs växer
framför dem. På gatorna har åsnor och kossor lämnat sina spår,
cyklister klädda i färggranna kläder svischar förbi och påminner om
den moderna tiden.
Här står tiden stilla. Det finns ett krigsmonument i byn, många döda
i första världskriget, färre i andra, och en död i Algerietkriget.
Kyrkklockan ringer troget, första gången klockan åtta. Undrar hur
många som lyssnar på den, och jag undrar hur många som fortfarande
går i kyrkan.

Vägen hit är väldigt slingrig och många har omkommit i våldsamma
olyckor, under jäktets och otålighetens tecken. Överallt på vägarna
strosar grisar och kor omkring. De infödda kör snabbt och man gör
bäst i att hålla undan. Nyss mötte vi en brandbil och kort därefter
kom grannen, en brandsoldat ut ur sitt hus med väska i handen och
bekymrad min – ytterligare en olycka… Många här är frivilliga
brandmän, som ställer upp på sin fritid och som säkert bevittnar
många ohyggliga olyckor.

Utanför mitt fönster ser jag fantastiska berg och grönklädda skogar.
Så här såg säkert Rivieran ut för 50 år sedan.
Korsikanerna är stolta och vill bevara sin ö, sådan den är. De gör
allt för att förhindra etablering av supermarkets och
turistanläggningar – tyvärr lyckas de inte alltid.

Turismen är viktig, men inte till bekostnad av vad som helst.
Ändå är det sorgligt att se den här lilla byn förfalla. Den lever av
turismen under sex månader och sex månader är här öde. Husen
förfaller och många har säkert inte råd att underhålla dem.
Man har kanske flyttat till storstäderna och försöker få ett bättre
liv där. För att ha råd med vad? Platt-TV eller ny bil?
Är det värt det?
Många av turisthotellen lockar med internet och platt-TV. Inte med
god mat, eller storslagen utsikt eller med tystnad.
Vart är vi på väg?

Innan vi kom hit bodde vi ett par dagar utanför Marseille i Aubagne.
Marcel Pagnol skrev två kända böcker om Aubagne; La Gloire de mon
père och le Chateau de ma mère.
Det Aubagne, han skrev om, finns inte längre, men atmosfären finns
kvar, trots trafikstockningar och avgaser. Vi hittade ett litet
centrum med apotek, bagare, grönsakshandlare och café. Vi åt vår
frukost där och samma gubbar satt där dag efter dag. Alla hälsade på
varandra och utbytte diverse skämt och meningar om det mesta.
Runt om susade trafiken fram, men i det här lilla hörnet av Frankrike
har tiden stått stilla.


I byn Allauch, finns en ganska modern kyrka,
Santa Rita. Där finns parkeringsplats för dem som vill stanna och
tillbe Santa Rita och kyrkan är väldigt välbesökt även om den inte är
särskilt vacker.
Santa Rita föddes 1381 och dog 1457. Hon blev förklarad helgon år
1900. Vid 15 års ålder blev hon bortgift med en man, som misshandlade
henne.
Trots det, uppfostrade hon sina två barn med värdighet. Hennes man
blev mördad, men hon förlät alla och levde i värdighet, innan hon så
småningom gick i kloster. Det sägs att, när hon en dag bad framför
Jesu korsfästelse, blev hon träffad av ett törne från Jesu törnekrona
och hon bar sedan dess ett märke i pannan.
Många är de, som idag tillber Santa Rita, katastrofernas helgon.

Trots närvaron av alla stora shoppingcenter, som uppmanar till
konsumtion, trots det höga trafiktempot, trots alla stressade mammor,
som med cigaretten i munnen skjutsar barn till och från skolan, tar
man sig ändå tid till en stor familjemiddag varje söndag.
Då tänds grillen, man dricker vin eller pastis, diskuterar politik,
barnen leker och söndagen förflyter i lugn och ro.
Ännu så länge. Vad händer den dag alla stora shoppingcenter får
tillstånd att ha öppet?
Är det då slut på de långa lata söndagseftermiddagarna.
Ska friden ge vika för konsumtionen – än en gång?
Ska Korsika kunna stå emot turismen – som ju är så viktig – utan att
ge efter för förstörelsen av en unik ö?

Evisa 11 september 2009.

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foton: Evisa - Zoopy.com
Allauch - Image22. webshots

Harald Edelstam och de försvunna pengarna

Mats Fors, som anser sig vara specialist på min fader, har skrivit en artikel på sin hemsida om Haralds manipulerande med en summa pengar, som skickades iväg med den diplomatiska kurirposten. Fors är naturligtvis helt ute och cyklar och har ingen aning om vad som egentligen hände. Läs hans artikel: http://matsojfors.blogg.se/2009/july/vart-tog-pengarna-vagen.html#comment

Jag vet emellertid exakt vad som hände. För att rätta till Fors felaktiga uppgifter publicerar jag nu vad jag har skrivit om den incidenten.
Harald landade på Kuba på nyårsdagen 1974. Han var inbjuden av Fidel Castro och gjorde en bejublad turné under tio dagar. Därefter återvände han via Mexico och Washington. Han stannade i Washington två dagar och återvände sedan till Sverige.
I mitten av februari reser han till Sofia i Bulgarien för att närvara i det tvivelaktiga, kommunistiska Världsfredsrådet. Han gillade att resa och träffa kändisarna som deltog där. Det var inte särskilt uppskattat på UD, men Harald struntade fullständigt i vad de tyckte. Uppståndelsen runt hans person hade gjort honom kaxig och han tyckte att han kunde göra vad han tyckte. Han hade i alla fall Palmes stöd och vi skall i följande text se hur Harald trodde att han kunde surfa på sin nyfunna kändisstatus, som skapats av alla medier.

Den 19 februari, dagen efter att Harald kommit tillbaka från Sofia, antecknar han:
”…Lunch med Cubas amb. Alcalde 1300. Arbetat på UD. Åström kallat på mig och talat om pengar, som jag skickat med kuriren från Washington till Peter Ahlgren, Santiago, olovligt och som Caj Groth lagt beslag på…”

Harald hade blivit överraskad med byxorna nere. När han var i Washington en månad innan hade han under besöket på ambassaden gått in i kansliet och helt fräckt skickat iväg ett brev med kuriren till ambassaden i Santiago. Så långt var allt i sin ordning, men felet var att brevet innehöll pengar och som avsändare stod Sveriges charge d’affaires, Leif Leifland. Problemet med honom var att han inte visste om att Harald skickat pengar i hans namn. Tilläggas bör att det är strängeligen förbjudet att skicka pengar med kuriren. Harald skickade dock månadspeng i form av kontanter i alla år till oss söner med kuriren utan att det hände något.


Det blev en hel del skriftväxling, som förtjänar att återges. Som vi ser ovan så blev Harald uppkallad till Sverker Åström den 19 februari, som redan samma dag skriver ett brev, markerat ”Strängt Förtrolig, till någon okänd mottagare. Det finns anledning att tro att det är ställt till utrikesministern Sven Anderson eftersom rubriken är ”Promemoria”:

” Jag har bett Harald Edelstam besöka mig idag. Efter ett samtal om hans besök i Sofia sade jag, att Groth underrättat mig om att en medlem av ambassaden i Santiago med kurir mottagit en försändelse från Harald, avsänd från Washington och innehållande en större penningsumma i dollar för vidarebefordran till en flykting på ambassaden. Groth ville inte gärna lämna ut pengarna utan kontakt med mig. Jag vore tacksam höra Haralds åsikt om saken.

Edelstam sade, att han från en amerikansk fackföreningsman i Washington mottagit pengarna för vidarebefordran till Figueroa. Han trodde det var 1.000 dollar. Figueroas familj var i stort behov av hjälp. Till svar på fråga tillade Harald, att detta var enda gången han med kurir sänt pengar till ambassaden.

Jag sade, att jag givetvis i anledning av Groths förfrågan ville ha klarhet i saken. Vi måste se på den med hänsyn bl.a. till kuriraspekten.

Edelstam sade, att han talat med statsministern och att den givit honom tillstånd att utnyttja kuriren – ”kanske inte just i detta fall, men allmänt sett, om något humanitärt ömmande fall förelåg”.
Efter ytterligare några repliker utan att någon av oss höjde rösten reste sig Edelstam plötsligt och sade att han vägrade att diskutera vidare. Så gick han sin väg utan att säga adjö…”

Det måste ha varit genant för Harald att stå och ta emot frågor och kritik som en vanartig skolgosse. Han hade haft otur att Groth hade öppnat kuvertet, som egentligen var ställt till Peter Ahlgren. Gör man något emot reglerna så får man för Guds skull inte åka fast! – Och hans reaktion var också typisk, att resa sig upp, vägra fortsätta och gå ut utan att säga adjö.

Åström skickade dagen ett brev till Groth, där han bad honom att skicka pengarna till UD så han kunde lämna tillbaks dem till Harald. Han frågade också om Ahlgren eller någon annan hade lämnat över pengar till flyktingar tidigare. Han skriver:
”…I Haralds brev talas det om att det här rör sig om ”ytterligare en laddning”…
Åström frågar vidare vad Groth tror att pengarna skall användas till.

Ärendet rullar vidare. Två veckor senare skriver Leif Leifland i Washington till Åström ett brev som är märkt ”Personligt”. Någonstans är brevet ganska festligt med Harald i rollen som mannen som gör vad han vill och en totalt oförstående Leifland.

”…I ditt brev den 20 februari frågar Du vad jag vet om det kuvert med 5.000 dollar som Harald Edelstam skickade med kurir härifrån den 23 januari.

Mitt svar är kort: ingenting. När Edelstam var här några dagar i mitten av januari, bad han mig inte vid något tillfälle att få använda mitt namn som avsändare på brev med kuriren, han talade aldrig om några pengar att skickas med kurir.

Jag är rädd att jag bara kan bidra med ytterligare frågor. Du säger att jag står som avsändare. På vår kurirlista står ambassaden, inte jag, som avsändare. Vi följer i våra kurirlistor alltid praxis att om kuvertet en viss tjänsteman står som avsändare, anges också denne person på kurirlistan. Jag kan inte ge någon förklaring, men vår kurirdam (som inte kan erinra sig försändelsen) frågar sig om det möjligen kan vara så att Harald använt två kuvert, ett ytterkuvert med ambassaden som avsändare och så ett innerkuvert med mig som avsändare.

(Skrivet för hand) P.S. En annan fråga: varifrån kommer de 5.000 dollars som Edelstam skickat? Jag vet naturligtvis inte, vill bara fästa din uppmärksamhet vid att han kom till Washington från Cuba (via Mexico).
Din tillgivne
Leif L…”

Sista turen som jag lyckats hitta i detta fullständigt absurda ärende är ett tvåsidigt brev från Åström till Harald, c/o Ambassaden i Washington, den 1 april. Harald var just då mitt i sin jubelturné i USA och dök upp då och då på ambassaden. Han använder sig av brevet till utrikesministern och lånar ordvändningar därifrån.
Åström rekapitulerar i brevet vad som hänt, d.v.s. hur Harald hade fuskat med kuriren och blivit upptäckt . Pengarna var avsedda för en flykting på ambassaden och kom från en amerikansk fackföreningsman i Washington till Figueroas familj och det skulle ha varit enda gången sådant hade förekommit. Summan skulle ha varit 1 000 dollars. – Men det jag älskar mest är Åströms slutkläm:
”…Vårt samtal fick ett något plötsligt slut – Du lämnade rummet utan att säga adjö –och vi kom inte längre…”

Åström fortsätter brevet med att säga att Leif Leifland inte hade en aning om att ett kuvert i hans namn hade skickats till ambassaden i Santiago och att han heller aldrig bemyndigat någon att använda hans namn.
” …Från Groth , som jag likaledes tillskrivit, har jag mottagit det dollarbelopp som Du sände från Washington till Santiago. Groth medsände också ett kuvert som innehöll 1 000 dollar. Detta hade i slutet av februari inlämnats på ambassaden av hustrun till en SAS-purser, som tidigare hade varit stationerad i Santiago. Hon uppgav, att Du lämnat beloppet på Kastrups flygplats med hemställan att vidarebefordra det till en tjänsteman på ambassaden.

Man kan undra varför Åström driver historien med kuvertet så långt? Det enklaste hade varit att ge Harald en tillsägelse att han grovt brutit mot bestämmelserna och låtit ärendet stanna där, istället för att skriva runt till berörda parter, senare skriva till Harald och dra ut på det i oändlighet. Saken blev inte bättre för det.

”…Groth meddelade, att han orienterat Marambio om vad som förevarit. Skälet härtill är att enligt vad Groth också upplyst, det kuvert med 5 000, som du och jag diskuterade, i själva verket var avsett för honom, liksom också det med SAS-purserns hustru anlända beloppet. Marambio har sagt Groth, att han tidigare erhållit penningförsändelser.
För att bli i tillfälle att, som jag gärna vill, klara ut saken så snabbt och så snyggt som möjligt, vore jag Dig mycket tacksam för Dina kommentarer till ovanstående…”

Jag undrar hur Harald svarade Åström, om han överhuvudtaget svarade. Jag har inte lyckats hitta något brev. Jag är övertygad om att saken klarades ut muntligen. Harald fick igen pengarna från Santiago två månader senare när han träffade Åström, men dessförinnan hade han hunnit träffa utrikesministern två gånger och kanske tagit upp saken med honom. Det måste ha varit ett frostigt möte med Åström.

Jag undrar hur Harald kunde förklara så uppenbara lögner och varför han kom med så genomskinliga undanflykter. Det hade varit, som alltid, bättre att tala sanning från början.

För det första var det aldrig Figueroa, som var mottagaren, utan den tvivelaktige Max Marambio. För det andra var det inte 1 000 dollar i kuvertet, som Harald påstod, utan 5 000, som han säkert visste och historien om de dubbla kuverten med Leifland som avsändare är helt otrolig.

Och varifrån kom pengarna? Historien med den amerikanske fackföreningsledaren låter lite väl bra. Jag har tittat i Haralds fickalmanacka och där kan jag inte se att han träffat någon amerikansk fackföreningsman. Han brukade alltid skriva upp alla han träffade. De två dagarna han var i Washington träffade han bara Leiflands och Deeda Blair på Kennedy Center. Han kom ursprungligen från Kuba, där han varit i två veckor och träffat högt uppsatta kubaner och chilenska solidaritetsgrupper. Jag känner till Haralds förmåga att erbjuda sig att fixa saker och han erbjöd sig nog att skicka pengar till Chile för att finansiera kampen mot Pinochet.

Till detta kom kuvertet från SAS-pursern, som i och för sig inte var emot reglerna, men som tidigare inte varit med i diskussionerna. Harald sade med säkerhet att det är enda gången han har skickat pengar i kuriren, medan Marambio säger att han tagit emot penningförsändelser tidigare.
Harald som själv i alla år var hysteriskt noga med kuriren och dess regler, bröt själv på ett nästan lättsamt och nonchalant sätt den nästan heligaste regeln: att inte skicka med pengar. Överhuvudtaget är det något magiskt och heligt över kuriren på UD.
Frågan är om Marambio skickade vidare pengarna till behövande eller att de stannade i hans egna stora fickor? Kanske det blev ett startkapital till hans nya affärer? – Ibland var Harald lite väl naiv när det gällde människor.

Sverker Åström lade in en Brasklapp i slutet av sitt förödande brev. Om det var ett sätt att muntra upp Harald eller göra brevet lite snyggare i arkivet vet jag inte, men det ser krystat och tillgjort ut:
”… Jag vill för övrigt, innan jag slutar det här brevet, än en gång säga med vilken sympati och ofta beundran vi följde Din verksamhet under hösten i Santiago till skydd för flyktingar av olika kategorier. Jag antar, att du i detta besvärliga arbete måste ha känt det som en styrka att Du i detta besvärliga arbete måste ha känt det som en styrka att Du hela tiden, alltifrån övertagandet av kubanska intressena till Din avresa, hade förståelse och stöd från dem därhemma som sysslade med frågan – kamraterna i departementet, de två utrikesministrarna och regeringen i övrigt…”

Dessa rader är verkligen höjden av hyckleri! – Skrivna av en man som hela tiden motarbetade Harald och även ville kalla hem honom. Som jag tidigare har skrivit, hade Harald stöd av de yngre medarbetarna, vilket bl.a. har intygats av Rolf Ekeus, som var sekreterare åt Christer Wickman, när han var utrikesminister, men motståndet var massivt från jämnåriga kolleger. Wachtmeister framstår i sammanhanget nästan som sympatisk, eftersom han öppet visade sin motvilja mot Harald, vilket är betydligt hederligare än Åströms falska smilande i brevet.
Harald klarade sig eftersom han hade talat med Olof Palme varje dag under den första kritiska tiden i Chile och hade dennes stöd. Annars hade Harald blivit hemkallad ganska snabbt.

Historien med pengarna var inte bra för hans anseende på UD . Den spreds säkert ut bland korridorer och tjänsterum med ryktets fart och bidrog säkert till att han inte kunde få topposterna utan skyfflades iväg till Algeriet.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Harald Edelstam, Harald Edelstams Arkiv
Leif Leifland, compunews.com
Sverker Åström, kingmagazine.se
Harald Edelstam 1970, Harald Edelstams Arkiv

Den Svarta Nejlikan – de förlorade möjligheternas bok.

Eller spelet bakom en biografi

Mats Fors, mannen som skrev manuset till den halvfiktiva, enligt min mening, totalt misslyckade, filmen om min fader Harald Edelstam, har nu kommit ut med en biografi om honom.
En av Haralds gamla medarbetare kallade filmen för de förlorade möjligheternas film och jag vill kalla biografin för de förlorade möjligheternas bok.

När jag läste på universitetet i Lund och skrev avhandlingar och uppsatser, fick vi alltid en opponent på halsen. Han/hon skulle lusläsa våra alster och komma med kritik. Hade man tur var opponenten ointresserad och illa påläst och då fick man igenom sitt verk, men hade man otur var opponenten väl påläst och sågade alstret fullständigt. – I detta fall har Fors otur eftersom opponenten är mycket påläst och dessutom son till föremålet för Fors kärlek, ambassadören Harald Edelstam.

Men hur kommer det sig att jag anser mig själv vara så påläst? – Jo, jag har själv skrivit en bok om min fader Harald. Jag hade otur och Mats Fors hann före mig med några månader. Utan att förhäva mig, kan jag påstå att min bok ligger på en helt annan nivå än Fors bok. Orsaken är att Harald gav mig alla sina papper innan han dog. Visserligen förstörde han (eller hans tredje fru) mängder med privata brev, men åtskilligt finns kvar, inklusive en rad tal och officiella brev. Han förde också bok i sina fickalmanackor under 25 år, vilket gör att jag har kunnat hålla reda på hans göranden och låtanden nästan för var dag. Särskilt intressant är då almanackan från 1973 i Chile när jag kan följa honom i detalj. Den finns nu utställd på Armémuseum. Jag har dessutom intervjuat viktiga personer som idag är döda.

Men jag har också fått min moders dagböcker från 18 års äktenskap, som är mycket avslöjande. De hade ett stormigt äktenskap med notorisk otrohet på båda sidor, men de hade också, mellan varven, ett intensivt liv under kriget, i Rom, Berlin och Oslo. De var båda i 20-30 års åldern och hade precis gjort sig fria från strama familjeband. Båda hade bra ekonomi och kastades in i den ångestfyllda nöjesvärlden i Rom och Berlin. I det ockuperade Norge var det av förklarliga skäl inget hålligång, men umgänget hemma hos familjen Edelstam var ändå intensivt. Vänner har vittnat om hur det var som en oas där man kunde lyssna på radio, läsa förbjudna tidningar och för en gångs skull äta sig mätt. Louise skildrar också familjelivet och alla resor och bråk under de sista 10 årens äktenskap fram till 1957.
Sedan tillkommer faktum att jag är hans son och levde med honom i 43 år. Jag känner honom väl med alla hans brister och förtjänster och jag har varit på de flesta ställen han har varit. Chile är undantaget.

Jag började skriva om Harald några år efter hans död och gjorde det mer som ett hobbyprojekt. Jag fick de första kapitlen klara ganska snabbt efter forskning på Riksarkivet och resor till Tyskland där jag intervjuade gamla vänner till mina föräldrar. Mitt skrivande var inte särskilt populärt inom familjen, man var väl oroliga för att skelett i garderoben skulle stiga fram.
Min brorson Fabian visade dock ett enormt intresse för mina första kapitel. Han tjatade och tjatade att få läsa dem. Jag var inte särskilt road av tanken. Till sist gav jag med mig mot ett heligt löfte att han inte fick lämna ut något av texten. Som tack för min vänlighet och stora gästfrihet under åren, så lämnade han genast ut texten till ambassadören Ingmar Lindahl, som skrev ett långt avsnitt om Harald i boken ”Svenska diplomatprofiler i Sverige under 1900-talet”.

Min förvåning blev stor när jag upptäckte delar av min text i boken. Bl.a. citerades en del brev som finns i min ägo och ett personligt brev, ställt till mig, från Haralds f.d.svägerska, Gloria von Schubert, där hon beskrev mina föräldrars liv i Berlin under kriget.
I Lindahls källhänvisning står det ”Fabian Edelstams anteckningar”, Lindahl måste ha vetat att Fabian inte skrivit texten själv, vilket jag idag kallar för plagiat. Min text kommer också upp i Fors bok, vilket inte är så konstigt, eftersom han använt Lindahls text som källa. Där ser man hur det går till i vissa kretsar.

Även om en del i familjen inte var så förtjusta i mitt skrivande, så svarade flera på frågor och jag kunde få lite stoff. Min bror Hans ställde faktiskt upp med kopior av brev, lite foton och lite uppgifter om Algeriet, där han bodde med Harald i flera år. Min äldste bror Carl ställde däremot inte upp. Han var fientligt inställd till projektet och påstod att han inte kom ihåg något. Breven från Harald hade han slängt och några foton fick jag aldrig se. Carl visste mycket om Haralds vistelse i Guatemala, eftersom han bodde hos där i flera år, hemma hos Harald. – Jag tyckte att det var en väldigt trist inställning, men tröstade mig med att han inte hade haft särskilt bra relationer med Harald och kanske ville glömma det hela. Allt för familjefridens skull.

Arbetet med boken gick långsamt, eftersom skrivandet låg nere i flera perioder, då jag sysslade med annat. För några år sedan fick jag höra att Mats Fors, en person jag aldrig hade hört talas om förut, hade börjat intervjua familjen. Jag ringde mina bröder och vädjade, flera gånger, att de inte skulle lämna ut något om Harald. – Visst, visst, vi lovar att inte säga något.
Jag visste att om de inte berättade något, skulle Fors ha mycket svårt att skriva en biografi om Harald. Det fanns inte mycket att gå på.

Oturligt nog hann Fors före mig med några månader och fick ut sin bok. När jag läste den upptäckte jag att mina bröder hade gått bakom min rygg och berättat allt de visste. Carl, som hade ”glömt” allt, vaknade plötsligt upp ur sin minnesförlust och visade sig ha ett häpnadsväckande gott minne, likaså Hans. Carls bortslängda brev trollades fram i all hast och en mängd bilder regnade, som manna från himmelen.
Innan Harald dog hade Carl dammsugit alla Haralds lösa foton och familjealbum och fotograferat av dem. Nu kom allt hans arbete väl till pass.
Bland de bilder som finns publicerade i Fors bok finns en serie foton från fotbollskriget 1969. De är publicerade utan att ange fotografen, Henry Unger, och heller inte med dennes tillstånd. Många foton har dessutom helt felaktiga bildtexter.

Jag var chockad. Min bok är död för ett bra slag framöver, inget förlag vill ta i den med tång, även om den är tusen gånger mer intressant och mer spännande är Fors trista bok.
Men varför torpederade mina bröder mitt projekt? Varför denna illojalitet mot sin bror?
Jag har funderat på saken och kommit fram till ett rimligt svar. Först och främst handlar det om de gamla vanliga ingredienserna i en syskonrelation: Rivalitet och svartsjuka. Jag gjorde något som inte de gjorde. Vår relation har periodvis varit väldigt dålig, särskilt efter Haralds bortgång. Han höll ihop oss, eftersom han visste var problemen låg. Efter hans bortgång föll vår relation ihop som ett korthus.

Det viktigaste skälet är dock att mina bröder kunde kontrollera vilken information om Harald, som kom ut. Mig kunde de inte kontrollera. Jag visste lika mycket som de, om inte mer, eftersom jag hade dagböcker och brev. Som son, kunde jag också kosta på mig att ha en långt mer kritisk hållning till Harald och vad han hade gjort, än den helt okände, okritiske Mats Fors, som snällt skrev vad de ville.
Inga pinsamheter skulle få komma ut, som när Carl, under ett raseriutbrott, slog ned Harald på ambassaden i Guatemala. Kanske en hämnd för att han själv fick mycket stryk av Harald när han var liten (jag fick också stryk). Eller den familjekäre Haralds förtvivlan över att Hans, under alla år, vägrade ta hand om sin lille son Fabian, som ofta stod utanför hans dörr och skrek och grät.

Resultatet är att Fors biografi om Harald blev en utvattnad, noga filtrerad berättelse med tillrättalagda detaljer om hans liv. Mycket litet skrivs om Haralds personliga liv och de viktiga personer som omgav honom, hans tre misslyckade äktenskap och alla konstiga turer på UD. Jag skulle knappt vilja kalla den en biografi, eftersom den brister på så många ställen och hur det vimlar av faktafel i texten. När jag läser boken brister jag nästan ut i skratt (på fel ställen), när jag upptäcker hur mycket som saknas och vilket fuskverk Mats Fors bok är.
En festlig detalj, som visar hur dålig research Fors har gjort, är att han påstår att Harald gick i Broms skola när han var liten. Fru Broms var förmodligen i tonåren då och den som gick i Broms var jag själv och då i kungens klass. Harald gick i själva verket i Brummerska skolan, som låg på Johannesgatan 18, där Stockholm International School ligger idag.

Frånvaron av min moder Louise är en förlorad möjlighet. Var finns Louises stora familjer von Rosen och Wikström, som spelade så stor roll i Haralds liv? Han hade aldrig kunnat knyta så många kontakter i Berlin, under kriget, eller klarat sig så länge undan död eller arrestation i Oslo, om han inte hade haft familjen von Rosen bakom sig. Göring ansåg att von Rosens var hans egen familj, genom kopplingen av hans älskade hustru Karin Fock. Louise träffade Göring flera gånger på Capri och svenska ambassaden före kriget och hennes farbror Adolf var diplomat i Berlin. Harald påstod senare att han kört Görings leksakståg på Carinhall, vilket jag har svårt att tro på. Även Hitler var imponerad av familjen von Rosen och kände Karin Fock och hennes syster Mary som var gift med Eric von Rosen. Hans utsåg Karin till partiets maskot under kampåren och var mycket engagerad i Görings sorg efter hennes död.

Fors spekulerar i att Harald skulle ha något att göra med motståndsrörelsen mot Hitler. Där är han ute på hal is. Harald kom i kontakt med tyska generalstaben via en av sina väninnor, som hade en bror, som var adjutant till en av de stora generalerna. Där fanns många som var emot Hitler, liksom de flesta av hans kolleger på Auswärtiges Amt (tyska UD). Eftersom nästan alla motståndare åkte fast efter attentatet mot Hitler är det inte underligt att många av hans vänner försvann. Haralds vän, generalen, klarade sig som genom att under och sattes i Buchenwald och kunde sedan fly i krigsslutet, när fångarna övermannade SS vid italienska gränsen.

Skildringen av Haralds tid i Oslo är mycket tunn. Visserligen svämmar texten över av skildringar av motståndsrörelsens olika manövrar och olika namn på figurer haglar, men Harald kommer helt bort i sammanhanget.
Nu kommer en intressant fråga fram, som Fors överhuvudtaget inte har reflekterat över, nämligen Haralds egen trovärdighet. Jag har flera gånger haft anledning att ifrågasätta Haralds sanningshalt i olika äventyr, som han älskade att berätta. Fors ägnar ett helt kapitel om den kriminelle motståndsmannen Andersen, kallad Gulosten. Harald påstod alltid att Gulosten lurade sina offer till ett slakteri, där de senare togs av daga med en slaktmask. Det är en typisk historia som Harald förmodligen hört och har skarvat till. Det finns en rad av Haralds historier med tvivelaktig äkthet. Särskilt förbättrade han sina historier från Chile. Historien om hur Harald tog över Kubas ambassad är ett typiskt exempel på Haralds berättarglädje. Det gick inte alls till på det viset på Fors påstår, en rad vittnen har berättat det var betydligt mindre dramatiskt och att man egentligen förde regelrätta förhandlingar med diplomatiska kåren.
En annan intressant felaktighet är fritagningen av 54 Tupamaros. Harald var överhuvudtaget inte med vid själva fritagningen och den chilenske t.f. kommendanten Lavanderos blev inte avrättad av militären, utan blev skjuten av en kollega under ett fyllebråk på officersmässen under natten.

Personer som var oerhört viktiga för Harald förekommer överhuvud taget inte. Hans relation med sin svägerska Marianne Lewenhaupt och framför allt med hennes fyra döttrar tas inte upp, trots att flickorna betydde mycket mer för honom än vi söner. De var alltid med på somrarna och han brevväxlade med dem och besökte dem varje år.
Hans djupa vänskap med Thora Dardel och hennes barnbarn Denise (hans svärdotter) och Henry Unger som han också kom att betrakta som sina barn tas inte upp i denna bristfälliga bok.
Hans äktenskap med den ryska konstnärinnan Natascha behandlas knappt, trots all dramatik, de fula tricks och alla lögner som förekom. Tänk på historien om hur Natascha, för att snärja den godtrogne Harald, hittade på en historia om att hon hade fött tvillingar, som han var fader till. Hon skildrar dessa tvillingar i detalj i brev efter brev. Deras sjukdomar, karaktär och olika barnsköterskor och naturligtvis alla kostnader som han fick stå för. Harald trodde på denna historia ända till sin död, trots att han aldrig fick se dem.
I själva verket var hela historien en gigantisk bluff, som jag lyckades avslöja för flera år sedan. Natascha hade karaktär av en avancerad solochvårare.
Vad ser vi av Haralds desperata och smått patetiska jakt på en hustru under de sista åren på UD, en historia som faktiska har sina komiska poänger. Resultatet blev det sista äktenskapet, som han ångrade redan efter ett par månader.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned om alla sakfel och missuppfattningar i denna bedrövliga bok. Det dåliga forskningsarbetet, bristen på källkritik och hur han har låtit sig manipuleras av mina bröder. Det märks att han inte har akademisk skolning.
Jag ser också att Fors går ut på nätet och skriver om historier om Harald, som är helt felaktiga.
Han erkänner på sin blog att boken om Harald är en kompromiss, vilket man, milt sagt, kan hålla med om. Min uppfattning är att om man inte har hela bilden skall man inte en skriva om den. Det handlar om hederlighet. Ernest Hemingway skrev att man måste vara hederlig som författare, både mot sig själv, mot ämnet man skriver om och mot läsarna. - Som jag ser det, så har Fors inte varit hederlig enligt de kriterier som Hemingway ställde upp.

Det är tragiskt att Mats Fors har misslyckats så kapitalt med en så intressant och mänsklig historia som min fader Harald representerar. Jag ser också boken som en förolämpning mot min faders namn och minne. Han var, med alla sina brister, en mycket värdig och diskret man. Han trängde aldrig sig på och tyckte att man inte skall göra sig märkvärdig, något som Mats Fors ständigt gör.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Louise, Harald, hunden Lalka och jag själv
Louise med Gestapo i Oslo 1944
Harald, Maianne Lewenhaupt och Louises stora kärlek Henning Astrup
Alla foton från Harald Edelstams Arkiv

test

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Duis fringilla tristique felis. Quisque condimentum suscipit quam. Proin sit amet nisl nec enim commodo laoreet. Proin tincidunt, dolor sed hendrerit dapibus, arcu nisl tempus nunc, eget blandit elit urna ut velit. Nulla dolor pede, eleifend posuere, condimentum commodo. Vivamus rhoncus, neque in varius tincidunt, mauris mi scelerisque mauris consequat ante. Sed elit dui, bibendum sit amet, bibendum sed, aliquam id, mauris. Mauris consequat facilisis ante.

Paris-Tahiti-Paris i januari 2009

I guideboken står det: att komma tillbaka till ett kallt och mörkt Paris efter en resa i Tahiti är riktigt svårt. Du kan inte längre gå i shorts och flip-flops, du kan inte längre dua vem som helst och parisarna är inte särskilt vänliga.
Allt det stämmer alltför väl.
Att resa 22 timmar för att komma till Paradiset på jorden är inte särskilt svårt…Man kommer snabbt in i flygplanets skyddade verkstad, där det största problemet är om man ska hinna se en eller två filmer eller om man ska ha vitt eller rött vin till maten.
Tyvärr vaknar man upp till verkligheten vid mellanlandningen i Los Angeles. Man skuffas runt av bryska vakter och tvingas lämna både fingeravtryck och utsättas för genomlysning av ögonen, innan man förpassas till en källarliknande gång med plaststolar för att invänta avgången till Papeete. Att detta dessutom sker vid midnatt gör inte upplevelsen särskilt roligare.

Nåväl, efter ytterligare åtta timmars flygning landar vi i ett sammetsmjukt mörker, mötta av blomsterkransar runt halsen och smäktande gitarr och ukelelemusik. Ia Orana - hej. Men, man är blek, svettig och inte särskilt road av uppståndelsen utan vill helst bara forslas till hotellet med air-condition och en säng med svala lakan.
Som tur är har vi valt ett hotell nära flygplatsen och snart sitter vi på vår balkong, nyduschade i varsin fräsch frottémorgonrock och med en liten whisky som sömnfösare.
Vi vaknar nästa morgon och ser ut över ett turkosblått hav och en vit sandstrand med spännande berg i bakgrunden.

Vår första anhalt är Papeete, huvudstaden i Tahiti. Vi tar oss in i staden med en s.k. truck. Det är en fantastisk uppfinning. Det är ett mellanting mellan buss och lastbil, med ett tak. Här möter man alla, barn, mammor med stora paket, surfare. Många med stora paket. Den stannar när man vill, man trycker bara på en stoppknapp! Man betalar när man går av. Trucken körs oftast av kvinnor, ofta sitter en tonåring bredvid, som tar betalt – ibland mannen, ibland med en baby i knät.
Papeete är franskt, men ändå inte. Alla skyltar är franska, polisen bär franska uniformer. Folk är glada, vänliga och överallt hör man skratt och fniss. Massor av flotta bilar – alla stannar så fort man närmar sig ett övergångsställe. Affärer, en salig blandning av exklusiva juvelerarbutiker med de berömda svarta pärlorna till ett hål i väggen, där man säljer hawaiskjortor storlek XL gånger 3 och 4. Ja, tyvärr tahitierna är stora, väldigt stora.
Mc Donalds har även hittat hit.

Vi går till marknaden där julgirlangerna fortfarande hänger kvar i solskenet. Här finns massor av fisk, fantastiska grönsaker, men också hawaiskjortor, pareos (ett tygstycke man sveper om sig på stranden), svarta pärlor och korgar.
Lätt svettiga och omtumlade hittar vi en uteservering och kan snart njuta av en Hinano, det inhemska ölet, som faktiskt är riktigt gott…

Vi stannar inte länge i Papeete utan bokar in oss på en av de mängder atoller som finns i den tahitiska övärlden. Dit kommer vi med inrikesflyget, fräscha små propellerplan som gör att man lätt förflyttar sig från ö till ö. Det är en fascinerande flygresa, vi flyger så lågt att vi lätt kan följa atollernas fascinerande uppbyggnad.


Vår första anhalt är Fakirawa, som tillhör Tuamotus ögrupp. Flygplatsen består av en enda start- och landningsbana och den skicklige piloten bromsar kraftigt för att vi inte ska hamna i vattnet fem meter utanför landningsbanan. Flygplatsen består av ett större skjul under tak, där alla glatt inväntar vänner som kommer på besök eller hemvändande barn som går i skola i Papeete. Många väntar också på paket av allehanda slag. Flyg och båt är enda transportmöjligheten för att frakta varor och båtarna kommer ofta bara en gång i veckan. Följden är att allt är mycket dyrt, egentligen den enda nackdelen i Polynesien.
Alla går klädda i shorts och flipflops och vi blir hämtade i jeep av Hugo, son till Joachim, som äger pensionen där vi ska bo.
Han duar oss, och vi som bor i Frankrike och inte alls är vana vid detta, har litet svårt att dua tillbaka.

Vi kommer fram till pensionen efter fem minuter och vi blir glatt överraskade. Vår hydda ligger 5 meter från en vit sandstrand och ett turkosblått hav. Vi får en stor säng under ett moskito-nät, en fläkt i taket och ett litet badrum med dusch med kallt vatten. Till hyddan hör en vacker liten terrass där vi kan sitta och skriva och läsa. Havaiki, som vår pension heter, kommer att vara vårt hem under fem dagar.
Joachim, vår värd, är fransman, hans hustru är tahitiska och hon bor med deras två yngre barn i Papeete, där barnen går i skola.

Förutom att driva pensionen äger Joachim en ostronodling. Här produceras de berömda svarta pärlorna som är Tahitis kännetecken. Överallt odlas pärlor och många odlare har blivit upplärda av skickliga japaner. Att föra in den lilla främmande kropp, som en dag ska bli en pärla, kräver stor skicklighet och är ett mycket välbetalt arbete. Vi får en dag se, hur det går till och jag får välja ett ostron, som levt i havet i två år. Joachim öppnar det och befriar försiktigt den svarta pärlan. Den skimrar i svart och mörkgrönt och han lovar att förse den med ett hänge, så att jag kan bära den i en kedja om halsen.
Många fransmän lever på detta sätt. Vill man slå sig ner här i paradiset är det svårt, om man inte har infödd släkt. Marken ägs av tahitier och går i arv. Många som har pensionat här, hyr marken och äger bara huset.

Vattnet är en bristvara på öarna och de flesta hus har stora tankar där man samlar upp regnvattnet. Vi är där under regnperioden, vilket innebär att det när som helst kan komma ett ljummet störtregn som upphör efter två minuter. Regnen är väldigt lokala, det kan regna på ena sidan gatan och inte på den andra…
Havet är ljummet, det är långgrunt, överallt simmar vackra fiskar men vi får simma försiktigt för att inte göra oss illa på alla koraller. Vi har tur, det är lågsäsong och vi är nästan ensamma på pensionatet.
Vi läser, skriver och cyklar runt för att utforska ön. Det finns faktiskt cykelbanor! Enda faran, man får se upp för fallande kokosnötter! Alla hälsar glatt och vi känner oss väldigt välkomna.

Dagarna går förvånansvärt fort, de avbryts bara av Eriks dyklektioner. Tidigt på morgnarna blir vi körda till ett litet dykcenter, Erik blir tilldelad våtdräkt, väst och tyngder och sedan körs vi i båt ut till lagunen. Där får Erik undervisning och försvinner snart ner i ”Le Grand Bleu”.
Jag väntar i båten, iförd hatt och solglasögon – solen är väldigt stark och man håller sig helst i skuggan.

Efter en halvtimme flyter en salig man upp till ytan – Eriks första dyklektion har gått som en dans. Jag får veta allt, om hur man gör, men lockas trots det, inte till att försöka. Det är underbart bara att sitta i den lilla båten omgiven av detta fantastiska hav.

Vi lämnar så småningom Fakarawa för att flyga till nästa ö – Rangiora – ännu ett dykparadis. Här bor vi också vid havet – denna gång med dusch med varmvatten! Men havet här är fullt av strömmar och svårt att simma i.
I stället blir vi belönade med delfinuppvisning! Vi bor vid ett pass mellan två öar och varje eftermiddag kan vi njuta av delfinernas hopp i vågorna. De är otroligt graciösa och vi tillbringar timmar med att se på dem. En stor båt passerar och delfinerna utnyttjar vågorna till att dyka framför den.
Vi har redan tidigare fått lära oss att delfinerna inte leker! Deras hopp i vågorna är ett sätt att bli kvitt småkryp i deras hud – de kan ju inte klia sig!

Vi bor hos Josephine, en elegant fransyska, som driver pensionen. Vi tar en punschdrink som apéritif medan mörkret sakta faller. Middagarna dukas upp med olika vackra dukar och porslin varje kväll och borden är överdådigt dekorerade med exotiska blommor. Detta görs av Ting – en man klädd till kvinna. Han är en s.k. rae rae – en transvestit. Man ser dem ofta i Papeete. Enligt de första utforskarna har rae rae alltid funnits. Enligt legenden kläddes alltid det tredje barnet ut till kvinna.
De är accepterade överallt och är väldigt raffinerade i sin smak och arbetar ofta på hotellen, där de är eftersökta eftersom de är väldigt serviceinriktade.
Vi njuter av den ljumma kvällen och efter middagen tänds vattnet upp av starka lampor utanför restauranten. Nu kan vi se hajar och fiskar jaga fram i vattnet – det är ett fascinerande skådespel som utspelar sig strax nedanför våra fötter.
Så småningom vaggas vi till sömns av oceanen som brusar utanför den lilla hyddans väggar och av takfläktens lugnande ljud.

Ännu en dag med dykning och rofylld läsning på verandan väntar oss i detta paradis på jorden…

Skrivet av Gunnela Edelstam
Foton av Erik