Jag har bott i Frankrike i 21 år nu men jag har aldrig funderat över hur det är att vara svenska i Frankrike.
Mina första 16 år i Frankrike tillbringade jag i Sydfrankrike, närmare bestämt i St Paul de Vence, och där var det mycket internationellt, så ingen funderade överhuvudtaget på var man kom ifrån.
Min dåvarande man var alltid bortrest, två barn var utflugna och sladdbarnet gick på Lundsberg så det gällde att göra något. När vi flyttade ned kände vi inga. Det fanns ett antal svenska pensionärer som njöt av solen, men jag kände att jag ville ha andra vänner.
Mina vänner träffade jag på min ridklubb. Vi hade alla ganska bekväma liv och efter att ha tagit en lektion på morgonen, pysslat om hästen någon timme och sedan överlämnat den till hästskötaren, hade vi många långa trevliga luncher i solen med en Sallade Nicoise och åtföljande rosévin.
Man kunde också dröja sig kvar och se hopplektioner eller dressyrlektioner och så småningom dra sig hemåt, handla något till middagen och så hade ännu en dag gått.
Vi gjorde långa uteritter och mina vänner hade alla intressanta liv som man fick del av under de långa skritturerna.
En väninna, som bott i på Sardinien några år berättade att hennes son en kväll blivit kidnappad –kidnapparna hade misstagit sig på person. Han hade varit borta två månader och fått men för livet och hennes man hade som bäst blivit klar med sin bok om händelsen som påverkat hela familjen för livet!
Ibland kom en oljeshejk från Kuwait för att rida och ta hopplektioner – han var ingen vidare ryttare – och då han trillat av några gånger och blivit liggande i sanden på ridbanan utbrast min lärare lakoniskt: jag tror inte han hittar någon olja i den här sanden!
Vi hade också prinsessan Caroline av Monaco som försökte gömma sig i ett hörn med sin häst, med kepsen djupt neddragen över öronen. Vi lämnade henne ifred och hon njöt av att vara anonym ända tills man från sekretariatet ropade i högtalarna som skallade över ridbanorna: Prinsessan Caroline har telefon, Prinsessan har telefon!!!
Men där var också många tragedier: våra två, mycket goda vänner, som var revisorer kom en morgon inte till stallet för att ta hand om sina fyra hästar. Vi ställde alla upp och gjorde vårt bästa för att sköta om hästarna, men fick till vår stora sorg veta, ett par dagar senare, att de tagit livet av sig… De hade förskingrat sina klienters pengar och såg ingen annan utväg.
Det var ett utmärkt sätt att få nya vänner, vi hade ett gemensamt intresse – våra hästar – och visste man inte vad man skulle prata om, kunde man alltid fråga: och vad har du för häst? Frågan åtföljdes av en halvtimmeslång utläggning om härstamning, tävlingsresultat, olika tränare, skador, foderstat m.m.m.m.
Våra medföljande män eller hustrur hade det urtråkigt och gäspade sig igenom våra kvällar, men vi hade det hur trevligt som helst…
Det bästa var, om man blev placerad bredvid sin ridlärare, som var tvungen att lyssna på våra långa utläggningar om vilken träning som vi bäst behövde.
Men jag fick mig en tankeställare en kväll när en ryttarinna ihärdigt ansatte sin tränare om sin hästs olika fördelar och då han till sist uttråkat utbrast: Ärligt talat, Madame, I don’ t give a shit!
Nu bor jag alltså sedan sex år utanför Paris.
Min häst tog jag med mig och såg framemot samma trevliga umgänge som i Sydfrankrike.
Hur det livet blev är en annan historia…
Skrivet av Gunnela Edelstam
No comments:
Post a Comment