Revolten i Ungern 1956 - ett tragiskt 50-årsminne

När Röda Armén tågade in i Budapest 1944, under den sedvanliga terrorn med massvåldtäkter och omfattande plundring, gick Ungern, från en fascistisk diktatur, till en kommunistisk diktatur. De första åren efter kriget upprätthölls en vacklande demokrati, men kommunisterna tog makten enligt det sedvanliga mönstret med att besätta inrikes- och jordbruksministerposterna. På så vis fick man makten över polisen och det viktiga jordbruket. Därifrån kunde man senare ta makten över hela regeringen.
Matyas Rakosi ledde övertagandet. Han var en hårdför stalinist, som förvandlade Ungern till en Sovjetisk lydstat med alla karakteristiska tecken, som kollektivisering av jordbruket, planekonomi och ett järngrepp av polisen. Efter Stalins död och då trycket från Sovjet lättade, ansåg till och med Moskva att Rakosi drev sin polisstat alltför långt och ersatte honom 1953 med den f.d. socialdemokraten Imre Nagy.
Vid det laget hade denne blivit en helhjärtad kommunist och hade haft posten som inrikesminister under maktövertagandet. Nagy var en annan typ än Rakosi och ville ha en mjukare kommunistisk regim, ungefär som Titos Jugoslavien, med fria jordbruk och mer konsumtionsvaror. Under hans tid gick ungefär en tredjedel av kolchoserna tillbaka till de ursprungliga ägarna och han släppte ut mycket folk ur fängelserna.
Men Rakosi fortsatte att intrigera i kulisserna och lyckades till slut manövrera ut Nagy 1955. Rakosi förde tillbaka Ungern till korruption, förtryck och polisvälde, men denna gång ville inte befolkningen vara med.

Det började i december 1955 när de ungerska författarna protesterade mot censuren och förtrycket. Missnöjet spred sig till och med in i kommunistpartiet, där ungdomsklubben fungerade som en sorts opposition under våren och sommaren 1956. Uppenbarligen blev ungrarna inspirerade av de polska upproren, som hade givit vissa lättnader. Chrustjov skickade handelsministern Mikojan till Budapest. Denne avsatte prompt Rakosi för andra gången.
Men protesterna ville inte sluta för det. I Rakosis ställe kom marionetten Gerö, som inte var mycket bättre.
Den 22 oktober utlyste studenterna vid Budapestuniversitetet ett stort opinionsmöte där man bl.a. krävde nyval, att sovjettrupperna skulle lämna landet och att den stora Stalinstatyn skulle rivas. De utlyste ett allmänt protestmöte nästa dag. Det märkliga var att alla kommunisttidningar följde opinionen och propagerade för mötet, vilket gjorde att stora folkmassor dök upp nästa dag. Regeringen försökte först stämma i bäcken, men gav sedan upp. Folkmassan krävde att Nagy skulle visa sig och ställa sig på deras sida. Han steg fram och solidariserade sig i försiktiga ordalag.
Nu begick säkerhetspolisen det ödesdigra misstaget att börja skjuta skarpt på demonstranterna när de stormade radiohuset, flera dödades och poliserna blev i sin tur lynchade och upphängda i lyktstolparna. Pöbeln intog polisstationer där de beväpnade sig, senare fick den tag i vapen från olika kaserner.

Den 25 oktober började ryskt pansar skjuta urskillningslöst mot upprorsmännen och mot misstänkta hus. Men de stred inte helhjärtat, utan agerade mycket tveksamt och återhållsamt. Det hände till och med att de skyddade folket mot de ungerska säkerhetspoliserna. Striderna var förvirrade och man visste inte riktigt vem man skulle skjuta på.
Den elegante, 40-årige översten Pal Maleter blev en av revoltens ikoner. När striderna började var han vakthavande officer på försvarsdepartementet och åkte ut på stan i en pansarvagn för att skaffa sig en överblick över de kaotiska striderna. När han kom till den största kasernen, Kiliankasernen, fann han ungerska soldater som stred mot upprorsmännen. Efter att ha talat med båda sidor fick han dem att sluta skjuta, medan de ryska pansarstyrkorna fortsatte sin skottlossning till höger och vänster. Han började inse vad upprorsmännen slogs för och började sakta ta parti för dem. Efter kontakter med försvarsministeriet och den ryske kommendanten, blev han lovad att ryssarna skulle sluta skjuta. Eldgivningen upphörde, men satte igång igen efter ett slag. Maleter lyckades efter stort besvär få tag på försvarsministern och lovade att han skulle öppna eld mot den första ryska stridsvagnen som närmade sig kasernen. Därmed hade Maleter öppet ställt sig på revoltens sida.

När folkmassan den 23 oktober ropade fram den motvillige Nagy, hade han egentligen ingen plan om hur han skulle gå till väga. Han red på en våg av sympati och hopp, som han inte kunde styra. Marionetten Gerö förstod att han själv inte hade mycket mer att hämta, utan utnämnde Nagy till premiärminister under natten, dock utan att genast meddela det officiellt, medan han i samma andetag bad den ryske kommendanten om hjälp mot revolutionärerna.
Planen var enkel, men infernalisk. - När radion nästa dag kungjorde utnämningen, rullade de sovjetiska stridsvagnarna in i Budapest, nästan på samma gång. Befolkningen trodde självklart att det var Nagy, som hade kallat in dem och han fick genast en stämpel på sig som förrädare och allmänt opålitlig, vilket skapade dåliga förutsättningar för att agera med kraft och auktoritet. Förhoppningarna och förtroendet raserades under några mycket viktiga dagar.

Nu rasade striderna ute på gatorna. Utländska media tog sig in i Ungern och skickade hem dramatiska och överdrivna skildringar av revolten. Fotografer lyckades fånga herrar i kostym och Edenhattar med ett gevär i handen, eller söta flickan med lilla pälshatten käckt på svaj och en kulsprutepistol, à la Capone, i famnen. Journalfilmare fångade sovjetiska tanks som sköt rakt in i fastigheter under stora moln, skolpojkar som kastade Molotovcocktails på dessa, stridsvagnar med ungdomar på tornet med en sönderklippt ungersk flagga i handen eller ambulanspersonal som sprang med bårar genom kulregnet. Det smällde och smattrade på filmduken och hela världen lurades att tro att det var ett stort uppror där ungrarna höll på att få övertaget. Under några dagar trodde de själva samma sak. Världen, särskilt i Europa, rördes till tårar, höll andan och väntade. Solidaritetskommitéer bildades överallt och den ungerska flaggan med det urklippta hålet mitt i duken vajade lite varstans. Jag kommer själv ihåg flaggorna på hus och i skyltfönster i Stockholm. Jag var tio år då, fascinerades av journalfilmerna, fotona och läste allt jag kunde om revolten i tidningen.

Men sanningen var att de aldrig hade någon chans. Det var ett fåtal som lyckades få tag i vapen och striderna var begränsade och oorganiserade. Bland de första sakerna de upproriska lyckades göra var att välta omkull den stora Stalinstatyn, något som var en stor symbolhandling och som återgavs i alla världens medier.
Under tiden fortsatte förhandlingarna med ryssarna. Den 28 oktober lyckades man få fram ett ”eld upphör”. Från den dagen kan man säga att Nagy någorlunda kunde kontrollera situationen. Den 30 drog sig ryssarna och deras pansar ut ur Budapest. Nu trodde alla och hela världen att revolten hade lyckats och att Ungern skulle bli fritt. – Segern var vunnen!

En annan kraftfull ikon steg nu fram i rampljuset, kardinalen Jozsef Mindszenty. Han hade fängslats av kommunisterna redan i februari 1949, och dömd till livstid i en skådeprocess, anklagad för ”valutasmuggling och brott mot statens säkerhet”. När kardinalen släpptes ringde alla klockor i staden och han gick i en mycket emotionellt ögonblick ut ur fängelset, eskorterad av patriotiska, ungerska soldater.
Men sovjetiska trupper låg kvar i hela landet och den 1 november anlände nya trupper, som drogs samman runt om Budapest. De som hade dragits tillbaka ansågs inte pålitliga, efter all fraternisering med befolkningen, och skickades hem. - Upprorets svanesång hade börjat.

Inne i Budapest hade Nagy plötsligt fått råg i ryggen. Den viktigaste frågan gällde de sovjetiska truppernas uttåg ur landet.. Den 25 lovade han att han skulle börja förhandla med Sovjet om uttåget. Den ruskige, sovjetiske chefsideologen Michail Suslov och överlevaren Anastas Mikojan befann sig redan i Budapest för att förhandla. Förhandlingarna drog ut på tiden, men det var uppenbarligen en förhalningstaktik.
Nagy tyckte inte om förhalningstaktiken och protesterade när han fick reda på att ryssarna hade fått förstärkningar utanför Budapest. Han deklarerade i radion att Ungern nu hade gått ut ur Warszawapakten och betraktade sig som ett neutralt land. Senare under dagen vädjade han till Förenta Nationerna om hjälp.
Maleter, som nu blivit general och försvarsminister kom tillbaka den 3 oktober, efter förhandlingar med ryssarna och meddelade nu att de var beredda att förhandla om tillbakadragandet. Han åkte tillbaka samma kväll för att fortsätta förhandlingarna i det ryska högkvarteret i Tököl, utanför Budapest. Ett vittne berättade hur vakter plötsligt rusade in i rummet och förde bort honom. Maleter hade gått i fällan.

Dagen efter, den 4, öppnade ryskt artilleri eld mot Budapest och 1 000 stridvagnar ryckte in i staden under häftigt bombardemang. Ungerska armén, som nu hade gått över till revoltörernas sida kunde inte sätta emot mycket. Förbittrade strider rasade på Budapests gator i flera dagar, men det ungerska motståndet trycktes ned mer och mer. Det blev rena rama slakten.
De sista radioanropen var förtvivlade och desperata:”... Hjälp... SOS ... hjälp... vi är alla vid gott mod och kämpar vidare... ”

När Röda Armén trängde in i Budapest den andra gången och hoppet verkade ute, började en strid ström av flyktingar ge sig av mot österrikiska gränsen. De ungerska gränsvakterna höll bommarna uppe. Det var människor som hade haft förhoppningar om en framtid i ett fritt, demokratiskt land, men som inte kunde stå ut med att återgå till ett liv i en kommunistisk polisstat. Många unga flydde och kunde senare, med sina insatser, väl löna de länder som tog emot dem. Ungern förlorade en stor del av sin intelligentsia och många välutbildade ungdomar som skulle ha kunnat föra sitt land framåt.
Ett lysande exempel är min gamle vän Geza Kostyal, som flydde sitt hemland 1956. Han var då 20 år och gick på en teknisk högskola inne i Budapest. Som alla innevånare där hade han som 9-åring upplevt fascistväldet under sista delen av kriget och Röda arméns påföljande belägring och invasionens alla fasor.
Själva flykten var tämligen odramatisk. Han tog helt enkelt tåget till gränsstationen vid Sopron, promenerade över gränsen med sin resväska och fortsatte till Wien med tåget på den österrikiska sidan.
Han blev efter en tid i ett flyktingläger i Wien, varmt mottagen i Sverige, där han utbildade sig på universitetet och senare gjorde en lysande karriär i näringslivet med höga poster.

Nagy befann sig i ett trängt läge. Bakom hans rygg utsåg ryssarna den f.d. låssmeden och ärkekommunisten Janos Kadar till premiärminister. Han hade befriats ur fängelset av Nagy, inspärrad av Rakosi för ”Titoism” och blivit svårt torterad. Kadar svek sin befriare och lämnade senare ut Nagy till ryssarna. Denne blev vederbörligeni avrättad två år senare genom hängning på gården till ett fängelse i Rumänien.. Men Kadar hade nog inte mycket att välja på utom att rädda sitt eget skinn. Nagy och regeringen gömde sig på den jugoslaviska ambassaden i tre veckor tills de utlovades fri lejd om de kom ut. De greps genast ute på gatan av NKVD. Maleter avrättades också. Kardinal Mindszenty tog sin tillflykt till amerikanska ambassaden, där han stannade ända till 1970.

Utgången av upproret var tragisk. Ungrarna fortsatte att slåss i flera dagar men var till sist tvungna att ge upp inför övermakten. 30 000 ungrare och 7 000 ryssar stupade. 200 000 människor lyckades fly så länge gränserna var öppna.
Upproret hade egentligen ingen chans att lyckas från början. Det kom för plötsligt och oppositionen var alltför splittrad. Händelserna rusade iväg alldeles för fort. Läget var helt förvirrat och motstridiga besked, ryssarnas svekfulla maktspel och bristen på klara planer gjorde att upproret var dömt att misslyckas.
En annan faktor som spelade in var att Nagy var en tämligen svag person, som saknade den karisma och kraft, som skulle ha krävts för att få läget under kontroll och driva utvecklingen i rätt riktning. Den tredje faktorn var att till ungrarnas olycka så utbröt Suez-krisen på samma gång, vilket gjorde att tragedin i Ungern kom i skuggan. FN och västmakterna reagerade inte med tillräcklig kraft. Ryssarna kunde, förvånansvärt nog, meja ned ungrare på Budapests gator och lägg arbetarkvarteren i ruiner utan större protester.
Skrivet av Erik Edelstam