Nu närmar sig högsäsongen för fackföreningarna i Sarkoland – Julen. Då är människor som mest känsliga när det gäller ledighet, julklappar och resor. Det statliga tågbolaget SNCF råkar varje år ut för en gammal, trist jultradtion, nämligen strejk på ett eller annat sätt. De giriga fackförbunden (det finns flera), ”Les Cheminots”, ser alltid till att tillskansa sig ytterligare fördelar och pengar, genom att dra år tumskuvarna och ställa till kaos för tredje man under de känsliga juldagarna.
I år börjar det med RATP, som kör Metron och pendeltågen, RER, i Paris. De sätter igång morgonen den 10 december och skär ned trafiken till hälften, vilket orsakar kaos och gigantiska förseningar. De klämmer åt RER-linjen A, som går i väst-östlig riktnig, d.v.s. tvärs genom Paris, den passerar Defense, Opera, Châtelet Gare de Lyon, o.s.v. Det är inte bara resenärerna som drabbas utan också julhandeln. Tåget har station vid operan, där de stora varuhusen finns, likaså vid Châtelet där Les Halles ligger med en mängd varuhus omkring. Kan inte folk från förorterna ta sig dit blir det sämre försäljning. Ungefär en miljon människor reser på linje A varje dag.
Men vad vill man? Jo, en s.k. extrapremie på 120€ (ung. 1 200kr) per månad, plus 20 € till. Ursinniga resenärer undrar varför lokförarna, som alltid ställer till ett sådant helvete, skall belönas. SNCFs fackförening, SUD-Rail, med sin Rasputinlike ordförande, hotar redan med strejk, men i lite vaga ordalag.
Nästa gäng är den franska motsvarigheten till Transportarbetarförbundet. De går i strejk den 13 december. Deras strategi är att blockera alla lager depåer, d.v.s. de entrepoter dit långtradarna kör och lossar sin last för vidarebefordran till grossister och affärer. Då fryser säkerligen julklapparna inne, för att inte tala om – vilket är det värsta – all julmat.
I Frankrike går man på krogen på julafton och vräker i sig skaldjur och mängder av ostron. På juldagen är det kalkon med hela tjocka släkten, med allt som hör till. Kanske man skall vara glad att inte blockerar bränsledepåerna, som man gjorde för femton år sedan. Då var det verkligen kris och jag fick fly till Italien med de sista dropparna soppa.
Men jag har faktiskt en viss sympati för lastbilschaufförerna. De flesta får minimilön, en s.k. SMIC, som är 1 000€ (c:a 10 000kr) och ibland upp till 1 500 €. Det är inte mycket när man skall betala hyra, el, gas och en ofta talrik barnaskara.
Arbetsgivarna har det heller inte lätt med en mördande konkurrens från Spanien, Portugal och Italien, för att inte tala om de gamla östländerna, som dumpar priserna. Till detta måste de betala höga skatter och olika avgifter, nu senast en koldioxidskatt.
Gudskelov åker vi till Sverige dagen innan och hoppas att saken skall vara över efter nyår.
Skrivet av Erik Edelstam
Foton internet
