I förra veckan passerade vi den 6 november, Gustaf Adolfsdagen. Dagen då hjältekonungen, ”Lejonet från Norden”, stupade under stor dramatik vid Lützen 1632.
I Finland kallas den för Svenska dagen. Han var ju också kung över Finland, även om begreppet Finland inte existerade då. Gustaf Adolf var föremål för ett omfattande firande förr i världen, ungefär med början på 1800-talet.
Det var högstämda tal, fackeltåg och sjungande av ”Vår Gud är oss en väldig borg…”, särskilt på studentikost håll och i skolorna, men också i kyrkor.
Själv kommer jag livligt ihåg den dagen, särskilt som det handlar om början 50-tal och framåt. Jag gick i Broms privatskola, som först låg på Sturegatan och senare på Tysta gatan 7. På morgonbönen, som var obligatorisk, tändes det ljus och någon äldre elev, som ansågs läsa bra, stavade sig igenom texten om hur hjältekonungen stupade på ärans fält vid Lützen. Sedan sjöng vi den obligatoriska ”Vår Gud är oss en väldig borg…”
!959 flyttade jag till realskolan i Norra Real, där firandet av dagen fortsatte år efter år. Där var miljön mera storslagen än det lilla klassrummet på Broms. Norra Reals aula var halvcirkelformad och hög i tak. Rektorn, Wernberg, som var obehaglig och som alla var rädda för, presiderade på det upphöjda podiet med sin oinskränkta makt. När det snöade dök han upp i kritstrecksrandig kostym och vanliga skidpjäxor, något vi elever gjorde oss lustiga över.
”Vår Gud…” ackompanjerades av en orgel som fanns på läktaren. Den var inte eldriven, utan en elev fick stå och pumpa luft i den, när musikläraren, eller musikdirektören, som det hette på den tiden, klämde i med de pompösa ackorden.
Jag var med några gånger. Orsaken till min frånvaro från morgonbönen och senare i gymnasiet i Östra Real, var att jag bodde på Djurgården och hade svårt att få ihop det med bussar och spårvagnar.
I Norra Real var det hårt. När morgonbönen inleddes, klockan åtta, stängdes ytterportarna obönhörligt. Utanför stod vaktmästaren, kallad Torpar’n, och skrev upp alla som kom försent, vilket ledde till anmärkning och i en förlängning sänkt ordningsbetyg. Han var elak och småsint och jag tror att han var den ende som gav mig stryk under hela min skoltid. Han var ett klart exempel på det då existerande klasshatet.
Texterna som lästes, handlade om dagen då Gustaf Adolf stupade. Jag tror inte dagens ungdom har en susning om var som hände den 6 november 1632. Vi 40-talister levde i en sorts nationalromantisk efterdyning och tutades i mycket av våra föräldrars kultur.
Jag hörde historien år från år och kunde den utantill. Dimman vid Lützen, första anfallet mot vägen och skyttegravarna där. Wallenstein ökar trycket. Pappenheim anländer med sina kroater. De har väldigt speciella spetskragar, som senare kommer att kallas kravattter. Slaget blir blodigare och den katolske generalen Piccolomini får hästen skjuten under sig fem gånger. Kungen, som står i spetsen för generalen Stålhandskes finska ”Hakkapelliter”, upptäcker att högra flygeln är på väg att skiljas från huvudarmén, ingriper.
Har får med sig Smålands ryttare (regementet, Smålands Husarer, nedlagt 1928) för att täcka igen luckan, där kroaterna härjar som värst. På grund av sin starka häst, Streiff (finns uppstoppad på Livrustkammaren i Stockholm) och sin dåliga syn, kom han ifrån sina egna och hamnar i en fientlig ryttarhop. Den elegante mannen blir uppmärksammad av fienden och han fick ta emot ett skott ovanför vänster armbåge så benpipan stack ut och Streiff fick ett skott i halsen. Stallmästaren von der Schulenburg tog tag i hästen och man skötte om kungens skada, mitt i stridslarmet. Kungen satte sig upp igen på Streiff, men han fick svåra smärtor och såret gick upp igen. Han bad att få bli tagen ur striden, men de kom in bland fiender, som kände igen honom och Moritz von Falkenberg, klädd i blank rustning, red i kapp och gav kungen ett skott vid höger skulderblad. Ritten fortsatte men den ena efter den andra av kungens uppvaktning stupade. Till sist ligger den svårt sårade kungen i gyttjan, endast skyddad av sin page Leubfling. Några kyrassiärer kommer ridande och hugger ned pagen. De frågar: ”Vem är du?” – ”Jag är kungen av Sverige…”
De försöker släpa med sig kroppen men orkar inte och ger honom i stället en ”coup de grace”, nådeskottet. Kyrassiärerna plundrar därefter liket grundligt och skändar det ytterligare. De blodiga kläderna visas sedan upp för den knäppe Wallenstein som ett bevis för den svenske kungens död.
Steiff sprang sedan framför de svenska linjerna med sin tomma sadel och trupperna förstod att kungen hade stupat (Läs mer om Streiff på http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=1052)
Som slagfältentusiast kan jag lugnt säga att Lützen är ett fantastiskt ställe, särskilt för oss inblandade landsmän. En fransman eller amerikan förstår förmodligen ingenting. Det ligger bara en liten bit vid Autobahn, söder om Leipzig och är lätt att hitta.
Första gången jag var där var just efter murens fall. Det var i januari och dimman och vinterrusket låg tät.
Jag svängde av från Autobahn och letade mig fram. Efter bara några kilometer stod en liten skylt, ”Gustaf Adolf Denkmal”, till höger såg jag en liten kyrka. Jag svängde in på gården. Där stod en liten gubbe, vaktmästaren. Jag hälsade och frågade om jag kommit rätt? – Jovisst!
Men var exakt stupade kungen? – Där borta!
Just vid vägen låg en stor sten, under en förskräcklig, kitschig, baldakin av järn, ”Gustaf Adolf Stein”, den lades dit nästan genast efter slaget. Det skall tilläggas att detta monster är skapat av den store, preussiske arkitekten och konstnären Karl Friedrich Schinkel under nyklassisistisk tid i början av 1800-talet, så jag svär väl i kyrkan.
Vaktmästaren hade varit med länge, till och med under kriget, då han 1945 fick stå vid vägen och vifta med den svenska flaggan för att muséet och kyrkan inte skulle plundras av amerikanska och senare ryska trupper. Han stående argument var minnesplatsen var svenskt territorium, ungefär som en ambassad.
Den vänlige och mycket kunnige mannen pekade sedan ut vad som hände. Landskapet hade inte förändrats mycket sedan 1632. Fälten fanns kvar och bakom oss skymtade staden Lützen med sin profil som dominerades av kyrkan. Nästan exakt samma profil som finns på alla gamla stick, där alla byggnader emellertid omges av flammor. Wallenstein hade för säkerhets skull tänt på, ungefär som amerikanska armén i Vietnam: - In order to save the town, we had to destroy it!
Vi stod vid vägen, som de båda arméerna slogs om. Vaktmästaren visade med svepande gester varifrån kungen kom i spetsen för Smålands ryttare, var han blev skild från dem, varifrån Piccolomini kom stormande med sina kroater, var kanonerna var belägna och hur skottriktningen gick, o.s.v.
Det kändes nästan kusligt att titta ut över det trista landskapet och föreställa sig hur slaget hade gått till.
Bakom oss, inne bland träden, ligger den lilla kyrkan och bredvid, en exakt kopia av en dalastuga, det var nästan som att stå på en hembygdsgård i dalarna. Där bodde vaktmästaren.
Lite vid sidan om ligger en nästan identisk byggnad, inte lika snygg, men lika faluröd med vita knutar, som innehåller ett litet museum med upphittade föremål från slagfältet.
Kyrkan är märklig, en skapelse i en blandning av nationalromantik och jugend, men tjusig. Det man först frapperas av är altaret. Altarskåpet, vad jag kommer ihåg, består flera delar. På den högra sidan böjer kungen knä med en värja i handen och på den vänstra sidan står Martin Luther mitt i mellan frapperades jag av de svarta änglarna. Fonden domineras av korslagda svenska och finska fanor. Bänkarna är snidade och i taket hänger en jättestor järnkrona. I blyfönstren finns alla generalernas adelsvapen. Det råder en märklig atmosfär i denna konstgjorda hyllning.
Hela anläggningen i Lützen bekostades av den Ekmanska stiftelsen i Göteborg i början av 1900-talet och vaktmästaren får lön av samma stiftelse, vilket naturligtvis var guld under kommunisttiden, då den betalades ut i dollar. Den nyaste byggnaden som innehåller muséet, skänktes på 70-talet av Mo och Domsjö.
När jag kom tillbaka, tolv år senare, med mina söner, märktes att Tyskland var återförenat och att turisterna hade börjat komma. Den leriga grusplanen dit jag först kom var nu en asfalterad parkeringsplats och ett kafé hade öppnat. Den vänlige vaktmästaren var död och det vimlade av folk, mest svenskar. Kaféet serverade dumt nog inga Gustaf Adolfbakelser, de kan väl inte vara så svåra att göra.
Försök själv (http://www.dn.se/mat-dryck/recept/gustav-adolfbakelse-1.217766)
Skrivet av Erik Edelstam
Foton Internet
