I guideboken står det: att komma tillbaka till ett kallt och mörkt Paris efter en resa i Tahiti är riktigt svårt. Du kan inte längre gå i shorts och flip-flops, du kan inte längre dua vem som helst och parisarna är inte särskilt vänliga.
Allt det stämmer alltför väl.
Att resa 22 timmar för att komma till Paradiset på jorden är inte särskilt svårt…Man kommer snabbt in i flygplanets skyddade verkstad, där det största problemet är om man ska hinna se en eller två filmer eller om man ska ha vitt eller rött vin till maten.
Tyvärr vaknar man upp till verkligheten vid mellanlandningen i Los Angeles. Man skuffas runt av bryska vakter och tvingas lämna både fingeravtryck och utsättas för genomlysning av ögonen, innan man förpassas till en källarliknande gång med plaststolar för att invänta avgången till Papeete. Att detta dessutom sker vid midnatt gör inte upplevelsen särskilt roligare.
Nåväl, efter ytterligare åtta timmars flygning landar vi i ett sammetsmjukt mörker, mötta av blomsterkransar runt halsen och smäktande gitarr och ukelelemusik. Ia Orana - hej. Men, man är blek, svettig och inte särskilt road av uppståndelsen utan vill helst bara forslas till hotellet med air-condition och en säng med svala lakan.
Som tur är har vi valt ett hotell nära flygplatsen och snart sitter vi på vår balkong, nyduschade i varsin fräsch frottémorgonrock och med en liten whisky som sömnfösare.
Vi vaknar nästa morgon och ser ut över ett turkosblått hav och en vit sandstrand med spännande berg i bakgrunden.
Vår första anhalt är Papeete, huvudstaden i Tahiti. Vi tar oss in i staden med en s.k. truck. Det är en fantastisk uppfinning. Det är ett mellanting mellan buss och lastbil, med ett tak. Här möter man alla, barn, mammor med stora paket, surfare. Många med stora paket. Den stannar när man vill, man trycker bara på en stoppknapp! Man betalar när man går av. Trucken körs oftast av kvinnor, ofta sitter en tonåring bredvid, som tar betalt – ibland mannen, ibland med en baby i knät. Papeete är franskt, men ändå inte. Alla skyltar är franska, polisen bär franska uniformer. Folk är glada, vänliga och överallt hör man skratt och fniss. Massor av flotta bilar – alla stannar så fort man närmar sig ett övergångsställe. Affärer, en salig blandning av exklusiva juvelerarbutiker med de berömda svarta pärlorna till ett hål i väggen, där man säljer hawaiskjortor storlek XL gånger 3 och 4. Ja, tyvärr tahitierna är stora, väldigt stora.
Mc Donalds har även hittat hit.
Vi går till marknaden där julgirlangerna fortfarande hänger kvar i solskenet. Här finns massor av fisk, fantastiska grönsaker, men också hawaiskjortor, pareos (ett tygstycke man sveper om sig på stranden), svarta pärlor och korgar.Lätt svettiga och omtumlade hittar vi en uteservering och kan snart njuta av en Hinano, det inhemska ölet, som faktiskt är riktigt gott…
Vi stannar inte länge i Papeete utan bokar in oss på en av de mängder atoller som finns i den tahitiska övärlden. Dit kommer vi med inrikesflyget, fräscha små propellerplan som gör att man lätt förflyttar sig från ö till ö. Det är en fascinerande flygresa, vi flyger så lågt att vi lätt kan följa atollernas fascinerande uppbyggnad.
Vår första anhalt är Fakirawa, som tillhör Tuamotus ögrupp. Flygplatsen består av en enda start- och landningsbana och den skicklige piloten bromsar kraftigt för att vi inte ska hamna i vattnet fem meter utanför landningsbanan. Flygplatsen består av ett större skjul under tak, där alla glatt inväntar vänner som kommer på besök eller hemvändande barn som går i skola i Papeete. Många väntar också på paket av allehanda slag. Flyg och båt är enda transportmöjligheten för att frakta varor och båtarna kommer ofta bara en gång i veckan. Följden är att allt är mycket dyrt, egentligen den enda nackdelen i Polynesien.
Alla går klädda i shorts och flipflops och vi blir hämtade i jeep av Hugo, son till Joachim, som äger pensionen där vi ska bo.
Han duar oss, och vi som bor i Frankrike och inte alls är vana vid detta, har litet svårt att dua tillbaka.
Vi kommer fram till pensionen efter fem minuter och vi blir glatt överraskade. Vår hydda ligger 5 meter från en vit sandstrand och ett turkosblått hav. Vi får en stor säng under ett moskito-nät, en fläkt i taket och ett litet badrum med dusch med kallt vatten. Till hyddan hör en vacker liten terrass där vi kan sitta och skriva och läsa. Havaiki, som vår pension heter, kommer att vara vårt hem under fem dagar.
Joachim, vår värd, är fransman, hans hustru är tahitiska och hon bor med deras två yngre barn i Papeete, där barnen går i skola.
Förutom att driva pensionen äger Joachim en ostronodling. Här produceras de berömda svarta pärlorna som är Tahitis kännetecken. Överallt odlas pärlor och många odlare har blivit upplärda av skickliga japaner. Att föra in den lilla främmande kropp, som en dag ska bli en pärla, kräver stor skicklighet och är ett mycket välbetalt arbete. Vi får en dag se, hur det går till och jag får välja ett ostron, som levt i havet i två år. Joachim öppnar det och befriar försiktigt den svarta pärlan. Den skimrar i svart och mörkgrönt och han lovar att förse den med ett hänge, så att jag kan bära den i en kedja om halsen.
Många fransmän lever på detta sätt. Vill man slå sig ner här i paradiset är det svårt, om man inte har infödd släkt. Marken ägs av tahitier och går i arv. Många som har pensionat här, hyr marken och äger bara huset.
Vattnet är en bristvara på öarna och de flesta hus har stora tankar där man samlar upp regnvattnet. Vi är där under regnperioden, vilket innebär att det när som helst kan komma ett ljummet störtregn som upphör efter två minuter. Regnen är väldigt lokala, det kan regna på ena sidan gatan och inte på den andra…
Havet är ljummet, det är långgrunt, överallt simmar vackra fiskar men vi får simma försiktigt för att inte göra oss illa på alla koraller. Vi har tur, det är lågsäsong och vi är nästan ensamma på pensionatet.
Vi läser, skriver och cyklar runt för att utforska ön. Det finns faktiskt cykelbanor! Enda faran, man får se upp för fallande kokosnötter! Alla hälsar glatt och vi känner oss väldigt välkomna.
Dagarna går förvånansvärt fort, de avbryts bara av Eriks dyklektioner. Tidigt på morgnarna blir vi körda till ett litet dykcenter, Erik blir tilldelad våtdräkt, väst och tyngder och sedan körs vi i båt ut till lagunen. Där får Erik undervisning och försvinner snart ner i ”Le Grand Bleu”.
Jag väntar i båten, iförd hatt och solglasögon – solen är väldigt stark och man håller sig helst i skuggan.
Efter en halvtimme flyter en salig man upp till ytan – Eriks första dyklektion har gått som en dans. Jag får veta allt, om hur man gör, men lockas trots det, inte till att försöka. Det är underbart bara att sitta i den lilla båten omgiven av detta fantastiska hav.
Vi lämnar så småningom Fakarawa för att flyga till nästa ö – Rangiora – ännu ett dykparadis. Här bor vi också vid havet – denna gång med dusch med varmvatten! Men havet här är fullt av strömmar och svårt att simma i.
I stället blir vi belönade med delfinuppvisning! Vi bor vid ett pass mellan två öar och varje eftermiddag kan vi njuta av delfinernas hopp i vågorna. De är otroligt graciösa och vi tillbringar timmar med att se på dem. En stor båt passerar och delfinerna utnyttjar vågorna till att dyka framför den.
Vi har redan tidigare fått lära oss att delfinerna inte leker! Deras hopp i vågorna är ett sätt att bli kvitt småkryp i deras hud – de kan ju inte klia sig!
Vi bor hos Josephine, en elegant fransyska, som driver pensionen. Vi tar en punschdrink som apéritif medan mörkret sakta faller. Middagarna dukas upp med olika vackra dukar och porslin varje kväll och borden är överdådigt dekorerade med exotiska blommor. Detta görs av Ting – en man klädd till kvinna. Han är en s.k. rae rae – en transvestit. Man ser dem ofta i Papeete. Enligt de första utforskarna har rae rae alltid funnits. Enligt legenden kläddes alltid det tredje barnet ut till kvinna.
De är accepterade överallt och är väldigt raffinerade i sin smak och arbetar ofta på hotellen, där de är eftersökta eftersom de är väldigt serviceinriktade.
Vi njuter av den ljumma kvällen och efter middagen tänds vattnet upp av starka lampor utanför restauranten. Nu kan vi se hajar och fiskar jaga fram i vattnet – det är ett fascinerande skådespel som utspelar sig strax nedanför våra fötter.
Så småningom vaggas vi till sömns av oceanen som brusar utanför den lilla hyddans väggar och av takfläktens lugnande ljud.
Ännu en dag med dykning och rofylld läsning på verandan väntar oss i detta paradis på jorden…
Skrivet av Gunnela Edelstam
Foton av Erik
