Den tragiska skolmassakern i den finska orten Kauhajoki, har åter satt fokus på detta lilla samhälle. Det är inte första gången en skottlossnig äger rum där. För nästan exakt 200 år sedan, den 10 augusti 1808,vann den svenske generalen Georg Carl von Döbeln en avgörande seger över en stor rysk styrka under general Usjakov. Kauhajoki är till och med nämnt i ”Fänrik Ståls Sägner” av J.L. Runeberg.
General von Döbeln ( 1758 – 1820) var vid tiden chef för 2:a brigaden, där bl.a. Björneborgs regemente ingick. Han hade månaderna innan deltagit med stor utmärkelse och tapperhet i flera drabbningar, Yppäri, Viiret och Pyhäjoki. Med sin brigad segrade han vid Siikajoki den 18 april, intog Nykarleby den 24 juni och besegrade ryssarna i grunden vid Lappo den 14 juli. För den segern belönades han med den magnifika utmärkelsen, riddare med stora korset av svärdsorden. (Den siste som fick denna höga orden var faktiskt riksmarskalken Hermann Göring.)
På kvällen den 29 juli sändes von Döbeln iväg från den stillastående svenska armén vid Lappo för att förena sig med von Otters styrka och skydda den högra flanken. von Otters uppgift var att stödja resningen i kusttrakten, men han hade just blivit besegrad vid Bötom samma dag och slickade sina sår. Efter en nattmarsch på över 40 km undsatte han von Otter vi Kurikka den 30 juli och kunde sedan tåga fram mot Kauhajoki dit han anlände den 10 augusti. Det kom att bli en av von Döbelns viktigaste segrar.
Vid Kauhajoki visade von Döbeln både sitt heta temperament och sin kallblodighet, när han genast kastade fram sina styrkor mot en överlägsen motståndare, ursinnig över den ryska arméns plundringar och övergrepp mot civilbefolkningen. Slaget varade i nio timmar och blev en av de bäst beredda och genomförda under hela kriget. Ett ögonvittne sade: ”Striden genomfördes som på en exercisplats…”
Det sägs att när ryssarna kom genom den första linjen hoppade von Döbeln upp på en milsten som fanns bredvid honom. Han ropade till ryssarna: "Spring till helvetet, ni fördömde, och erhåll er belöning! Här står jag och här skall jag falla! Här ser ni mitt monument!".
Döbeln blev snart sjuk av all ansträngning, men tvingades upp när ryssen närmade sig. Således besegrade han igen den ryska armén, denna gång vid Juutas den 12 september, en lysande seger som egentligen inte betydde något eftersom huvudarmén blev slagen dagen efter vid Oravais.
Den svensk-finska armén retirerade och vann sin sista seger vid Virta bro, vid Idensalmi kyrkby. Det blev en lysande seger, där min farfars farfars far, översten Gustaf Fahlander, var en av befälhavarna under Sandels.
Under tiden hade von Döbeln blivit utnämnd till befälhavare på Åland. Finland utrymdes den 13 december 1808 och strider fortsatte i Sverige tills det olyckliga och misskötta kriget slutade med ett sista stillestånd den 2 september 1809
Georg Carl von Döbeln var sin tids karlakarl och hjälte av stora mått, vilket han också hade täckning för. Hans personlighet har i alla tider fängslat oss, med sin intensiva blick under det svarta pannbandet, den lysande strategen, men också den uppslagsrike och finurlige taktikern. Men han var också känslig och hade lätt såväl till tårar som till vrede och var en kvinnokarl av Guds nåde. Hans stora kärlek var Gustaf III:s gunstling och sedermera lynchade Axel von Fersens syster, Sofie Piper. Men det blev aldrig något. Döbeln ansågs inte fin nog.
Döbeln var utan tvekan en av de skickligaste befälhavarna under det olyckliga kriget. Det sägs att om den oduglige defaitisten och överbefälhavaren i Finland, Klingspor, hade bytts ut mot von Döbeln, så hade Sverige vunnit kriget.
Skrivet av Erik Edelstam
Illustrationer av Albert Edelfeldt lånade av www.markesaret1809.se
