En utrensning och mordorgie som saknade motstycke i landets historia inleddes. Ingen var beredd på vad som skulle hända och konsekvenserna för de inblandade blev vitt omfattande.
Ett stort antal vänsteranhängare blev arresterade och spärrades in på Estadio Nacional, landets största fotbollsstadion, som blev en sorts symbol för offrens lidande. I själva verket var fotbollsstadion ett uppsamlingsläger och tortyrcentrum för den militära juntans motståndare, helt i klass med de tyska nazisternas koncentrationsläger. Detta är en liten bit av historien om vad som hände i denna annorlunda, skräckens match på fotbollsstadion i Santiago. En historia som få idag, 30 år senare, egentligen har en aning om. Läs mer om vad som hände...
Tanken på att spärra in ett stort antal människor på Estadio Nacional måste ha kommit från något ljushuvud i generalsstaben. Idén var inte dum. Fotbollsstadion var stor och kunde ta emot tusentals människor. Det var bara att låsa in dem i omklädningsrum och spärra av korridorer där man kunde logera folk.
Det var inte första gången idrottsarenor användes som uppsamlingsläger. Tyska Einsatzgruppen brukade fösa ihop sina judiska offer på lokala sportarenor i Polen och Ukraina, innan de blev likviderade.
Den mest beklämmande händelsen när det gäller missbruk av ett stadium, var när tyskarna gav order om att alla Paris judar skulle arresteras den 16 - 17 juli 1942. 12 000 franska judar fördes under dessa dagar till Velodrôme d’Hiver för vidare befordran till koncentrationslägret i Drancy och senare gasning i Auschwitz. Det tragiska var att franska gendermer utförde operationen mot sina egna landsmän. En velodrom skulle 31 år senare spela en förfärlig roll på Estadio Nacional i Santiago.
Första dagarna efter kuppen föstes arresterade in på Estadio de Chile, som är mycket mindre än den stora fotbollsstadion. Arenan är täckt och kuppmakarna upptäckte snart att den var för liten. De arresterade fick sitta på bänkarna och uppmanades att inte röra en fena. Gamla tyska kulsprutor, s.k. Hitlersågar, monterades upp och fångarna fick veta att de genast skulle skjutas om de gjorde något.
Min vän Patricio Donoso, som var aktiv student på Chiles universitet, blev på ett tidigt stadium infångad och satt orörlig utan mat under tre dagar på detta ställe. Där satt också den populäre folksångaren Victor Jara, som blev misshandlad och skjuten någonstans i gångarna i detta första skräckens hus. När Chilestadion inte räckte till slussades Patricio och hans vänner iväg till det betydligt större Estadio Nacional, fotbollsstadion.
F.d. ordföranden i CUT (chilenska LO) och dåvarande arbetsministern Jorge Godoy befann sig i Monedapalatset tillsammans med Allende på kuppdagens morgon. Hans historia är ganska typisk för hur det kunde gå till innan man kom till Nationalstadion, även om alla hade sina egna, unika skärseldar.
Allende gav honom order att försöka ta sig tillbaka till arbetsministeriet och därifrån skicka ut en varning till alla arbetare och han gav sig iväg innan militärerna hade täppt till alla utgångar. Efter en stund bröts alla telefonförbindelser och en pluton soldater tog sig in i byggnaden. De började arrestera tjänstemännen som fanns på plats och förde ned dem till källaren, där de tvingades ligga ned på golvet. Jorge haffades i sitt tjänsterum av en officer, som ställde upp honom mot väggen och frågade om ha ville bli skjuten framifrån eller bakifrån. Slutligen kom man överens om att det skulle ske bakifrån. Jorge hörde hur männen gjorde mantelrörelser med sina vapen och han väntade på att skotten skulle gå av – just då ringde telefonen.
Det var ett högre befäl som gav order om att Jorges liv skulle skonas. Samtidigt hördes skottsalvor från källaren, där soldaterna hade satt igång med likvideringar.
Jorge föstes och sparkades iväg till en lastbil, som transporterade honom och hans medarbetare till regementet Buin i Santiagos västra delar, där de chockade människorna låstes in i ett rum över natten. I sin skräck kunde ingen sova. Arkebuseringar pågick hela natten. Jorge trodde hela tiden att han skulle bli nästa offer som ropades upp, han var trots allt en regeringsmedlem och prominent fiende till juntan.
Nästa dag kördes de till Chilestadion. Jorge såg lastbilar fulla med döda kroppar som körde ut genom grindarna med lemmarna hängande utanför.
Han låstes in i ett litet, garderobsliknande, rum. Det fanns ett litet hål i dörren, där han såg hur soldater slog ihjäl sex ungdomar utanför genom att slå mot deras huvuden med gevärskolvarna samtidigt från var sitt håll. De döda kropparna staplades upp på varandra.
Dagen efter knuffades han, tillsammans med andra, upp i en helt stängd varubuss. En i gruppen var Victor Jara. Innan bussen startade uppstod en palaver utanför och Jara slets ut ur bussen och fördes tillbaka in i Chilestadion. Därefter vet ingen riktigt vad som hände med honom, förrän hans hustru Joan fick meddelande om att hans kropp kunde hämtas på bårhuset några dagar senare med ett stort kulhål i bröstet.
Färden, för Jorges del, gick till Nationalstadion
Stadion består inte bara av själva fotbollsarenan, utan är ett enormt område med en rad olika sportarenor; en olympisk bassäng, tennisstadion med 14 intilliggande banor, baseballstadion, tolv olika fotbollsplaner, en friidrottsarena, velodrom för cykeltävlingar och en del andra arenor. Några av dessa arenor togs i bruk av militären för att förvara och tortera olika kategorier av fångar.
Majoriteten föstes in i den stora fotbollsstadion (1), där de utländska fångarna skildes ut och förvarades för sig. Kvinnorna fördes till simstadion (4) där de pressades in ett stort omklädningsrum på 25x10 meter. De utländska kvinnorna kördes in i en identisk byggnad på andra kortsidan av bassängen. Det fanns ungefär 600 kvinnor i vardera byggnaden. Den torrlagda bassängen utnyttjades som ett ställe där soldater och officerare roade sig med att våldta de kvinnor de hade lust med.
Det ruskigaste stället var velodromen (9). Dit fördes grupper av fångar i avvaktan på tortyr, eller ”skärpt förhör”, som det officiellt kallades. Egendomligt nog använde Gestapo samma term när det gällde tortyr. Denna ägde rum inne i omklädningsrummen på själva velodromen och på de offentliga toaletterna, som låg vid sidan om. De kallades för ”Caracolas”. Dessa byggnader var runda och ungefär 20m i diameter.
Vägen till velodromen kallades för ”Dödens väg”. De fångar som föstes på denna väg visste att de förmodligen inte skulle komma tillbaka, i alla fall inte på egna ben.
Runt om simstadion och velodromen monterades stora högtalare upp, som spelade marschmusik och ibland Rolling Stones på högsta ljudnivå. Meningen var naturligtvis inte att roa fångarna, utan att dränka offrens skrik och skottlossningen från likvideringarna.
Kommendant för hela anläggningen var översten Jorge Espinoza, som i sin tur hade Santiagos kommendant, generalen Herrera över sig.
Inne på området rörde sig hundratals soldater med fingret lätt på avtryckaren.
Jag var i Santiago för några veckor sedan och besökte stadion i sällskap med Sebastian Insunza, som är assistent till Caroline Tohá, parlamentsledamot och dotter till Allendes försvarsminister, som avled under oklara omständigheter på fängelseön, Dawson Island. Orsaken var att Caroline Tohá har tagit initiativ till att skapa minnesmärken vid de olika ställena där människor mördades. Konstverk skall placeras vid ställena där ohyggligheterna ägde rum.
Redan på avstånd ger Estadio Nacional ett dystert intryck. Den invigdes 1938 och är en massiv betongkonstruktion i sandfärg och grönt. Jag mötte Sebastian vid huvudingången, vid ”Peluchio”, som är en staty av en naken man med en diskus. I fonden skymtade Anderna genom luftföroreningarna. ”Peluchio” är välkänd och används ofta som en mötesplats.
Den här vägen brukade också Sveriges ambassadör och min fader Harald Edelstam, gå när han gick in för att försöka få loss fångar. I början de svenskar som satt inne, senare andra fångar. Hans besök hade en enorm psykologisk effekt, även för de som aldrig såg honom. Ryktet spreds snabbt bland fångarna att en utländsk ambassadör ofta kom dit och de kände sig inte så ensamma i sin misär.
Den chilenske filmaren Patricio Guzman och många andra har berättat för mig vilken lättnad det kändes att veta att de inte var bortglömda. De som satt hopklämda och sönderslagna, under ohyggliga sanitära förhållanden i omklädningsrummen, fick nytt hopp. Harald såg till att Internationella Röda Korset kom dit. Det chilenska Röda Korset verkade också på stadion, men var av tveksamt värde, eftersom medlemmarna ofta var damer ur chilenska överklassen, som alla sympatiserade med kuppen och Pinochet. De öppnade bl.a. alla paket som anhöriga lämnade in och ytterst lite nådde fram till mottagarna.
Harald var en nagel i ögat på militärerna och lyckades många gånger ta sig in på själva arenan där fångarna luftades fyra timmar om dagen. Hans metoder var en blandning av tjat, hot, utskällning och fräckhet. Han ropade till de som satt där och frågade om de hade några önskningar, vilket de alltid hade. Han skrek också ”Mördare och fascister”! till soldaterna, vilket inte togs särskilt väl upp.
Harald skulle komma att bli Chiles Raoul Wallenberg, med förfalskade skyddspass, vansinnesfärder genom Santiago med flyktingar i bakluckan, mutor, övertalanden, hot, smuggling och all annan verksamhet man kan tänka sig för att rädda människor. – Hemma på UD hade man egentligen ingen aning om vad han höll på med.
Harald hade många sammandrabbningar med den iskalle och totalt hänsynslöse kommendanten Espinoza. Harald beskrev honom som en jättelik, skräckinjagande figur. På foto tycker jag att han ser ut som en blandning av en mexikansk filmbandit och nazibödeln Reinhard Heydrich.
Dessa män och andra högre officerare var inga idioter, utan disciplinerade och välutbildade. Många hade gått på West Point i USA och en hel del yngre officerare hade gått igenom den amerikanska ”Escuela de las Americas” i Panama.
Det var en skola som startades av USA för latinamerikanska officerare för att möta hotet från de växande gerillarörelserna i Latinamerika och bidrog till att dessa i slutet besegrades. Officerarna fick bl.a. lära sig samband, taktik, vapenteknik och behandling av fångar, d.v.s. ”skärpt förhör.” Det viktigaste resultatet var ändå att de olika officerarna skapade ett nätverk av vänner och förbindelser från olika länder, något som var otänkbart innan i dessa chauvinistiska länder..
Harald å sin sida hade lång erfarenhet av militärer från sina olika poster världen runt. Särskilt från hans tid i Berlin i början av andra världskriget, där han umgicks med höga stabsofficerare och från ockupationens Oslo. Han fungerade där som en länk mellan tyskarna och motståndsrörelsen ”Hjemmefronten”, tills tyskarna upptäckte vems ärenden han egentligen gick. Umgänget rörde sig mest med SS och ”Sicherheitsdienst” med sina brutala, men effektiva befälhavare Rediess och Fehlis i spetsen, men också med Wehrmachtofficerare, som kommendanten von Falkenhorst, en officer av den gamla preussiska skolan.
Svensk sill och nubbe hemma hos Harald stod högt i kurs hos bödlarna. På samma sätt som i Chile försökte han hela tiden få loss folk från koncentrationsläger och fängelser. Hans förakt för alla dessa brutala militärer var totalt, men hans artiga och vinnande manér, blandat med humor och stränghet, gjorde ibland underverk och gav resultat.
Espinoza tog alltid emot Harald när han så begärde, vilket förvånade honom. Haralds egen förklaring var att han själv var den ende ambassadören som begärde att få träffa kommendanten och att denne i själva verket var lite smickrad över uppmärksamheten.
För min egen del var upplevelsen att komma in under stadions låga betongkorridorer, en överväldigande upplevelse. Det kändes som att stiga ned i underjorden och sätta sig i Karons eka på floden Styx.
För att komma in till själva arenan är man tvungen att gå igenom en lång gång. Där trängdes fångar varje dag för att kanske kunna få syn på anhöriga, flera hundra meter bort.
På varje sida om gången löper en lång, bred korridor, där omklädningsrummen ligger bredvid varandra. Korridoren går runt hela den enorma stadion. Korridorerna finns i flera våningar. De spärras regelbundet av med tunga gallergrindar. Här var själva fängelset.
Idag är de flesta korridorerna och omklädningsrummen avspärrade, ingen har varit där på åratal. De enda omklädningsrum som används ligger under presidentläktaren och är numera renoverade. Den sidan av stadion användes dåförtiden av militären som logement och mässar.
Men vi gick in i den avspärrade delen, Sebastian, Victor, en anställd på stadion och f.d. fånge och jag. Gallergrind efter gallergrind låstes upp. Fukten droppade från taken och våra steg och röster ekade i dunklet från de enstaka glödlampor som tändes.
Victor berättade att många anställda vägrade att gå in i den avspärrade delen eftersom de påstod att det spökade där. Många har sagt upp sig efter att ha sett figurer inne i korridorerna och omklädningsrummen. - Vem skulle våga spendera en natt där i mörkret?
När fångarna först kom in på stadion föstes de fram till rader av skrivbord i en korridor, där det satt underrättelseofficerare för ett första kort förhör. Problemet för militären var att det rådde ett stort kaos i organisationen den första tiden. - En enda stor röra.
Militären arresterade i stora svep och visste egentligen inte vilka de hade fått tag på. Många hann slänga sina identitetshandlingar och kunde därmed uppge falska namn, andra hade identiska namn, vilket skapade förvirring. Efter hand vaskades de intressanta fångarna fram. På vissa ställen samlade man ihop ett stort antal fångar som stod på knä, medan överlöpare med huvor över huvudet pekade ut sina kamrater, som oftast fördes ut för omedelbar likvidering eller tortyr.
Efter det första förhöret klämdes den intagne in i ett omklädningsrum, som var ungefär 14 x 6 meter. 40 personer skulle normalt ha fått plats där, men medelantalet var omkring 150 personer i varje omklädningsrum. Patricio Donoso berättade för mig på vägen från flygplatsen, i en nästan lättsam ton, att de fick sova i skift. Hälften sov i fyra timmar och andra hälften stod upp. Alla sov på sidan för att så många som möjligt skulle kunna ligga ner och skulle man vända sig, så fick alla vända sig samtidigt. De sanitära förhållandena var obeskrivliga, toaletterna svämmade över och dessutom sov det folk inne bland avträdena, som var enkla hål i golvet.
Jag vet eftersom jag såg det själv. Omklädningsrummen i den avspärrade avdelningen var kusliga. Skiten fanns fortfarande kvar, blandad med 30 års patina av damm och smuts. Inget var förändrat.
Jag måste erkänna att jag hade gråten i halsen och tårar i ögonen när vi gick omkring i dunklet och jag stirrade in i den ena mörka avdelningen efter den andra, som sakta tändes upp efter hand. Victor berättade på spanska som jag inte förstod och Sebastian översatte till franska. Vattenpölar på golvet, som lika väl hade kunnat vara blod och jag nästan hörde alla skriken från rummen där fångar hade blivit slagna.
Arbetsmarknadsministern Jorge Godoy låstes in i ett mindre omklädningsrum med femton andra, som en efter en hämtades till förhör. Han fick kontakt med professorn och dekanus för den medicinska fakulteten på Universidad de Chile – de var gamla bekanta och hade mötts redan på Estadio de Chile. Denne togs ganska snart ut till förhör. Det visade sig ha varit ”skärpt”, för han kom tillbaka alldeles blodig och sönderslagen. Jorge fick torka bort allt blod i ansiktet, så han inte skulle kvävas. Motsvarande scener utspelade sig överallt i omklädnings rum.
Professorn kommenderades senare ut till ett sjukvårdstält utanför själva fotbollsarenan, där han fick försöka sköta om de fullständigt blåslagna offren från tortyren. Patricio Donoso låg själv där i hög feber och bevittnade de hemska scenerna när de söndertrasade offren dumpades på britsarna. Den internationellt kände professorn lyckades förresten något senare komma ut ur Chile och hamnade i London där han utnämndes till drottning Elizabeth livmedikus. De juntavänliga tidningarna i Chile svämmade över av stolthet över att en av deras egna hade nått en sån prestigefylld position. Ingen nämnde att han suttit fången och grovt misshandlats av juntas bödlar.
Hela tiden fungerade högtalarsystemet och olika fångar kallades till förhör till ”Svarta skivan”, en skylt ute på arenan, som fungerade som startpunkt för löparbanan. Problemet var emellertid att ingen gick ut och att militären inte visste i vilket omklädningsrum den efterlyste befann sig. Här kunde också de falska namnen skydda sig och solidariteten var stor mellan fångarna. Men efter att organisationen förbättrades så kom inte många undan.
Patricio berättade att en del av fångarna, som kom från kommunistiska stadsdelar och områden, hade namn, som inte riktigt passade in under omständigheterna. Det kunde vara Josef Stalin eller Karl Marx. De blev i regel omedelbart avrättade. Humorn var svart och när högtalaren t.ex. ropade efter Vladimirov Lenin Trotskij Gonzales, så skrattade alla.
Victor, Sebastian och jag gick ut från huvudarenan och sneddade över gräsmattorna, där älskande par låg och kysste varandra, och gick till simmararenan där kvinnorna förvarades. Det första vi tittade på var det ena omklädningsrummets yttervägg, som vetter mot simbassängens kortsida. Där syntes ett stort kulhål, resten av väggen var lagad med puts. Det syntes att någon försökt sopa igen spåren efter andra kulhål på senare tid. Att vara kvinna var inte ett skäl att slippa arkebusering, lika lite som tortyr.
Inne i den låsta byggnaden var inget förändrat. Smutsigt och nedgånget. Det kändes ofattbart att 600 kvinnor hade pressats in i de två stora omklädningsrummen.
Det var inte bara den obeskrivliga trängseln och skräcken, utan också kylan från de öppna, smala fönstren under taket och de dåliga hygieniska förhållandena. Det gick att duscha, men vattnet var kallt och möjligheterna att torka sig efteråt var begränsade. Även här svämmade toaletterna över och stanken var ohygglig.
Men kvinnorna organiserade sig så gott det gick. En del hyggliga soldater skaffade fram toalettpapper, som de fick utifrån, från anhöriga. Hygienartiklar var det inte tal om. Ofta gjorde det inte så mycket eftersom menstruationen upphörde för de flesta. Misshandeln, våldtäkterna, chocken och de ansträngda nerverna gjorde att systemet kom i olag.
Jag ställde mig nere i den tomma simbassängen och tittade på gallergrinden, som stängde till ingången till källarplanet. Där elitsimmarna brukade gå ut för att ställa upp till tävlingar, släpades skrikande kvinnor ut på nätterna och våldtogs brutalt där jag stod, eller uppe bland åskådarplatserna.
De fick också en filt över huvudet och tvingades att gå på ”Dödens väg” till velodromen och ”Caracola” för vidarebehandling.
Solen hade brutit fram och de snötäckta Anderna reste sig majestätiskt i fonden. Stämningen var för mig ruskig och overklig, ungefär samma som när jag, en gång, stod i solskenet vid monumentet vid ”Den Döde Mannen” i Verdun och tittade ut från den kulle där hundratusentals soldater hade lemlästats och stupat 1916, för en totalt meningslös sak.
Nästa anhalt var velodromen. Vi gick på ”Dödens Väg”, som löper mellan fotbollsplaner. Jorge berättade att han inte såg något och snubblade fram, eftersom huvudet var täckt av en filt. Fångarna skulle inte få se något av sina plågoandar.
Velodromen såg ut som för 30 år sedan, inget hade ändrats. En tysk fotograf hade tagit sig in hos någon som bodde tvärs över gatan, flera hundra meter bort och fotograferade velodromen med ett teleobjektiv. Bilderna blev väldigt starka och chockerande. Vi letade rätt på det stället där man på fotot kunde se en man på knä med uppsträckta händer eller där en naken man fördes fram, täckt av en filt.
Velodromens bana sluttade starkt och fångarna halkade lätt, eftersom de inte kunde orientera sig under filten. Den användes inte som förvaringsplats, utan tjänade mest som ett uppsamlingsställe inför de ”skärpta förhören”.
I omklädningsrummen nedanför pågick tortyren. Jorge berättade att han såg hur människor låg på järnsängar och utsattes för elektrochocker under vansinnesskrik, när han fördes förbi. Han togs till ”Caracola” för förhör.
Sebastian och jag gick också dit. Den ena var ombyggd till klubbrum, men den andra finns kvar i ursprungligt skick. Järngrindarna var låsta med kätting och hänglås. Ingen gick heller in där. Jag tittade in genom springorna. Några förvaringsskåp stod lagrade i mitten, annars såg det ut som förut. Smutsigt och deprimerande. Här inleddes förhör och när de inte särskilt sofistikerade förhörsledarna inte fick de svar de förväntade sig, började misshandel och senare elektrochocker.
Patricio togs dit och fick standardfrågan: - Var finns vapnen?
Det fanns en konspirationsteori om att en mängd vapen hade förts in från Kuba och gömts undan för en framtida resning och revolution. Några vapen fanns naturligtvis inte, även om tullen några månader innan kuppen hade upptäckt att en last med vapen lossades från ett kubanskt flygplan. Allende stod som mottagare och han kom med några genanta undanflykter varför dessa vapen fördes in utanför arméns kontroll. Detta skadade hans rykte och gav ökad näring åt kuppmakarnas konspirationsteori. Tidningarna slog upp saken på helsidor och skandalen var ett faktum.
Patricio hade inte en aning om några vapen, han var bara en vanlig student och medlem i en socialistisk studentförening. Han fick stryk och slogs med allehanda föremål innan han släpptes. Men han undgick i alla fall den värsta behandlingen.
Jorge slapp också tortyr, militären frågade bara om några bilar som CUT fått från belgiska LO, istället fick han bevittna tortyr.
Inne i ”Caracolan” begicks de värsta brotten. Offren kläddes av nakna och utsattes för en obeskrivlig behandling. Många gånger fördes de ut och likviderades mot muren utanför, både kvinnor och män. Kropparna togs senare bort och dumpades i Mapuchofloden, som rinner genom Santiago eller bara ut på gatorna. En del flögs ut och slängdes i havet. Därför är det nästan omöjligt att veta hur många som egentligen mördades.
Jorges svåger, som satt i Sanitagos kommunstyrelse, blev fruktansvärt slagen och fick magen uppsprättad medan han fortfarande levde. Orsaken var att han skulle sjunka lättare när han blev slängd i vattnet.
Jag gick runt den runda byggnaden och inspekterade muren för att se om det fanns några spår kvar. Här gick det inte att dölja kulorna eftersom muren var gjord i natursten, som var inmurad i betong. Runt hela byggnaden såg jag bortskjutna flisor i stenarna och i en del fall rena kulhål in i betongen. Alla fanns i brösthöjd.
Medan solen sken och värmde genom kavajen, svindlade det i mitt inre och jag kunde inte ens förmå mig att ta foton.
”Caracola” blev på något sätt ett crescendo av alla de känslor och intryck jag hade fått under timmarna på Nationalstadion. Jag har vanligtvis en livlig fantasi och denna överväldigade mig, helt enkelt, när jag tänkte mig in i vad alla offer hade blivit utsatta för och de ofattbara lidanden de hade fått utstå.
Harald Edelstams insatser på Nationalstadion går inte att bortse från. I alla skildringar om vad som hände där, dyker hans namn alltid upp.
Problemet idag är att vittnesmålen från de intagna är så förvirrade och motsägelsefulla. Alla var under mer eller mindre chock och kunde därför inte komma ihåg alla detaljer. Efter diskussioner med de stora auktoriteterna på området, dåvarande TV-korrespondenten i Chile, Jan Sandquist, och journalisten Pascale Bonnefoy, som bl.a. har bedrivit omfattande forskning i chilenska regeringsarkiv, har vi kommit fram till hur det egentligen förhöll sig, eller i alla fall det mest troliga i floden av olika uppgifter.
Harald besökte Nationalstadion ofta, ibland varenda dag. Särskilt de första veckorna efter kuppen. Det kan jag se från hans anteckningar i sin fickalmanacka. I början var det för att försöka få ut svenska medborgare, som hade blivit arresterade. Det rörde sig om Claes Croner, Henrik Jankell och DN-jornalisten, Bobi Sourander. Senare blev det för att försöka få ut andra fångar.
Han höll en hög profil och man kan nästan säga att han brukade anlända till stadion med flygande fanor och klingande spel. I alla fall kom han i ambassadens stora Mercedes, med chaufför och svenska flaggor på flyglarna. Alltid mycket välklädd i mörk kostym. Hans smala, långa figur, med sin skarpa profil och energiska uttryck gjorde stort intryck på de hundratals anhöriga som stod utanför, vaktsoldater och fångarna innanför.
Alla de som berättar om honom talar om den magra Don Quixote-gestalten, hans aristokratiska utstrålning, de sirliga manéren och den totala värdigheten. Han var 1,87 meter lång och reste sig som ett fyrtorn över de småväxta chilenarna. Jag vet hur det känns bland chilenare eftersom jag är lika lång.
Harald sökte alltid upp överste Espinoza först och framförde sina krav, därefter gav han sig ut bland fångarna i korridorerna och ute på arenan.
Jorge mötte honom av en slump i en korridor. Han blev mycket förvånad. De hade träffats förut i samband med ett besök av en LO-delegation under våren. Harald rusade fram och hann ropa: - Jag skall hjälpa dig! , innan Jorge slets bort av vakter.
Harald gick under eskort, ibland utan och insisterade ofta på sin (ganska tvivelaktiga) rätt att röra sig fritt på stadion i egenskap av ambassadör. Militärerna visste inte riktigt hur de skulle ställa sig och gav många gånger efter inför Haralds betvingande auktoritet.
En stor grupp fångar, som låg väldigt illa till, var de utländska fångarna. Oftast vänsteraktivister, fackföreningsledare och andra som hade tvingats att fly från sina hemländers förtryck och fått en fristad i Allendes Chile. Ett typiskt exempel var den peruanske bondeledaren Hugo Blanco, som Harald fick ut ur landet förklädd, eller den stora gruppen s.k. Tupamaros. Dessa var en gerillagrupp i Uruguay, som bekämpade den sittande militärdiktaturen och genomförde spektakulära aktioner. De stormade t.ex. ett kasino och drog sig tillbaka med en stor summa pengar. Den mest berömda var när de mitt under referatet från en viktig fotbollsmatch, ockuperade radiostationen och tvingade personalen att sända ut en proklamation om sin politik och sina krav. De blev mycket populära i Uruguay, för sin Robin Hood-taktik.
De åkte så småningom fast och spärrades in i ett fängelse, varifrån de till sist lyckades fly genom att gräva en underjordisk gång och därefter ta sig till Chile under svåra strapatser.
Från hela världen sökte sig idealister till Chile för att vara med om att bygga upp ett nytt socialistiskt och jämlikt samhälle, ungefär som alla som sökte sig till den Internationella Brigaden under spanska inbördeskriget.
Harald hade koll på de svenskar som fanns och lyckades få iväg en stor grupp innan de blev arresterade eller trakasserade. Andra länder var inte lika på alerten. USA var det värsta exemplet, som hänvisade till den lokala polisen när landsmän sökte hjälp. Resultatet blev att två unga amerikaner mördades av militären.
Men juntan ville ha iväg alla dessa utländska aktivister och kunde inte tänka sig att släppa dem förrän de vederbörligen blivit förhörda.
Resultatet av amerikanarnas ansträngningar med ”Escuela de las Americas”, visade sig här i klar dager. Plötsligt dök det upp en rad brasilianska officerare i Santiago, bolivianer, peruaner och uruguayare. – Nätverket fungerade.
De olika nationerna tilldelades förhörsrum i polisdelen av Nationalstadion, där respektive fångar grillades. En sorts tortyrens FN.
Harald kom nästan genast i kontakt med utlänningarna. Han gjorde här en av sina fräckaste kupper och levde väl upp till sitt smeknamn han fick av den norska motståndsrörelsen under kriget, den Svarta Nejlikan.
Vittnesmålen går isär när det gäller hans kontakter med de uruguayiska Tupamaros, men en av historierna är att han vid ett besök på stadion fick en papperslapp i handen av någon, vi vet inte vem, där det stod att 54 av dessa skulle arkebuseras dagen efter. Det finns även uppgifter om att namnlistor var uppskrivna på cigarettpapper. Dessa skulle ha smugglats ut via en sjuksköterska.
Bakgrunden är att Harald från början försökte få ut utlänningar från stadion, särskilt de som hotades att bli skickade tillbaka till diktaturländer, som Brasilien, Paraguay, Bolivia och Uruguay, där de säkert skulle bli arresterade och, i många fall, avrättade.
Han hade fått tillstånd från regeringen att ta 200 flyktingar till Sverige och tänkte fylla den kvoten med fångar på Nationalstadion.
En version av händelseförloppet kommer från kanslisten Peter Ahlgren, som var med vid tillfället, den 13 oktober, och som berättade att Harald begav sitt till stadion efter utegångsförbudet, en form av demonstration från hans sida, för att söka upp Espinoza. Dennes kontor låg ganska nära ingången vid presidentläktaren så Harald tog en tur runt om, inne i stadion, innan han sökte upp kommendanten..
Han råkade då passera ett ställe med gallergrindar, där det stod en massa folk bakom. Harald ville gå dit, men den chilenske soldaten som eskorterade honom, försökte hindra honom
- Det är förbjudet att tala med fångarna, skrek han upphetsat.
– Det gäller inte mig, jag är Sveriges ambassadör, sade Harald trotsigt och gick fram till männen bakom gallret. Han frågade vilka de var och fick höra att de kom från Uruguay.
– Oroa er inte, jag skall fixa ut er, ropade Harald upprört med sin tunna röst.
Enligt en annan version gick han ut på arenan, där han tog sig upp på läktaren, den del där utlänningarna satt isolerade från de övriga. Även här försökte officerare och vakter stoppa honom, men han ignorerade dem fullständigt och sköt lugnt undan gevärspiporna.
Tupamaros har berättat vilken upphetsning det blev när Harald dök upp på scenen i stadion och de betraktade honom som ett helgon som hade kommit dit från en annan värld för att frälsa dem. De ordnade vaktgrupper för att hålla utkik efter Harald och lämna honom en lista med deras namn. Det var emellertid svårt eftersom han ständigt var omgiven av fångar som ville att han skulle ta ut just dem.
Uppe på läktaren steg gruppens talesman, Julio Baráibar, fram för att tala med Harald, i fickan hade han en komplett namnlista. Enligt en uppgjord plan började några fångar bråka vid andra ändan av läktaren för att avleda soldaternas uppmärksamhet. Som av en händelse stötte Baráibar ihop med Harald och kunde smuggla över listan.
– Jag lovar att jag skall få ut er, sade han självsäkert; men det skulle inte bli så lätt som han trodde.
Det är möjligt att båda dessa händelser ägde rum på samma dag, eller på olika dagar.
Vad ingen visste då var att militäråklagaren redan hade bestämt sig för att släppa dem. Redan den 6 oktober meddelade man Uruguays ambassad att Tupamaros skulle släppas och skickas ut ur landet.
Några dagar senare besökte uruguayiske ambassadören Gonzalez, tillsammans med konsuln Saldías och militärattachén Aranco, Espinoza för att klara ut formaliteterna kring frigivningen. De berörda fångarna samlades ihop i ett rum under läktarna och erbjöds åka hem till Uruguay, en möjlighet de av förklarliga skäl vägrade. Nästan alla ville åka till ett tredje land. De hade nämligen rätt, enigt Wienkonventionen, att göra så om de hotades till livet i sitt eget land, något de hade blivit upplysta om av Internationella Röda Korset. En rad länder hade erbjudit sig att ta emot dem, däribland Sverige. Många valde att åka dit.
I samma ögonblick hördes skriken från människor som torterades i rummen ovanför. Överste Aranco blev ursinnig och skrek:
– Vilka barbarer! De är ett gäng mördare!
De uruguayiska diplomaterna vägrade fortsätta samtalen under dessa förhållanden. Gonzales hade precis tillträtt som ambassadör. Hans företrädare Cécar Charlone hade blivit förflyttad till Hong Kong, men bodde kvar i Santiago när kuppen kom. Charlone gillade inte kuppmakarna och inte heller generalerna hemma i Montevideo. Han tog, utan att genera sig, emot ett 20-tal förföljda landsmän i sitt eget hem, trots protester från den egna regeringen. Hans hustru Belea Herrera åkte runt i hemlighet i Santiago och hjälpte uruguayer och Charlone blev senare avskedad från sin tjänst när även hans modiga hustrus aktiviteter blev kända. - Harald var således inte den ende som satte sin karriär på spel för att hjälpa andra.
En pappersexercis utan like satte igång inför frigivandet av fångarna. Dagen, när det var meningen att de skulle släppas, tog sig Harald in på stadion och mötte då den nye uruguayiske ambassadören, tillsammans med Espinoza, som höll en namnlista i handen. Harald halade då upp sin egen namnlista, likt en trollkarl med sin kanin, ut ur innerfickan och viftade med den:
– Dessa uruguayaner är under konungariket Sveriges beskydd, ropade han. Vi har givit dem politisk asyl och nu är dom under mitt ansvar!
Harald tog här en s.k. rövare och hoppades att den skulle gå hem.
– Vad är det här för dumheter!, skrek Espinoza upprört.
Den uruguayiska ambassadören Gonzales tappade också humöret och skrek till Harald att fångarna var ett gäng kriminella som skulle sändas hem och dömas. Han tillade att de skulle skickas iväg dagen därpå.
Harald svarade att de var ärliga människor och det var därför de stod under Sveriges beskydd.
– Det är en ära för mitt land att få bjuda in dessa goda och fina uruguayiska medborgare, tillade Harald med ett leende.
Jag kan tydligt se Harald framför mig, där han stod och skällde på Espinoza. – Jag har själv varit med om liknande situationer med honom. Bl.a. när han stod och skällde ut en rysk officer med en kulspruta framför ansiktet, vid en vägspärr i Ungern 1959. Själv var jag 13 år då och satt stel av skräck i bilen.
Ambassadör Gonzales hade tydligen ändrat uppfattning. Samtalet med fångarna tidigare verkade vara bortglömt. Generalerna i Montevideo måste ha satt honom under hård press.
Men ett utlämnande skulle vara ett brott mot det avtal som Chile och Uruguay ingick 1967 och där det stipuleras att flyktingar inte kunde lämnas ut om det fanns risk att de skulle förlora sin frihet eller livet av politiska skäl.
Dagen efter kom Harald tillbaka till stadion. Han hade då varit uppe hos inrikesministern, general Bonilla för att försöka övertala honom. – Denne mycket negativ, antecknade han i sin fickalmanacka.
Besöket gällde också journalisten Bobi Sourander, som Espinoza inte ville släppa. Harald tog med sig Bobis hustru, Margareta, som han helt fräckt presenterade som sin hustru, väl medveten om att en hustru till en fånge aldrig skulle släppas in. Men de fick inte syn på honom. Bobi hörde sedan av de andra fångarna att Harald och Margareta hade varit där.
Nu hade Espinoza definitivt tröttnat på Harald och förklarade att detta ärende inte var ett ambassadärende, utan snarade ett konsulatärende och att den svenske ambassadören inte hade något där att göra. Harald fann sig i det och drog sig tillbaka. Han skickade istället in andra trupper i elden, den nyutnämnde vicekonsuln Bengt Oldenburg, en svensk journalist från Buenos Aires. Det visade sig vara ett genidrag.
Harald hade fått tips om Bengt från Rapport-reportern Jan Sandquist, som tidigare hade varit stationerad i Argentina. Bengt var en känd kulturskribent, ett språksnille och hade många års erfarenhet av hur man skulle handskas med maktfullkomliga militärer. Hans status som konsul gav honom rätt att förhandla med lokala myndigheter.
Positionerna var nu låsta och det verkade vara beslutat att uruguayarna skulle skickas tillbaka med ett militärplan. Ett klart brott mot avtalet från 1967. På kvällen den 16 oktober beslöt sig Harald för att satsa allt på ett kort och lita på turen och fräckheten. Visserligen hade Harald, kvällen innan, varit på middag hos Gonzales för att diskutera saken och de hade troligen kommit överens om att Harald kunde ta ut ett mindre antal. Haralds mening var att få med sig allihop. Gonzales skulle också skicka personal till stadion.
Harald bad Bengt Oldenburg att ta med sig några minibussar och åka till stadion för att försöka få med sig fångarna ändå. Med på färden följde också fransmannen Guy Prim från UNHCR och dennes chef Oldrich Haselman i ett försök att ge mer legtimitet åt kuppen. En av bussarna kördes av Haralds medhjälpare Lilian Indseth, som just hade tagit körkort och som var mer orolig att hon skulle krocka, än för den riskabla aktionen. – Faktum är att de alla hade kunnat bli skjutna om något gick snett.
Harald hade givit instruktioner och sagt att de bara skulle gå på i ullstrumporna och låtsas som om allt var i sin ordning.
När karavanen anlände till Nationalstadion blev vakterna långa i ansiktet, men Bengt uppträdde så pass självsäkert och övertygande att de släpptes in. Turen var med dem. Espinoza hade permission och den som hade jouren, var chefen för utlänningssektionen, majoren, Mario Lavanderos Latase, som ursprungligen kom från den militära underrättelsetjänsten.
Närvarande var också representanter från Uruguays ambassad. Lavanderos tvekade när han såg Bengts långa lista, det var inte alls vad han hade väntat sig. Men Bengt stod på sig och hävdade att listan var godkänd av Espinoza, Sveriges ambassad och Uruguays ambassad och att man kommit överens om att alla på listan skulle släppas. Han fick argumentera en bra stund och vädja till Lavanderos samvete. Denne var i grunden en hygglig karl och lät sig till sist bevekas. Ambassadfolket från Uruguay verkar inte ha protesterat. De var snarare lättade att få saken ur världen.
Han försvann in i de inre regionerna med en adjutant för att kontrollera namnen. Under tiden ställdes bord upp där de uruguayiska och svenska delegationerna slog sig ned. En efter en fick fångarna passera borden och få sina frigivningssedlar stämplade.
Lavanderos, som kommit tillbaka, stod bredvid och hade säkert sina dubier, men lät det hela ändå fortsätta i anständighetens namn.
Fångarna tog snabbt plats i minibussarna, smutsiga och trötta, och förvånade över den snabba frigivningen. De kördes till det kubanska handelskontoret på Alonso de Córdoba, medan de sjöng ”Venceremos” – vi skall segra.
Den 20 oktober ansökte svenska ambassaden om utresetillstånd för 56 uruguayaner, de 54 som släpptes och två andra som hade sluppit ut innan. Den 30 for de iväg, tillsammans med andra flyktingar, som Harald hade tagit emot, på ett SAS plan.
Det blev bråk på flygplatsen. Militärerna ville inte släppa iväg en man i gruppen och tog honom åt sidan. Harald blev ursinnig och slog sig in, vilt skällande, in i rummet, dit mannen förts. Han höll om honom och vägrade släppa taget. Militärerna trodde inte sina ögon. Haralds medarbetare, Martin Wilkens, grep in och tog över den röriga situationen. Han lyckades till slut få militärerna att släppa mannen.
Jan Sandquist skriver att Tupamaros, nu trettio år senare, minns Harald Edelstam och svenskarna med omätbar värme och tacksamhet. Deras räddning framstår än idag som ofattbar.
Dagen efter fritagningen på Nationalstadion kom emellertid efterräkningen. - Bengt Oldenburg och den schweiziske representanten för UNHCR kallades dit för samtal med Espinoza, lägerkommendanten. De fick vänta länge innan Espinoza tog emot. Han var ursinnig, ställde till med en stor scen och röt åt dem att svenska ambassaden minsann inte hade rätt att ta ut de uruguayiska flyktingarna. De var brottslingar och skulle dömas. Bengt och schweizaren började argumentera med den ursinnige kommendanten och hävdade att de hade helt handlat efter internationella lagar och konventioner.
Stämningen blev alltmer hätsk. Bengt tyckte efter ett slag att det var bäst att vara försiktig, men frågade i alla fall efter Lavanderos.
- Han är död. Han dog imorse, svarade Espinoza kallt.
- Hur gick det till?
- Så här, sade han och visade en vinkel upp mot underkäken. Det var det sätt militärerna brukade använda för att avliva sina offer.
Bengt Oldenburg kände sitt ansvar och hade dåligt samvete för att han kanske var orsaken till Lavanderos död. Men saken är inte så enkel. Dödsfallet utreddes under sex år och man kom egentligen inte fram till vad som hade hänt. Det fanns fler orsaker, än bara frigivningen, till att han blev skjuten. Det talades också om självmord.
Samma dag fick också protokollchefen vid utrikesministeriet, Tobias Barros, dementera ett rykte att Harald hade blivit förklarad ”persona non grata”, något som i och för sig blev verklighet två månader senare. Ryktena grundade sig på några speciella aktiviteter som den omnämnde diplomaten hade haft för sig sedan militären tog över den 11 september, skrev tidningen La Tercera.
Barros var den chilenske officielle representant, som Harald hade mest att göra med, visade sig vara en gammal bekant och kollega från hans tid i Berlin under kriget. Barros levererade senare protestnoten där Harald förklarades ”persona non grata” den 4 december 1973.
Efter de dramatiska händelserna i samband med fritagningen av Tupamaros, var Harald bränd och kunde inte mer återvända till stadion. Jag har i alla fall inte sett något mer om stadion i hans fickalmanacka.
Trött och rödögd fortsatte han oförtrutet sitt intensiva arbete med att hjälpa människor i nöd, distribuera förföljda människor till olika ambassader och härbärgerade själv 400 personer på svenska ambassaden och i de byggnader, som Harald under kuppartade former hade tagit ansvaret över från Kuba de första dagarna efter militärernas övertagande av makten.
Nationalstadion fortsatte att vara ett ruskigt koncentrationsläger till mitten av januari, då det utrymdes för att ge plats åt VM-kvalet i fotboll mot Sovjetunionen, som naturligtvis gav walk-over. Men det chilenska laget ställde ändå upp och sköt ett mål i det tomma sovjetiska målet. En av deras bästa spelare satt för övrigt på stadion månaderna innan.
En del av de cirka 7 000 fångarna släpptes, resten distribuerades ut till andra koncentrationsläger och tortyrcentraler, varav den ökända ”Villa Grimaldi” var ett av de mest beryktade ställena. Likvideringarna och tortyren fortsatte oförminskat.
Patricio Donoso hamnade uppe i ett läger i öknen uppe i norra Chile. Han kom senare till Sverige och levde i landsflykt i sexton år. Nu är han tillbaka i Chile igen och vägrar att gå till stadion. Jorge Godoy släpptes till sin stora förvåning ganska snart. Militären tog miste på namn och trodde han var en annan med samma namn. Han tog skydd i Haralds residens i några månader innan han kunde komma iväg till Sverige, där han nu bor i högsta välmåga. Översten Espinoza levde tyvärr också i högsta välmåga till sin död förra året. Han blev aldrig dömd, trots sina grova brott mot mänskligheten.
Harald själv hann tyvärr inte uppleva demokratins återkomst till Chile då han dog i cancer i kretsen av sin familj 1989.
Förutom en postum orden och ett rum uppkallat efter honom på utrikesministeriet, har han inte blivit hedrad i Chile. Men alla de han räddade livet på, glömmer honom aldrig och det är en heder och ära som är god nog.
Skrivet av Erik Edelstam
