Suezkrisen - den sista koloniala imperialaismen

Den 29 oktober 1956, över 20 år sedan, anföll Israel Egypten med full kraft i ett remarkabelt ”Blitzkrieg” och besatte bl.a. den beryktade Gazaremsan. Kriget var resultatet av en fantastisk konspiration mellan Israel, England och Frankrike. Var och en hade sina egna positioner att försvara och tyckte att de handlade i sin fulla rätt. Idag, när inbördeskrig hotar i Irak, Libanon och spänningen stiger mellan Israel och palestinier är det värt att titta på hur det gick till för femtio år sedan. Gamla kolonialmakter konspirerade och trodde att världen inte hade förändrats. Suezkrisen blev en av historiens största fiaskon, där Israel gick ut som stor segrare och Egyptens president kunde skylla ifrån sig och klara sitt politiska skinn med glans. Läs mer om denna otroliga historia….

!956 var Egypten lika med den helgonförklarade Gamal Abder Nasser, som sedan 1952 hade styrt sitt land med en blandning av socialism och överspänd nationalism, blandat med en hatpropaganda mot Israel. Efter att ha kommit på kant med USA blev han vägrad vapenleveranser och kastade sig istället i armarna på östblocket, som sände in en flod av vapen, mest från Tjeckoslovakien, som hade en framstående vapenindustri.
Relationerna försämrades också med England och Frankrike. England hade sin oljeförsörjning att tänka på och vikten av att hålla Suezkanalen öppen, medan Frankrike hade fått upproret i Algeriet på halsen, som också skapade splittring inne i hemlandet. Upproret stöddes öppet av de flesta arabländerna.
Stämningen blev inte bättre när Nasser i juli nationaliserade Suezkanalen. England hade visserligen gått med på att lämna kanalzonen redan 1954, dock med den reservationen att man hade rätt att återbesätta den i händelse av krig.
Egyptierna var väl installerade i Gazaremsan med stora truppstyrkor och skickade därifrån in mördarpatruller in i Israel. En situation som i längden blev ohållbar för de säkerhetsmedvetna israelerna.

De inblandade parterna möttes i all hemlighet i en villa i Sévres, utanför Paris den 22 oktober 1956. Konspiratörerna var Israels premiärminister Ben Gurion och överbefälhavaren Moshe Dayan, den engelske utrikesministern Sewyn Lloyd och den franske konseljministern Guy Mollet, tillsammans med utrikesministern Antoine Pineau.
Ett fördrag slöts dagen efter. Konspiratörerna lovade varandra att ingen skulle berätta något om överenskommelsen för någon under deras livstid (vilket uppenbarligen inte lyckades).
Planen var att Israel skulle starta ett blixtkrig mot Egypten och rycka fram mot Suezkanalen. England och Frankrike, som inte ville framstå som angripare, skulle upprört protestera och uppmana parterna att sluta slåss. Därefter skulle de erövra kanalzonen, i vad de trodde, en lätt operation. Samtidigt skulle Royal Air Force krossa det egyptiska flyget. Historien är full av ”enkla operationer” som går över styr. – Planen var lysande, tyckte de. Israel kunde köra ut egyptierna ur Gazaremsan och därmed skapa säkerhet för dem själva och England och Frankrike skulle framstå som sherifferna, som ville skapa fred, ordning och reda.

Konspirationen var naturligtvis inget tillfälligt hugskott uppsprungen ur en konversation i salongen på Travellers Club i Paris, utan resultatet av noggranna avvägningar, även om man kan tycka att de var aningen omdömeslösa och pompösa.
Den enda som egentligen hade direkta skäl för ett krig var Israel, som var direkt hotat av Egypten. Engelsmännen kände sig visserligen också hotade, men hade ändå gått med på att släppa kanalen två år tidigare. Premiärministern Anthony Eden hade, vid kanalens annektering, genast givit staberna order om en krigsplanering, vilket visar att han hade bestämt sig för krig.. Den enda som inte hade godtagbara skäl var Frankrike. Situationen i Algeriet skulle näppeligen kunna förändras genom ett krig mot Egypten. Den enda tänkbara anledningen kunde ha varit att man, enligt ett klassiskt manér, ville avleda en besvärlig hemmaopinion med ett segerrikt krig. Fransmännen hade dessutom skickat mängder av vapen till Israel, som i sin tur visste att de aldrig kunde besegra Egypten om inte dess flygvapen var utslaget. Alla var insyltade i varandra.

Den 29 oktober, dagen efter Röda armén drog sig ut ur Budapest efter de inledande striderna, anföll Israel med full kraft. Två dagar senare bombade engelsmännen de egyptiska flygfälten.
Israels blixtkrig lyckades över all förväntan. De jagade genom Gazaremsan, krossade de egyptiska styrkorna där och tog ett enormt krigsbyte. Anfallet underlättades också av att den i orden aggressive Nasser, som insåg att han inte hade mycket att sätta emot, gav order om reträtt, väl medveten om att han kunde bli anfallen i ryggen av England och Frankrike.

Problemet var emellertid att Eden tvekade att sätta igång sitt eget anfall och anföll först den 5 november, dagen efter det stora sovjetiska anfallet mot Budapest. Vid det laget hade Israel besegrat Egypten, mer eller mindre på egen hand. Edens vankelmodighet, som liknade Chamberlains schabbel när engelsmän och fransmän skulle undsätta norska armén i Norge 1940, gjorde att hela den listiga planen föll samman. Timingen misslyckades och när väl invasionen kom igång hade Nasser hunnit blockera Suezkanalen och England och Frankrike blev fördömda av hela världen, inklusive FN. Det var ett magnifikt fiasko och de diplomatiska konsekvenserna blev förödande.

Egyptierna försvarade sig tappert, men när USA och FN tvingade fram ett stillestånd den 6 november.hade den anglo-franska koalitionen bara hunnit erövra en fjärdedel av kanalzonen.
England, Frankrike och Israel, de tre konspiratörerna, blev till slut tvungna att böja sig eftersom Sovjet hotade med militärt våld för att skydda Egypten. Detta kunde man lugnt göra eftersom upproret i Ungern i praktiken var över. De amerikanska hangarfartygen ”Coral Sea” och ”Randolph”, som legat i positioner utanför Egypten, flyttade sig norrut mot Kreta för att möta det nya hotet från Sovjet..
Det var inte bara en militär katastrof, utan framför allt en diplomatisk. Hela världen fördömde angriparna. De förödmjukade England och Frankrike började dessutom bråka sinsemellan och relationerna förblev dåliga under hela 60-talet.

Nasser som i alla år skrutit med sitt lands militära överlägsenhet blev nesligen besegrat av Israel och skulle säkert inte kunnat sitta kvar om striderna fortsatt några dagar till. Englands och Frankrikes intåg på arenan gjorde att han kunde skylla nederlagen på dessa. Imperialisterna och kolonialherrarna hade blivit besegrade av araberna. Den svidande förlusten mot Israel trollades bort i retoriken.
Israel var en annan vinnare på kuppen. De krossade de egyptiska baserna i Gaza och fick, när kanalen röjts 1957, tillgång till den förut stängda Akababukten.
Sovjet kunde också triumfera. Medan man krossade det ungerska upproret, kunde man vända bort uppmärksamheten från övergreppen och ödeläggelsen i Budapest, och peka ut England och Frankrike som aggressiva angripare.

Den engelske premiärministern Anthony Eden fick med rätta bara huvudansvaret för en av Englands värsta fiaskon i modern tid. Han underrättade inte parlamentet om krigsplanerna och inte heller bundsförvanten USA, som tog mycket illa upp. Eisenhower blev ursinnig när han fick reda på nyheten om Israels mobilisering. Inte heller oppositionspartiet, Labour blev underrättat. Den engelska överbefälhavaren hade ingen aning om det hemliga avtalet och det rådde fullständigt kaos i militärledningen, när ingen visste vad som skulle hända och när Eden hela tiden försökte ändra på de uppgjorda planerna. Hans tveksamhet och brist på klara besked gjorde också att förvirringen spred sig till den egna regeringen, som inte visste hur man skulle ställa sig. Han tog också ansvaret och avgick den 1 januari 1957.
Skrivet av Erik Edelstam