Svenska atombomber och en s.k. neutralitet

I arbetet med en biografi om min fader, diplomaten, Harald Edelstam, har jag nu arbetat mig igenom 50-talet. Det var ett decennium, som dominerades av det kalla kriget och Sovjetunionens förtryck och terror över sin omvärld. Sverige fick sin beskärda del genom nedskjutningar av militärplan, spioneri och hotfulla gester. Vår regering påstod av vi var neutrala och att vi skulle skjuta mot alla som kränkte vår neutralitet, även västmakterna. Den retoriken trodde få på. De flesta i Sverige, utom kommunister och hårdföra socialister, ansåg att vi hörde till väst, neutralitet eller inte.
Nu, i december 2002, har en svensk historiker hittat ett dokument i ett amerikanskt arkiv, som skriftligen bekräftar att det fanns ett samarbete länderna emellan. Tidigare har man trott att det bara rörde sig om ett diskret, muntligt avtal, en ”understanding”. Nu finns således besked. Läs den otroliga historien om atombomber och neutralitet i det kalla krigets tecken, på 50-talet, då byråchefen Harald Edelstam gick runt med mappar på Utrikesdepartementet i Stockholm eller konverserade kolleger på cocktailparties, tillsammans med sin attraktiva hustru Louise.

Redan 1947 lade ÖB fram en rapport där man började diskutera frågan om Sverige skulle skaffa sig atomvapen. Det första officiella uttalandet i saken gjordes, den 2 december 1952, av generallöjtnanten och chefen för flygvapnet, Bertil Nordenskiöld . Han tyckte att Sverige borde utveckla ett eget kärnvapen för att kunna försvara sig på ett effektivt sätt.
Tidningarna reagerade omedelbart och en debatt startade där en svensk atombombs vara eller icke vara diskuterades livligt. Från regeringens sida förnekade naturligtvis försvarsministern Torsten Nilsson i tidningen Expressen att saken överhuvudtaget varit på tal i regeringen eller inom den högsta försvarsledningen.
Debatten skulle fortsätta hela 50-talen och en liten bit in på 60-talet. Man kan säga att både regering, riksdag och opinion var splittrad. Harald själv var en övertygad motståndare till atomvapen, trots att han var reservofficer och tillhörde en samhällsklass där de flesta var för en atombomb. Hans åsikt grundade sig nog mest på egna erfarenheter från kriget och den omfattande förstörelse han mött efteråt. Vid den tiden hade han inte särskilt radikala åsikter.

Militären ville naturligtvis att vi skulle ha våra egna atombomber. Sovjetunionen låg som en stor hotande molnbank i öster och ett flertal incidenter hade redan ägt rum där svenska flygplan skjutits ned av sovjetiska jaktplan.
De olika överbefälhavarna lade under åren fram utredningar och rapport efter rapport där de betonade vikten av egna atombomber, särskilt i vårt utsatta läge som randstat mellan de två stora blocken. Atomvapen skulle ha en avskräckande effekt, menade man. Att angripa Sverige skulle kosta för mycket. Dessutom argumenterade försvarsledningen att eftersom att landet var neutralt och alliansfritt var det viktigt att vi kunde stå på egna fötter, ett argument som gladde Nato, vilket vi senare skall se.

Motståndarna menade däremot att ett innehav av atombomber skulle locka en angripare att bomba oss med kärnvapen. Omvänt argumenterade man att en fiende inte skulle använda kärnvapen vid en konflikt om det inte fanns några att angripa. De sade också att sannolikheten för ett isolerat anfall mot Sverige var ytterst liten.
Den svenska neutraliteten drogs även upp som argument från båda sidor. Anhängarna upprepade gång på gång hur viktigt det var att Sverige hade ett starkt försvar, för att med kraft kunna hävda sin neutralitet och avskräcka från anfall. Motståndarna hävdade att kärnvapen överhuvudtaget inte var förenligt med den svenska neutraliteten och att inköp av dessa eller en vapenbärare från någon stormakt inte låg i linje med den svenska utrikepolitiska linjen. - Att Sverige, under åren som debatten pågick, redan hade brutit mot sin neutralitet och att vi hade en tyst överenskommelse med NATO, visste ingen om.

Den mest aktiva opinionsbildaren var AMSA (Aktionsgruppen mot svensk atombomb), som till stor del bidrog till att vända debatten till sin fördel. AMSA:s medlemmar bestod till mesta delen av vänsterinriktade intellektuella, en sorts föregångare till Vietnamrörelsen.

När man läser om 50-talets debatt verkar hela idéen om svenska atomvapen helt vansinnig. Bara tanken att svenskt stridsflyg skulle bomba Leningrad eller Moskva ter sig idag helt otrolig. Det talades från militärt håll först om både strategiska och taktiska kärnvapen. Sedan insåg väl generalerna det omöjliga med en strategisk bombning, utan talade istället om taktisk bombning, dvs angrepp mot invasionsflottor och hamnar.
Den svenska försvarsideologin har hela tiden varit att besegra fiendens invasionsflottor ute till havs, innan man hunnit skaffa sig fotfäste i land. Det var en av anledningarna till att Sverige utvecklade en av Europas största flygvapen.
Till och med när jag gjorde militärtjänst i slutet av 60-talet och då satt och laddade en luftvärnskanon vid norrländska kusten, talade befälet med stor entusiasm om hur fienden skulle besegras ute till havs. – Mina kamrater och jag undrade i all stillhet hur i all världen detta skulle gå till.

En av diskussionsfrågorna var också hur man skulle göra med vapenbäraren? Skulle man köpa en missil eller utveckla en i Sverige? Och vad skulle hela kalaset kosta? Militären sade att man skulle behöva omkring 1 500 laddningar. - Debattens vågor gick höga i flera år.


Under 1958 utkristalliserade sig debatten kring den ”lilla” och ”stora” frågan. Den ”lilla” frågan gällde om riksdagen skulle anslå pengar till forskning kring utvecklingen av en svensk atombomb. Den ”stora” frågan gällde själva atombomben.
När det gällde den stora frågan, gjorde den socialdemokratiska regeringen det den alltid gjort i känsliga frågor – man sade nja och fick riksdagen att skjuta upp beslutet.
I början av 1959 avvisade regeringen ÖB:s äskande av forskningsanslag och därmed var även den lilla frågan löst. I slutet av året kom socialdemokratiska partiets rapport, som för övrigt var skriven av Olof Palme, som helt avvisade atombomber. Lite senare anslöt sig folkpartiet till samma linje och därmed var atombombens saga all i Sverige. Det märkliga är att atombomben formellt inte avvisades av Riksdagen förrän 1968, mitt i den värsta vänstersvängen med Vietnammotstånd och ockupationer.

Som tidigare nämnts övergav Sverige i realiteten sin neutralitet på ett tidigt stadium, svenska folket och alla myndigheter fördes bakom ljuset. Endast en mycket liten, inre krets av människor, Tage Erlander, Sven Andersson, Torsten Nilsson, Gunnar Sträng, Rune Johanson och Olof Palme, dock inte Östen Undén, visste om detta faktum, men generade sig inte för att i tal efter tal, med en papegojas envishet, upprepa hur orubbligt Sverige höll sig till sin neutralitet. – I följande skildring skall jag berätta hur det gick till när vi förlorade vår oskuld.

Den s.k. svenska neutraliteten har för mig alltid varit ett hyckleri. Eftersom jag, ända sedan tonåren, alltid varit mycket intresserad av politik, talade jag många gånger med Harald om saken. Han tyckte också att det bara var ett spel för gallerierna. Skulle det ha blivit storkrig under kalla kriget, så skulle nog Sverige har tagit västsidans parti. Med vår demokrati och våra fria värderingar hörde vi utan tvivel till den västra sfären. Vi var rörande överens om att det säkert fanns hemliga återförsäkringar med Nato, en åsikt jag tror att många andra sansade människor delade med oss under det kalla kriget.

1992 tillsatte den dåvarande statsministern Carl Bildt, själv en Nato-anhängare, en kommission, ”Om kriget kommit… Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949 – 1969”, med uppgift att redovisa hur det egentligen stod till med neutraliteten och Sveriges förhållande till Nato. Det skulle bli den svenska neutrelitetspolitikkommissionnens slutrapport.
Vad som kom fram chockerade många, men bekräftade vad ännu fler, inklusive mig själv, redan hade misstänkt. Men faktum är att vår neutralitetspolitik och brottet mot denna, grundades på realpolitik och pressen från stormakterna. Min åsikt, när jag har facit i hand, är snarare att regeringen, frånsett hyckleriet och lögnerna, löste problemen på ett ganska elegant sätt.

Det brutala kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, föregånget av Polen och Ungern, sände chockvågor över Europa, ända bort till USA.
Ambassadören och senare radiochefen, Olof Rydbeck skriver i sin minnesbok (1990) att han från amerikanska dokument sett att de redan i september ville försöka få bort Sverige från neutraliteten och in i det egna lägret. Medlet för att åstadkomma detta skulle vara att enbart exportera vapen och teknologi till länder som samarbetade med USA militärt. Sveriges försvar var starkt beroende av amerikanska vapen, särskilt flygvapnet, som flög ett stort antal flygplan köpta från USA. Det blåste nog isande vindar genom Kanslihuset när regeringen fick reda på de amerikanska idéerna.

Tidigare under året hade nämligen Sovjetunionen förhandlat med Finland om den s.k. Vänskaps- och biståndspakten (VSB-pakten). I ljuset av vad som höll på att hända i Centraleuropa, var stämningen nervös innan man ens hade kommit igång med förhandlingarna. Ryssarna ställde hårda krav om militärt samarbete. Det amerikanska sändebudet i Sverige, Matthews, var pessimistisk och trodde att Finland nog skulle slukas av ryssarna. Han spådde att om så skulle ske, så skulle Sverige säkert envist klamra sig fast vid sin neutralitet, vilket Undén redan hade bekräftat till pressen.
Men ryssarna var medgörligare an vad man tidigare hade trott. Finnarna förhandlade skickligt, trots sin dåliga position som förlorare i kriget, och lyckades få fram en rad eftergifter från Stalins sida.
Finland skulle försvara sig självt och skulle bara begära militärt bistånd på egen begäran. Ingen utrikespolitisk samverkan och klara garantier för självständigheten. Men faktum kvarstod att Finland genom pakten blev knutet till östblocket och skulle bli tvunget att föra en mycket försiktig politik.
Ryssarna gjorde i pakten en mycket listig reservation, där man stipulerade att om Sverige övergav sin neutralitet och slöt sig närmre till västmakterna, så hade man rätt att riva upp VSB-pakten och ställa ännu hårdare krav på Finland. Denna hållhake kallades i Sverige för ”det finska kortet”

Det kan tyckas att Sverige satt fast i en rävsax när beskedet om USA: s villkor om vapenexport kom till regeringen. Inte långt senare kom en avsevärd uppmjukning av villkoren. Den svenske ministern i Helsingfors skrev i en rapport till UD, den 11 december, att USA ändrat inställning och att man ansåg att det vore bäst om Sverige höll sig utanför de båda maktblocken. Man kan fråga sig hur det kommer sig att USA så kvickt ändrade inställning?

Orsaken var att Sverige, genom en muntlig överenskommelse (”understanding”) med USA, i all hemlighet hade förlängt startbanorna på alla svenska flygflottiljer, det s.k. ”fältarrangemanget”. Detta arrangemang gjorde att Sverige kunde ta emot NATO: s tunga bomb- och transportplan utan problem. Inom mycket kort tid skulle således amerikanarna, om det blev kris, kunna etablera framskjutna flygbaser i Sverige för vidare attacker österut.. – Sverige hade in facto blivit en passiv, mycket diskret, medlem i NATO.
Denna listiga lösning gjorde alla parter nöjda. Sverige fick ett indirekt skydd mot eventuella attacker från Östblocket och USA kunde förlita på att den hemlige medlemmen inte skulle börja skjuta på dess flyg i händelse av konflikt, något som faktiskt hade inträffat under 2: a världskriget.

För USA: s del innebar ”fältarrangemanget” också att man hade ett tolkningsföreträde. Man kunde själva välja lämplig tidpunkt för att etablera sina baser i Sverige. Hade Sverige varit öppen medlem skulle säkert amerikanarnas rörelsefrihet varit beskuren av diverse restriktioner.
Senare tillkom ytterligare, topphemliga, överenskommelser där USA bl.a. levererade mycket dyrbar signalspaningsutrustning till det svenska flygvapnet, som i sin tur spanade in i Sovjet och lämnade över resultatet till Pentagon.

För Sveriges del blev rollen som ögontjänare mycket dyrbar. Genom att vi påstod oss vara neutrala blev vi tvungna att hålla oss med ett starkt försvar, där ett överdimensionerat flygvapen ingick. Andra, jämförbara, länder i NATO behövde inte alls satsa lika mycket på försvaret. NATO hade således fått en mycket välrustad partner vid sin östra sida, utan större kostnader.

Men vad hände med ryssarna och hotet med ”det finska kortet”? – Jo, det spelades ut av ryssarna på juldagen 1948. Ett chiffertelegram anlände från den svenska beskickningen i Helsingfors där man refererar en rapport som den finske utrikesministern fått från ryssarna:
”… ett preciserat rykte från Prag att Sverige ingått ett hemligt fördrag med USA av militärt innehåll. Sovjetregeringen kunde ej finna sig i detta förhållande, utan såg sig tvungen att på kännbart sätt erinra Finland om dess förpliktelser, varför man mycket snart kunde vänta för Finland mycket oangenäma händelser…”

Att ryktet just kom från kommunistkuppens Prag var troligen ett sätt att sätta skräck i svenskarna. Först på annandagen underrättades statsministern Erlander och utrikesministern Undén om saken. Dessa, förmodligen helt upptagna av sitt julfirande, konstaterade, helt enkelt, att några fördrag med USA inte existerade och lade handlingarna åt sidan. Trots att Stalin ansåg – och visste, att Sverige ingått en viktig strategisk allians med USA, som gav, det som senare skulle bli Atlantpakten, tillgång till baser på svensk mark. Ett klart brott mot neutraliteten.
Det märkliga är att det inte blev några fler reaktioner från ryssarna. Det ”finska kortet” fick ligga där det låg och spelades inte ut fler gånger.

Ryssarna kunde ändå enkelt, genom sina spioner, konstatera att utbyggnadsarbeten förekom på flygflottiljernas landningsbanor. Den svenske spionen Wennerström tillträdde dessutom sin tjänst som flygattaché i Moskva 1949 och försåg sin sovjetiske kontakt, Rybatjenkov, med uppgifter om landningsbanornas utbyggnad. Sveriges fusk och bedrägeri var uppenbart och Stalin borde egentligen ha haft all anledning att spela ut ”det finska kortet” igen. Men det svenska höga spelet lyckades, mot all förmodan.

På grund av sitt beroende av amerikansk krigsmateriel, hade Sverige kniven på strupen och kunde inte avbryta sitt samarbete med USA. Sverige fick fler avancerade vapen än många andra av USA: s allierade.
Under 70-talet, när de politiska relationerna med USA, på grund av Olof Palmes agerande i Vietnam-frågan, var som mest djupfrysta, fick dåvarande ÖB, Stig Synnergren direktiv av Palme:
”…Nu när jag bråkar med amerikanarna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret, i alla fall…”

Den negativa sidan av det hemliga samarbetet med USA var, som tidigare nämnts, den lögnaktiga och den högtravande retoriken från regeringen om vår heliga neutralitet och att man skulle försvara sig, oavsett från vilken sida ett anfall kom. Ett annat faktum är att svenska folket och dess valda representanter i Riksdagen, fullständigt fördes bakom ljuset.

I ljuset av det hemliga samarbetet med USA, framstår den svenska atombombsdebatten som märklig. När regeringen, och med säkerhet också den högsta försvarsledningen, visste att man skulle kunna få hjälp av USA, i händelse av konflikt, - varför insisterade man då på en svensk atombomb? Varför avskrev man inte tanken direkt och litade istället på det amerikanska kärnvapenparaplyet?
Min egen förklaring är att man genom debatten höll skenet uppe och ville ge intryck av att vara stark och alliansfri.
Först efter kommunismens och Sovjetväldets fall vågade Sverige närma sig NATO. Sverige fick en borgerlig regering 1991, som på initiativ av den dåvarande statsministern Carl Bildt, hade modet att tillsätta Neutralitetspolitikkommissionen och som kunde öppna Pandoras ask. Denna, neutralitetens ask, skulle aldrig en socialdemokratisk regering ha vågat öppna och på så vis tvättat sin smutsiga byk offentligt. Socialdemokraterna har en historia att alltid sopa obekväma fakta under mattan.
Fortfarande, i denna dag, ligger neutraliteten som en kvarsten kring Moder Sveas hals.

1. Den svenska atomvapendebatten. Per Ahlmark, Aldus 1965
2. Källan till denna artikel är boken, ”Sverige i skottlinjen” av Jan Linder, som refereras i Försvarsfrämjandets tidskrift, Fritt Militärt Forum nr 3, 1999, hämtad på Internet.

Skrivet av Erik Edelstam