Harald Edelstam och de försvunna pengarna

Mats Fors, som anser sig vara specialist på min fader, har skrivit en artikel på sin hemsida om Haralds manipulerande med en summa pengar, som skickades iväg med den diplomatiska kurirposten. Fors är naturligtvis helt ute och cyklar och har ingen aning om vad som egentligen hände. Läs hans artikel: http://matsojfors.blogg.se/2009/july/vart-tog-pengarna-vagen.html#comment

Jag vet emellertid exakt vad som hände. För att rätta till Fors felaktiga uppgifter publicerar jag nu vad jag har skrivit om den incidenten.
Harald landade på Kuba på nyårsdagen 1974. Han var inbjuden av Fidel Castro och gjorde en bejublad turné under tio dagar. Därefter återvände han via Mexico och Washington. Han stannade i Washington två dagar och återvände sedan till Sverige.
I mitten av februari reser han till Sofia i Bulgarien för att närvara i det tvivelaktiga, kommunistiska Världsfredsrådet. Han gillade att resa och träffa kändisarna som deltog där. Det var inte särskilt uppskattat på UD, men Harald struntade fullständigt i vad de tyckte. Uppståndelsen runt hans person hade gjort honom kaxig och han tyckte att han kunde göra vad han tyckte. Han hade i alla fall Palmes stöd och vi skall i följande text se hur Harald trodde att han kunde surfa på sin nyfunna kändisstatus, som skapats av alla medier.

Den 19 februari, dagen efter att Harald kommit tillbaka från Sofia, antecknar han:
”…Lunch med Cubas amb. Alcalde 1300. Arbetat på UD. Åström kallat på mig och talat om pengar, som jag skickat med kuriren från Washington till Peter Ahlgren, Santiago, olovligt och som Caj Groth lagt beslag på…”

Harald hade blivit överraskad med byxorna nere. När han var i Washington en månad innan hade han under besöket på ambassaden gått in i kansliet och helt fräckt skickat iväg ett brev med kuriren till ambassaden i Santiago. Så långt var allt i sin ordning, men felet var att brevet innehöll pengar och som avsändare stod Sveriges charge d’affaires, Leif Leifland. Problemet med honom var att han inte visste om att Harald skickat pengar i hans namn. Tilläggas bör att det är strängeligen förbjudet att skicka pengar med kuriren. Harald skickade dock månadspeng i form av kontanter i alla år till oss söner med kuriren utan att det hände något.


Det blev en hel del skriftväxling, som förtjänar att återges. Som vi ser ovan så blev Harald uppkallad till Sverker Åström den 19 februari, som redan samma dag skriver ett brev, markerat ”Strängt Förtrolig, till någon okänd mottagare. Det finns anledning att tro att det är ställt till utrikesministern Sven Anderson eftersom rubriken är ”Promemoria”:

” Jag har bett Harald Edelstam besöka mig idag. Efter ett samtal om hans besök i Sofia sade jag, att Groth underrättat mig om att en medlem av ambassaden i Santiago med kurir mottagit en försändelse från Harald, avsänd från Washington och innehållande en större penningsumma i dollar för vidarebefordran till en flykting på ambassaden. Groth ville inte gärna lämna ut pengarna utan kontakt med mig. Jag vore tacksam höra Haralds åsikt om saken.

Edelstam sade, att han från en amerikansk fackföreningsman i Washington mottagit pengarna för vidarebefordran till Figueroa. Han trodde det var 1.000 dollar. Figueroas familj var i stort behov av hjälp. Till svar på fråga tillade Harald, att detta var enda gången han med kurir sänt pengar till ambassaden.

Jag sade, att jag givetvis i anledning av Groths förfrågan ville ha klarhet i saken. Vi måste se på den med hänsyn bl.a. till kuriraspekten.

Edelstam sade, att han talat med statsministern och att den givit honom tillstånd att utnyttja kuriren – ”kanske inte just i detta fall, men allmänt sett, om något humanitärt ömmande fall förelåg”.
Efter ytterligare några repliker utan att någon av oss höjde rösten reste sig Edelstam plötsligt och sade att han vägrade att diskutera vidare. Så gick han sin väg utan att säga adjö…”

Det måste ha varit genant för Harald att stå och ta emot frågor och kritik som en vanartig skolgosse. Han hade haft otur att Groth hade öppnat kuvertet, som egentligen var ställt till Peter Ahlgren. Gör man något emot reglerna så får man för Guds skull inte åka fast! – Och hans reaktion var också typisk, att resa sig upp, vägra fortsätta och gå ut utan att säga adjö.

Åström skickade dagen ett brev till Groth, där han bad honom att skicka pengarna till UD så han kunde lämna tillbaks dem till Harald. Han frågade också om Ahlgren eller någon annan hade lämnat över pengar till flyktingar tidigare. Han skriver:
”…I Haralds brev talas det om att det här rör sig om ”ytterligare en laddning”…
Åström frågar vidare vad Groth tror att pengarna skall användas till.

Ärendet rullar vidare. Två veckor senare skriver Leif Leifland i Washington till Åström ett brev som är märkt ”Personligt”. Någonstans är brevet ganska festligt med Harald i rollen som mannen som gör vad han vill och en totalt oförstående Leifland.

”…I ditt brev den 20 februari frågar Du vad jag vet om det kuvert med 5.000 dollar som Harald Edelstam skickade med kurir härifrån den 23 januari.

Mitt svar är kort: ingenting. När Edelstam var här några dagar i mitten av januari, bad han mig inte vid något tillfälle att få använda mitt namn som avsändare på brev med kuriren, han talade aldrig om några pengar att skickas med kurir.

Jag är rädd att jag bara kan bidra med ytterligare frågor. Du säger att jag står som avsändare. På vår kurirlista står ambassaden, inte jag, som avsändare. Vi följer i våra kurirlistor alltid praxis att om kuvertet en viss tjänsteman står som avsändare, anges också denne person på kurirlistan. Jag kan inte ge någon förklaring, men vår kurirdam (som inte kan erinra sig försändelsen) frågar sig om det möjligen kan vara så att Harald använt två kuvert, ett ytterkuvert med ambassaden som avsändare och så ett innerkuvert med mig som avsändare.

(Skrivet för hand) P.S. En annan fråga: varifrån kommer de 5.000 dollars som Edelstam skickat? Jag vet naturligtvis inte, vill bara fästa din uppmärksamhet vid att han kom till Washington från Cuba (via Mexico).
Din tillgivne
Leif L…”

Sista turen som jag lyckats hitta i detta fullständigt absurda ärende är ett tvåsidigt brev från Åström till Harald, c/o Ambassaden i Washington, den 1 april. Harald var just då mitt i sin jubelturné i USA och dök upp då och då på ambassaden. Han använder sig av brevet till utrikesministern och lånar ordvändningar därifrån.
Åström rekapitulerar i brevet vad som hänt, d.v.s. hur Harald hade fuskat med kuriren och blivit upptäckt . Pengarna var avsedda för en flykting på ambassaden och kom från en amerikansk fackföreningsman i Washington till Figueroas familj och det skulle ha varit enda gången sådant hade förekommit. Summan skulle ha varit 1 000 dollars. – Men det jag älskar mest är Åströms slutkläm:
”…Vårt samtal fick ett något plötsligt slut – Du lämnade rummet utan att säga adjö –och vi kom inte längre…”

Åström fortsätter brevet med att säga att Leif Leifland inte hade en aning om att ett kuvert i hans namn hade skickats till ambassaden i Santiago och att han heller aldrig bemyndigat någon att använda hans namn.
” …Från Groth , som jag likaledes tillskrivit, har jag mottagit det dollarbelopp som Du sände från Washington till Santiago. Groth medsände också ett kuvert som innehöll 1 000 dollar. Detta hade i slutet av februari inlämnats på ambassaden av hustrun till en SAS-purser, som tidigare hade varit stationerad i Santiago. Hon uppgav, att Du lämnat beloppet på Kastrups flygplats med hemställan att vidarebefordra det till en tjänsteman på ambassaden.

Man kan undra varför Åström driver historien med kuvertet så långt? Det enklaste hade varit att ge Harald en tillsägelse att han grovt brutit mot bestämmelserna och låtit ärendet stanna där, istället för att skriva runt till berörda parter, senare skriva till Harald och dra ut på det i oändlighet. Saken blev inte bättre för det.

”…Groth meddelade, att han orienterat Marambio om vad som förevarit. Skälet härtill är att enligt vad Groth också upplyst, det kuvert med 5 000, som du och jag diskuterade, i själva verket var avsett för honom, liksom också det med SAS-purserns hustru anlända beloppet. Marambio har sagt Groth, att han tidigare erhållit penningförsändelser.
För att bli i tillfälle att, som jag gärna vill, klara ut saken så snabbt och så snyggt som möjligt, vore jag Dig mycket tacksam för Dina kommentarer till ovanstående…”

Jag undrar hur Harald svarade Åström, om han överhuvudtaget svarade. Jag har inte lyckats hitta något brev. Jag är övertygad om att saken klarades ut muntligen. Harald fick igen pengarna från Santiago två månader senare när han träffade Åström, men dessförinnan hade han hunnit träffa utrikesministern två gånger och kanske tagit upp saken med honom. Det måste ha varit ett frostigt möte med Åström.

Jag undrar hur Harald kunde förklara så uppenbara lögner och varför han kom med så genomskinliga undanflykter. Det hade varit, som alltid, bättre att tala sanning från början.

För det första var det aldrig Figueroa, som var mottagaren, utan den tvivelaktige Max Marambio. För det andra var det inte 1 000 dollar i kuvertet, som Harald påstod, utan 5 000, som han säkert visste och historien om de dubbla kuverten med Leifland som avsändare är helt otrolig.

Och varifrån kom pengarna? Historien med den amerikanske fackföreningsledaren låter lite väl bra. Jag har tittat i Haralds fickalmanacka och där kan jag inte se att han träffat någon amerikansk fackföreningsman. Han brukade alltid skriva upp alla han träffade. De två dagarna han var i Washington träffade han bara Leiflands och Deeda Blair på Kennedy Center. Han kom ursprungligen från Kuba, där han varit i två veckor och träffat högt uppsatta kubaner och chilenska solidaritetsgrupper. Jag känner till Haralds förmåga att erbjuda sig att fixa saker och han erbjöd sig nog att skicka pengar till Chile för att finansiera kampen mot Pinochet.

Till detta kom kuvertet från SAS-pursern, som i och för sig inte var emot reglerna, men som tidigare inte varit med i diskussionerna. Harald sade med säkerhet att det är enda gången han har skickat pengar i kuriren, medan Marambio säger att han tagit emot penningförsändelser tidigare.
Harald som själv i alla år var hysteriskt noga med kuriren och dess regler, bröt själv på ett nästan lättsamt och nonchalant sätt den nästan heligaste regeln: att inte skicka med pengar. Överhuvudtaget är det något magiskt och heligt över kuriren på UD.
Frågan är om Marambio skickade vidare pengarna till behövande eller att de stannade i hans egna stora fickor? Kanske det blev ett startkapital till hans nya affärer? – Ibland var Harald lite väl naiv när det gällde människor.

Sverker Åström lade in en Brasklapp i slutet av sitt förödande brev. Om det var ett sätt att muntra upp Harald eller göra brevet lite snyggare i arkivet vet jag inte, men det ser krystat och tillgjort ut:
”… Jag vill för övrigt, innan jag slutar det här brevet, än en gång säga med vilken sympati och ofta beundran vi följde Din verksamhet under hösten i Santiago till skydd för flyktingar av olika kategorier. Jag antar, att du i detta besvärliga arbete måste ha känt det som en styrka att Du i detta besvärliga arbete måste ha känt det som en styrka att Du hela tiden, alltifrån övertagandet av kubanska intressena till Din avresa, hade förståelse och stöd från dem därhemma som sysslade med frågan – kamraterna i departementet, de två utrikesministrarna och regeringen i övrigt…”

Dessa rader är verkligen höjden av hyckleri! – Skrivna av en man som hela tiden motarbetade Harald och även ville kalla hem honom. Som jag tidigare har skrivit, hade Harald stöd av de yngre medarbetarna, vilket bl.a. har intygats av Rolf Ekeus, som var sekreterare åt Christer Wickman, när han var utrikesminister, men motståndet var massivt från jämnåriga kolleger. Wachtmeister framstår i sammanhanget nästan som sympatisk, eftersom han öppet visade sin motvilja mot Harald, vilket är betydligt hederligare än Åströms falska smilande i brevet.
Harald klarade sig eftersom han hade talat med Olof Palme varje dag under den första kritiska tiden i Chile och hade dennes stöd. Annars hade Harald blivit hemkallad ganska snabbt.

Historien med pengarna var inte bra för hans anseende på UD . Den spreds säkert ut bland korridorer och tjänsterum med ryktets fart och bidrog säkert till att han inte kunde få topposterna utan skyfflades iväg till Algeriet.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Harald Edelstam, Harald Edelstams Arkiv
Leif Leifland, compunews.com
Sverker Åström, kingmagazine.se
Harald Edelstam 1970, Harald Edelstams Arkiv

Den Svarta Nejlikan – de förlorade möjligheternas bok.

Eller spelet bakom en biografi

Mats Fors, mannen som skrev manuset till den halvfiktiva, enligt min mening, totalt misslyckade, filmen om min fader Harald Edelstam, har nu kommit ut med en biografi om honom.
En av Haralds gamla medarbetare kallade filmen för de förlorade möjligheternas film och jag vill kalla biografin för de förlorade möjligheternas bok.

När jag läste på universitetet i Lund och skrev avhandlingar och uppsatser, fick vi alltid en opponent på halsen. Han/hon skulle lusläsa våra alster och komma med kritik. Hade man tur var opponenten ointresserad och illa påläst och då fick man igenom sitt verk, men hade man otur var opponenten väl påläst och sågade alstret fullständigt. – I detta fall har Fors otur eftersom opponenten är mycket påläst och dessutom son till föremålet för Fors kärlek, ambassadören Harald Edelstam.

Men hur kommer det sig att jag anser mig själv vara så påläst? – Jo, jag har själv skrivit en bok om min fader Harald. Jag hade otur och Mats Fors hann före mig med några månader. Utan att förhäva mig, kan jag påstå att min bok ligger på en helt annan nivå än Fors bok. Orsaken är att Harald gav mig alla sina papper innan han dog. Visserligen förstörde han (eller hans tredje fru) mängder med privata brev, men åtskilligt finns kvar, inklusive en rad tal och officiella brev. Han förde också bok i sina fickalmanackor under 25 år, vilket gör att jag har kunnat hålla reda på hans göranden och låtanden nästan för var dag. Särskilt intressant är då almanackan från 1973 i Chile när jag kan följa honom i detalj. Den finns nu utställd på Armémuseum. Jag har dessutom intervjuat viktiga personer som idag är döda.

Men jag har också fått min moders dagböcker från 18 års äktenskap, som är mycket avslöjande. De hade ett stormigt äktenskap med notorisk otrohet på båda sidor, men de hade också, mellan varven, ett intensivt liv under kriget, i Rom, Berlin och Oslo. De var båda i 20-30 års åldern och hade precis gjort sig fria från strama familjeband. Båda hade bra ekonomi och kastades in i den ångestfyllda nöjesvärlden i Rom och Berlin. I det ockuperade Norge var det av förklarliga skäl inget hålligång, men umgänget hemma hos familjen Edelstam var ändå intensivt. Vänner har vittnat om hur det var som en oas där man kunde lyssna på radio, läsa förbjudna tidningar och för en gångs skull äta sig mätt. Louise skildrar också familjelivet och alla resor och bråk under de sista 10 årens äktenskap fram till 1957.
Sedan tillkommer faktum att jag är hans son och levde med honom i 43 år. Jag känner honom väl med alla hans brister och förtjänster och jag har varit på de flesta ställen han har varit. Chile är undantaget.

Jag började skriva om Harald några år efter hans död och gjorde det mer som ett hobbyprojekt. Jag fick de första kapitlen klara ganska snabbt efter forskning på Riksarkivet och resor till Tyskland där jag intervjuade gamla vänner till mina föräldrar. Mitt skrivande var inte särskilt populärt inom familjen, man var väl oroliga för att skelett i garderoben skulle stiga fram.
Min brorson Fabian visade dock ett enormt intresse för mina första kapitel. Han tjatade och tjatade att få läsa dem. Jag var inte särskilt road av tanken. Till sist gav jag med mig mot ett heligt löfte att han inte fick lämna ut något av texten. Som tack för min vänlighet och stora gästfrihet under åren, så lämnade han genast ut texten till ambassadören Ingmar Lindahl, som skrev ett långt avsnitt om Harald i boken ”Svenska diplomatprofiler i Sverige under 1900-talet”.

Min förvåning blev stor när jag upptäckte delar av min text i boken. Bl.a. citerades en del brev som finns i min ägo och ett personligt brev, ställt till mig, från Haralds f.d.svägerska, Gloria von Schubert, där hon beskrev mina föräldrars liv i Berlin under kriget.
I Lindahls källhänvisning står det ”Fabian Edelstams anteckningar”, Lindahl måste ha vetat att Fabian inte skrivit texten själv, vilket jag idag kallar för plagiat. Min text kommer också upp i Fors bok, vilket inte är så konstigt, eftersom han använt Lindahls text som källa. Där ser man hur det går till i vissa kretsar.

Även om en del i familjen inte var så förtjusta i mitt skrivande, så svarade flera på frågor och jag kunde få lite stoff. Min bror Hans ställde faktiskt upp med kopior av brev, lite foton och lite uppgifter om Algeriet, där han bodde med Harald i flera år. Min äldste bror Carl ställde däremot inte upp. Han var fientligt inställd till projektet och påstod att han inte kom ihåg något. Breven från Harald hade han slängt och några foton fick jag aldrig se. Carl visste mycket om Haralds vistelse i Guatemala, eftersom han bodde hos där i flera år, hemma hos Harald. – Jag tyckte att det var en väldigt trist inställning, men tröstade mig med att han inte hade haft särskilt bra relationer med Harald och kanske ville glömma det hela. Allt för familjefridens skull.

Arbetet med boken gick långsamt, eftersom skrivandet låg nere i flera perioder, då jag sysslade med annat. För några år sedan fick jag höra att Mats Fors, en person jag aldrig hade hört talas om förut, hade börjat intervjua familjen. Jag ringde mina bröder och vädjade, flera gånger, att de inte skulle lämna ut något om Harald. – Visst, visst, vi lovar att inte säga något.
Jag visste att om de inte berättade något, skulle Fors ha mycket svårt att skriva en biografi om Harald. Det fanns inte mycket att gå på.

Oturligt nog hann Fors före mig med några månader och fick ut sin bok. När jag läste den upptäckte jag att mina bröder hade gått bakom min rygg och berättat allt de visste. Carl, som hade ”glömt” allt, vaknade plötsligt upp ur sin minnesförlust och visade sig ha ett häpnadsväckande gott minne, likaså Hans. Carls bortslängda brev trollades fram i all hast och en mängd bilder regnade, som manna från himmelen.
Innan Harald dog hade Carl dammsugit alla Haralds lösa foton och familjealbum och fotograferat av dem. Nu kom allt hans arbete väl till pass.
Bland de bilder som finns publicerade i Fors bok finns en serie foton från fotbollskriget 1969. De är publicerade utan att ange fotografen, Henry Unger, och heller inte med dennes tillstånd. Många foton har dessutom helt felaktiga bildtexter.

Jag var chockad. Min bok är död för ett bra slag framöver, inget förlag vill ta i den med tång, även om den är tusen gånger mer intressant och mer spännande är Fors trista bok.
Men varför torpederade mina bröder mitt projekt? Varför denna illojalitet mot sin bror?
Jag har funderat på saken och kommit fram till ett rimligt svar. Först och främst handlar det om de gamla vanliga ingredienserna i en syskonrelation: Rivalitet och svartsjuka. Jag gjorde något som inte de gjorde. Vår relation har periodvis varit väldigt dålig, särskilt efter Haralds bortgång. Han höll ihop oss, eftersom han visste var problemen låg. Efter hans bortgång föll vår relation ihop som ett korthus.

Det viktigaste skälet är dock att mina bröder kunde kontrollera vilken information om Harald, som kom ut. Mig kunde de inte kontrollera. Jag visste lika mycket som de, om inte mer, eftersom jag hade dagböcker och brev. Som son, kunde jag också kosta på mig att ha en långt mer kritisk hållning till Harald och vad han hade gjort, än den helt okände, okritiske Mats Fors, som snällt skrev vad de ville.
Inga pinsamheter skulle få komma ut, som när Carl, under ett raseriutbrott, slog ned Harald på ambassaden i Guatemala. Kanske en hämnd för att han själv fick mycket stryk av Harald när han var liten (jag fick också stryk). Eller den familjekäre Haralds förtvivlan över att Hans, under alla år, vägrade ta hand om sin lille son Fabian, som ofta stod utanför hans dörr och skrek och grät.

Resultatet är att Fors biografi om Harald blev en utvattnad, noga filtrerad berättelse med tillrättalagda detaljer om hans liv. Mycket litet skrivs om Haralds personliga liv och de viktiga personer som omgav honom, hans tre misslyckade äktenskap och alla konstiga turer på UD. Jag skulle knappt vilja kalla den en biografi, eftersom den brister på så många ställen och hur det vimlar av faktafel i texten. När jag läser boken brister jag nästan ut i skratt (på fel ställen), när jag upptäcker hur mycket som saknas och vilket fuskverk Mats Fors bok är.
En festlig detalj, som visar hur dålig research Fors har gjort, är att han påstår att Harald gick i Broms skola när han var liten. Fru Broms var förmodligen i tonåren då och den som gick i Broms var jag själv och då i kungens klass. Harald gick i själva verket i Brummerska skolan, som låg på Johannesgatan 18, där Stockholm International School ligger idag.

Frånvaron av min moder Louise är en förlorad möjlighet. Var finns Louises stora familjer von Rosen och Wikström, som spelade så stor roll i Haralds liv? Han hade aldrig kunnat knyta så många kontakter i Berlin, under kriget, eller klarat sig så länge undan död eller arrestation i Oslo, om han inte hade haft familjen von Rosen bakom sig. Göring ansåg att von Rosens var hans egen familj, genom kopplingen av hans älskade hustru Karin Fock. Louise träffade Göring flera gånger på Capri och svenska ambassaden före kriget och hennes farbror Adolf var diplomat i Berlin. Harald påstod senare att han kört Görings leksakståg på Carinhall, vilket jag har svårt att tro på. Även Hitler var imponerad av familjen von Rosen och kände Karin Fock och hennes syster Mary som var gift med Eric von Rosen. Hans utsåg Karin till partiets maskot under kampåren och var mycket engagerad i Görings sorg efter hennes död.

Fors spekulerar i att Harald skulle ha något att göra med motståndsrörelsen mot Hitler. Där är han ute på hal is. Harald kom i kontakt med tyska generalstaben via en av sina väninnor, som hade en bror, som var adjutant till en av de stora generalerna. Där fanns många som var emot Hitler, liksom de flesta av hans kolleger på Auswärtiges Amt (tyska UD). Eftersom nästan alla motståndare åkte fast efter attentatet mot Hitler är det inte underligt att många av hans vänner försvann. Haralds vän, generalen, klarade sig som genom att under och sattes i Buchenwald och kunde sedan fly i krigsslutet, när fångarna övermannade SS vid italienska gränsen.

Skildringen av Haralds tid i Oslo är mycket tunn. Visserligen svämmar texten över av skildringar av motståndsrörelsens olika manövrar och olika namn på figurer haglar, men Harald kommer helt bort i sammanhanget.
Nu kommer en intressant fråga fram, som Fors överhuvudtaget inte har reflekterat över, nämligen Haralds egen trovärdighet. Jag har flera gånger haft anledning att ifrågasätta Haralds sanningshalt i olika äventyr, som han älskade att berätta. Fors ägnar ett helt kapitel om den kriminelle motståndsmannen Andersen, kallad Gulosten. Harald påstod alltid att Gulosten lurade sina offer till ett slakteri, där de senare togs av daga med en slaktmask. Det är en typisk historia som Harald förmodligen hört och har skarvat till. Det finns en rad av Haralds historier med tvivelaktig äkthet. Särskilt förbättrade han sina historier från Chile. Historien om hur Harald tog över Kubas ambassad är ett typiskt exempel på Haralds berättarglädje. Det gick inte alls till på det viset på Fors påstår, en rad vittnen har berättat det var betydligt mindre dramatiskt och att man egentligen förde regelrätta förhandlingar med diplomatiska kåren.
En annan intressant felaktighet är fritagningen av 54 Tupamaros. Harald var överhuvudtaget inte med vid själva fritagningen och den chilenske t.f. kommendanten Lavanderos blev inte avrättad av militären, utan blev skjuten av en kollega under ett fyllebråk på officersmässen under natten.

Personer som var oerhört viktiga för Harald förekommer överhuvud taget inte. Hans relation med sin svägerska Marianne Lewenhaupt och framför allt med hennes fyra döttrar tas inte upp, trots att flickorna betydde mycket mer för honom än vi söner. De var alltid med på somrarna och han brevväxlade med dem och besökte dem varje år.
Hans djupa vänskap med Thora Dardel och hennes barnbarn Denise (hans svärdotter) och Henry Unger som han också kom att betrakta som sina barn tas inte upp i denna bristfälliga bok.
Hans äktenskap med den ryska konstnärinnan Natascha behandlas knappt, trots all dramatik, de fula tricks och alla lögner som förekom. Tänk på historien om hur Natascha, för att snärja den godtrogne Harald, hittade på en historia om att hon hade fött tvillingar, som han var fader till. Hon skildrar dessa tvillingar i detalj i brev efter brev. Deras sjukdomar, karaktär och olika barnsköterskor och naturligtvis alla kostnader som han fick stå för. Harald trodde på denna historia ända till sin död, trots att han aldrig fick se dem.
I själva verket var hela historien en gigantisk bluff, som jag lyckades avslöja för flera år sedan. Natascha hade karaktär av en avancerad solochvårare.
Vad ser vi av Haralds desperata och smått patetiska jakt på en hustru under de sista åren på UD, en historia som faktiska har sina komiska poänger. Resultatet blev det sista äktenskapet, som han ångrade redan efter ett par månader.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned om alla sakfel och missuppfattningar i denna bedrövliga bok. Det dåliga forskningsarbetet, bristen på källkritik och hur han har låtit sig manipuleras av mina bröder. Det märks att han inte har akademisk skolning.
Jag ser också att Fors går ut på nätet och skriver om historier om Harald, som är helt felaktiga.
Han erkänner på sin blog att boken om Harald är en kompromiss, vilket man, milt sagt, kan hålla med om. Min uppfattning är att om man inte har hela bilden skall man inte en skriva om den. Det handlar om hederlighet. Ernest Hemingway skrev att man måste vara hederlig som författare, både mot sig själv, mot ämnet man skriver om och mot läsarna. - Som jag ser det, så har Fors inte varit hederlig enligt de kriterier som Hemingway ställde upp.

Det är tragiskt att Mats Fors har misslyckats så kapitalt med en så intressant och mänsklig historia som min fader Harald representerar. Jag ser också boken som en förolämpning mot min faders namn och minne. Han var, med alla sina brister, en mycket värdig och diskret man. Han trängde aldrig sig på och tyckte att man inte skall göra sig märkvärdig, något som Mats Fors ständigt gör.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Louise, Harald, hunden Lalka och jag själv
Louise med Gestapo i Oslo 1944
Harald, Maianne Lewenhaupt och Louises stora kärlek Henning Astrup
Alla foton från Harald Edelstams Arkiv