I arbetet med en biografi om min fader, diplomaten, Harald Edelstam, har jag nu arbetat mig igenom 50-talet. Det var ett decennium, som dominerades av det kalla kriget och Sovjetunionens förtryck och terror över sin omvärld. Sverige fick sin beskärda del genom nedskjutningar av militärplan, spioneri och hotfulla gester. Vår regering påstod av vi var neutrala och att vi skulle skjuta mot alla som kränkte vår neutralitet, även västmakterna. Den retoriken trodde få på. De flesta i Sverige, utom kommunister och hårdföra socialister, ansåg att vi hörde till väst, neutralitet eller inte.
Nu, i december 2002, har en svensk historiker hittat ett dokument i ett amerikanskt arkiv, som skriftligen bekräftar att det fanns ett samarbete länderna emellan. Tidigare har man trott att det bara rörde sig om ett diskret, muntligt avtal, en ”understanding”. Nu finns således besked. Läs den otroliga historien om atombomber och neutralitet i det kalla krigets tecken, på 50-talet, då byråchefen Harald Edelstam gick runt med mappar på Utrikesdepartementet i Stockholm eller konverserade kolleger på cocktailparties, tillsammans med sin attraktiva hustru Louise.
Redan 1947 lade ÖB fram en rapport där man började diskutera frågan om Sverige skulle skaffa sig atomvapen. Det första officiella uttalandet i saken gjordes, den 2 december 1952, av generallöjtnanten och chefen för flygvapnet, Bertil Nordenskiöld . Han tyckte att Sverige borde utveckla ett eget kärnvapen för att kunna försvara sig på ett effektivt sätt.
Tidningarna reagerade omedelbart och en debatt startade där en svensk atombombs vara eller icke vara diskuterades livligt. Från regeringens sida förnekade naturligtvis försvarsministern Torsten Nilsson i tidningen Expressen att saken överhuvudtaget varit på tal i regeringen eller inom den högsta försvarsledningen.
Debatten skulle fortsätta hela 50-talen och en liten bit in på 60-talet. Man kan säga att både regering, riksdag och opinion var splittrad. Harald själv var en övertygad motståndare till atomvapen, trots att han var reservofficer och tillhörde en samhällsklass där de flesta var för en atombomb. Hans åsikt grundade sig nog mest på egna erfarenheter från kriget och den omfattande förstörelse han mött efteråt. Vid den tiden hade han inte särskilt radikala åsikter.
Militären ville naturligtvis att vi skulle ha våra egna atombomber. Sovjetunionen låg som en stor hotande molnbank i öster och ett flertal incidenter hade redan ägt rum där svenska flygplan skjutits ned av sovjetiska jaktplan.
De olika överbefälhavarna lade under åren fram utredningar och rapport efter rapport där de betonade vikten av egna atombomber, särskilt i vårt utsatta läge som randstat mellan de två stora blocken. Atomvapen skulle ha en avskräckande effekt, menade man. Att angripa Sverige skulle kosta för mycket. Dessutom argumenterade försvarsledningen att eftersom att landet var neutralt och alliansfritt var det viktigt att vi kunde stå på egna fötter, ett argument som gladde Nato, vilket vi senare skall se.
Motståndarna menade däremot att ett innehav av atombomber skulle locka en angripare att bomba oss med kärnvapen. Omvänt argumenterade man att en fiende inte skulle använda kärnvapen vid en konflikt om det inte fanns några att angripa. De sade också att sannolikheten för ett isolerat anfall mot Sverige var ytterst liten.
Den svenska neutraliteten drogs även upp som argument från båda sidor. Anhängarna upprepade gång på gång hur viktigt det var att Sverige hade ett starkt försvar, för att med kraft kunna hävda sin neutralitet och avskräcka från anfall. Motståndarna hävdade att kärnvapen överhuvudtaget inte var förenligt med den svenska neutraliteten och att inköp av dessa eller en vapenbärare från någon stormakt inte låg i linje med den svenska utrikepolitiska linjen. - Att Sverige, under åren som debatten pågick, redan hade brutit mot sin neutralitet och att vi hade en tyst överenskommelse med NATO, visste ingen om.
Den mest aktiva opinionsbildaren var AMSA (Aktionsgruppen mot svensk atombomb), som till stor del bidrog till att vända debatten till sin fördel. AMSA:s medlemmar bestod till mesta delen av vänsterinriktade intellektuella, en sorts föregångare till Vietnamrörelsen.
När man läser om 50-talets debatt verkar hela idéen om svenska atomvapen helt vansinnig. Bara tanken att svenskt stridsflyg skulle bomba Leningrad eller Moskva ter sig idag helt otrolig. Det talades från militärt håll först om både strategiska och taktiska kärnvapen. Sedan insåg väl generalerna det omöjliga med en strategisk bombning, utan talade istället om taktisk bombning, dvs angrepp mot invasionsflottor och hamnar.
Den svenska försvarsideologin har hela tiden varit att besegra fiendens invasionsflottor ute till havs, innan man hunnit skaffa sig fotfäste i land. Det var en av anledningarna till att Sverige utvecklade en av Europas största flygvapen.
Till och med när jag gjorde militärtjänst i slutet av 60-talet och då satt och laddade en luftvärnskanon vid norrländska kusten, talade befälet med stor entusiasm om hur fienden skulle besegras ute till havs. – Mina kamrater och jag undrade i all stillhet hur i all världen detta skulle gå till.
En av diskussionsfrågorna var också hur man skulle göra med vapenbäraren? Skulle man köpa en missil eller utveckla en i Sverige? Och vad skulle hela kalaset kosta? Militären sade att man skulle behöva omkring 1 500 laddningar. - Debattens vågor gick höga i flera år.
Under 1958 utkristalliserade sig debatten kring den ”lilla” och ”stora” frågan. Den ”lilla” frågan gällde om riksdagen skulle anslå pengar till forskning kring utvecklingen av en svensk atombomb. Den ”stora” frågan gällde själva atombomben.
När det gällde den stora frågan, gjorde den socialdemokratiska regeringen det den alltid gjort i känsliga frågor – man sade nja och fick riksdagen att skjuta upp beslutet.
I början av 1959 avvisade regeringen ÖB:s äskande av forskningsanslag och därmed var även den lilla frågan löst. I slutet av året kom socialdemokratiska partiets rapport, som för övrigt var skriven av Olof Palme, som helt avvisade atombomber. Lite senare anslöt sig folkpartiet till samma linje och därmed var atombombens saga all i Sverige. Det märkliga är att atombomben formellt inte avvisades av Riksdagen förrän 1968, mitt i den värsta vänstersvängen med Vietnammotstånd och ockupationer.
Som tidigare nämnts övergav Sverige i realiteten sin neutralitet på ett tidigt stadium, svenska folket och alla myndigheter fördes bakom ljuset. Endast en mycket liten, inre krets av människor, Tage Erlander, Sven Andersson, Torsten Nilsson, Gunnar Sträng, Rune Johanson och Olof Palme, dock inte Östen Undén, visste om detta faktum, men generade sig inte för att i tal efter tal, med en papegojas envishet, upprepa hur orubbligt Sverige höll sig till sin neutralitet. – I följande skildring skall jag berätta hur det gick till när vi förlorade vår oskuld.
Den s.k. svenska neutraliteten har för mig alltid varit ett hyckleri. Eftersom jag, ända sedan tonåren, alltid varit mycket intresserad av politik, talade jag många gånger med Harald om saken. Han tyckte också att det bara var ett spel för gallerierna. Skulle det ha blivit storkrig under kalla kriget, så skulle nog Sverige har tagit västsidans parti. Med vår demokrati och våra fria värderingar hörde vi utan tvivel till den västra sfären. Vi var rörande överens om att det säkert fanns hemliga återförsäkringar med Nato, en åsikt jag tror att många andra sansade människor delade med oss under det kalla kriget.
1992 tillsatte den dåvarande statsministern Carl Bildt, själv en Nato-anhängare, en kommission, ”Om kriget kommit… Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949 – 1969”, med uppgift att redovisa hur det egentligen stod till med neutraliteten och Sveriges förhållande till Nato. Det skulle bli den svenska neutrelitetspolitikkommissionnens slutrapport.
Vad som kom fram chockerade många, men bekräftade vad ännu fler, inklusive mig själv, redan hade misstänkt. Men faktum är att vår neutralitetspolitik och brottet mot denna, grundades på realpolitik och pressen från stormakterna. Min åsikt, när jag har facit i hand, är snarare att regeringen, frånsett hyckleriet och lögnerna, löste problemen på ett ganska elegant sätt.
Det brutala kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, föregånget av Polen och Ungern, sände chockvågor över Europa, ända bort till USA.
Ambassadören och senare radiochefen, Olof Rydbeck skriver i sin minnesbok (1990) att han från amerikanska dokument sett att de redan i september ville försöka få bort Sverige från neutraliteten och in i det egna lägret. Medlet för att åstadkomma detta skulle vara att enbart exportera vapen och teknologi till länder som samarbetade med USA militärt. Sveriges försvar var starkt beroende av amerikanska vapen, särskilt flygvapnet, som flög ett stort antal flygplan köpta från USA. Det blåste nog isande vindar genom Kanslihuset när regeringen fick reda på de amerikanska idéerna.
Tidigare under året hade nämligen Sovjetunionen förhandlat med Finland om den s.k. Vänskaps- och biståndspakten (VSB-pakten). I ljuset av vad som höll på att hända i Centraleuropa, var stämningen nervös innan man ens hade kommit igång med förhandlingarna. Ryssarna ställde hårda krav om militärt samarbete. Det amerikanska sändebudet i Sverige, Matthews, var pessimistisk och trodde att Finland nog skulle slukas av ryssarna. Han spådde att om så skulle ske, så skulle Sverige säkert envist klamra sig fast vid sin neutralitet, vilket Undén redan hade bekräftat till pressen.
Men ryssarna var medgörligare an vad man tidigare hade trott. Finnarna förhandlade skickligt, trots sin dåliga position som förlorare i kriget, och lyckades få fram en rad eftergifter från Stalins sida.
Finland skulle försvara sig självt och skulle bara begära militärt bistånd på egen begäran. Ingen utrikespolitisk samverkan och klara garantier för självständigheten. Men faktum kvarstod att Finland genom pakten blev knutet till östblocket och skulle bli tvunget att föra en mycket försiktig politik.
Ryssarna gjorde i pakten en mycket listig reservation, där man stipulerade att om Sverige övergav sin neutralitet och slöt sig närmre till västmakterna, så hade man rätt att riva upp VSB-pakten och ställa ännu hårdare krav på Finland. Denna hållhake kallades i Sverige för ”det finska kortet”
Det kan tyckas att Sverige satt fast i en rävsax när beskedet om USA: s villkor om vapenexport kom till regeringen. Inte långt senare kom en avsevärd uppmjukning av villkoren. Den svenske ministern i Helsingfors skrev i en rapport till UD, den 11 december, att USA ändrat inställning och att man ansåg att det vore bäst om Sverige höll sig utanför de båda maktblocken. Man kan fråga sig hur det kommer sig att USA så kvickt ändrade inställning?
Orsaken var att Sverige, genom en muntlig överenskommelse (”understanding”) med USA, i all hemlighet hade förlängt startbanorna på alla svenska flygflottiljer, det s.k. ”fältarrangemanget”. Detta arrangemang gjorde att Sverige kunde ta emot NATO: s tunga bomb- och transportplan utan problem. Inom mycket kort tid skulle således amerikanarna, om det blev kris, kunna etablera framskjutna flygbaser i Sverige för vidare attacker österut.. – Sverige hade in facto blivit en passiv, mycket diskret, medlem i NATO.
Denna listiga lösning gjorde alla parter nöjda. Sverige fick ett indirekt skydd mot eventuella attacker från Östblocket och USA kunde förlita på att den hemlige medlemmen inte skulle börja skjuta på dess flyg i händelse av konflikt, något som faktiskt hade inträffat under 2: a världskriget.
För USA: s del innebar ”fältarrangemanget” också att man hade ett tolkningsföreträde. Man kunde själva välja lämplig tidpunkt för att etablera sina baser i Sverige. Hade Sverige varit öppen medlem skulle säkert amerikanarnas rörelsefrihet varit beskuren av diverse restriktioner.
Senare tillkom ytterligare, topphemliga, överenskommelser där USA bl.a. levererade mycket dyrbar signalspaningsutrustning till det svenska flygvapnet, som i sin tur spanade in i Sovjet och lämnade över resultatet till Pentagon.
För Sveriges del blev rollen som ögontjänare mycket dyrbar. Genom att vi påstod oss vara neutrala blev vi tvungna att hålla oss med ett starkt försvar, där ett överdimensionerat flygvapen ingick. Andra, jämförbara, länder i NATO behövde inte alls satsa lika mycket på försvaret. NATO hade således fått en mycket välrustad partner vid sin östra sida, utan större kostnader.
Men vad hände med ryssarna och hotet med ”det finska kortet”? – Jo, det spelades ut av ryssarna på juldagen 1948. Ett chiffertelegram anlände från den svenska beskickningen i Helsingfors där man refererar en rapport som den finske utrikesministern fått från ryssarna:
”… ett preciserat rykte från Prag att Sverige ingått ett hemligt fördrag med USA av militärt innehåll. Sovjetregeringen kunde ej finna sig i detta förhållande, utan såg sig tvungen att på kännbart sätt erinra Finland om dess förpliktelser, varför man mycket snart kunde vänta för Finland mycket oangenäma händelser…”
Att ryktet just kom från kommunistkuppens Prag var troligen ett sätt att sätta skräck i svenskarna. Först på annandagen underrättades statsministern Erlander och utrikesministern Undén om saken. Dessa, förmodligen helt upptagna av sitt julfirande, konstaterade, helt enkelt, att några fördrag med USA inte existerade och lade handlingarna åt sidan. Trots att Stalin ansåg – och visste, att Sverige ingått en viktig strategisk allians med USA, som gav, det som senare skulle bli Atlantpakten, tillgång till baser på svensk mark. Ett klart brott mot neutraliteten.
Det märkliga är att det inte blev några fler reaktioner från ryssarna. Det ”finska kortet” fick ligga där det låg och spelades inte ut fler gånger.
Ryssarna kunde ändå enkelt, genom sina spioner, konstatera att utbyggnadsarbeten förekom på flygflottiljernas landningsbanor. Den svenske spionen Wennerström tillträdde dessutom sin tjänst som flygattaché i Moskva 1949 och försåg sin sovjetiske kontakt, Rybatjenkov, med uppgifter om landningsbanornas utbyggnad. Sveriges fusk och bedrägeri var uppenbart och Stalin borde egentligen ha haft all anledning att spela ut ”det finska kortet” igen. Men det svenska höga spelet lyckades, mot all förmodan.
På grund av sitt beroende av amerikansk krigsmateriel, hade Sverige kniven på strupen och kunde inte avbryta sitt samarbete med USA. Sverige fick fler avancerade vapen än många andra av USA: s allierade.
Under 70-talet, när de politiska relationerna med USA, på grund av Olof Palmes agerande i Vietnam-frågan, var som mest djupfrysta, fick dåvarande ÖB, Stig Synnergren direktiv av Palme:
”…Nu när jag bråkar med amerikanarna, se för Guds skull till att vi har gott samarbete med amerikanarna på försvaret, i alla fall…”
Den negativa sidan av det hemliga samarbetet med USA var, som tidigare nämnts, den lögnaktiga och den högtravande retoriken från regeringen om vår heliga neutralitet och att man skulle försvara sig, oavsett från vilken sida ett anfall kom. Ett annat faktum är att svenska folket och dess valda representanter i Riksdagen, fullständigt fördes bakom ljuset.
I ljuset av det hemliga samarbetet med USA, framstår den svenska atombombsdebatten som märklig. När regeringen, och med säkerhet också den högsta försvarsledningen, visste att man skulle kunna få hjälp av USA, i händelse av konflikt, - varför insisterade man då på en svensk atombomb? Varför avskrev man inte tanken direkt och litade istället på det amerikanska kärnvapenparaplyet?
Min egen förklaring är att man genom debatten höll skenet uppe och ville ge intryck av att vara stark och alliansfri.
Först efter kommunismens och Sovjetväldets fall vågade Sverige närma sig NATO. Sverige fick en borgerlig regering 1991, som på initiativ av den dåvarande statsministern Carl Bildt, hade modet att tillsätta Neutralitetspolitikkommissionen och som kunde öppna Pandoras ask. Denna, neutralitetens ask, skulle aldrig en socialdemokratisk regering ha vågat öppna och på så vis tvättat sin smutsiga byk offentligt. Socialdemokraterna har en historia att alltid sopa obekväma fakta under mattan.
Fortfarande, i denna dag, ligger neutraliteten som en kvarsten kring Moder Sveas hals.
1. Den svenska atomvapendebatten. Per Ahlmark, Aldus 1965
2. Källan till denna artikel är boken, ”Sverige i skottlinjen” av Jan Linder, som refereras i Försvarsfrämjandets tidskrift, Fritt Militärt Forum nr 3, 1999, hämtad på Internet.
Skrivet av Erik Edelstam
Sunday, December 22, 2002
Friday, November 1, 2002
Bloodbaths in Bali
The bombing of Paddy’s Pub and the enormous bomb outside the Sari Club in Kuta Beach, when the crowd rushed out minutes after, was a horrendous act of sick, arrogant minds. The choice of Bali was also crazy. A peaceful tourist resort, it seems, swimming in blood.
But this lovely and mystic place, with its beautiful and hospitable people, the astounding landscape, sweet villages and inviting beaches, has a horrible, modern history.
36 years ago, Bali was the scene of one of the most atrocious massacres ever, in South East Asia (not to count the war). – Blood does not have a chance to dry up in Bali! – Read the story about blind revenge and mystic belief..
The 30th of September 1965, the Indonesian army generals Supardjo, Untung and air force commander Dhani met in the air force base Halim, outside Djakarta. They were simply plotting to make a coup d’etat.
Behind them they had the Merdeka Palace guard and various regiments, drawn together, to march through Djakarta, to celebrate the 20th anniversary of the Indonesian armed forces the 5th of October.
The reason behind the discontent generals is not really clear, even at this day. But Supardjo had a communist background and the two others perhaps wanted to side with the big communist party and take power. The Indonesian communist party at that time was the third biggest in the world (after China and the Soviet Union), with about 3 million members and led by the charismatic leader Aidit.
Around four a clock in the morning they set out with troops to arrest the six most prominent generals in Indonesia, for the moment gathered in Djakarta for the festivities. They managed to get hold of three generals live, two other were shot in their homes and the sixth, general Nasution, was saved by his wife and managed to escape in the middle of a volley of shots, over a wall, into the Iraqi embassy. Unfortunately his young daughter was killed in the firefight.
The three generals alive were brought to the Halim base, where they were tortured and executed. Their bodies were thrown in a well, called the Crocodile Hole.
But the coup makers forgot one important person, general Suharto, who at that time was in command of KOSTRAD, the army reserve. A neglectance that later was to cost them dear.
When he heard the news, he quickly realized that something quickly had to be done. The problem was that the troops loyal to Untung and Supardjo were positioned round three parts of the Merdeka place, while the KOSTRAD troops only had one part. By carefully orchestrated negotiations, Suharto managed to get them over to his side and the coup was practically over. Strangely enough both president Sukarno and Aidit went to the Halim base during the day. It was generally thought that the communists were behind the coup attempt.
Before Suharto stormed the air base, Sukarno slipped away in his wife Dewis, little car. He later denied every involvement. Aidit got away to central Java, where he hid during several months. Untung, Djhani and Supardjo also got away, but were later found and killed.
The bodies of the dead generals were found after a couple of days and the army demanded revenge on the communists.
Suharto and Nasution were furious. They decided to get rid of the communists in Indonesia and made it in the most obvious way – they killed them and those who were not killed, quickly changed opinion.
The blood bath started in Java in October. The worst massacres took place in central and eastern Java, especially in the communist strongholds of Jogjakarta and Solo, places I visited two years later during my voyage through Java, on my way to Bali. The killings spread over to Sumatra, Sulawesi and Kalimantan. The army was involved, but for the most parts civilians and villagers killed the communists. The Muslim organisations and imams lively encouraged the killings.
Life in Bali, meanwhile, continued more or less as usual, but trouble was, indeed, inescapable. In December, violence exploded after a clash between the army and communist youths. One soldier was killed. The commanding officer called his superiors in Denpasar and asked what to do. The reply was: “Behave as a commander should!”
After weeks of frustration, the unit finally got green light to start the killings. There were, however, relatively few troops in Bali, so they got very eager and swift help from PNI (Partai Nasional Indonesia). Their black shirted shock troops, the Tamins, went to work with a horrific efficiency.
The Tamins carried out their gruesome task in a very organized manner, working in teams, going from village to village, and checking out their victims with help of communist party lists, information from villagers, neighbours and other informers.
The killings were swift, without torture and with a certain politeness. Sometimes the killers made little speeches, explaining why they had to kill their victim. Usually they slit open the throat or beheaded the person. Sometimes they run through a sword.
Soon the killings went out of hand and erupted in an orgy of savagery. Whole villages , including children, went after the communists, chasing them over fields, burning their houses, clubbing, stoning and stabbing them to death. The bodies were thrown in mass graves, dug by themselves or their executioners, or dumped into the sea. In Bali where the funeral ceremonies are so important, there was no time for proper burials. There were simply too many bodies. The death toll rose quickly by the thousands.
The closest parallel in recent history might be the killing orgies of Jews by villagers and Einsatzkommandos in eastern Poland, just after the German invasion of the Soviet Union in 1941. One can also think about the massacre of Germans by the Red Army during the Expulsion in 1945 (see my article about the Expulsion in Words & Art, History).
Whole villages were burning and the killings started to affect groups like Javanese and Chinese merchants. Old feuds and accounts were settled under the guise of the anti-communist campaign.
The hardest hit place was in Negara, the main town of the county of Djebrana, the home of the corrupt Governor Sutedja and the local communist leader Puger. Thousands of communists were murdered in the most appalling way and houses were sacked and burnt.
Suharto realized that something had to be done to calm the situation. He ordered a regiment of para-commandos to move into Bali from Central Java.
But the arrival of the para-troopers did not mean that the killings were over, they just organized it, so that, at least, innocent people were spared. The lootings, the arsons and the general anarchy were stopped. The search of communists and the executions continued in a more military, disciplined fashion. The communists were now shot.
The commander of the para-troopers, Sarwo Edhy, later remarked: “In Java we had to egg the people to kill communists, in Bali we had to restrain them, make sure they didn’t go too far.”
The figures of how many were killed vary, some say it was around 50 000 persons, others say it was up to 100 000. In the aftermath it was was a tendency to keep the figures low. Realistic, local people, tend to lean on the higher figures.
There are many explanations why hatred and murder exploded so violently in Bali. The communist movement was a strange intruder in the Balinese society, so full of traditions, religion and mysticism. The people are hardworking farmers and fishermen, religious and dedicated to beauty and excellent handcraft.
The communists, like in old Russia, attacked and ridiculed the old traditions and the religion. They mocked the religious rites and festivals, laughed at the dances and fanciful dresses and obstructed repair and maintenance of shrines and temples. In the economic field the boycotted and opposed development plans and tried to destroy the old cooperative system of the villages and farms.
The communists came to Bali as an alien force, but managed, however, to get many followers. The reason is simple. They promised land to the peasants and they promised the landowners that they could keep their holdings after a coming revolution, - provided they supported the party with funds before.
People felt they needed a change of some sort. President Sukarno and the government grossly mismanaged Indonesia. A basically rich country, full of natural resources, but hopelessly riddled by corruption and inefficiency.
Bali felt the effects as well as the rest of the country. Bad schools with no books and underpaid teachers, the medical system in ruins, factories closing down, thanks to missing spare parts and raw material, neglect of the infrastructure, less and less goods to buy and a mounting sense of apathy. Adding to this was the problem of overpopulation. In a 2 000 square mile island, 2 million people were squeezed together. – No wonder the communists got followers, even as they were very arrogant and known to be corrupt.
One theory is that the massacres were a kind of mass-purification ceremony for the mystic Balinese. One Balinese put it this way:
-This may be difficult for the Westerner to understand. But what happened here was a sort of mystical cleansing of all the island’s problems and ills. Things had not been going well for some years. Balinese had to labour under the Dutch, and then under the Japanese who occupied the island during World War II. Then came the revolution to make Indonesia independent, which meant further upheaval. Some years ago we suffered tragic loss of life and land when our big volcano erupted. Then, after that, we got the Communists here, stirring up trouble
In many people’s minds, all these troubles blurred into one sense of discordancy. And by ridding the island of Communists, they believed that all other problems would somehow be removed, too. It was a kind of purging of this land from evil.
The purification theory can partly be verified by the behaviour of the victims. Most offered no resistance. They marched calmly to their execution place, escorted by soldiers, Tamins or villagers, almost like the Jews did in Poland, and met their fate with great courage. There is evidence that some even put on ceremonial burial robes in order to meet death properly. People who had the chance to escape, did not run away, but instead met their fate right on.
They realized that their part of the Communist movement was wrong and had to sacrify themselves in order to purify their souls, their people and the island. With their deaths, they exorcised bad spirits and broke the bond of evil.
The Balinese are Hindus and have a very strong belief in reincarnation. Death is not a very tragic event; on the contrary, the Balinese burials are joyful ceremonies, where the participants celebrate the deceased’s new life, new role and new opportunities.
The cult-like death wish of the Balinese had a bizarre expression much earlier, in 1906. The same pattern developed, as during the Communist purge, the calm walk into death…
A Dutch freighter shipwrecked on Bali and was subsequently looted by the local population. The Dutch, colonial administration, thought it might be an occasion to teach the islanders a lesson, and sent a military expedition to the island, flourishing their weapons.
The local raja met the Dutch, who in their part were chocked to see thee force he brought to fight the intrusion of their island.
It consisted of his advisers, government, wives and children and other people of the court. In front was the raja himself, armed with a golden parasol to protect himself. They showed no signs of fear and just calmly marched on towards the Dutch guns. The Dutch commander repeatedly ordered them to stop, but in vain. He finally ordered his troops to open fire and mowed down the raja and his followers like reap wheat. The bodies fell in piles in front of the Dutch positions. Some of the rajas wives who survived the slaughter, killed themselves with krisses (the local short sword), hacking in their abdomen. They too had a wish to sacrifice themselves in order to purify their spirits and the island.
I wonder how the Balinese regard the effects of the bombs in Kuta Beach. In the televised pictures I saw local people praying for their dead. – Was the sacrifice of the victims a ceremony to purify Bali from the evil of tourists and foreign influence?
I do not know. Tourists bring prosperity to the island. The Balinese are very peaceful, Hindu people, foreign devils sounds more like Muslim fundamentalism. One can never be sure in this mysterious and wonderful island.
Source: The end of Sukarno. John Hughes. Angus & Robertson, London 1967.
Written by Erik Edelstam
But this lovely and mystic place, with its beautiful and hospitable people, the astounding landscape, sweet villages and inviting beaches, has a horrible, modern history.
36 years ago, Bali was the scene of one of the most atrocious massacres ever, in South East Asia (not to count the war). – Blood does not have a chance to dry up in Bali! – Read the story about blind revenge and mystic belief..
The 30th of September 1965, the Indonesian army generals Supardjo, Untung and air force commander Dhani met in the air force base Halim, outside Djakarta. They were simply plotting to make a coup d’etat.
Behind them they had the Merdeka Palace guard and various regiments, drawn together, to march through Djakarta, to celebrate the 20th anniversary of the Indonesian armed forces the 5th of October.
The reason behind the discontent generals is not really clear, even at this day. But Supardjo had a communist background and the two others perhaps wanted to side with the big communist party and take power. The Indonesian communist party at that time was the third biggest in the world (after China and the Soviet Union), with about 3 million members and led by the charismatic leader Aidit.
Around four a clock in the morning they set out with troops to arrest the six most prominent generals in Indonesia, for the moment gathered in Djakarta for the festivities. They managed to get hold of three generals live, two other were shot in their homes and the sixth, general Nasution, was saved by his wife and managed to escape in the middle of a volley of shots, over a wall, into the Iraqi embassy. Unfortunately his young daughter was killed in the firefight.
The three generals alive were brought to the Halim base, where they were tortured and executed. Their bodies were thrown in a well, called the Crocodile Hole.
But the coup makers forgot one important person, general Suharto, who at that time was in command of KOSTRAD, the army reserve. A neglectance that later was to cost them dear.
When he heard the news, he quickly realized that something quickly had to be done. The problem was that the troops loyal to Untung and Supardjo were positioned round three parts of the Merdeka place, while the KOSTRAD troops only had one part. By carefully orchestrated negotiations, Suharto managed to get them over to his side and the coup was practically over. Strangely enough both president Sukarno and Aidit went to the Halim base during the day. It was generally thought that the communists were behind the coup attempt.
Before Suharto stormed the air base, Sukarno slipped away in his wife Dewis, little car. He later denied every involvement. Aidit got away to central Java, where he hid during several months. Untung, Djhani and Supardjo also got away, but were later found and killed.
The bodies of the dead generals were found after a couple of days and the army demanded revenge on the communists.
Suharto and Nasution were furious. They decided to get rid of the communists in Indonesia and made it in the most obvious way – they killed them and those who were not killed, quickly changed opinion.
The blood bath started in Java in October. The worst massacres took place in central and eastern Java, especially in the communist strongholds of Jogjakarta and Solo, places I visited two years later during my voyage through Java, on my way to Bali. The killings spread over to Sumatra, Sulawesi and Kalimantan. The army was involved, but for the most parts civilians and villagers killed the communists. The Muslim organisations and imams lively encouraged the killings.
Life in Bali, meanwhile, continued more or less as usual, but trouble was, indeed, inescapable. In December, violence exploded after a clash between the army and communist youths. One soldier was killed. The commanding officer called his superiors in Denpasar and asked what to do. The reply was: “Behave as a commander should!”
After weeks of frustration, the unit finally got green light to start the killings. There were, however, relatively few troops in Bali, so they got very eager and swift help from PNI (Partai Nasional Indonesia). Their black shirted shock troops, the Tamins, went to work with a horrific efficiency.
The Tamins carried out their gruesome task in a very organized manner, working in teams, going from village to village, and checking out their victims with help of communist party lists, information from villagers, neighbours and other informers.
The killings were swift, without torture and with a certain politeness. Sometimes the killers made little speeches, explaining why they had to kill their victim. Usually they slit open the throat or beheaded the person. Sometimes they run through a sword.
Soon the killings went out of hand and erupted in an orgy of savagery. Whole villages , including children, went after the communists, chasing them over fields, burning their houses, clubbing, stoning and stabbing them to death. The bodies were thrown in mass graves, dug by themselves or their executioners, or dumped into the sea. In Bali where the funeral ceremonies are so important, there was no time for proper burials. There were simply too many bodies. The death toll rose quickly by the thousands.
The closest parallel in recent history might be the killing orgies of Jews by villagers and Einsatzkommandos in eastern Poland, just after the German invasion of the Soviet Union in 1941. One can also think about the massacre of Germans by the Red Army during the Expulsion in 1945 (see my article about the Expulsion in Words & Art, History).
Whole villages were burning and the killings started to affect groups like Javanese and Chinese merchants. Old feuds and accounts were settled under the guise of the anti-communist campaign.
The hardest hit place was in Negara, the main town of the county of Djebrana, the home of the corrupt Governor Sutedja and the local communist leader Puger. Thousands of communists were murdered in the most appalling way and houses were sacked and burnt.
Suharto realized that something had to be done to calm the situation. He ordered a regiment of para-commandos to move into Bali from Central Java.
But the arrival of the para-troopers did not mean that the killings were over, they just organized it, so that, at least, innocent people were spared. The lootings, the arsons and the general anarchy were stopped. The search of communists and the executions continued in a more military, disciplined fashion. The communists were now shot.
The commander of the para-troopers, Sarwo Edhy, later remarked: “In Java we had to egg the people to kill communists, in Bali we had to restrain them, make sure they didn’t go too far.”
The figures of how many were killed vary, some say it was around 50 000 persons, others say it was up to 100 000. In the aftermath it was was a tendency to keep the figures low. Realistic, local people, tend to lean on the higher figures.
There are many explanations why hatred and murder exploded so violently in Bali. The communist movement was a strange intruder in the Balinese society, so full of traditions, religion and mysticism. The people are hardworking farmers and fishermen, religious and dedicated to beauty and excellent handcraft.
The communists, like in old Russia, attacked and ridiculed the old traditions and the religion. They mocked the religious rites and festivals, laughed at the dances and fanciful dresses and obstructed repair and maintenance of shrines and temples. In the economic field the boycotted and opposed development plans and tried to destroy the old cooperative system of the villages and farms.
The communists came to Bali as an alien force, but managed, however, to get many followers. The reason is simple. They promised land to the peasants and they promised the landowners that they could keep their holdings after a coming revolution, - provided they supported the party with funds before.
People felt they needed a change of some sort. President Sukarno and the government grossly mismanaged Indonesia. A basically rich country, full of natural resources, but hopelessly riddled by corruption and inefficiency.
Bali felt the effects as well as the rest of the country. Bad schools with no books and underpaid teachers, the medical system in ruins, factories closing down, thanks to missing spare parts and raw material, neglect of the infrastructure, less and less goods to buy and a mounting sense of apathy. Adding to this was the problem of overpopulation. In a 2 000 square mile island, 2 million people were squeezed together. – No wonder the communists got followers, even as they were very arrogant and known to be corrupt.
One theory is that the massacres were a kind of mass-purification ceremony for the mystic Balinese. One Balinese put it this way:
-This may be difficult for the Westerner to understand. But what happened here was a sort of mystical cleansing of all the island’s problems and ills. Things had not been going well for some years. Balinese had to labour under the Dutch, and then under the Japanese who occupied the island during World War II. Then came the revolution to make Indonesia independent, which meant further upheaval. Some years ago we suffered tragic loss of life and land when our big volcano erupted. Then, after that, we got the Communists here, stirring up trouble
In many people’s minds, all these troubles blurred into one sense of discordancy. And by ridding the island of Communists, they believed that all other problems would somehow be removed, too. It was a kind of purging of this land from evil.
The purification theory can partly be verified by the behaviour of the victims. Most offered no resistance. They marched calmly to their execution place, escorted by soldiers, Tamins or villagers, almost like the Jews did in Poland, and met their fate with great courage. There is evidence that some even put on ceremonial burial robes in order to meet death properly. People who had the chance to escape, did not run away, but instead met their fate right on.
They realized that their part of the Communist movement was wrong and had to sacrify themselves in order to purify their souls, their people and the island. With their deaths, they exorcised bad spirits and broke the bond of evil.
The Balinese are Hindus and have a very strong belief in reincarnation. Death is not a very tragic event; on the contrary, the Balinese burials are joyful ceremonies, where the participants celebrate the deceased’s new life, new role and new opportunities.
The cult-like death wish of the Balinese had a bizarre expression much earlier, in 1906. The same pattern developed, as during the Communist purge, the calm walk into death…
A Dutch freighter shipwrecked on Bali and was subsequently looted by the local population. The Dutch, colonial administration, thought it might be an occasion to teach the islanders a lesson, and sent a military expedition to the island, flourishing their weapons.
The local raja met the Dutch, who in their part were chocked to see thee force he brought to fight the intrusion of their island.
It consisted of his advisers, government, wives and children and other people of the court. In front was the raja himself, armed with a golden parasol to protect himself. They showed no signs of fear and just calmly marched on towards the Dutch guns. The Dutch commander repeatedly ordered them to stop, but in vain. He finally ordered his troops to open fire and mowed down the raja and his followers like reap wheat. The bodies fell in piles in front of the Dutch positions. Some of the rajas wives who survived the slaughter, killed themselves with krisses (the local short sword), hacking in their abdomen. They too had a wish to sacrifice themselves in order to purify their spirits and the island.
I wonder how the Balinese regard the effects of the bombs in Kuta Beach. In the televised pictures I saw local people praying for their dead. – Was the sacrifice of the victims a ceremony to purify Bali from the evil of tourists and foreign influence?
I do not know. Tourists bring prosperity to the island. The Balinese are very peaceful, Hindu people, foreign devils sounds more like Muslim fundamentalism. One can never be sure in this mysterious and wonderful island.
Source: The end of Sukarno. John Hughes. Angus & Robertson, London 1967.
Written by Erik Edelstam
Tuesday, September 24, 2002
A satellite view from the web
The New York Times reporter, Erik Umansky, reports in the International Herald Tribune (the 23rd of September), about how we can survey the American and Iraqi military build-up in the Gulf region.
Spy satellites that before were closely guarded secrets, are now available to you and me. The American military brass in Pentagon is of course not very happy. The Secretary of Defence Rumsfeld have groaned and complained, but he cannot stop the development of a new industry, which some say is the next information revolution.
Some voices in the US say that it is time to stop (by any means) these commercial satellites that discloses national secrets, but the free word is strong. - Let’s hope that the right of speech and look prevails.
We, amateur strategists and fantasy generals, can now, with the help of the information from www.globalsecurity.org analyse the situation in Iraq and decide if we can strike at Saddam Hussein or not.
The site is very ambitious and has a lot of information, though one can see that it is a site under construction. Many of the headlines are for the moment empty. But what I have seen is that the US has a chilling military power. The site contains various tables and articles regarding the situation in the Middle East. The interested reader can really get a full picture of the situation and draw his/hers own conclusions.
Look, for example, at the build-up of the American air base Al – Udeid in Qatar, where during the past six months, a considerable military force has been developed, with new aircraft shelters, storage tanks and parking ramps.
The site, the Global Security, has it’s own philosophy:
GlobalSecurity.org is a non-profit non-partisan policy research group. We receive no government or corporate contracts, and are entirely dependent on public support for our operations. We are focused on innovative approaches to the emerging security challenges of the new millennium. The organization seeks to reduce reliance on nuclear weapons. It aims to shift American conventional military forces towards new capabilities aligned with the post-Cold War security environment. The organization is working to improve the capabilities of the American intelligence community to respond to new and emerging threats, reducing the need to resort to the use of force, while enhancing the effectiveness of military forces when needed.
Regarding the development of satellite pictures, I take the liberty to cite Eric Umansky:
It used to be that only the spy agencies of the two superpowers had the ability to take snapshots from space. That changed 16 years ago when a French commercial-government joint venture launched the world's first satellite offering photographs for sale. The quality of those early pictures wasn't particularly good, but in late 1999, an American company, Space Imaging, launched the first high-resolution satellite, Ikonos. It can take pictures with a clarity 10 times that of the French satellite -- enough to spot a car on the ground or an American airfield. Ikonos, as well as another American commercial satellite launched this year, took the photographs of Al-Udeid. As with the Internet and Global Positioning Satellites, the Defense Department invented the satellite imaging technology, and it has tried since to keep some control over it. A 1992 law allows the government to declare any part of the earth off-limits to American commercial satellites to "meet significant national security or significant foreign policy concerns.
Of course freedom-of-speech advocates have contested the law. They argued that “the shutter control” was so vague that it is unconstitutional:
"It's that there must be a clear and present danger. This law forgets that."
Last October, during the Afghan campaign, the US government bought the rights of Space Imaging of the space over Afghanistan for $4 million. Someone in the Pentagon obviously got the bright idea that the Talibans and Al Queda might have access to Internet and could analyse the American movements there. It was a straight business deal. So far, according to Umanski, the US has not yet bought the rights over the Gulf, so we amateurs can continue making our own plans regarding the Gulf War II.
Globalsecurity.com does not only contain American air bases, but also Iraqi and Iranian research centres and other bases. Their developments are also chilling. The satellite photos are very descriptive and show how these countries steadily improve their research and military capability. – I wonder how it all will end?
Written by Erik Edelstam
Spy satellites that before were closely guarded secrets, are now available to you and me. The American military brass in Pentagon is of course not very happy. The Secretary of Defence Rumsfeld have groaned and complained, but he cannot stop the development of a new industry, which some say is the next information revolution.
Some voices in the US say that it is time to stop (by any means) these commercial satellites that discloses national secrets, but the free word is strong. - Let’s hope that the right of speech and look prevails.
We, amateur strategists and fantasy generals, can now, with the help of the information from www.globalsecurity.org analyse the situation in Iraq and decide if we can strike at Saddam Hussein or not.
The site is very ambitious and has a lot of information, though one can see that it is a site under construction. Many of the headlines are for the moment empty. But what I have seen is that the US has a chilling military power. The site contains various tables and articles regarding the situation in the Middle East. The interested reader can really get a full picture of the situation and draw his/hers own conclusions.
Look, for example, at the build-up of the American air base Al – Udeid in Qatar, where during the past six months, a considerable military force has been developed, with new aircraft shelters, storage tanks and parking ramps.
The site, the Global Security, has it’s own philosophy:
GlobalSecurity.org is a non-profit non-partisan policy research group. We receive no government or corporate contracts, and are entirely dependent on public support for our operations. We are focused on innovative approaches to the emerging security challenges of the new millennium. The organization seeks to reduce reliance on nuclear weapons. It aims to shift American conventional military forces towards new capabilities aligned with the post-Cold War security environment. The organization is working to improve the capabilities of the American intelligence community to respond to new and emerging threats, reducing the need to resort to the use of force, while enhancing the effectiveness of military forces when needed.
Regarding the development of satellite pictures, I take the liberty to cite Eric Umansky:
It used to be that only the spy agencies of the two superpowers had the ability to take snapshots from space. That changed 16 years ago when a French commercial-government joint venture launched the world's first satellite offering photographs for sale. The quality of those early pictures wasn't particularly good, but in late 1999, an American company, Space Imaging, launched the first high-resolution satellite, Ikonos. It can take pictures with a clarity 10 times that of the French satellite -- enough to spot a car on the ground or an American airfield. Ikonos, as well as another American commercial satellite launched this year, took the photographs of Al-Udeid. As with the Internet and Global Positioning Satellites, the Defense Department invented the satellite imaging technology, and it has tried since to keep some control over it. A 1992 law allows the government to declare any part of the earth off-limits to American commercial satellites to "meet significant national security or significant foreign policy concerns.
Of course freedom-of-speech advocates have contested the law. They argued that “the shutter control” was so vague that it is unconstitutional:
"It's that there must be a clear and present danger. This law forgets that."
Last October, during the Afghan campaign, the US government bought the rights of Space Imaging of the space over Afghanistan for $4 million. Someone in the Pentagon obviously got the bright idea that the Talibans and Al Queda might have access to Internet and could analyse the American movements there. It was a straight business deal. So far, according to Umanski, the US has not yet bought the rights over the Gulf, so we amateurs can continue making our own plans regarding the Gulf War II.
Globalsecurity.com does not only contain American air bases, but also Iraqi and Iranian research centres and other bases. Their developments are also chilling. The satellite photos are very descriptive and show how these countries steadily improve their research and military capability. – I wonder how it all will end?
Written by Erik Edelstam
Friday, August 23, 2002
Ground Zero and the Saudi connection
This article by Stephen Schwartz, was published in the Spectator the 22nd of September and in the Sunday Telegraph the 23rd of September 2001.
The first thing to do when trying to understand ‘Islamic suicide bombers’ is to forget the clichés about the Muslim taste for martyrdom. It does exist, of course, but the desire for paradise is not a safe guide to what motivated the appalling suicide attacks on New York and Washington last year. Throughout history, political extremists of all faiths have willingly given up their lives simply in the belief that by doing so, whether in bombings or in other forms of terror, they would change the course of history, or at least win an advantage for their cause. Tamils are not Muslims, but they blow themselves up in their war on the government of Sri Lanka; Japanese kamikaze pilots in the second world war were not Muslims, but they flew their fighters into US aircraft carriers.
The Islamofascist ideology of Osama bin Laden and those closest to him, such as the Egyptian and Algerian ‘Islamic Groups’, is no more intrinsically linked to Islam or Islamic civilisation than Pearl Harbor was to Buddhism, or Ulster terrorists — whatever they may profess — are to Christianity. Serious Christians don’t go around killing and maiming the innocent; devout Muslims do not prepare for paradise by hanging out in strip bars and getting drunk, as one of last week’s terrorist pilots was reported to have done.
The attacks of 11 September are simply not compatible with orthodox Muslim theology, which cautions soldiers ‘in the way of Allah’ to fight their enemies face-to-face, without harming non-combatants, women or children. Most Muslims, not only in America and Britain, but in the world, are clearly law-abiding citizens of their countries — a point stressed by President Bush and other American leaders, much to their credit. Nobody on this side of the water wants a repeat of the lamented 1941 internment of Japanese Americans.
Still, the numerical preponderance of Muslims as perpetrators of these ghastly incidents is no coincidence. So we have to ask ourselves what has made these men into the monsters they are? What has so galvanised violent tendencies in the world’s second-largest religion (and, in America, the fastest growing faith)? Can it really flow from a quarrel over a bit of land in the Middle East?
For Westerners, it seems natural to look for answers in the distant past, beginning with the Crusades. But if you ask educated, pious, traditional but forward-looking Muslims what has driven their umma, or global community, in this direction, many of them will answer you with one word: Wahhabism. This is a strain of Islam that emerged not at the time of the Crusades, nor even at the time of the anti-Turkish wars of the 17th century, but less than two centuries ago. It is violent, it is intolerant, and it is fanatical beyond measure. It originated in Arabia, and it is the official theology of the Gulf states. Wahhabism is the most extreme form of Islamic fundamentalism, and its followers are called Wahhabis.
Not all Muslims are suicide bombers, but all Muslim suicide bombers are Wahhabis — except, perhaps, for some disciples of atheist leftists posing as Muslims in the interests of personal power, such as Yasser Arafat or Saddam Hussein. Wahhabism is the Islamic equivalent of the most extreme Protestant sectarianism. It is puritan, demanding punishment for those who enjoy any form of music except the drum, and severe punishment up to death for drinking or sexual transgressions. It condemns as unbelievers those who do not pray, a view that never previously existed in mainstream Islam.
It is stripped-down Islam, calling for simple, short prayers, undecorated mosques, and the uprooting of gravestones (since decorated mosques and graveyards lend themselves to veneration, which is idolatry in the Wahhabi mind). Wahhabis do not even permit the name of the Prophet Mohammed to be inscribed in mosques, nor do they allow his birthday to be celebrated. Above all, they hate ostentatious spirituality, much as Protestants detest the veneration of miracles and saints in the Roman Church.
Ibn Abdul Wahhab (1703–92), the founder of this totalitarian Islamism, was born in Uyaynah, in the part of Arabia known as Nejd, where Riyadh is today, and which the Prophet himself notably warned would be a source of corruption and confusion. (Anti-Wahhabi Muslims refer to Wahhabism as fitna an Najdiyyah or ‘the trouble out of Nejd’.) From the beginning of Wahhab’s dispensation, in the late 18th century, his cult was associated with the mass murder of all who opposed it. For example, the Wahhabis fell upon the city of Qarbala in 1801 and killed 2,000 ordinary citizens in the streets and markets.
In the 19th century, Wahhabism took the form of Arab nationalism v. the Turks. The founder of the Saudi kingdom, Ibn Saud, established Wahhabism as its official creed. Much has been made of the role of the US in ‘creating’ Osama bin Laden through subsidies to the Afghan mujahedin, but as much or more could be said in reproach of Britain which, three generations before, supported the Wahhabi Arabs in their revolt against the Ottomans. Arab hatred of the Turks fused with Wahhabi ranting against the ‘decadence’ of Ottoman Islam. The truth is that the Ottoman khalifa reigned over a multinational Islamic umma in which vast differences in local culture and tradition were tolerated. No such tolerance exists in Wahhabism, which is why the concept of US troops on Saudi soil so inflames bin Laden.
Bin Laden is a Wahhabi. So are the suicide bombers in Israel. So are his Egyptian allies, who exulted as they stabbed foreign tourists to death at Luxor not many years ago, bathing in blood up to their elbows and emitting blasphemous cries of ecstasy. So are the Algerian Islamist terrorists whose contribution to the purification of the world consisted of murdering people for such sins as running a movie projector or reading secular newspapers. So are the Taleban-style guerrillas in Kashmir who murder Hindus. The Iranians are not Wahhabis, which partially explains their slow but undeniable movement towards moderation and normality after a period of utopian and puritan revivalism. But the Taleban practise a variant of Wahhabism. In the Wahhabi fashion they employ ancient punishments — such as execution for moral offences — and they have a primitive and fearful view of women. The same is true of Saudi Arabia’s rulers. None of this extremism has been inspired by American fumblings in the world, and it has little to do with the tragedies that have beset Israelis and Palestinians.
But the Wahhabis have two weaknesses of which the West is largely unaware; an Achilles’ heel on each foot, so to speak. The first is that the vast majority of Muslims in the world are peaceful people who would prefer the installation of Western democracy in their own countries. They loathe Wahhabism for the same reason any patriarchal culture rejects a violent break with tradition. And that is the point that must be understood: bin Laden and other Wahhabis are not defending Islamic tradition; they represent an ultra-radical break in the direction of a sectarian utopia. Thus, they are best described as Islamofascists, although they have much in common with Bolsheviks.
The Bengali Sufi writer Zeeshan Ali has described the situation touchingly: ‘Muslims from Bangladesh in the US, just like any other place in the world, uphold the traditional beliefs of Islam but, due to lack of instruction, keep quiet when their beliefs are attacked by Wahhabis in the US who all of a sudden become “better” Muslims than others. These Wahhabis go even further and accuse their own fathers of heresy, sin and unbelief. And the young children of the immigrants, when they grow up in this country, get exposed only to this one-sided version of Islam and are led to think that this is the only Islam. Naturally a big gap is being created every day that silence is only widening.’ The young, divided between tradition and the call of the new, opt for ‘Islamic revolution’ and commit themselves to their self-destruction, combined with mass murder.
The same influences are brought to bear throughout the ten-million-strong Muslim community in America, as well as those in Europe. In the US, 80 per cent of mosques are estimated by the Sufi Hisham al-Kabbani, born in Lebanon and now living in the US, to be under the control of Wahhabi imams, who preach extremism, and this leads to the other point of vulnerability: Wahhabism is subsidised by Saudi Arabia, even though bin Laden has sworn to destroy the Saudi royal family. The Saudis have played a double game for years, more or less as Stalin did with the West during the second world war. They pretended to be allies in a common struggle against Saddam Hussein while they spread Wahhabi ideology everywhere Muslims are to be found, just as Stalin promoted an ‘antifascist’ coalition with the US while carrying out espionage and subversion on American territory. The motive was the same: the belief that the West was or is decadent and doomed.
One major question is never asked in American discussions of Arab terrorism: what is the role of Saudi Arabia? The question cannot be asked because American companies depend too much on the continued flow of Saudi oil, while American politicians have become too cosy with the Saudi rulers.
Another reason it is not asked is that to expose the extent of Saudi and Wahhabi influence on American Muslims would deeply compromise many Islamic clerics in the US. But it is the most significant question Americans should be asking themselves today. If we get rid of bin Laden, who do we then have to deal with? The answer was eloquently put by Seyyed Vali Reza Nasr, professor of political science at the University of California at San Diego, and author of an authoritative volume on Islamic extremism in Pakistan, when he said: ‘If the US wants to do something about radical Islam, it has to deal with Saudi Arabia. The “rogue states” [Iraq, Libya, etc.] are less important in the radicalisation of Islam than Saudi Arabia. Saudi Arabia is the single most important cause and supporter of radicalisation, ideologisation, and the general fanaticisation of Islam.’
From what we now know, it appears not a single one of the suicide pilots in New York and Washington was Palestinian. They all seem to have been Saudis, citizens of the Gulf states, Egyptian or Algerian. Two are reported to have been the sons of the former second secretary of the Saudi embassy in Washington. They were planted in America long before the outbreak of the latest Palestinian intifada; in fact, they seem to have begun their conspiracy while the Middle East peace process was in full, if short, bloom. Anti-terror experts and politicians in the West must now consider the Saudi connection.
Stephen Schwartz is the author of Intellectuals and Assassins, published by Anthem Press.
Also read the article about the Saudi royal family in the www.wnd.com The link is:
http://www.wnd.com/news/article.asp?ARTICLE_ID=24633
The first thing to do when trying to understand ‘Islamic suicide bombers’ is to forget the clichés about the Muslim taste for martyrdom. It does exist, of course, but the desire for paradise is not a safe guide to what motivated the appalling suicide attacks on New York and Washington last year. Throughout history, political extremists of all faiths have willingly given up their lives simply in the belief that by doing so, whether in bombings or in other forms of terror, they would change the course of history, or at least win an advantage for their cause. Tamils are not Muslims, but they blow themselves up in their war on the government of Sri Lanka; Japanese kamikaze pilots in the second world war were not Muslims, but they flew their fighters into US aircraft carriers.
The Islamofascist ideology of Osama bin Laden and those closest to him, such as the Egyptian and Algerian ‘Islamic Groups’, is no more intrinsically linked to Islam or Islamic civilisation than Pearl Harbor was to Buddhism, or Ulster terrorists — whatever they may profess — are to Christianity. Serious Christians don’t go around killing and maiming the innocent; devout Muslims do not prepare for paradise by hanging out in strip bars and getting drunk, as one of last week’s terrorist pilots was reported to have done.
The attacks of 11 September are simply not compatible with orthodox Muslim theology, which cautions soldiers ‘in the way of Allah’ to fight their enemies face-to-face, without harming non-combatants, women or children. Most Muslims, not only in America and Britain, but in the world, are clearly law-abiding citizens of their countries — a point stressed by President Bush and other American leaders, much to their credit. Nobody on this side of the water wants a repeat of the lamented 1941 internment of Japanese Americans.
Still, the numerical preponderance of Muslims as perpetrators of these ghastly incidents is no coincidence. So we have to ask ourselves what has made these men into the monsters they are? What has so galvanised violent tendencies in the world’s second-largest religion (and, in America, the fastest growing faith)? Can it really flow from a quarrel over a bit of land in the Middle East?
For Westerners, it seems natural to look for answers in the distant past, beginning with the Crusades. But if you ask educated, pious, traditional but forward-looking Muslims what has driven their umma, or global community, in this direction, many of them will answer you with one word: Wahhabism. This is a strain of Islam that emerged not at the time of the Crusades, nor even at the time of the anti-Turkish wars of the 17th century, but less than two centuries ago. It is violent, it is intolerant, and it is fanatical beyond measure. It originated in Arabia, and it is the official theology of the Gulf states. Wahhabism is the most extreme form of Islamic fundamentalism, and its followers are called Wahhabis.
Not all Muslims are suicide bombers, but all Muslim suicide bombers are Wahhabis — except, perhaps, for some disciples of atheist leftists posing as Muslims in the interests of personal power, such as Yasser Arafat or Saddam Hussein. Wahhabism is the Islamic equivalent of the most extreme Protestant sectarianism. It is puritan, demanding punishment for those who enjoy any form of music except the drum, and severe punishment up to death for drinking or sexual transgressions. It condemns as unbelievers those who do not pray, a view that never previously existed in mainstream Islam.
It is stripped-down Islam, calling for simple, short prayers, undecorated mosques, and the uprooting of gravestones (since decorated mosques and graveyards lend themselves to veneration, which is idolatry in the Wahhabi mind). Wahhabis do not even permit the name of the Prophet Mohammed to be inscribed in mosques, nor do they allow his birthday to be celebrated. Above all, they hate ostentatious spirituality, much as Protestants detest the veneration of miracles and saints in the Roman Church.
Ibn Abdul Wahhab (1703–92), the founder of this totalitarian Islamism, was born in Uyaynah, in the part of Arabia known as Nejd, where Riyadh is today, and which the Prophet himself notably warned would be a source of corruption and confusion. (Anti-Wahhabi Muslims refer to Wahhabism as fitna an Najdiyyah or ‘the trouble out of Nejd’.) From the beginning of Wahhab’s dispensation, in the late 18th century, his cult was associated with the mass murder of all who opposed it. For example, the Wahhabis fell upon the city of Qarbala in 1801 and killed 2,000 ordinary citizens in the streets and markets.
In the 19th century, Wahhabism took the form of Arab nationalism v. the Turks. The founder of the Saudi kingdom, Ibn Saud, established Wahhabism as its official creed. Much has been made of the role of the US in ‘creating’ Osama bin Laden through subsidies to the Afghan mujahedin, but as much or more could be said in reproach of Britain which, three generations before, supported the Wahhabi Arabs in their revolt against the Ottomans. Arab hatred of the Turks fused with Wahhabi ranting against the ‘decadence’ of Ottoman Islam. The truth is that the Ottoman khalifa reigned over a multinational Islamic umma in which vast differences in local culture and tradition were tolerated. No such tolerance exists in Wahhabism, which is why the concept of US troops on Saudi soil so inflames bin Laden.
Bin Laden is a Wahhabi. So are the suicide bombers in Israel. So are his Egyptian allies, who exulted as they stabbed foreign tourists to death at Luxor not many years ago, bathing in blood up to their elbows and emitting blasphemous cries of ecstasy. So are the Algerian Islamist terrorists whose contribution to the purification of the world consisted of murdering people for such sins as running a movie projector or reading secular newspapers. So are the Taleban-style guerrillas in Kashmir who murder Hindus. The Iranians are not Wahhabis, which partially explains their slow but undeniable movement towards moderation and normality after a period of utopian and puritan revivalism. But the Taleban practise a variant of Wahhabism. In the Wahhabi fashion they employ ancient punishments — such as execution for moral offences — and they have a primitive and fearful view of women. The same is true of Saudi Arabia’s rulers. None of this extremism has been inspired by American fumblings in the world, and it has little to do with the tragedies that have beset Israelis and Palestinians.
But the Wahhabis have two weaknesses of which the West is largely unaware; an Achilles’ heel on each foot, so to speak. The first is that the vast majority of Muslims in the world are peaceful people who would prefer the installation of Western democracy in their own countries. They loathe Wahhabism for the same reason any patriarchal culture rejects a violent break with tradition. And that is the point that must be understood: bin Laden and other Wahhabis are not defending Islamic tradition; they represent an ultra-radical break in the direction of a sectarian utopia. Thus, they are best described as Islamofascists, although they have much in common with Bolsheviks.
The Bengali Sufi writer Zeeshan Ali has described the situation touchingly: ‘Muslims from Bangladesh in the US, just like any other place in the world, uphold the traditional beliefs of Islam but, due to lack of instruction, keep quiet when their beliefs are attacked by Wahhabis in the US who all of a sudden become “better” Muslims than others. These Wahhabis go even further and accuse their own fathers of heresy, sin and unbelief. And the young children of the immigrants, when they grow up in this country, get exposed only to this one-sided version of Islam and are led to think that this is the only Islam. Naturally a big gap is being created every day that silence is only widening.’ The young, divided between tradition and the call of the new, opt for ‘Islamic revolution’ and commit themselves to their self-destruction, combined with mass murder.
The same influences are brought to bear throughout the ten-million-strong Muslim community in America, as well as those in Europe. In the US, 80 per cent of mosques are estimated by the Sufi Hisham al-Kabbani, born in Lebanon and now living in the US, to be under the control of Wahhabi imams, who preach extremism, and this leads to the other point of vulnerability: Wahhabism is subsidised by Saudi Arabia, even though bin Laden has sworn to destroy the Saudi royal family. The Saudis have played a double game for years, more or less as Stalin did with the West during the second world war. They pretended to be allies in a common struggle against Saddam Hussein while they spread Wahhabi ideology everywhere Muslims are to be found, just as Stalin promoted an ‘antifascist’ coalition with the US while carrying out espionage and subversion on American territory. The motive was the same: the belief that the West was or is decadent and doomed.
One major question is never asked in American discussions of Arab terrorism: what is the role of Saudi Arabia? The question cannot be asked because American companies depend too much on the continued flow of Saudi oil, while American politicians have become too cosy with the Saudi rulers.
Another reason it is not asked is that to expose the extent of Saudi and Wahhabi influence on American Muslims would deeply compromise many Islamic clerics in the US. But it is the most significant question Americans should be asking themselves today. If we get rid of bin Laden, who do we then have to deal with? The answer was eloquently put by Seyyed Vali Reza Nasr, professor of political science at the University of California at San Diego, and author of an authoritative volume on Islamic extremism in Pakistan, when he said: ‘If the US wants to do something about radical Islam, it has to deal with Saudi Arabia. The “rogue states” [Iraq, Libya, etc.] are less important in the radicalisation of Islam than Saudi Arabia. Saudi Arabia is the single most important cause and supporter of radicalisation, ideologisation, and the general fanaticisation of Islam.’
From what we now know, it appears not a single one of the suicide pilots in New York and Washington was Palestinian. They all seem to have been Saudis, citizens of the Gulf states, Egyptian or Algerian. Two are reported to have been the sons of the former second secretary of the Saudi embassy in Washington. They were planted in America long before the outbreak of the latest Palestinian intifada; in fact, they seem to have begun their conspiracy while the Middle East peace process was in full, if short, bloom. Anti-terror experts and politicians in the West must now consider the Saudi connection.
Stephen Schwartz is the author of Intellectuals and Assassins, published by Anthem Press.
Also read the article about the Saudi royal family in the www.wnd.com The link is:
http://www.wnd.com/news/article.asp?ARTICLE_ID=24633
For the Followers Bacchus
Last night, I opened a bottle that I knew was still young and not ready to drink. It was a reputable Reserva from the Rioja , a 1995, it would be 5 years old in one month. I hadn’t tasted it since I acquired it at the bodega four months prior and, perhaps it was because my birthday was in two days, or simply the desire to prove to myself that I had made a good buy. So I opened it.
What was interesting---the wine was, as I suspected, a bit too , not overly, but, young to please my palate, it needed three or four years of further aging--was the back label of this, up to now , unrevealed wine...
Before we go any further, may it be clear that I do not advertise . I am a journalist not a publicist , the latter would bias. Can you see anyone paying you to say their wine is so so ? This is not the case here fortunately, the wine is fine for its present evolution but the name of the bodega is not revealed in respect of the primary rules of journalism.
The back label read:
“Wines do not last in a bottle forever.
They evolve and mature,
but they also age...and die.
We would like you to share this reserve that you hold in your hands while
it is in all its splendour and fullness.
Store wine in the best possible conditions.
Don’t keep your bottle for a better occasion which will never come...
Decide to drink it in its best
moment and enjoy it.”
IDEAL STORING CONDITIONS +
•Darkness •Store at 14/16ºC
•Without noise or vibrations
• Without violent temperature • Bottle lying down.
changes. • Humidity 60/75%.
Continuing with this wine’s back label (not Black) the graph begins from zero to 4 years (Años) at the Bodega,(winery, the 4 should be right at the separating line) indicating that it stays at the winery and is only sold afterwards , then it moves along to 15 years under where it reads : Plenitud ( best drinking) , after 15 years the line descends even further indicating the Declive or decline.
Drink at 16/18ºC.
Naturally, this life span chart corresponds to a particular wine kept in the optimum conditions mentioned. Anyone who thinks that it will be fine to omit one of these factors ; is only fooling their own palate.
That said, this particular back label information is pretty cool for those of us who wish to immediately know more about the wine and its storage , obviously it’s a time saver for those who need to manage a cellar besides being a great label for collectors !
Santé !
Written by Olga los Santos Alvarez
What was interesting---the wine was, as I suspected, a bit too , not overly, but, young to please my palate, it needed three or four years of further aging--was the back label of this, up to now , unrevealed wine...
Before we go any further, may it be clear that I do not advertise . I am a journalist not a publicist , the latter would bias. Can you see anyone paying you to say their wine is so so ? This is not the case here fortunately, the wine is fine for its present evolution but the name of the bodega is not revealed in respect of the primary rules of journalism.
The back label read:
“Wines do not last in a bottle forever.
They evolve and mature,
but they also age...and die.
We would like you to share this reserve that you hold in your hands while
it is in all its splendour and fullness.
Store wine in the best possible conditions.
Don’t keep your bottle for a better occasion which will never come...
Decide to drink it in its best
moment and enjoy it.”
IDEAL STORING CONDITIONS +
•Darkness •Store at 14/16ºC
•Without noise or vibrations
• Without violent temperature • Bottle lying down.
changes. • Humidity 60/75%.
Continuing with this wine’s back label (not Black) the graph begins from zero to 4 years (Años) at the Bodega,(winery, the 4 should be right at the separating line) indicating that it stays at the winery and is only sold afterwards , then it moves along to 15 years under where it reads : Plenitud ( best drinking) , after 15 years the line descends even further indicating the Declive or decline.
Drink at 16/18ºC.
Naturally, this life span chart corresponds to a particular wine kept in the optimum conditions mentioned. Anyone who thinks that it will be fine to omit one of these factors ; is only fooling their own palate.
That said, this particular back label information is pretty cool for those of us who wish to immediately know more about the wine and its storage , obviously it’s a time saver for those who need to manage a cellar besides being a great label for collectors !
Santé !
Written by Olga los Santos Alvarez
Carin och Herman
När man talar om orsakerna till att Sverige inte angreps av Tyskland, dras ofta Göring upp. Han kallades i den tyska ledningen för ”der Schwedenreferent”, dvs. den som hade med Sverige att göra, Sverige specialisten. Egentligen inte utan orsak. Han hade bott i Sverige och talade bra svenska.
Följaktligen skulle han inverka till förmån för oss hos Hitler. Huruvida så var fallet är mycket omdiskuterat, men helt omöjligt är det ju inte.
Görings första kontakt med Sverige kom direkt efter första världskriget, då han som en avdankad krigshjälte och flygaress, fick arbete vid SLA (Svenska Lufttrafikbolaget AB). Göring var mest känd som efterträdaren till den legendariske Manfred von Richthofen, den Röde Baronen, som sköt ned 79 flygplan. Den åttionde blev han själv. Richthofen - eskadern spred ve och fasa bland de allierade med sina tredäckade, röda Fokkermaskiner.
Min moder Louises släkting, Eric von Rosen berättade i Björn Fontanders bok om Göring och Sverige : ” Jag ville tillbaka till Rockelstad hastigt och kontaktade en flygfirma, men de sa att det var för dåligt väder. Två flygplan hade redan varit uppe men måst gå ned för snöstormens skull. Jag var envis, och hur vi resonerade, sa dom att de hade en tysk f.d. stridsflygare, en kapten Göring. Kanske vi kan få honom att flyga greven. En stund senare fick jag bud om att han var villig att flyga. Vi gav oss iväg, och vad Göring senare berättade för mig var det den värsta flygning, vad gäller väderleksförhållanden han hade varit med om.”
Greven och stridsflygaresset landade i snöyran på Båven utanför Rockelstad. Göring blev inbjuden till middag och att sova över. Slottet gjorde ett stort intryck på honom. Den romantiska karla-karl stämningen med släktporträtt, vapen och en gigantisk , upprättstående slagbjörn i hallen, som forskningsresanden Eric von Rosen stuckit med spjut i Karelen, grep Göring i djupet av hans själ. Brasorna sprakade och de antika möblerna och mattorna förmedlade en kultur av gammal adel och förfining.
Eric berättade för Göring om solkorset, hakkorset som satt på de smidda eldhundarna och på spisen. Det var hans lyckosymbol. En nordisk symbol som fanns på runstenar och i allmogekonsten. ”...Vårsolens livgivande kraft.” - ”...Göring hade visst sett märket förut...Det intresserade honom mycket, kunde jag märka.”
En intressant detalj är Eric von Rosens gåva till den vita sidan under det Finländska inbördeskriget 1918. Han skänkte ett stridsflygplan med villkoret att det skulle bära hans privata lyckosymbol, hakkorset. Fram till och med andra världskriget bar det finländska flygvapnet hakkorset på sina vingar. Även Finlands högsta utmärkelse, Mannerheimskorset, var dekorerat med ett hakkors.
Medan karlarna stod under porträtten och språkade med cognacskupor i handen hördes ljud från ovanvåningen:
”Nedför trappan kom en hög gestalt, en kvinna med ädel, kunglig hållning. Det var slottsfruns syster Carin. Hennes djupa blå ögon mötte Hermann Görings sökande blick. Denna kvinna... Ett jubel slog ut i hans bröst. Tigande och vördnadsfull stod han där. Det var som om han alltid hade känt henne. En sådan kärlek kan inte förklaras eller talas om. Den lever i blodet, i själen!
Länge satt man till bords denna kväll. Fritt och öppet kunde stridsflygaren tala; den länge tillbakahållna och i den främmande miljön med möda återhållna vreden över hans fosterlands öde bröt fram. Hans folks skam och lidandes historia för denna underbara, in det sista kämpande tysk ungdom framhölls för de gripna åhörarna. Att flyga och störta var Hermann förtrogen med, oärlighet och förräderi kunde han inte finna sig i.
Husets herre höjde sitt glas, fyllt med tyskt vin. Allvarliga men trofasta var han ord om en stundande, men förhoppningsvis inte alltför avlägsna tid, då tyska män åter kunde lyfta den tyska äran på en stark sköld, då Tyskland åter, fritt, aktat och likaberättigat kunde tillvarata sina ädla traditioner och uppgifter. Män skapar tiderna. På Tyskland behövde ingen tvivla som nyss hört de av glödande fosterlandskärlek burna orden. Han [Eric von Rosen] drack för Tysklands framtid och som han i likhet med hela Sveriges folk obetingat trodde på. Högtidligt reste sig alla från sina platser, fast tryckte husets herre gästens hand...”
Författaren till denna minst sagt överspända skildring är Carins äldsta syster Fanny. Tonen avslöjar känslorna och sympatierna hos familjen von Rosen på Rockelstad, särskilt senare, när Göring hade svingat sig upp på maktens tinnar. Innan dess var det inte så rosenrött.
Carin var född Fock, hennes syster Mary var gift med upptäcktsresanden, författaren och godsägaren Eric von Rosen. Carin var gift med en officer, kaptenen Nils von Kanzow. De hade en åttaårig son ihop, Thomas. Hon var uttråkad och äktenskapet med Nils hade råkat in i bakvatten. Hermann Göring kom bokstavligen som en skänk från ovan. – Krigshjälte, elegant tysk officer, flygaress, fast blick, viljestark haka och en riktig karl ända ut i fingerspetsarna. Inte undra på att Carin föll pladask.
Att deras kärlek var äkta och glödande råder inget tvivel om. Carin gav upp sin ordnade tillvaro och familj för sin kärleks skull. Hon var vid det tillfället trettiotvå år, fem år äldre än Göring.
Alla som kände Carin var överens om att hon var en fascinerande person med stor utstrålning. Hon var vacker och romantisk. En drömmare, som hade lätt att skratta och lika lätt att gråta. Mycket musikalisk, med en vacker sångröst.
I början träffades det förälskade paret i smyg, sedan blev förhållandet alltmer öppet. Skvallret satte igång, men Carin brydde sig inte om det. Hon ansåg att en kärlek som deras stod ovanför alla normer. En helig överjordisk kärlek.
Under sommaren förlöpte hon sin familj och reste med Göring till Bayern. När hon kom hem i slutet av året bröt hon helt med mannen. Under tiden försörjde sig Göring på diverse flyguppdrag åt SLA (Svensk Lufttrafik AB).
Det var också under denna tid som Carin väckte Görings kulturella intresse. Hon tog med honom runt på museer och konstgallerier. De lyssnade på konserter och diskuterade. En ny värld öppnade sig för honom. Hans nyväckta konstintresse skulle senare tyvärr leda till att han plundrade hela Europa på konst.
De återvände till Tyskland. Göring kom i kontakt med Hitler och Nationalsocialistiska partiet. Hitler ville göra statskupp. Den berömda ölhallskuppen 1922, som emellertid misslyckades. Göring blev sårad när poliser öppnade eld. Hitler arresterades och Göring och Carin flydde till Italien.
Där levde de på nåder på ett hotell i Venedig i ständig penningknipa. Till sist återvände de till Sverige. Vid det laget var Göring en ruin. Vid kuppen hade han blivit sårad i ljumsken och led svåra plågor. På sjukhuset i Innsbruck, där han vårdades, fick han morfin mot smärtorna. När han skrevs ut hade han blivit narkoman, ur stånd att kontrollera sitt missbruk.
I Sverige försökte han med avvänjningskurer men slutade istället på mentalsjukhus, efter svåra abstinenskriser. Han åkte in och ut på Långbro. Till sist blev han utskriven och lyckades få läkaren att skriva ut ett friskhetsintyg, som han kunde visa för sina partikamrater i Tyskland.
Väl i Tyskland satte han igång med partiarbetet men en sällan skådad energi och hänsynslöshet. Ansträngningarna bar frukt. 1928 valdes han in i riksdagen och de ekonomiska bekymren var över för hans del.
1931 dog Carin. Hon hade länge haft ett hjärtfel och var dessutom reumatisk. Göring grät och var otröstlig. Hon dog precis när nazisterna hade vunnit en storseger i valen. De var bara en liten bit från den totala makten.
Carin begravdes vid Lovö kyrka. Två år senare skändades hennes grav av antinazister. Göring blev ursinnig och tog händelsen som skäl att flytta henne till Tyskland. 1934 skedde förflyttningen under stora högtidligheter. Det var den sortens begravningsromantik som nazisterna var specialister på.
Ute på Schorfheide, norr om Berlin, hade Göring byggt ett mastodontpalats i jaktstugestil, Carinhall. Där inrättade han också ett mausoleum till Carins ära. Hela nazitoppen med Hitler i spetsen var närvarande vid Carins andra begravning. Hon blev med tiden en hängiven nazist och betraktades som partiets mascot. Rörelsen var stor hos de närvarande.
När ryssarna närmade sig 1945, sprängdes Carinhall och mausoleet i luften. Carin grävdes ned på en annan plats. Men ryssarna hittade platsen och skändade liket. En av Görings gamla skogvaktare tog reda på resterna och grävde ned det provisoriskt. 1951 tog han diskret kontakt med släktingarna och hon fick slutligen sin vila vid en tredje begravning, på Lovö kyrkogård, tjugo år efter sin död.
Efter Carins död 1931 var det som Göring släppte alla hämningar. Han arbetade som en vansinnig och blev en av tredje rikets värsta mutkolvar. Han krävde gentjänster och presenter av alla han hade att göra med, och kasserade in miljoner från den tyska industrin. Carinhall blev ett sorts skogs-Versailles, överlastat med antik konst, köpt och stulet från hela Europa.
Han vandrade omkring i fantasikostymer och lät ädelstenar rinna genom fingrarna. Han greps av ett storhetsvansinne av sällan skådade mått. Senare under kriget lät han flygvapnet, Luftwaffe, förfalla och drev sina medarbetare till vansinne med många självmord till följd. Göring hade stor del i det tyska nederlaget. Felsatsningarna på omöjliga flygplansprojekt, förseningarna av utvecklingen av jetplanet, katastrofen vid Stalingrad, de allierades bombkrig i Tyskland, de oändliga politiska intrigerna, den fantastiska verklighetsflykten, korruptionen och hans morfinmissbruk som förändrade hans personlighet och gjorde honom loj och passiv.
Men familjen von Rosen fanns alltid med i bilden. De hade blivit en del i hans familjekrets och vek inte från hans sida. Carins godhjärtade son, Thomas, skickade till och med matpaket till Görings andra hustru Emma och dottern Edda, när de satt isolerade i en fallfärdig stuga efter kriget.
När en gång en systerdotter till Carin frågade Göring varför han gripits av ett sådant storhetsvansinne, svarade han aldrig kunde glömma när Carins möbler ropades ut på auktion. Då hade han ingenting. Inget arbete, inga pengar och inget att erbjuda för en trygg framtid.
Han beslöt sig då att göra allt för att gottgöra henne. Kanske det var början. En strävan att hedra Carin och hennes minne. En skuld.
written by Erik Edelstam
Följaktligen skulle han inverka till förmån för oss hos Hitler. Huruvida så var fallet är mycket omdiskuterat, men helt omöjligt är det ju inte.
Görings första kontakt med Sverige kom direkt efter första världskriget, då han som en avdankad krigshjälte och flygaress, fick arbete vid SLA (Svenska Lufttrafikbolaget AB). Göring var mest känd som efterträdaren till den legendariske Manfred von Richthofen, den Röde Baronen, som sköt ned 79 flygplan. Den åttionde blev han själv. Richthofen - eskadern spred ve och fasa bland de allierade med sina tredäckade, röda Fokkermaskiner.
Min moder Louises släkting, Eric von Rosen berättade i Björn Fontanders bok om Göring och Sverige : ” Jag ville tillbaka till Rockelstad hastigt och kontaktade en flygfirma, men de sa att det var för dåligt väder. Två flygplan hade redan varit uppe men måst gå ned för snöstormens skull. Jag var envis, och hur vi resonerade, sa dom att de hade en tysk f.d. stridsflygare, en kapten Göring. Kanske vi kan få honom att flyga greven. En stund senare fick jag bud om att han var villig att flyga. Vi gav oss iväg, och vad Göring senare berättade för mig var det den värsta flygning, vad gäller väderleksförhållanden han hade varit med om.”
Greven och stridsflygaresset landade i snöyran på Båven utanför Rockelstad. Göring blev inbjuden till middag och att sova över. Slottet gjorde ett stort intryck på honom. Den romantiska karla-karl stämningen med släktporträtt, vapen och en gigantisk , upprättstående slagbjörn i hallen, som forskningsresanden Eric von Rosen stuckit med spjut i Karelen, grep Göring i djupet av hans själ. Brasorna sprakade och de antika möblerna och mattorna förmedlade en kultur av gammal adel och förfining.
Eric berättade för Göring om solkorset, hakkorset som satt på de smidda eldhundarna och på spisen. Det var hans lyckosymbol. En nordisk symbol som fanns på runstenar och i allmogekonsten. ”...Vårsolens livgivande kraft.” - ”...Göring hade visst sett märket förut...Det intresserade honom mycket, kunde jag märka.”
En intressant detalj är Eric von Rosens gåva till den vita sidan under det Finländska inbördeskriget 1918. Han skänkte ett stridsflygplan med villkoret att det skulle bära hans privata lyckosymbol, hakkorset. Fram till och med andra världskriget bar det finländska flygvapnet hakkorset på sina vingar. Även Finlands högsta utmärkelse, Mannerheimskorset, var dekorerat med ett hakkors.
Medan karlarna stod under porträtten och språkade med cognacskupor i handen hördes ljud från ovanvåningen:
”Nedför trappan kom en hög gestalt, en kvinna med ädel, kunglig hållning. Det var slottsfruns syster Carin. Hennes djupa blå ögon mötte Hermann Görings sökande blick. Denna kvinna... Ett jubel slog ut i hans bröst. Tigande och vördnadsfull stod han där. Det var som om han alltid hade känt henne. En sådan kärlek kan inte förklaras eller talas om. Den lever i blodet, i själen!
Länge satt man till bords denna kväll. Fritt och öppet kunde stridsflygaren tala; den länge tillbakahållna och i den främmande miljön med möda återhållna vreden över hans fosterlands öde bröt fram. Hans folks skam och lidandes historia för denna underbara, in det sista kämpande tysk ungdom framhölls för de gripna åhörarna. Att flyga och störta var Hermann förtrogen med, oärlighet och förräderi kunde han inte finna sig i.
Husets herre höjde sitt glas, fyllt med tyskt vin. Allvarliga men trofasta var han ord om en stundande, men förhoppningsvis inte alltför avlägsna tid, då tyska män åter kunde lyfta den tyska äran på en stark sköld, då Tyskland åter, fritt, aktat och likaberättigat kunde tillvarata sina ädla traditioner och uppgifter. Män skapar tiderna. På Tyskland behövde ingen tvivla som nyss hört de av glödande fosterlandskärlek burna orden. Han [Eric von Rosen] drack för Tysklands framtid och som han i likhet med hela Sveriges folk obetingat trodde på. Högtidligt reste sig alla från sina platser, fast tryckte husets herre gästens hand...”
Författaren till denna minst sagt överspända skildring är Carins äldsta syster Fanny. Tonen avslöjar känslorna och sympatierna hos familjen von Rosen på Rockelstad, särskilt senare, när Göring hade svingat sig upp på maktens tinnar. Innan dess var det inte så rosenrött.
Carin var född Fock, hennes syster Mary var gift med upptäcktsresanden, författaren och godsägaren Eric von Rosen. Carin var gift med en officer, kaptenen Nils von Kanzow. De hade en åttaårig son ihop, Thomas. Hon var uttråkad och äktenskapet med Nils hade råkat in i bakvatten. Hermann Göring kom bokstavligen som en skänk från ovan. – Krigshjälte, elegant tysk officer, flygaress, fast blick, viljestark haka och en riktig karl ända ut i fingerspetsarna. Inte undra på att Carin föll pladask.
Att deras kärlek var äkta och glödande råder inget tvivel om. Carin gav upp sin ordnade tillvaro och familj för sin kärleks skull. Hon var vid det tillfället trettiotvå år, fem år äldre än Göring.
Alla som kände Carin var överens om att hon var en fascinerande person med stor utstrålning. Hon var vacker och romantisk. En drömmare, som hade lätt att skratta och lika lätt att gråta. Mycket musikalisk, med en vacker sångröst.
I början träffades det förälskade paret i smyg, sedan blev förhållandet alltmer öppet. Skvallret satte igång, men Carin brydde sig inte om det. Hon ansåg att en kärlek som deras stod ovanför alla normer. En helig överjordisk kärlek.
Under sommaren förlöpte hon sin familj och reste med Göring till Bayern. När hon kom hem i slutet av året bröt hon helt med mannen. Under tiden försörjde sig Göring på diverse flyguppdrag åt SLA (Svensk Lufttrafik AB).
Det var också under denna tid som Carin väckte Görings kulturella intresse. Hon tog med honom runt på museer och konstgallerier. De lyssnade på konserter och diskuterade. En ny värld öppnade sig för honom. Hans nyväckta konstintresse skulle senare tyvärr leda till att han plundrade hela Europa på konst.
De återvände till Tyskland. Göring kom i kontakt med Hitler och Nationalsocialistiska partiet. Hitler ville göra statskupp. Den berömda ölhallskuppen 1922, som emellertid misslyckades. Göring blev sårad när poliser öppnade eld. Hitler arresterades och Göring och Carin flydde till Italien.
Där levde de på nåder på ett hotell i Venedig i ständig penningknipa. Till sist återvände de till Sverige. Vid det laget var Göring en ruin. Vid kuppen hade han blivit sårad i ljumsken och led svåra plågor. På sjukhuset i Innsbruck, där han vårdades, fick han morfin mot smärtorna. När han skrevs ut hade han blivit narkoman, ur stånd att kontrollera sitt missbruk.
I Sverige försökte han med avvänjningskurer men slutade istället på mentalsjukhus, efter svåra abstinenskriser. Han åkte in och ut på Långbro. Till sist blev han utskriven och lyckades få läkaren att skriva ut ett friskhetsintyg, som han kunde visa för sina partikamrater i Tyskland.
Väl i Tyskland satte han igång med partiarbetet men en sällan skådad energi och hänsynslöshet. Ansträngningarna bar frukt. 1928 valdes han in i riksdagen och de ekonomiska bekymren var över för hans del.
1931 dog Carin. Hon hade länge haft ett hjärtfel och var dessutom reumatisk. Göring grät och var otröstlig. Hon dog precis när nazisterna hade vunnit en storseger i valen. De var bara en liten bit från den totala makten.
Carin begravdes vid Lovö kyrka. Två år senare skändades hennes grav av antinazister. Göring blev ursinnig och tog händelsen som skäl att flytta henne till Tyskland. 1934 skedde förflyttningen under stora högtidligheter. Det var den sortens begravningsromantik som nazisterna var specialister på.
Ute på Schorfheide, norr om Berlin, hade Göring byggt ett mastodontpalats i jaktstugestil, Carinhall. Där inrättade han också ett mausoleum till Carins ära. Hela nazitoppen med Hitler i spetsen var närvarande vid Carins andra begravning. Hon blev med tiden en hängiven nazist och betraktades som partiets mascot. Rörelsen var stor hos de närvarande.
När ryssarna närmade sig 1945, sprängdes Carinhall och mausoleet i luften. Carin grävdes ned på en annan plats. Men ryssarna hittade platsen och skändade liket. En av Görings gamla skogvaktare tog reda på resterna och grävde ned det provisoriskt. 1951 tog han diskret kontakt med släktingarna och hon fick slutligen sin vila vid en tredje begravning, på Lovö kyrkogård, tjugo år efter sin död.
Efter Carins död 1931 var det som Göring släppte alla hämningar. Han arbetade som en vansinnig och blev en av tredje rikets värsta mutkolvar. Han krävde gentjänster och presenter av alla han hade att göra med, och kasserade in miljoner från den tyska industrin. Carinhall blev ett sorts skogs-Versailles, överlastat med antik konst, köpt och stulet från hela Europa.
Han vandrade omkring i fantasikostymer och lät ädelstenar rinna genom fingrarna. Han greps av ett storhetsvansinne av sällan skådade mått. Senare under kriget lät han flygvapnet, Luftwaffe, förfalla och drev sina medarbetare till vansinne med många självmord till följd. Göring hade stor del i det tyska nederlaget. Felsatsningarna på omöjliga flygplansprojekt, förseningarna av utvecklingen av jetplanet, katastrofen vid Stalingrad, de allierades bombkrig i Tyskland, de oändliga politiska intrigerna, den fantastiska verklighetsflykten, korruptionen och hans morfinmissbruk som förändrade hans personlighet och gjorde honom loj och passiv.
Men familjen von Rosen fanns alltid med i bilden. De hade blivit en del i hans familjekrets och vek inte från hans sida. Carins godhjärtade son, Thomas, skickade till och med matpaket till Görings andra hustru Emma och dottern Edda, när de satt isolerade i en fallfärdig stuga efter kriget.
När en gång en systerdotter till Carin frågade Göring varför han gripits av ett sådant storhetsvansinne, svarade han aldrig kunde glömma när Carins möbler ropades ut på auktion. Då hade han ingenting. Inget arbete, inga pengar och inget att erbjuda för en trygg framtid.
Han beslöt sig då att göra allt för att gottgöra henne. Kanske det var början. En strävan att hedra Carin och hennes minne. En skuld.
written by Erik Edelstam
Thursday, August 22, 2002
Baltutlämningen del 3
Dagen efter, den 26 november skulle äntligen det definitiva utlämningsbeslutet fattas i konselj.
Uppe på slottet tog kungen och kronprinsen emot Per Albin Hansson, Undén, Vougt, Zetterberg, Danileson och Nils Quensel, som senare skrev om konseljen i sina memoarer. Resten av regeringen hade blivit kallade försent. Jag undrar om Harald skötte kallelserna den gången?
Det blev en rörig konselj. Först kunde man inte ens ena sig om vem som skulle föredraga ärendet och hur det skulle avfattas. Sedan meddelade Zetterberg att han inte ville vara med på ett beslut om förpassning:
”...Det hela blev villervalla, kungen sade sig ej begripa läget. Statsministern bad att få justera besluten i efterhand i närvaro av hela regeringen. Detta blev utgången. Kungen beklagade sig för Vougt och mig hur trängd han var av folkopinionen.
På återvägen mötte vi flera ledamöter, som först nu blivit kallade till konseljen...” , skrev Nils Quensel.
Regeringen sammanträdde efteråt i kanslihuset. Zetterberg, Danielson och Quensel förklarade att de inte stödde beslutet om balternas utlämning. Zetterberg hotade att ta avsked och Undén försökte gjuta olja på vågorna med att vilja skjuta på utvisningen av balterna, med tanke på deras hälsotillstånd efter hungerstrejken. Han insisterade dock, tillsammans med Wigforss och Sköld att protokollet och reservationerna skulle skulle hållas hemliga. Ett tvivelaktigt förfarande, som i praktiken gjorde reservationerna verkningslösa.
Man kan lätt förstå att Per Albin inte hade något att meddela pressen efteråt.
Planer drogs nu upp av försvarsstaben hur man skulle genomföra själva evakueringen av lägren. Den skulle genomföras med en kombination av militär, fältpoliser och civila statspoliser, kallade ”Die Schwarze” (de svarte) av internerna, förmodligen på grund av den mörkblå färgen på uniformerna.
Meningen var att dessa styrkor diskret skulle skulle omringa lägren , klippa sig igenom taggtråden och gå in vid alla tillgängliga portar och sedan omringa alla baracker. Sedan skulle ”de svarte” rusa in och besätta varje barack. När detta var gjort skulle en officer komma och meddela att nu skulle utvisningen äga rum och uppmana internerna att packa sina saker. Gjorde någon motstånd fick våld användas och gjorde någon ”häftiga rörelser” så fick man skjuta mot benen.
Sedan var det meningen att de internerade skulle föras i en gång av taggtråd och spanska ryttare till ett väntande tåg, där de skulle låsas in i vagnar under rigorös bevakning.
När man läser om dessa extrema åtgärder får man intrycket att det skulle röra sig om livsfarliga, beväpnade brottslingar, istället för oskyldiga, av matstrejk försvagade, fogliga soldater som bara ville hem.
Från början hade man siktat på att utlämningen skulle ske den 26 november, men det sovjetiska fartyget ”Cuban”, som skulle transportera internerna var försenat. Men den 27 siktades i alla fall fartyget utanför Trelleborg och kunde efter visst krångel föras in till hamn. Men det var inte slut med det. Det visade sig att fartyget var för stort för att passa in vid kajen som de svenska myndigheterna hade tänkt sig, så man blev tvungen att flytta alla anordningar, som t.ex. specialbyggda träramper där soldaterna skulle gå ombord, strålkastare, taggtrådsavspärrninger, o.dyl.
För att ytterligare komplicera saken så upptäckte man att fartyget, som var ett s.k. ”Liberty”-fartyg, var helt oinrett för att ta emot människor. Ryssarna hade tydligen tänkt sig att utan vidare ceremonier fösa ned internerna i lastrummen som boskap.
Svenskarna blev då tvungna att bygga om båten (på egen bekostnad), så den kunde förses med 3000 madrasser och 350 dubbelbritsar. Till detta kom också toaletter, trappor, belysning och uppvärmning. Entrepenören lovade optimistiskt att det skulle kunna ske till på kvällen dagen efter. Men det var ju naturligtvis önsketänkande. I själva verket blev arbetena inte klara förrän på fredagen den 30.
Ett annat irriterande moment var också att de ryska minsveparna som skulle eskortera ”Cuban” över riskfyllda vatten, låg inblåsta på Bornholm. Utan minsvepare, ingen avfärd.
Protesterna fortsatte flyta in till regeringen. Internationella Röda Korset i Geneve skickade en not till UD, som i en något krystad formulering ansåg att man inte kunde tvinga krigsfångar till sitt land mot sin vilja. Till och med påven vädjade för balterna. Hans vädjande togs emot av svenske ministern i Rom, Joen Lagerberg, (som senare skulle bli en mycket omtyckt chef till Harald på legationen i Haag).
Det värsta för Undén måste ändå ha varit protesterna från akademiskt håll. Undén var ju också universitetskansler. Den 26 protesterade rektorerna från universitetet i Uppsala och högskolan i Göteborg. Dagen efter protesterade alla professorer från de juridiska fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm i ett gemensamt uttalande, där man bl.a. framhöll att Sverige inte hade någon folkrättslig skyldighet att utlämna internerna. Men man menade bara balterna. Undertecknarna ville ha en ”...förnyad prövning under hävdande av den folkrättsliga asylrätten och den svenska utlämningsrättens grundsatser...”
Curt Ekholm konstaterar i sin bok att syftningen enbart på balterna sänkte slagkraften i deras argument. Svensk lag och internationell rätt behandlar ju alla internerade utlänningar lika.
Professorerna kunde inte motivera varför de bara avsåg balterna. Vidare anser Ekholm att denna juridiska expertis inte heller kunde ge några ledtrådar om regeringen skulle gå efter humanitära eller rättsliga principer.
Trots bristerna i skrivelsen måste det ändå ha svidit i folkrättsexperten Undéns skinn att bli knäppt på näsan av alla sina kolleger inom sitt eget specialområde.
De tyska soldaternas öde var det ingen som brydde sig särskilt om, även fast brottet mot Geneve-konventionen även gällde dem. En stor orsak kan ha varit den växande antipatin mot allt tyskt, sedan nazisternas stora brott mot mänskligheten uppenbarats vid krigsslutet. Den allmänna uppfattningen var att de fick vad de förtjänade.
Tyskarna uppfattade sig själva som patrioter, som hade kämpat för sitt land och lydit order. De ansåg att Wehrmacht stod utanför de brott som hade begåtts och att det var SS som var de skyldiga. Men senare forskning har ändå visat att Wermacht inte alls var så oskyldiga som de gjorde gällande.
Det ironiska är att de civila, nazistiska tyska administratörer, som lyckades fly över till Sverige vid kapitulationen, klassades som civila flyktinngar och kunde sedan fritt återvända till Tyskland. Dessa nazister var ofta de verkliga bovarna och ansvarade för många av de övergrepp och likvideringar som hade förekommit i Balticum. En annan grupp var desertörer från tyska armén, som hade anlänt innan kapitulationen. De klarade sig också undan förpassningen österut. Desertörerna föraktades djupt av övriga tyskar som hade tjänat sitt land intill slutet.
En annan grupp bland tyskarna som förpassades i strid med Geneve-konventionen är läkare och sjukvårdspersonalen. Det står uttryckligen i konventionen att sjukvårdspersonal inte får utlämnas mot sin egen vilja. Samma gällde även fältprästerna.
Tisdagen den 27 skickade regeringen ut oberoende läkare, som skulle genomföra en noggrann sjukvisitation bland de internerade. Matstrejken hade nu gått ganska långt och många var svårt medtagna. Regeringen var orolig att ryssarnas senfärdighet skulle göra att större delen av internerna inte skulle gå att transportera längre. De ständiga uppskoven slet också internerna mellan hopp och tvivel. De hoppades ändå att något mirakel skulle inträffa och att regeringen skulle ändra sig.
Oskars Daugulis skriver:
”...Vår situation har förbättrats. En läkargrupp från Stockholm har kommit för att undersöka oss. De lovade att vi inte skulle utlämnas till ryssarna. Herr Grins har åtagit sig att vara förmyndare för mig som är minderårig...”
Efter läkarundersökningen meddelade ansvarige läkaren, dr. Standell, att samtliga balter skulle föras till sjukhus, då de inte ansågs vara ”transportabla”. Men det visade sig att dr. Strandell egentligen inte hade någon fullmakt att kunna bestämma om förflyttningen. Efter en en rad turer bestämde statsministern att så fick ske.
Med tyskarna förhöll det sig annorlunda. De ansågs alla vara transportabla, utom det växande antal som verkligen knappt kunde röra sig eller som stympade sig själva för att slippa åka. Men regeringen ville bli av med tyskarna till varje pris och sköt problemet med balterna framför sig genom att stoppa in dem på sjukhus.
På onsdagen den 28 november fattade regeringen det formella beslutet att undantaga balterna på grund av sjukdom. Ett sätt att slå blå dunster på opinionen och ryssarna. Men det var samtidigt ett grymt sätt att inge förhoppningar hos balterna. Man kan inte undgå att fundera på hur regeringen, d.v.s. Per Albin och Undén, verkade handla i panik och inte riktigt visste vad de skulle göra.
Sven Grafström föredrog ärendet för regeringen inför det formella beslutet. Han skriver i sin dagbok samma dag:
”Utvisningsfrågan har nu tagit dimensioner, som regeringen inte kan bemästra. Balterna hava redan hungerstrejkat så länge, att det enligt inhämtade läkareutlåtanden inte kan bli tal om att transportera dem. Tyskarna hava redan hungerstrejka på ett något senare stadium men göra det i stället synnerligen effektivt genom att jämväl underlåta att intaga vatten. Om transporten dröjer länge till, bliva jämväl de flesta bland de internerade tyskarna oförmögna att förflytta sig...”
”...Under tiden strömma protester in till regring och myndigheter från all håll. Vid sidan av de rent humanitära hänvändelserna hava kommit en hel del uppgifter från lägren, att vissa internerade skulle vara civila, att de inte anlänt från den sovjet-tyska fronten eller att de hava andra mer eller mindre vägande skäl att åberopa för att undandraga sig utlämning...”
Tonen i detta avsnittet i dagboken är inte trevlig. Det är den maktfullkomlige ämbetsmannen som skriver personligt och avslöjande utan att egentligen veta att han kastar masken.
Grafström skriver hur han i statsrådsberedningen föredrog ärendet om ovan nämnda ansökningar. Han rekommenderade i sitt PM ”...att dessa ansökningar inte borde föranleda någon åtgärd, enär internerna tidigare lämnat andra uppgifter, enligt vilka de otvivelaktigt tillhörde den kategori, som skulle utlämnas...”
Regeringen följde oreserverat Grafströms rekommendation, dock först efter en hetsig och förvirrad debatt. De som spjärnade emot var som vanligt statsråden Zetterberg och Danielson, som ville ha en ny individuell prövning. Grafström avfärdar deras invändningar genom att skriva: ”...En dylik är ju f.ö. vad balterna beträffar alldeles onödig, då regeringen redan beslutat, att dessa inte skola utlämnas på grund av deras tillstånd. Beträffande tyskarna måste man hålla sig till tidigare uppgifter, som tiden inte medger en ny prövning. Per Albin blev mycket irriterad på Zetterberg, som verkade uppriven, och sade något om, att beredningen inte finge urarta till en diskussionsklubb...”
Grafström ignorerade i sin föredragning helt de många och mycket noggranna utredningar som gjorts av lägercheferna och polisen i de olika lägren, som bestyrkte internernas ändrade uppgifter. Han förstod överhuvudtaget inte problemen runt de uppgifter som flyktingarna lämnade när de kom till Sverige.
När de anlände var de flesta utmattade och chockade efter resan över Östersjön och sina upplevelser innan dess. Oftast uppstod språksvårigheter, många var rädda för efterräkningar och andra handlade i rent oförstånd. Missförsånden var legio. Grafström ansåg att de ändrade uppgifterna bara var försök till lögner när utvisningen blivit så uppmärksammad. Att de nya uppgifterna helt kallt viftades bort av Grafström, är desto mer häpnadsväckande, när man tänker på hur insatta de svenska lägercheferna var i flyktingarnas situation och att erfarna poliser, som var vana att bedöma personers trovärdighet, hade varit med vid utredningarna.
Balterna fördes till olika sjukhus. De olika grupperna som hade bott tillsammans och blivit nära vänner splittrades, alla ägodelar togs ifrån dem och lagrades någon annanstans och i varje sal placerades en bastant polis som vakt. Till och med radioapparater konfiskerades och ingen fick tillgång till tidningar. ”...Men de har glömt systrarna! De berättar allt för oss, på en blandning av tyska och svenska och engelska och vi förstår allt. Jag förstår inte ens hur vi kan förstå allt?... Systrarna hjälper oss med hungerstrejken. De frestar oss inte med goda och doftande maträtter som överheten i Stockholm beordrat dem att göra...”, skriver Valentis Silamikelis.
Ansvaret för balterna hade nu övergått till civilförsvarsstyrelsen från militären och man ville inte ge balterna en chans att bli upphetsade och börja bråka. Men hungerstrejken fortsatte oförtröttat.
Ryssarna var som vanligt extremt misstänksamma och trodde inte alls på svenskarnas uupdukade historia om balterna, vilket de i och för sig hade rätt i. Ryssarna trodde också att sjukskrivningen var en fint för att helt undandra balterna från utlämning, vilket regeringen lite svagt försökte göra. De gillade heller heller inte den svenska opinionen. Den sovjetiske ministern Tjernuyjev påstod att svenska folket egentligen var för utlämningen, men att den nazistiska svenska pressen hade spridit propaganda och piskat upp opnionen mot Sovjetunionen. Han avvisade alla påståenden om att det var ryssarna själva som bar skulden till de ständiga förseningarna. - Så det var den gamla vanliga retoriken vi alla kommer ihåg från Sovjettiden.
Medan ångesten, utmattningen, stympningar och självmord ökade bland tyskarna i lägren gick turerna fram och tillbaka mellan svenska myndigheter och ryssarna, som inte gjorde mycket för att skynda på processen. Ryssarna hade problem med sin interna kommunikation och den ena handen visste inte vad den andra gjorde. Och svenskarna hade hela tiden ångest för att tyskarna skulle bli så försvagade att det överhuvudtaget skulle gå att flytta.Det gällde att skynda på och få problemet ur världen.
Och protesterna fortsatte att flyta in. Per Albin avslöjade en ganska cynsik attityd i Sven Grafströms dagbok den 28 november:
”...Ny beredning på eftermiddagen i en något mindre krets med militärer närvarande, varvid beslöts, att ”tysktransporterna” icke desto mindre skulle sättas igång i morgon klockan 12. Då vi lämnade beredningen, som ägde rum i PA:s arbetsrum i kanslihuset, visade mig denne två högar med skrivelser och telegram. Han pekade på den större högen och meddelade, att den utgjordes av protester. Jag antager, att den mindre bestod av instämmanden i regeringens politik. ” Det är inte så farligt,” sade PA, ”jag haur större haugar i skaupet darbourte, från Finlandskrisen.” - a private and somewhat primitive Gallup poll, föreföll det.”
Från början ville man sätta igång evakueringen av tyskarna den 29, men det visade sig omöjligt eftersom de ryska minsveparna fortfarande låg inblåsta vid Bornholm. Regeringen fick ge med sig inför försvarsstabens oundvikliga fakta. Först på fredagen den 30 kom besked av de ryska båtarna var på väg. Vinden hade börjat lägga sig. Då gavs grönt ljus att storma tyskarnas läger. Den dagen kom att kallas för ”den blodiga fredagen”, i alla fall vid Ränneslättslägret vid Eksjö.
Men det blev också blodigt i andra läger.
Utrymningen av lägren följde i stort sett den i förväg uppgjorda planen. På Ränneslätt tillfrågades först tyske lägeräldsten om internerna frivilligt ville evakuera lägret. Svaret blev nej. Då gav den svenske chefen, major Grahnberg, startsignalen till stormningen med ett lyspistolskott.
Stormtrupperna tog sig snabbt in i lägret, som planerat, men tyskarna hade blivit förvarnade och vacklade blodiga ut ur sina baracker. Framför den största baracken samlade sig en stor klunga på ungefär 75 man, som höll sig tätt samman. De till och med band ihop sig med remmar och skärp. Under tiden högg de varandra i mage och bröst och skar upp ådror, - blodet forsade. De svenska militärerna togs med överraskning av tyskarnas snabba motdrag och visste inte riktigt vad de skulle göra. Under tiden omringade statspolisen, som hade kommit lite på efterkälken, övriga baracker och började evakuera dem. Det tog tid. Först efter nästan en timme marscherade poliserna upp till klungan. De började mödosamt och vålsamt att bryta upp den med batonger och slag. Skriken ekade genom luften. Tyskarna var hysteriska. Några låg nästan nakna på den frostiga marken med sönderrrivna kläder. Vartefter de svårast skadade föll till marken, drogs de bort och förbands. De svårast skadade fördes till sjukhus.
Under tiden stod ett stort pressuppbåd och fotograferade och filmade.Det som skedde var helt sensationellt. Evakueringen skulle ge ett stort genomslag i svensk press. Åskådarna, de inkallade officerarna och soldaterna, inklusive de officiella vittnena, var chockade.
Efter hand lugnade situationen ner sig och man kunde föra in internerna i sina baracker för att komplettera sin packning. Polischefen Berner genomförde också en total visitering av tyskarna och man tog ifrån dem allt som de skulle kunna skada sig med, inklusive livremmar. Det som upprörde tyskarna mest var att de blev fråntagna sina käraste ägodelar, som plånböcker med fotografier av sina käraste, pengar, pass och soldatböcker. Föremålen återbördades senare, men mycket blev kvar.
För att veta hur rädd försvarsstaben var för ett misslyckande, är det intressant att se hur många militärer och poliser som deltog i evakueringen av Ränneslätts lägret. Curt Ekholm uppger att för att evakuera 450 tyskar, så stormade 425 beväpnade soldater, följda av 150 fältpoliser och 145 statspoliser. Till detta kom också bevakningspersonal, sjukvårds- och transportpersonal, m.m. Totalt blev det omkring tusen personer, som ändå inte kunde hindra att 46 tyskar blev tvungna att tas till sjukhus, varav 24 för allvarligare självmordsförsök. Det skall i detta sammanhanget påpekas att man tog med sig ett stort antal skadade på tåget. Ungefär 40% av tyskarna fick lämnas kvar, vilket ungefär blev samma antal i övriga läger.
I det lilla Gunnebolägret, med 200 tyskar, blev evakueringen lugnare eftersom man stormade klockan fem på morgonen och tog tyskarna bokstavligen på sängen. Den fördes in i bussar, för vidare befordran med tåg till Telleborg.
I Backamo, också på västkusten, blev det en blodig affär. Det blev helt enkelt förfärligt. Internerna kördes upp klockan sex på morgonen. Självstympningarna var omfattande. Tyskarna skar sig själva med rakblad, kvivar och glasbitar och högg av varandra lemmar med yxor. En man gick omkring med en stor sten som han släppte på sina kamraters fötter och ben, som krossades. Han hann med tio av sina kamrater innan han stoppades. De tyska sjukvårdarna delade ut olika kemikalier till sina kamrater, som alla drack, inklusive sjukvårdarna själva. Några dog. En officer hängde sig på vinden till officersbostället. Några rymde och lyckades ta sig till Norge, där de i god ordning överlämnades till västmakterna. De enda som lyckades undgå utlämning var de tyska fältprästerna(!)
1.350 interner transporterades med tåg till Trelleborg. Av praktiska skäl ville man först lämpa av de c:a 1350 tyskarna på den ryska båten i Trelleborg och dagen efter tömma lägren i Rinkeby och Gälltofta på sina drygt tusen interner, med användning av samma tågsätt och bevakningspersonal, dvs. poliser och fältpoliser.
Problemet blev att internerna i Rinkeby måste på något sätt ha fått reda på övriga lägers evakuering (trots totalt nyhetsförbud), eftersom det böjade bli oroligt redan samma dag, dvs. den 30 november. Redan vid halv två hade fyra självmordsförsök och fem stympningar ägt rum. Oron spred sig som en löpeld i lägret.
Försvarsstaben vill att internerna skulle överrumplas redan klockan sju på morgonen, men regeringen, via statsråden Mossberg och Vougt, meddelade att så fick inte ske. Hela natten skickades telegram fram och tillbaka mellan regering och myndigheter. Varför regeringen inte ville att överrumpling skulle ske tidigt på morgonen är en gåta.
Stämningen i Rinkabylägret var desperat. En tysk officer hängde sig under natten och en sjukvårdare tog livet av sig med gift. Självstympningarna ökade och åtta interner rymde. Den tyske lägerchefen fördes till sjukhus sedan han fått nervsammanbrott. Inte förrän 1030 kom grönt ljus från regeringen att utrymningen kunde sätta igång. 1130 rusade fältpoliser och statspoliser in i lägret och lyckades på förvånadsvärt kot tid få läget under kontroll. Utrymningen sattes igång genast och internerna fördes iväg med bussar till Trelleborg, för vidarebefordran till ett ovisst öde i Gulag.
Gälltoftalägret utrymdes utan större problem.
Väl framme i Trelleborg slussades tyskarna ombord på ”Cuban” via täta led av soldater och överbyggda gångar. 1.610 tyskar av 2.771 utlovade kom ombord. Enligt de sista svenska styrkebeseden var det frågan om 2.995 tyskar, 250 stycken fick åka till västzonen i Tyskland. Kvar i Sverige fanns således 1.102 tyskar och 167 balter. Problemen för regeringen i denna klantigt skötta affär var därmed långt från över.
Ryssarna var ytterst misstänksamma mot det faktum att nästan hälften av tyskarna saknades och vägrade lätta ankar. De var protesterade mot att 250 stycken tyskar hade skeppats iväg till den brittiska zonen.
Sven Grafström skriver med sina långa meningar:
”...Klockan halv 3 på natten väcktes jag igen av en ilsken telefonsignal. Slepnikov (den sovjetiske beskickningsrepresentanten i Trelleborg, förf:s anm.) hade order från sin minister att inte släppa iväg fartyget. Skulle det nu hållas ytterligare betydde detta inte bara stora kostnader och olägenheter utan även risk för en återupptagen opinionsstorm.
Jag ringde genast upp den ryske ministern. Jag sade honom, att de svenska mydigheterna verkligen gjort allt, som stode i deras makt för att trots ryskt söl m.m. få med dessa tyskar, jag förklarade sammanhanget med de 225 och jag hotade mad att han komme att få bära konsekvenserna av att båten hölles kvar. Tchernichev å sin sida sade, att han blivit förskräckt över att erfara hur många tyskar som saknades och att detta inte allt varit att förutse efter hans samtal med Undén den 28, då han fått uppfattningen att endast ett ringa antal tyskar vore så sjuka, att de inte kunde medfölja. Jag sade honom, att flera dagar gått sedan dess och att tyskarna hela tiden hungerstrejkat, jag försäkrade honom vidare, att det inte vore svenska regeringens avsikt att behålla dessa i Sverige sedan de blivit friska och jag lovade till sist, att ryssarna skulle få tillfälle att med oss gå igenom alla listor. Efter en sista ”hotfull vädjan” från min sida förklarade äntligen T. , att han skulle giva order om att båten fick gå. T. är naturligtvis rädd om sitt egen skinn i den här saken.”
Regeringen beslutade som sagt att överföra internerna till Civilförsvarsstyrelsen och införde total sekretess. Ingen hade insyn i vad som pågick. - Chefen för CFS, generaldirektören Åke Natt och Dag, yttryckte emellertid sina betänkligheter i ett PM till det ansvarige statsrådet Mossberg. Han varnade med sin kanslisvenska för överföring ”...från myndighet, som redan i detta hänseende vunnit erfarenhet, till annan för de praktiska svårigheterna främmande myndighet...”
Men regeringen lyssnade inte på Natt och Dags kloka varningar utan drev igenom sitt beslut, med svåra konsekvenser får de internerade tyskarna och balterna. De fick nu en fängelseliknande vistelse på sjukhusen. Som tidigare nämnts togs alla personliga saker ifrån dem, brevcensur infördes, ingen radio, inga tidningar, fönstren spikades för, taggtråd drogs utanför och besöksförbud infördes. Förnedrade åtgärder som att alla toalettdörrar togs bort och besöken där fick göras under bevakning. De tyska soldaterna ansåg också att det var under deras värdighet som soldater att bli bevakade som simpla brottslingar av poliser med batonger. Det var vanärande för dem som hade kämpat hela kriget för sitt land med livet som insats. De tyska soldaterna höll, av tradition, sin ära som soldater mycket högt. Något som svenskarna inte kunde förstå, och i synnerhet inte en civil sjukhuschef.
Tilläggas bör att de balter, som identifierades som ledare, bl.a. dr. Helmars Atvars-Eichfuss togs undan och isolerades fullständigt i enrum utan möjlighet till kontakter med omvärlden. De sattes i en sorts isoleringscell, utan att ha gjort något, ända tills de fördes ombord på ”Bjeloostrov”, drygt en månad senare.
Men det räckte inte med det. Dumheten och småaktigheten firade dessa dagar stora triumfer i den svenska byråkratin.
De tyska prästernas mycket viktiga och tröstande verksamhet hos de ångestfyllda internerna beskars kraftigt. Många gånger när prästerna kom, så släpptes de överhuvudtaget inte in, utan fick vinka till internerna från korridoren. Prästerna protesterade hos Biskop Block i Göteborg, som gick till CFS och lyckades förhandla fram att endast tre präster ”godkändes” att besöka internerna. Dessa fick emellertid skriva under en försäkran att besöken enbart gällde själavård och gå med på att predikningarna censurerades. För att ytterligare försvåra prästernas verksamhet, blev dessa tvungna att inför varje besök ansöka hos respektive länstyrelse om tillstånd. Länstyrelserna (utom i Göteborg) förhalade medvetet ansökningarna i det längsta, vilket innebar att det kunde gå mycket lång tid innan prästerna kunde få möjlighet att besöka internerna. Med det tog inte slut med det. När dessa tappra präster till slut kom till ett sjukhus eller läger med tillståndet på fickan, ställde myndigheter och polis på plats till så mycket byråkratiskt krångel att tiden för besöken blev mycket knapp. Det skall här tilläggas att idén att ha poliser som vaktmanskap för soldater var synnerligen dålig. Poliser har, som bekant, erfarenhet av ett helt annat klientel och var helt klart inte lämpade att ta hand om oskyldiga soldater, som definitivt inte var kriminella. Utan bara vanliga människor som vi alla
Det mycket upprörande i denna politik är att inga baltiska präster godkändes. Många av de baltiska internerna förstod tyska dåligt och en del förstod inte tyska alls, så för deras del var själavården meningslös. Det strider klart mot Genevekonventioinen att en internerad inte får ordentlig själavård, dvs han begriper vad som sägs. De f.d. katolska lägerprästerna godkändes inte heller. Inte ens den internerade, tyske fältprästen Friedrich Seefelt, fick hålla gudstjänst för sin kamrater. - Rätten till ordentlig själavård har till och med den grövsta brottsling som sitter i fängelse.
Man kan fråga sig varför internerna blev så illa behandlade och varför regering och myndigheter hela tiden bröt så grovt mot Genevekonventionen och principer för allmän anständighet?
När det gäller just detta fallet pekar Curt Ekholm på det faktum att regeringen, utan att tänka efter, med huvudet under armen, förde över internerna från en väl fungerande militär organisation till en myndighet utan erfarenhet på området, utan instruktioner eller anvisningar och utan en fungerande organisation. Just det som generaldirektören Natt och Dag varnade för i sitt PM och som ignorerades fullständigt av regeringen. Denna arrogans och illa beredda beslut går som en röd tråd genom hela den s.k. Baltutlämningen. Det värsta är att utrikesministern och en av de tunga namnen i regeringen, Östen Undén, var folkrättsexpert och borde ha kännt till vad som gällde.
Sven Grafström skriver den 9 december 1945:
”När jag på eftermiddagen satt och arbetade på UD ringde man från marinstaben och meddelade att det ryska lasarettsfaryget Belostrov just anlänt till Trelleborg! Undén, som jag först talade med (han var i Uppsala) lät verkligen förgrymmad över detta nya utslag av rysk opåräknelighet...”
Denna båt skulle komma spela stor roll i fortsättningen. Grafström stavade fel i sin dagbok. Den hette egentligen ”Bjeloostrov” (Vita ön) och var ett f.d. finskt passerarfartyg, ”Aallotar”, som finnarna hade tvingats lämna ifrån sig som krigsskadestånd till Sovjet efter krigsslutet. Att tala om det som ett larsarettsfartyg är nog att överdriva. Ett antal träbritsar utan madrass i lastrummet utgjorde sjuksalen. De skadade som inte fick plats i britsarna lades helt enkelt direkt på durken. Den medicinska delen var heller inte mycket att hurra för. Tre läkare och fem sjukvårdsbiträden fanns med ombord. Möjligheter till tvättning o.dyl. existerade inte. Valentis Silamikelis berättar hur han i alla fall fick ligga på en bar madrass i en hytt, men att läkaren, som verkade vänlig, stal hans klocka vid omläggning av bandage.
Undén kallade irriterat upp den ryske ministern Tjernysjev och bad om en förklaring till ”Bjeloostrovs” oväntade uppdykande, dessutom utan anmälan i förväg. Tjenysjev bad tusen gånger om ursäkt och lovade att det inte skulle upprepas. Det hade berott på något lokalt initiativ i Helsingfors. Anmälan skulle ha kommit från Moskva samma dag. Han ville dock sätta igång med evakuering genast och sade att han ville få med balterna i första hand. Tyskar kunde man klämma in i mån av plats.
De båda herrarnas konversation blir alltmer intressant. - Undén svarade att han kunde acceptera förklaringen om fartyget, men att det inte var fråga om att skicka iväg balterna, eftersom de fortfarande matstrejkade 1 januari 2002. Han skulle kunnna tänka sig skicka iväg ett antal tyskar, som hade blivit såpass friska att de var transportabla. Angående balterna fortsatte han att de inte kunde transporteras nu och att han inte visse när detta skulle kunna ske.
Min egen reflektion är att detta förmodligen var den sista chansen för Undén att helt neka att lämna ut balterna. Det hade förmodligen gått, men istället försökte han på ett informellt och inte särskilt psykologiskt sätt, sedan tolken lämnat, att lirka med ryssen.
Han undrade om Tjernysjev hade något förslag om hur man skulle kunna ta sig förbi problemet med balterna, genom att t.ex.Sovjet kunde meddela att man inte ville ta emot de som matstrejkade. Tjernysjev slog ifrån sig och sade att det var helt orealistiskt. Balterna skulle med till varje pris. Det spelade ingen roll hur många det var. Baltutlämningen var en mycket viktig pricipfråga för Sovjetunionen. Samlingsregeringen hade ju fattat beslutet om utlämningen och man kunde inte från sovjetiskt håll förstå varför överenskommelsen kunde uppfyllas.
Undéns försök att komma undan problemet med balterna misslyckades skändligen.
Samma dag meddelade UD genom en kommuniké att ”Bjeloostrov” hade anlänt och att de interner som var friska nog skulle utlämnas. Det började bli spekulationer i pressen, så UD meddelade senare att man gjorde ”...en översyn av de internerades, däribland balternas status...”
Verkligheten var att balterna tills vidare var helt undantagna från utlämning. Även de tyskar som genom skrivelser bett att få sin status omprövad. När pressen förstod att det bara var frågan om tyskar svalnade intresset. Överhuvudtaget så hade inte pressen många möjligheter att rapportera eftersom tystnaden från alla inblandade, på grund av sekretessen, var total. Locket hade lagts på med stor precision.
Regeringen vill få iväg så många tyskar som möjligt. Denna gång gick det tämligen smärtfritt. Organisationen var vid det här laget väl intrimmad. Men självmordsförsök och stympningar förekom fortfarande.
En spektakulär och belysande incident var stormningen av sjukhemmet Fridhem i Hässleholm. Bara namnet Fridhem är ett hån mot vad som inträffade. Klockan fyra på morgonen, den 14 december, stormade ”Die Schwarze” in på sjuksalarna där tyskarna fridfullt låg och sov och drog dem ur sängarna. Några hann ändå i tumultet skära upp pulsådrorna med rakblad, svälja föremål och till och med ett rakblad. Några lyckades skada sig under transporten och en fick föras till sjukhus medvetslös efter att ha svalt gift. Avsaknaden av hänsyn och medmänsklighet var här total. Det visar också att poliserna inte var vuxna sin uppgift, utan behandlade de sjuka och försvagade internerna som farliga förbrytare.
När ett antal tyskar lastats in på ”Bjeloostrov”, upptäcke ryssarna och generaldirektören Natt och Dag att det fanns plats för ytterligare fångar, så man gjorde ett svep i Rinkabylägret och stuvade in ytterligare ett hundratal.
När ”Bjeloostrov” lättade ankar den 16, kl.1015, hade man med sig 528 tyskar. Resan gick mot ett okänt mål, som visade sig vara Libau (Liepaja).
Den hysteriska sekretessen gällde också internerna själva. De blev inte informerade om något. Så när den andra, just beskrivna, utlämningen ägde rum trodde balterna att den även skulle gälla dem. Ingen berättade för dem att balterna var undantagna, vilket skulle ha besparat dem stor ångest och oro. Samma gällde de tyskar som hade undantagits och som skulle skickas till västzonen. De fortsatte självstympningar och en del försökte rymma.
Valentis Silamikelis skriver den den 11 december, mer en månad innan han själv blev utlämnad: ”Beloostrtrov har kommit för att hämta oss och tyskarna. På natten segrar jag över mig själv. Jag tänker inte gå ombord. Det finns bara två möjligheter - att gå ombord och förbli levande eller att inte gå ombord och dö. Jag har kommit tillrätta med mig själv.”
För att i någon mån förbättra sitt anseende i denna fråga, hade regeringen beslutat att en s.k. prövningskommission skulle tillsättas för att gå igenom de protesterande tyskarnas och balternas status. Ledamöter var byråchefen Ernst Bexelius från Utlänningkommissionen, t.f. byråchefen Östen Lundborg, UD och major Hakon Leche vid försvarsstaben. Synbart tunga namn.
Arbetet gick till så att man gick igenom varje enskild man och bedömde hans trovärdighet ifråga om de ändrade uppgifter. Med jämna mellanrum höll man sedan beredning tillsammans med regeringen där man gick igenom sitt resultat och beslutade om varje enskilt fall. Från regeringens sida deltog oftast Undén, Möller (socialminister) och Zetterberg (justitieminister), tillsammans med statsråden utan portfölj, Ouensel, Danielson och Mossberg. Regeringen hade således hela tiden sista ordet och styrde besluten som de ville. En oberoende kommission var det inte tal om.
Kommisionens resultat var, när man läser hur de arbetade och vad de kom fram till, ganska värdelösa. För mig framstår dess tillblivelse som en typisk politisk fint, ett sätt att lura opnionen. Något som vi sett så många gånger i politiken.
Regeringen säger med stora åthävor att man nu verkligen skall gå till botten med problemet med asyl o.dyl., i själva verket fortsätter man att strunta i Genevekonventionen och har samma hårda inställning som förut. För syns skull ändras några enskildas status, men fortfarande är man lika undfallande under de ryska kraven.
Som tidiage nämnts uppgav flyktingarna, när de landade på svensk mark, de uppgifter som de trodde skulle vara bäst för tillfället. De flesta ansåg att det var bäst att säga att de militärer. När de sedan upptäckte att de första uppgifterna var en nackdel, ville de ändra sig och säga hela sanningen. Kommissionen krävde då konkreta bevis, vilket de flesta av begripliga skäl inte kunde visa. En annan princip som kommisionen gick efter, var att man gick strikt efter var de hade kommit ifrån. Det spelade ingen roll om någon hade tjänstgjort hela kriget i Norge och bara var på tillfälligt besök i Balticum, denne hänfördes ändå till ostfronten. Samma sak omvänt, den som hela kriget varit på ostfronten och var på tillfälligt besök i västzonen och av någon anledning hamnat i Sverige, hänfördes till väst och slapp utlämning (40 - 50 st.).
När det gäller balterna, rekommendera kommissionen hederligt nog att man skulle genomföra en polisundersökning av vaje enskild balt, men regeringen avslog denna begäran.
Det märkligaste beslutet rörde de balter som kommit från Bornholm, den s.k. Bornholmsgruppen, som bestod av ungefär 125 man, dvs. den större majoriteten av balterna. De sökte nödhamn i Ystad och bad att få åka vidare efter reparationer, men nekades.
Chefen hette kapten Keselis , som vid ankomsten uppgav att alla var militärer. Han trodde att det var det bästa. Senare, när sanningen om det svensk - sovjetiska samarbetet kom fram, ändrade han sina uppgifter och sade att många i gruppen var civila. I något fall kunde kommissionen visa att påståendet var felaktigt. Men bara en balt ur denna grupp undantogs eftersom han var civil .
Det intressanta med Bornolmsgruppen är att de, för det första, kom från Danmark, där tyskarna hade kapitulerat till västmakterna. Ryssarna invaderade ön först senare. När de befann sig på ön blev de, för det andra, demobiliserade och därmed avväpnade av sitt egna lands myndigheter. De var med andra ord helt klart civila. Flera hade inte varit i en krigszon på över en månad. Efter demobilisationen blev de beordrade att gå till Köpenhamn. Att de inte bytt om till civila kläder är självklart, eftersom dessa fanns på hemorten. - Alla dessa uppgifter stod förmodligen i deras soldatböcker.
Dessa två, avgörande faktorer, struntade kommissioinen fullständigt i. Bexelius nämnde det överhuvudtaget inte i sin rapport. - Det framstår klart regeringen inte vågade ta undan denna stora grupp, som bestod av 75% av de internerade balterna, hur mycket vägande skäl de än hade. Regeringen gick emot sina egna kriterier bara för att göra rysssarna till lags i en känslig situation. Sveket var fullständigt.
Som tidigare nämnts undantogs heller inte läkare och annan sjukvårdspersonal, likaså prästerna, trots att dessa grupper betraktas som civila och att det uttryckligen står i Genevekonventionen att de inte får göras till krigsfångar.
Tiden fram till den definitiva utlämningen den 23 - 25 januari präglades av vanligt krångel med ryssarna och intensiv notskrivning. Svenskarna ville bl.a. skicka iväg internerna på egen köl, vilket ryssarna nekade. De vanliga förhalningarna och misstänksamheten hos ryssarna var legio. Till sist anlände i alla fall ”Bjeloostrov” till Trelleborg och den sista utskeppningen kunde äga rum. Dock inte utan de sedvanliga missödena. En kraftig vind gjorde att fatyget inte kunde gå till hamn, utan fick ligga och vänta ute på redden.
Då var redan en busskolonn på väg med 160 interner från Rinkaby, som man plötsligt inte visste vad man skulle göra av. Kolonnen dirigerades till Malmö och senare till det utkylda sommarhotellet Falsterbohus, där de fick tillbringa natten. Atvars-Eichfuss, som hade hämtats från sin isolering fick inte följa med de övriga, utan spärrades in i en cell på polishuset i Malmö. Men han hade det förmodligen bättre i finkan än på det iskalla Falsterbohus.
Stomningarna av lägren följde samma mönster som förut. Pressen hade ingen aning om vad som hände eftersom presskommunikén kom först när utrymningen var över. Tystnaden från de ansvariga inför pressens frågor var total.
I Rinkaby stormade polisen in kl 0635, den 23 november och tog alla internerna sovande. För att vara riktigt på säkra sidan hade man 225 poliser på 153 interner. Inga intermezzon rapporterades.
Däremot var det värre på Gälltoftalägret. Internerna hade uppenbarligen blivit förvarnade på något sätt, trots den totala mörkläggningen. När poliserna stormade in den 25 hade redan den lettiske löjtnanten Arturs Plume kört en kniv i magen. Överstelöjtnanten Karlis Gailitis hade svalt gift och en annan hade svalt en kniv, men de gjordes snabbt transportabla, och baxades ombord på bussarna tillsammans med övriga interner.
På sjukhemmet Fridhem utspelades samma scener. Valentis Silamikelis skriver:
”Tidigt på morgonen rycktes sjuksalens dörrar upp och in stormade svartklädda poliser som såg ut som dödens sändebud. De ställde sig tre och tre vid varje säng, visiterade oss och beordrade oss att klä på oss. (Jag darrar fortfarande av skräck när jag tänker på detta ögonblick.) De tog tag i våra armar och ben och började släpa oss till bussarna. Vi protesterade och sade att vi kunde gå själva. Det gjorde vi, trots att vi inte fått gå på länge. Ilskan gav oss kraft. Ändå höll de ett fast grepp om oss...”
”...Peteris (Vabulis, förf:s anm.) hade lyckats gömma en kniv och befriade händerna genom att resa sig upp från sin plats i bussen. Mycket snabbt skar han av halspulsådern på vänster sida. Det forsande blodet gick inte att stoppa omedelbart.
Han dog på väg till Trelleborgs sjukhus.
Historien kommer aldrig att kunna tvätta bort vårt blod från Trelleborgs kullerstenar likaså kommer svenskarnas tårar aldrig torka. Detta blod och dessa tårar förenar oss mer än alla vackra tal och avtal.
Balticum har många vägar till Golgata, en av dem finns i Sverige och leder till Trelleborg.
Nervspänningen var fruktansvärd. När jag fick syn på fartyget var sista ögonblicket inne. I rockfickan hade jag en glasskärva, men jag kunde inte komma åt den för polisen bredvid mig höll i min högra hand. Med den vänstra slog jag snabbt sönder förnsterrutan i bussen och skar mig i handleden. Omedelbart greps jag av tre poliser som släpade ut mig och förband mig lite vårdslöst. Några svenskar, läkare eller myndighetspersoner, tittade på såret och förmodligen konstaterade de att det inte var livhotande så de beslöt sig för att lämna ut mig. De lade mig på en bår där de höll fast mig medan de bar mig uppför landgången. Jag skrek och svor och förbannade Sverige och försökte komma loss. Det lyckades nästan då jag skulle övelämnas till ryssarna. Jag knuffade undan dem och slängde mig mot relingen. Vi hade tidigare talat om att försöka hoppa i vattnet från landgången om inget annat hjälpte. Men landgången var inhägnad och svenska poliser höll alla i ett fast grepp på kajen och senare gjorde ryssaarna det när vi kommit ombord. Flera av dem bar ner mig i båten. Att jag skulle ha blivit mycket brutalt behandlad och att jag skulle ha skrikit slagord har någon journalist hittat på. Förmodligen för att skildringen skulle bli lite färggrannare. Detta upprepades senare i pressen, i böcker och i filmen. Det var inte sant. Vid sådana tillfällen har man inga slagord i huvudet, man är bara ilsken och förbannad.
Vabulis självmord och Valentis Silamikelis uppträde var det enda dramatiska som egentligen inträffade. Men pressen var där och fick med sensationella bilder och filmer av den förtvivlade Valentis som kämpade för sitt liv.
Annars gick ilastningen av internerna lugnt till. De var vid det här laget apatiska. För en del var det närmast en lättnad att det hela nu var över och att man slapp all ångest och nervspänning.
379 interner kom ombord, varav 146 balter. 104 interner var kvar på grund av skador och 25 hade rymt. Totalt utlämnades 2.882 interner, varav 153 balter.
”Bjeloostrov” avgick kl. 1850 samma kväll med destination Libau.
Hur gick det för de utlämnade internerna sedan. Alla fördes till ett fångläger i en nedlagd sockerfabrik utanför Libau . Efter några veckor kom soldater till sockerfabriken och förde bort alla baltiska officerare och intruktörer. De hördes inte av mera.
Balterna skildes av från tyskarna och fördes till ett annat läger där de fick göra tegelstenar. I slutet av augusti frigavs de. Men de frigavs till en tillvaro som trejde klassens medborgare, dvs. de fick inte gå i skolan eller universitet och de kunde inte ta några bättre arbeten, utan kunde bara försörja sig som kroppsarbetare. Orsaken till att de frigavs var de svenska framstötarna, bl.a. kungens brev till Stalin, att balterna inte skulle få några efterräkningar.
Men efter ett eller två år arresterades många igen, då med påhittade anklagelser, och skickades till GULAG. Valentis Silamikelis dömdes till 25 år, men satt ”bara” i det ökända strafflägret Vorkuta i fem år, 1950 - 55.
Efterforskningar pågår fortfarande vad som hände med balterna. Man vet ännu inte mycket. Av de 153 som lämnades ut vet man säkert att fyra avrättades genast, två avled i förhör eller liknande och minst 41 hamnade i GULAG. Ett tjugotal återstår, som man inte vet något om. Man antar att de omkommit i GULAG.
Silamikelis skriver i sin bok att tyskarna sedan skickades ut till olika läger i GULAG och man beräknar att ett okänt antal avrättades och omkom under tranporter eller i samband med förhör. Bedömningarna varierar, men mellan1.000 och 2.000 av de 3.000, som utlämnades från Sverige beräknas ha omkommit i Sovjetunionen. De överlevande frigavs i samband med den tyske kanslern Konrad Ardenauers besök i Sovjet 1955.
Samma dag som den sista utlämningen ägde rum skriver Sven Grafström i sin dagbok på sin lite gammeldags prosa:
” Ytterligare 380 interner, däribland de flesta balterna, avtransporterades idag med ”Beloostrov”. Ett par sorgliga intermezzon inträffade, och en av balterna tog livet av sig under transporten till fatyget. Innan denna pinsamma utlämningsaffär är bragt ur världen återstår transport av ett trettiotal personer, som på grund av sjukdom inte kunde medfölja denna gång. Det kan spekuleras över hur de intransiganta moskoviterna skola ställa sig till denna grupp. Vi komma förmodligen få ideliga påpekningar och nödgas med jämna mellanrum redovisa deras hälsotillstånd. Det kommer säkerligen att bliva svårt, om icke ogörligt, att rädda dem från att dela kamraternas öde. Förmodligen skall man likväl å svensk sida söka draga ärendet i långbänk...”
Det blev en långbänk. Ryssarna återkom flera gånger under året och regeringen slingrade sig och förhalade ärendet. Den 1 november 1946 avslutades ärendet med en not till Sovjetunionen där regeringen förklarade att den ansåg att: ”...utlämningen av f.d. tyska militärpersoner som avslutad med transporten den 25 jan...”
Efter några månader i läger fick de kvarvarande civil status och kunde återvända hem. Ett fåtal balter stannade kvar i Sverige. Resten flydde till England med fiskebåtar. De kunde inte längre lita på Sverige.
Curt Ekholm gör i slutet av sin bok en sammanfattning som är ganska belysande för den s.k. Baltutlämningen, som i och för sig inte bara rörde balter. Han säger att utlämningen är helt enastående i svensk historia. Sett mot våra insatser för flyktingar både tidigare och senare är utlämningen helt otrolig.
Han pekar på det faktum att det rör sig om den enskilde flyktingens, den f.d. soldatens rätt att bli betraktad som en unik och rättskompetent person. Ovanstående skildring visar att flyktingarna betraktades som ett kollektiv, som man ville bli av med av ekonmiska skäl. Regeringen hade ett handelsavtal med Sovjetunionen i sikte.
Sven Grafström skriver att ryssarna ville ha en miljard (!) i kredit, men att han rekommenderade bara 300 miljoner. Regeringen föll naturligtvis undan för ryssarnas begäran och gav dem krediten på en miljard (en svindlande summa på den tiden). Handelsavtalet med Sovjetunionen visade sig senare vara ganska värdelöst. De hade ingenting att lämna i utbyte.
Beslutet i juni 1945 fattades aningslöst i en anda att ”nu är kriget slut”. Handläggningen av ärendet var helt inkompetent skött av berörda tjänstemän och varningar från de som hade insikt, sköts helt åt sidan. Det märkliga var att de ansvariga intalade sig själva att Sovjetunionen var en rättsstat som alla andra, trots att de, som de flesta i Sverige visste, att tåget till Sibirien alltid stod färdigt på stationen med ångan uppe.
Hela hemlighetsmakeriet kring affären, redan från första början, visar att de ansvariga visste att de gjorde något som var helt fel och stred mot alla humanitära grunder.
Det avgörande för regeringen var arbetarrörelsens, med LO i spetsen, oreserverade stöd för utlämningen. När regeringen tvekade, kom stödet som en skänk från himmelen.
Flyktingarna klassades genast som nazister, även om man inte i ett enda fall kunde påvisa att någon begått krigsförbrytelser. Sanningen var att soldaterna själva, nästan alla, hade arbetar- och bondebakgrund.
I och med LO:s stöd blev regeringen också tvungen att inkludera balterna. Hemlighetsmakeriet kring utlämningen gjorde också att inge reela fakta kom i dagen och debatten förföll till generaliseringar. Curt Ekholm pekar också på det faktum att det var egentligen bara de militärer, som tjänstgjorde i lägren, som kom sanningen närmast och insåg hela affärens komplicerade natur. Den enda pressröst som ställde sig på flyktingarnas sida var GHT (Göteborgs Handels & Sjöfartstidning), som tidigare under kriget hade varit en av de få tidningarna, som öppet hade vågat kritisera Sveriges politik mot Hitler -Tyskland
Utlämningen sänkte också Sveriges anseende som förkämpe för rätt och humanitet. Det var först med den stora insatsen med de ungerska flyktingarna 1956 och Haralds insatser för alla chilenska flyktingarna 1973 och framåt, som vi fick lite bättre anseende.
Likväl ligger Baltutlämningen kvar som ett öppet sår i vår senare historia, som hela tiden infekteras i samhällsdebatten. Denna djupa konsekvens förstod inte samlingsregeringen när de illa informerade, lättvindigt och tanklöst tog beslutet den 12 juni 1945.
Ovanstående text lyder under upphovsrätts lagstiftnigen och får inte kopieras eller distribueras utan författarens tillstånd.
Uppe på slottet tog kungen och kronprinsen emot Per Albin Hansson, Undén, Vougt, Zetterberg, Danileson och Nils Quensel, som senare skrev om konseljen i sina memoarer. Resten av regeringen hade blivit kallade försent. Jag undrar om Harald skötte kallelserna den gången?
Det blev en rörig konselj. Först kunde man inte ens ena sig om vem som skulle föredraga ärendet och hur det skulle avfattas. Sedan meddelade Zetterberg att han inte ville vara med på ett beslut om förpassning:
”...Det hela blev villervalla, kungen sade sig ej begripa läget. Statsministern bad att få justera besluten i efterhand i närvaro av hela regeringen. Detta blev utgången. Kungen beklagade sig för Vougt och mig hur trängd han var av folkopinionen.
På återvägen mötte vi flera ledamöter, som först nu blivit kallade till konseljen...” , skrev Nils Quensel.
Regeringen sammanträdde efteråt i kanslihuset. Zetterberg, Danielson och Quensel förklarade att de inte stödde beslutet om balternas utlämning. Zetterberg hotade att ta avsked och Undén försökte gjuta olja på vågorna med att vilja skjuta på utvisningen av balterna, med tanke på deras hälsotillstånd efter hungerstrejken. Han insisterade dock, tillsammans med Wigforss och Sköld att protokollet och reservationerna skulle skulle hållas hemliga. Ett tvivelaktigt förfarande, som i praktiken gjorde reservationerna verkningslösa.
Man kan lätt förstå att Per Albin inte hade något att meddela pressen efteråt.
Planer drogs nu upp av försvarsstaben hur man skulle genomföra själva evakueringen av lägren. Den skulle genomföras med en kombination av militär, fältpoliser och civila statspoliser, kallade ”Die Schwarze” (de svarte) av internerna, förmodligen på grund av den mörkblå färgen på uniformerna.
Meningen var att dessa styrkor diskret skulle skulle omringa lägren , klippa sig igenom taggtråden och gå in vid alla tillgängliga portar och sedan omringa alla baracker. Sedan skulle ”de svarte” rusa in och besätta varje barack. När detta var gjort skulle en officer komma och meddela att nu skulle utvisningen äga rum och uppmana internerna att packa sina saker. Gjorde någon motstånd fick våld användas och gjorde någon ”häftiga rörelser” så fick man skjuta mot benen.
Sedan var det meningen att de internerade skulle föras i en gång av taggtråd och spanska ryttare till ett väntande tåg, där de skulle låsas in i vagnar under rigorös bevakning.
När man läser om dessa extrema åtgärder får man intrycket att det skulle röra sig om livsfarliga, beväpnade brottslingar, istället för oskyldiga, av matstrejk försvagade, fogliga soldater som bara ville hem.
Från början hade man siktat på att utlämningen skulle ske den 26 november, men det sovjetiska fartyget ”Cuban”, som skulle transportera internerna var försenat. Men den 27 siktades i alla fall fartyget utanför Trelleborg och kunde efter visst krångel föras in till hamn. Men det var inte slut med det. Det visade sig att fartyget var för stort för att passa in vid kajen som de svenska myndigheterna hade tänkt sig, så man blev tvungen att flytta alla anordningar, som t.ex. specialbyggda träramper där soldaterna skulle gå ombord, strålkastare, taggtrådsavspärrninger, o.dyl.
För att ytterligare komplicera saken så upptäckte man att fartyget, som var ett s.k. ”Liberty”-fartyg, var helt oinrett för att ta emot människor. Ryssarna hade tydligen tänkt sig att utan vidare ceremonier fösa ned internerna i lastrummen som boskap.
Svenskarna blev då tvungna att bygga om båten (på egen bekostnad), så den kunde förses med 3000 madrasser och 350 dubbelbritsar. Till detta kom också toaletter, trappor, belysning och uppvärmning. Entrepenören lovade optimistiskt att det skulle kunna ske till på kvällen dagen efter. Men det var ju naturligtvis önsketänkande. I själva verket blev arbetena inte klara förrän på fredagen den 30.
Ett annat irriterande moment var också att de ryska minsveparna som skulle eskortera ”Cuban” över riskfyllda vatten, låg inblåsta på Bornholm. Utan minsvepare, ingen avfärd.
Protesterna fortsatte flyta in till regeringen. Internationella Röda Korset i Geneve skickade en not till UD, som i en något krystad formulering ansåg att man inte kunde tvinga krigsfångar till sitt land mot sin vilja. Till och med påven vädjade för balterna. Hans vädjande togs emot av svenske ministern i Rom, Joen Lagerberg, (som senare skulle bli en mycket omtyckt chef till Harald på legationen i Haag).
Det värsta för Undén måste ändå ha varit protesterna från akademiskt håll. Undén var ju också universitetskansler. Den 26 protesterade rektorerna från universitetet i Uppsala och högskolan i Göteborg. Dagen efter protesterade alla professorer från de juridiska fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm i ett gemensamt uttalande, där man bl.a. framhöll att Sverige inte hade någon folkrättslig skyldighet att utlämna internerna. Men man menade bara balterna. Undertecknarna ville ha en ”...förnyad prövning under hävdande av den folkrättsliga asylrätten och den svenska utlämningsrättens grundsatser...”
Curt Ekholm konstaterar i sin bok att syftningen enbart på balterna sänkte slagkraften i deras argument. Svensk lag och internationell rätt behandlar ju alla internerade utlänningar lika.
Professorerna kunde inte motivera varför de bara avsåg balterna. Vidare anser Ekholm att denna juridiska expertis inte heller kunde ge några ledtrådar om regeringen skulle gå efter humanitära eller rättsliga principer.
Trots bristerna i skrivelsen måste det ändå ha svidit i folkrättsexperten Undéns skinn att bli knäppt på näsan av alla sina kolleger inom sitt eget specialområde.
De tyska soldaternas öde var det ingen som brydde sig särskilt om, även fast brottet mot Geneve-konventionen även gällde dem. En stor orsak kan ha varit den växande antipatin mot allt tyskt, sedan nazisternas stora brott mot mänskligheten uppenbarats vid krigsslutet. Den allmänna uppfattningen var att de fick vad de förtjänade.
Tyskarna uppfattade sig själva som patrioter, som hade kämpat för sitt land och lydit order. De ansåg att Wehrmacht stod utanför de brott som hade begåtts och att det var SS som var de skyldiga. Men senare forskning har ändå visat att Wermacht inte alls var så oskyldiga som de gjorde gällande.
Det ironiska är att de civila, nazistiska tyska administratörer, som lyckades fly över till Sverige vid kapitulationen, klassades som civila flyktinngar och kunde sedan fritt återvända till Tyskland. Dessa nazister var ofta de verkliga bovarna och ansvarade för många av de övergrepp och likvideringar som hade förekommit i Balticum. En annan grupp var desertörer från tyska armén, som hade anlänt innan kapitulationen. De klarade sig också undan förpassningen österut. Desertörerna föraktades djupt av övriga tyskar som hade tjänat sitt land intill slutet.
En annan grupp bland tyskarna som förpassades i strid med Geneve-konventionen är läkare och sjukvårdspersonalen. Det står uttryckligen i konventionen att sjukvårdspersonal inte får utlämnas mot sin egen vilja. Samma gällde även fältprästerna.
Tisdagen den 27 skickade regeringen ut oberoende läkare, som skulle genomföra en noggrann sjukvisitation bland de internerade. Matstrejken hade nu gått ganska långt och många var svårt medtagna. Regeringen var orolig att ryssarnas senfärdighet skulle göra att större delen av internerna inte skulle gå att transportera längre. De ständiga uppskoven slet också internerna mellan hopp och tvivel. De hoppades ändå att något mirakel skulle inträffa och att regeringen skulle ändra sig.
Oskars Daugulis skriver:
”...Vår situation har förbättrats. En läkargrupp från Stockholm har kommit för att undersöka oss. De lovade att vi inte skulle utlämnas till ryssarna. Herr Grins har åtagit sig att vara förmyndare för mig som är minderårig...”
Efter läkarundersökningen meddelade ansvarige läkaren, dr. Standell, att samtliga balter skulle föras till sjukhus, då de inte ansågs vara ”transportabla”. Men det visade sig att dr. Strandell egentligen inte hade någon fullmakt att kunna bestämma om förflyttningen. Efter en en rad turer bestämde statsministern att så fick ske.
Med tyskarna förhöll det sig annorlunda. De ansågs alla vara transportabla, utom det växande antal som verkligen knappt kunde röra sig eller som stympade sig själva för att slippa åka. Men regeringen ville bli av med tyskarna till varje pris och sköt problemet med balterna framför sig genom att stoppa in dem på sjukhus.
På onsdagen den 28 november fattade regeringen det formella beslutet att undantaga balterna på grund av sjukdom. Ett sätt att slå blå dunster på opinionen och ryssarna. Men det var samtidigt ett grymt sätt att inge förhoppningar hos balterna. Man kan inte undgå att fundera på hur regeringen, d.v.s. Per Albin och Undén, verkade handla i panik och inte riktigt visste vad de skulle göra.
Sven Grafström föredrog ärendet för regeringen inför det formella beslutet. Han skriver i sin dagbok samma dag:
”Utvisningsfrågan har nu tagit dimensioner, som regeringen inte kan bemästra. Balterna hava redan hungerstrejkat så länge, att det enligt inhämtade läkareutlåtanden inte kan bli tal om att transportera dem. Tyskarna hava redan hungerstrejka på ett något senare stadium men göra det i stället synnerligen effektivt genom att jämväl underlåta att intaga vatten. Om transporten dröjer länge till, bliva jämväl de flesta bland de internerade tyskarna oförmögna att förflytta sig...”
”...Under tiden strömma protester in till regring och myndigheter från all håll. Vid sidan av de rent humanitära hänvändelserna hava kommit en hel del uppgifter från lägren, att vissa internerade skulle vara civila, att de inte anlänt från den sovjet-tyska fronten eller att de hava andra mer eller mindre vägande skäl att åberopa för att undandraga sig utlämning...”
Tonen i detta avsnittet i dagboken är inte trevlig. Det är den maktfullkomlige ämbetsmannen som skriver personligt och avslöjande utan att egentligen veta att han kastar masken.
Grafström skriver hur han i statsrådsberedningen föredrog ärendet om ovan nämnda ansökningar. Han rekommenderade i sitt PM ”...att dessa ansökningar inte borde föranleda någon åtgärd, enär internerna tidigare lämnat andra uppgifter, enligt vilka de otvivelaktigt tillhörde den kategori, som skulle utlämnas...”
Regeringen följde oreserverat Grafströms rekommendation, dock först efter en hetsig och förvirrad debatt. De som spjärnade emot var som vanligt statsråden Zetterberg och Danielson, som ville ha en ny individuell prövning. Grafström avfärdar deras invändningar genom att skriva: ”...En dylik är ju f.ö. vad balterna beträffar alldeles onödig, då regeringen redan beslutat, att dessa inte skola utlämnas på grund av deras tillstånd. Beträffande tyskarna måste man hålla sig till tidigare uppgifter, som tiden inte medger en ny prövning. Per Albin blev mycket irriterad på Zetterberg, som verkade uppriven, och sade något om, att beredningen inte finge urarta till en diskussionsklubb...”
Grafström ignorerade i sin föredragning helt de många och mycket noggranna utredningar som gjorts av lägercheferna och polisen i de olika lägren, som bestyrkte internernas ändrade uppgifter. Han förstod överhuvudtaget inte problemen runt de uppgifter som flyktingarna lämnade när de kom till Sverige.
När de anlände var de flesta utmattade och chockade efter resan över Östersjön och sina upplevelser innan dess. Oftast uppstod språksvårigheter, många var rädda för efterräkningar och andra handlade i rent oförstånd. Missförsånden var legio. Grafström ansåg att de ändrade uppgifterna bara var försök till lögner när utvisningen blivit så uppmärksammad. Att de nya uppgifterna helt kallt viftades bort av Grafström, är desto mer häpnadsväckande, när man tänker på hur insatta de svenska lägercheferna var i flyktingarnas situation och att erfarna poliser, som var vana att bedöma personers trovärdighet, hade varit med vid utredningarna.
Balterna fördes till olika sjukhus. De olika grupperna som hade bott tillsammans och blivit nära vänner splittrades, alla ägodelar togs ifrån dem och lagrades någon annanstans och i varje sal placerades en bastant polis som vakt. Till och med radioapparater konfiskerades och ingen fick tillgång till tidningar. ”...Men de har glömt systrarna! De berättar allt för oss, på en blandning av tyska och svenska och engelska och vi förstår allt. Jag förstår inte ens hur vi kan förstå allt?... Systrarna hjälper oss med hungerstrejken. De frestar oss inte med goda och doftande maträtter som överheten i Stockholm beordrat dem att göra...”, skriver Valentis Silamikelis.
Ansvaret för balterna hade nu övergått till civilförsvarsstyrelsen från militären och man ville inte ge balterna en chans att bli upphetsade och börja bråka. Men hungerstrejken fortsatte oförtröttat.
Ryssarna var som vanligt extremt misstänksamma och trodde inte alls på svenskarnas uupdukade historia om balterna, vilket de i och för sig hade rätt i. Ryssarna trodde också att sjukskrivningen var en fint för att helt undandra balterna från utlämning, vilket regeringen lite svagt försökte göra. De gillade heller heller inte den svenska opinionen. Den sovjetiske ministern Tjernuyjev påstod att svenska folket egentligen var för utlämningen, men att den nazistiska svenska pressen hade spridit propaganda och piskat upp opnionen mot Sovjetunionen. Han avvisade alla påståenden om att det var ryssarna själva som bar skulden till de ständiga förseningarna. - Så det var den gamla vanliga retoriken vi alla kommer ihåg från Sovjettiden.
Medan ångesten, utmattningen, stympningar och självmord ökade bland tyskarna i lägren gick turerna fram och tillbaka mellan svenska myndigheter och ryssarna, som inte gjorde mycket för att skynda på processen. Ryssarna hade problem med sin interna kommunikation och den ena handen visste inte vad den andra gjorde. Och svenskarna hade hela tiden ångest för att tyskarna skulle bli så försvagade att det överhuvudtaget skulle gå att flytta.Det gällde att skynda på och få problemet ur världen.
Och protesterna fortsatte att flyta in. Per Albin avslöjade en ganska cynsik attityd i Sven Grafströms dagbok den 28 november:
”...Ny beredning på eftermiddagen i en något mindre krets med militärer närvarande, varvid beslöts, att ”tysktransporterna” icke desto mindre skulle sättas igång i morgon klockan 12. Då vi lämnade beredningen, som ägde rum i PA:s arbetsrum i kanslihuset, visade mig denne två högar med skrivelser och telegram. Han pekade på den större högen och meddelade, att den utgjordes av protester. Jag antager, att den mindre bestod av instämmanden i regeringens politik. ” Det är inte så farligt,” sade PA, ”jag haur större haugar i skaupet darbourte, från Finlandskrisen.” - a private and somewhat primitive Gallup poll, föreföll det.”
Från början ville man sätta igång evakueringen av tyskarna den 29, men det visade sig omöjligt eftersom de ryska minsveparna fortfarande låg inblåsta vid Bornholm. Regeringen fick ge med sig inför försvarsstabens oundvikliga fakta. Först på fredagen den 30 kom besked av de ryska båtarna var på väg. Vinden hade börjat lägga sig. Då gavs grönt ljus att storma tyskarnas läger. Den dagen kom att kallas för ”den blodiga fredagen”, i alla fall vid Ränneslättslägret vid Eksjö.
Men det blev också blodigt i andra läger.
Utrymningen av lägren följde i stort sett den i förväg uppgjorda planen. På Ränneslätt tillfrågades först tyske lägeräldsten om internerna frivilligt ville evakuera lägret. Svaret blev nej. Då gav den svenske chefen, major Grahnberg, startsignalen till stormningen med ett lyspistolskott.
Stormtrupperna tog sig snabbt in i lägret, som planerat, men tyskarna hade blivit förvarnade och vacklade blodiga ut ur sina baracker. Framför den största baracken samlade sig en stor klunga på ungefär 75 man, som höll sig tätt samman. De till och med band ihop sig med remmar och skärp. Under tiden högg de varandra i mage och bröst och skar upp ådror, - blodet forsade. De svenska militärerna togs med överraskning av tyskarnas snabba motdrag och visste inte riktigt vad de skulle göra. Under tiden omringade statspolisen, som hade kommit lite på efterkälken, övriga baracker och började evakuera dem. Det tog tid. Först efter nästan en timme marscherade poliserna upp till klungan. De började mödosamt och vålsamt att bryta upp den med batonger och slag. Skriken ekade genom luften. Tyskarna var hysteriska. Några låg nästan nakna på den frostiga marken med sönderrrivna kläder. Vartefter de svårast skadade föll till marken, drogs de bort och förbands. De svårast skadade fördes till sjukhus.
Under tiden stod ett stort pressuppbåd och fotograferade och filmade.Det som skedde var helt sensationellt. Evakueringen skulle ge ett stort genomslag i svensk press. Åskådarna, de inkallade officerarna och soldaterna, inklusive de officiella vittnena, var chockade.
Efter hand lugnade situationen ner sig och man kunde föra in internerna i sina baracker för att komplettera sin packning. Polischefen Berner genomförde också en total visitering av tyskarna och man tog ifrån dem allt som de skulle kunna skada sig med, inklusive livremmar. Det som upprörde tyskarna mest var att de blev fråntagna sina käraste ägodelar, som plånböcker med fotografier av sina käraste, pengar, pass och soldatböcker. Föremålen återbördades senare, men mycket blev kvar.
För att veta hur rädd försvarsstaben var för ett misslyckande, är det intressant att se hur många militärer och poliser som deltog i evakueringen av Ränneslätts lägret. Curt Ekholm uppger att för att evakuera 450 tyskar, så stormade 425 beväpnade soldater, följda av 150 fältpoliser och 145 statspoliser. Till detta kom också bevakningspersonal, sjukvårds- och transportpersonal, m.m. Totalt blev det omkring tusen personer, som ändå inte kunde hindra att 46 tyskar blev tvungna att tas till sjukhus, varav 24 för allvarligare självmordsförsök. Det skall i detta sammanhanget påpekas att man tog med sig ett stort antal skadade på tåget. Ungefär 40% av tyskarna fick lämnas kvar, vilket ungefär blev samma antal i övriga läger.
I det lilla Gunnebolägret, med 200 tyskar, blev evakueringen lugnare eftersom man stormade klockan fem på morgonen och tog tyskarna bokstavligen på sängen. Den fördes in i bussar, för vidare befordran med tåg till Telleborg.
I Backamo, också på västkusten, blev det en blodig affär. Det blev helt enkelt förfärligt. Internerna kördes upp klockan sex på morgonen. Självstympningarna var omfattande. Tyskarna skar sig själva med rakblad, kvivar och glasbitar och högg av varandra lemmar med yxor. En man gick omkring med en stor sten som han släppte på sina kamraters fötter och ben, som krossades. Han hann med tio av sina kamrater innan han stoppades. De tyska sjukvårdarna delade ut olika kemikalier till sina kamrater, som alla drack, inklusive sjukvårdarna själva. Några dog. En officer hängde sig på vinden till officersbostället. Några rymde och lyckades ta sig till Norge, där de i god ordning överlämnades till västmakterna. De enda som lyckades undgå utlämning var de tyska fältprästerna(!)
1.350 interner transporterades med tåg till Trelleborg. Av praktiska skäl ville man först lämpa av de c:a 1350 tyskarna på den ryska båten i Trelleborg och dagen efter tömma lägren i Rinkeby och Gälltofta på sina drygt tusen interner, med användning av samma tågsätt och bevakningspersonal, dvs. poliser och fältpoliser.
Problemet blev att internerna i Rinkeby måste på något sätt ha fått reda på övriga lägers evakuering (trots totalt nyhetsförbud), eftersom det böjade bli oroligt redan samma dag, dvs. den 30 november. Redan vid halv två hade fyra självmordsförsök och fem stympningar ägt rum. Oron spred sig som en löpeld i lägret.
Försvarsstaben vill att internerna skulle överrumplas redan klockan sju på morgonen, men regeringen, via statsråden Mossberg och Vougt, meddelade att så fick inte ske. Hela natten skickades telegram fram och tillbaka mellan regering och myndigheter. Varför regeringen inte ville att överrumpling skulle ske tidigt på morgonen är en gåta.
Stämningen i Rinkabylägret var desperat. En tysk officer hängde sig under natten och en sjukvårdare tog livet av sig med gift. Självstympningarna ökade och åtta interner rymde. Den tyske lägerchefen fördes till sjukhus sedan han fått nervsammanbrott. Inte förrän 1030 kom grönt ljus från regeringen att utrymningen kunde sätta igång. 1130 rusade fältpoliser och statspoliser in i lägret och lyckades på förvånadsvärt kot tid få läget under kontroll. Utrymningen sattes igång genast och internerna fördes iväg med bussar till Trelleborg, för vidarebefordran till ett ovisst öde i Gulag.
Gälltoftalägret utrymdes utan större problem.
Väl framme i Trelleborg slussades tyskarna ombord på ”Cuban” via täta led av soldater och överbyggda gångar. 1.610 tyskar av 2.771 utlovade kom ombord. Enligt de sista svenska styrkebeseden var det frågan om 2.995 tyskar, 250 stycken fick åka till västzonen i Tyskland. Kvar i Sverige fanns således 1.102 tyskar och 167 balter. Problemen för regeringen i denna klantigt skötta affär var därmed långt från över.
Ryssarna var ytterst misstänksamma mot det faktum att nästan hälften av tyskarna saknades och vägrade lätta ankar. De var protesterade mot att 250 stycken tyskar hade skeppats iväg till den brittiska zonen.
Sven Grafström skriver med sina långa meningar:
”...Klockan halv 3 på natten väcktes jag igen av en ilsken telefonsignal. Slepnikov (den sovjetiske beskickningsrepresentanten i Trelleborg, förf:s anm.) hade order från sin minister att inte släppa iväg fartyget. Skulle det nu hållas ytterligare betydde detta inte bara stora kostnader och olägenheter utan även risk för en återupptagen opinionsstorm.
Jag ringde genast upp den ryske ministern. Jag sade honom, att de svenska mydigheterna verkligen gjort allt, som stode i deras makt för att trots ryskt söl m.m. få med dessa tyskar, jag förklarade sammanhanget med de 225 och jag hotade mad att han komme att få bära konsekvenserna av att båten hölles kvar. Tchernichev å sin sida sade, att han blivit förskräckt över att erfara hur många tyskar som saknades och att detta inte allt varit att förutse efter hans samtal med Undén den 28, då han fått uppfattningen att endast ett ringa antal tyskar vore så sjuka, att de inte kunde medfölja. Jag sade honom, att flera dagar gått sedan dess och att tyskarna hela tiden hungerstrejkat, jag försäkrade honom vidare, att det inte vore svenska regeringens avsikt att behålla dessa i Sverige sedan de blivit friska och jag lovade till sist, att ryssarna skulle få tillfälle att med oss gå igenom alla listor. Efter en sista ”hotfull vädjan” från min sida förklarade äntligen T. , att han skulle giva order om att båten fick gå. T. är naturligtvis rädd om sitt egen skinn i den här saken.”
Regeringen beslutade som sagt att överföra internerna till Civilförsvarsstyrelsen och införde total sekretess. Ingen hade insyn i vad som pågick. - Chefen för CFS, generaldirektören Åke Natt och Dag, yttryckte emellertid sina betänkligheter i ett PM till det ansvarige statsrådet Mossberg. Han varnade med sin kanslisvenska för överföring ”...från myndighet, som redan i detta hänseende vunnit erfarenhet, till annan för de praktiska svårigheterna främmande myndighet...”
Men regeringen lyssnade inte på Natt och Dags kloka varningar utan drev igenom sitt beslut, med svåra konsekvenser får de internerade tyskarna och balterna. De fick nu en fängelseliknande vistelse på sjukhusen. Som tidigare nämnts togs alla personliga saker ifrån dem, brevcensur infördes, ingen radio, inga tidningar, fönstren spikades för, taggtråd drogs utanför och besöksförbud infördes. Förnedrade åtgärder som att alla toalettdörrar togs bort och besöken där fick göras under bevakning. De tyska soldaterna ansåg också att det var under deras värdighet som soldater att bli bevakade som simpla brottslingar av poliser med batonger. Det var vanärande för dem som hade kämpat hela kriget för sitt land med livet som insats. De tyska soldaterna höll, av tradition, sin ära som soldater mycket högt. Något som svenskarna inte kunde förstå, och i synnerhet inte en civil sjukhuschef.
Tilläggas bör att de balter, som identifierades som ledare, bl.a. dr. Helmars Atvars-Eichfuss togs undan och isolerades fullständigt i enrum utan möjlighet till kontakter med omvärlden. De sattes i en sorts isoleringscell, utan att ha gjort något, ända tills de fördes ombord på ”Bjeloostrov”, drygt en månad senare.
Men det räckte inte med det. Dumheten och småaktigheten firade dessa dagar stora triumfer i den svenska byråkratin.
De tyska prästernas mycket viktiga och tröstande verksamhet hos de ångestfyllda internerna beskars kraftigt. Många gånger när prästerna kom, så släpptes de överhuvudtaget inte in, utan fick vinka till internerna från korridoren. Prästerna protesterade hos Biskop Block i Göteborg, som gick till CFS och lyckades förhandla fram att endast tre präster ”godkändes” att besöka internerna. Dessa fick emellertid skriva under en försäkran att besöken enbart gällde själavård och gå med på att predikningarna censurerades. För att ytterligare försvåra prästernas verksamhet, blev dessa tvungna att inför varje besök ansöka hos respektive länstyrelse om tillstånd. Länstyrelserna (utom i Göteborg) förhalade medvetet ansökningarna i det längsta, vilket innebar att det kunde gå mycket lång tid innan prästerna kunde få möjlighet att besöka internerna. Med det tog inte slut med det. När dessa tappra präster till slut kom till ett sjukhus eller läger med tillståndet på fickan, ställde myndigheter och polis på plats till så mycket byråkratiskt krångel att tiden för besöken blev mycket knapp. Det skall här tilläggas att idén att ha poliser som vaktmanskap för soldater var synnerligen dålig. Poliser har, som bekant, erfarenhet av ett helt annat klientel och var helt klart inte lämpade att ta hand om oskyldiga soldater, som definitivt inte var kriminella. Utan bara vanliga människor som vi alla
Det mycket upprörande i denna politik är att inga baltiska präster godkändes. Många av de baltiska internerna förstod tyska dåligt och en del förstod inte tyska alls, så för deras del var själavården meningslös. Det strider klart mot Genevekonventioinen att en internerad inte får ordentlig själavård, dvs han begriper vad som sägs. De f.d. katolska lägerprästerna godkändes inte heller. Inte ens den internerade, tyske fältprästen Friedrich Seefelt, fick hålla gudstjänst för sin kamrater. - Rätten till ordentlig själavård har till och med den grövsta brottsling som sitter i fängelse.
Man kan fråga sig varför internerna blev så illa behandlade och varför regering och myndigheter hela tiden bröt så grovt mot Genevekonventionen och principer för allmän anständighet?
När det gäller just detta fallet pekar Curt Ekholm på det faktum att regeringen, utan att tänka efter, med huvudet under armen, förde över internerna från en väl fungerande militär organisation till en myndighet utan erfarenhet på området, utan instruktioner eller anvisningar och utan en fungerande organisation. Just det som generaldirektören Natt och Dag varnade för i sitt PM och som ignorerades fullständigt av regeringen. Denna arrogans och illa beredda beslut går som en röd tråd genom hela den s.k. Baltutlämningen. Det värsta är att utrikesministern och en av de tunga namnen i regeringen, Östen Undén, var folkrättsexpert och borde ha kännt till vad som gällde.
Sven Grafström skriver den 9 december 1945:
”När jag på eftermiddagen satt och arbetade på UD ringde man från marinstaben och meddelade att det ryska lasarettsfaryget Belostrov just anlänt till Trelleborg! Undén, som jag först talade med (han var i Uppsala) lät verkligen förgrymmad över detta nya utslag av rysk opåräknelighet...”
Denna båt skulle komma spela stor roll i fortsättningen. Grafström stavade fel i sin dagbok. Den hette egentligen ”Bjeloostrov” (Vita ön) och var ett f.d. finskt passerarfartyg, ”Aallotar”, som finnarna hade tvingats lämna ifrån sig som krigsskadestånd till Sovjet efter krigsslutet. Att tala om det som ett larsarettsfartyg är nog att överdriva. Ett antal träbritsar utan madrass i lastrummet utgjorde sjuksalen. De skadade som inte fick plats i britsarna lades helt enkelt direkt på durken. Den medicinska delen var heller inte mycket att hurra för. Tre läkare och fem sjukvårdsbiträden fanns med ombord. Möjligheter till tvättning o.dyl. existerade inte. Valentis Silamikelis berättar hur han i alla fall fick ligga på en bar madrass i en hytt, men att läkaren, som verkade vänlig, stal hans klocka vid omläggning av bandage.
Undén kallade irriterat upp den ryske ministern Tjernysjev och bad om en förklaring till ”Bjeloostrovs” oväntade uppdykande, dessutom utan anmälan i förväg. Tjenysjev bad tusen gånger om ursäkt och lovade att det inte skulle upprepas. Det hade berott på något lokalt initiativ i Helsingfors. Anmälan skulle ha kommit från Moskva samma dag. Han ville dock sätta igång med evakuering genast och sade att han ville få med balterna i första hand. Tyskar kunde man klämma in i mån av plats.
De båda herrarnas konversation blir alltmer intressant. - Undén svarade att han kunde acceptera förklaringen om fartyget, men att det inte var fråga om att skicka iväg balterna, eftersom de fortfarande matstrejkade 1 januari 2002. Han skulle kunnna tänka sig skicka iväg ett antal tyskar, som hade blivit såpass friska att de var transportabla. Angående balterna fortsatte han att de inte kunde transporteras nu och att han inte visse när detta skulle kunna ske.
Min egen reflektion är att detta förmodligen var den sista chansen för Undén att helt neka att lämna ut balterna. Det hade förmodligen gått, men istället försökte han på ett informellt och inte särskilt psykologiskt sätt, sedan tolken lämnat, att lirka med ryssen.
Han undrade om Tjernysjev hade något förslag om hur man skulle kunna ta sig förbi problemet med balterna, genom att t.ex.Sovjet kunde meddela att man inte ville ta emot de som matstrejkade. Tjernysjev slog ifrån sig och sade att det var helt orealistiskt. Balterna skulle med till varje pris. Det spelade ingen roll hur många det var. Baltutlämningen var en mycket viktig pricipfråga för Sovjetunionen. Samlingsregeringen hade ju fattat beslutet om utlämningen och man kunde inte från sovjetiskt håll förstå varför överenskommelsen kunde uppfyllas.
Undéns försök att komma undan problemet med balterna misslyckades skändligen.
Samma dag meddelade UD genom en kommuniké att ”Bjeloostrov” hade anlänt och att de interner som var friska nog skulle utlämnas. Det började bli spekulationer i pressen, så UD meddelade senare att man gjorde ”...en översyn av de internerades, däribland balternas status...”
Verkligheten var att balterna tills vidare var helt undantagna från utlämning. Även de tyskar som genom skrivelser bett att få sin status omprövad. När pressen förstod att det bara var frågan om tyskar svalnade intresset. Överhuvudtaget så hade inte pressen många möjligheter att rapportera eftersom tystnaden från alla inblandade, på grund av sekretessen, var total. Locket hade lagts på med stor precision.
Regeringen vill få iväg så många tyskar som möjligt. Denna gång gick det tämligen smärtfritt. Organisationen var vid det här laget väl intrimmad. Men självmordsförsök och stympningar förekom fortfarande.
En spektakulär och belysande incident var stormningen av sjukhemmet Fridhem i Hässleholm. Bara namnet Fridhem är ett hån mot vad som inträffade. Klockan fyra på morgonen, den 14 december, stormade ”Die Schwarze” in på sjuksalarna där tyskarna fridfullt låg och sov och drog dem ur sängarna. Några hann ändå i tumultet skära upp pulsådrorna med rakblad, svälja föremål och till och med ett rakblad. Några lyckades skada sig under transporten och en fick föras till sjukhus medvetslös efter att ha svalt gift. Avsaknaden av hänsyn och medmänsklighet var här total. Det visar också att poliserna inte var vuxna sin uppgift, utan behandlade de sjuka och försvagade internerna som farliga förbrytare.
När ett antal tyskar lastats in på ”Bjeloostrov”, upptäcke ryssarna och generaldirektören Natt och Dag att det fanns plats för ytterligare fångar, så man gjorde ett svep i Rinkabylägret och stuvade in ytterligare ett hundratal.
När ”Bjeloostrov” lättade ankar den 16, kl.1015, hade man med sig 528 tyskar. Resan gick mot ett okänt mål, som visade sig vara Libau (Liepaja).
Den hysteriska sekretessen gällde också internerna själva. De blev inte informerade om något. Så när den andra, just beskrivna, utlämningen ägde rum trodde balterna att den även skulle gälla dem. Ingen berättade för dem att balterna var undantagna, vilket skulle ha besparat dem stor ångest och oro. Samma gällde de tyskar som hade undantagits och som skulle skickas till västzonen. De fortsatte självstympningar och en del försökte rymma.
Valentis Silamikelis skriver den den 11 december, mer en månad innan han själv blev utlämnad: ”Beloostrtrov har kommit för att hämta oss och tyskarna. På natten segrar jag över mig själv. Jag tänker inte gå ombord. Det finns bara två möjligheter - att gå ombord och förbli levande eller att inte gå ombord och dö. Jag har kommit tillrätta med mig själv.”
För att i någon mån förbättra sitt anseende i denna fråga, hade regeringen beslutat att en s.k. prövningskommission skulle tillsättas för att gå igenom de protesterande tyskarnas och balternas status. Ledamöter var byråchefen Ernst Bexelius från Utlänningkommissionen, t.f. byråchefen Östen Lundborg, UD och major Hakon Leche vid försvarsstaben. Synbart tunga namn.
Arbetet gick till så att man gick igenom varje enskild man och bedömde hans trovärdighet ifråga om de ändrade uppgifter. Med jämna mellanrum höll man sedan beredning tillsammans med regeringen där man gick igenom sitt resultat och beslutade om varje enskilt fall. Från regeringens sida deltog oftast Undén, Möller (socialminister) och Zetterberg (justitieminister), tillsammans med statsråden utan portfölj, Ouensel, Danielson och Mossberg. Regeringen hade således hela tiden sista ordet och styrde besluten som de ville. En oberoende kommission var det inte tal om.
Kommisionens resultat var, när man läser hur de arbetade och vad de kom fram till, ganska värdelösa. För mig framstår dess tillblivelse som en typisk politisk fint, ett sätt att lura opnionen. Något som vi sett så många gånger i politiken.
Regeringen säger med stora åthävor att man nu verkligen skall gå till botten med problemet med asyl o.dyl., i själva verket fortsätter man att strunta i Genevekonventionen och har samma hårda inställning som förut. För syns skull ändras några enskildas status, men fortfarande är man lika undfallande under de ryska kraven.
Som tidiage nämnts uppgav flyktingarna, när de landade på svensk mark, de uppgifter som de trodde skulle vara bäst för tillfället. De flesta ansåg att det var bäst att säga att de militärer. När de sedan upptäckte att de första uppgifterna var en nackdel, ville de ändra sig och säga hela sanningen. Kommissionen krävde då konkreta bevis, vilket de flesta av begripliga skäl inte kunde visa. En annan princip som kommisionen gick efter, var att man gick strikt efter var de hade kommit ifrån. Det spelade ingen roll om någon hade tjänstgjort hela kriget i Norge och bara var på tillfälligt besök i Balticum, denne hänfördes ändå till ostfronten. Samma sak omvänt, den som hela kriget varit på ostfronten och var på tillfälligt besök i västzonen och av någon anledning hamnat i Sverige, hänfördes till väst och slapp utlämning (40 - 50 st.).
När det gäller balterna, rekommendera kommissionen hederligt nog att man skulle genomföra en polisundersökning av vaje enskild balt, men regeringen avslog denna begäran.
Det märkligaste beslutet rörde de balter som kommit från Bornholm, den s.k. Bornholmsgruppen, som bestod av ungefär 125 man, dvs. den större majoriteten av balterna. De sökte nödhamn i Ystad och bad att få åka vidare efter reparationer, men nekades.
Chefen hette kapten Keselis , som vid ankomsten uppgav att alla var militärer. Han trodde att det var det bästa. Senare, när sanningen om det svensk - sovjetiska samarbetet kom fram, ändrade han sina uppgifter och sade att många i gruppen var civila. I något fall kunde kommissionen visa att påståendet var felaktigt. Men bara en balt ur denna grupp undantogs eftersom han var civil .
Det intressanta med Bornolmsgruppen är att de, för det första, kom från Danmark, där tyskarna hade kapitulerat till västmakterna. Ryssarna invaderade ön först senare. När de befann sig på ön blev de, för det andra, demobiliserade och därmed avväpnade av sitt egna lands myndigheter. De var med andra ord helt klart civila. Flera hade inte varit i en krigszon på över en månad. Efter demobilisationen blev de beordrade att gå till Köpenhamn. Att de inte bytt om till civila kläder är självklart, eftersom dessa fanns på hemorten. - Alla dessa uppgifter stod förmodligen i deras soldatböcker.
Dessa två, avgörande faktorer, struntade kommissioinen fullständigt i. Bexelius nämnde det överhuvudtaget inte i sin rapport. - Det framstår klart regeringen inte vågade ta undan denna stora grupp, som bestod av 75% av de internerade balterna, hur mycket vägande skäl de än hade. Regeringen gick emot sina egna kriterier bara för att göra rysssarna till lags i en känslig situation. Sveket var fullständigt.
Som tidigare nämnts undantogs heller inte läkare och annan sjukvårdspersonal, likaså prästerna, trots att dessa grupper betraktas som civila och att det uttryckligen står i Genevekonventionen att de inte får göras till krigsfångar.
Tiden fram till den definitiva utlämningen den 23 - 25 januari präglades av vanligt krångel med ryssarna och intensiv notskrivning. Svenskarna ville bl.a. skicka iväg internerna på egen köl, vilket ryssarna nekade. De vanliga förhalningarna och misstänksamheten hos ryssarna var legio. Till sist anlände i alla fall ”Bjeloostrov” till Trelleborg och den sista utskeppningen kunde äga rum. Dock inte utan de sedvanliga missödena. En kraftig vind gjorde att fatyget inte kunde gå till hamn, utan fick ligga och vänta ute på redden.
Då var redan en busskolonn på väg med 160 interner från Rinkaby, som man plötsligt inte visste vad man skulle göra av. Kolonnen dirigerades till Malmö och senare till det utkylda sommarhotellet Falsterbohus, där de fick tillbringa natten. Atvars-Eichfuss, som hade hämtats från sin isolering fick inte följa med de övriga, utan spärrades in i en cell på polishuset i Malmö. Men han hade det förmodligen bättre i finkan än på det iskalla Falsterbohus.
Stomningarna av lägren följde samma mönster som förut. Pressen hade ingen aning om vad som hände eftersom presskommunikén kom först när utrymningen var över. Tystnaden från de ansvariga inför pressens frågor var total.
I Rinkaby stormade polisen in kl 0635, den 23 november och tog alla internerna sovande. För att vara riktigt på säkra sidan hade man 225 poliser på 153 interner. Inga intermezzon rapporterades.
Däremot var det värre på Gälltoftalägret. Internerna hade uppenbarligen blivit förvarnade på något sätt, trots den totala mörkläggningen. När poliserna stormade in den 25 hade redan den lettiske löjtnanten Arturs Plume kört en kniv i magen. Överstelöjtnanten Karlis Gailitis hade svalt gift och en annan hade svalt en kniv, men de gjordes snabbt transportabla, och baxades ombord på bussarna tillsammans med övriga interner.
På sjukhemmet Fridhem utspelades samma scener. Valentis Silamikelis skriver:
”Tidigt på morgonen rycktes sjuksalens dörrar upp och in stormade svartklädda poliser som såg ut som dödens sändebud. De ställde sig tre och tre vid varje säng, visiterade oss och beordrade oss att klä på oss. (Jag darrar fortfarande av skräck när jag tänker på detta ögonblick.) De tog tag i våra armar och ben och började släpa oss till bussarna. Vi protesterade och sade att vi kunde gå själva. Det gjorde vi, trots att vi inte fått gå på länge. Ilskan gav oss kraft. Ändå höll de ett fast grepp om oss...”
”...Peteris (Vabulis, förf:s anm.) hade lyckats gömma en kniv och befriade händerna genom att resa sig upp från sin plats i bussen. Mycket snabbt skar han av halspulsådern på vänster sida. Det forsande blodet gick inte att stoppa omedelbart.
Han dog på väg till Trelleborgs sjukhus.
Historien kommer aldrig att kunna tvätta bort vårt blod från Trelleborgs kullerstenar likaså kommer svenskarnas tårar aldrig torka. Detta blod och dessa tårar förenar oss mer än alla vackra tal och avtal.
Balticum har många vägar till Golgata, en av dem finns i Sverige och leder till Trelleborg.
Nervspänningen var fruktansvärd. När jag fick syn på fartyget var sista ögonblicket inne. I rockfickan hade jag en glasskärva, men jag kunde inte komma åt den för polisen bredvid mig höll i min högra hand. Med den vänstra slog jag snabbt sönder förnsterrutan i bussen och skar mig i handleden. Omedelbart greps jag av tre poliser som släpade ut mig och förband mig lite vårdslöst. Några svenskar, läkare eller myndighetspersoner, tittade på såret och förmodligen konstaterade de att det inte var livhotande så de beslöt sig för att lämna ut mig. De lade mig på en bår där de höll fast mig medan de bar mig uppför landgången. Jag skrek och svor och förbannade Sverige och försökte komma loss. Det lyckades nästan då jag skulle övelämnas till ryssarna. Jag knuffade undan dem och slängde mig mot relingen. Vi hade tidigare talat om att försöka hoppa i vattnet från landgången om inget annat hjälpte. Men landgången var inhägnad och svenska poliser höll alla i ett fast grepp på kajen och senare gjorde ryssaarna det när vi kommit ombord. Flera av dem bar ner mig i båten. Att jag skulle ha blivit mycket brutalt behandlad och att jag skulle ha skrikit slagord har någon journalist hittat på. Förmodligen för att skildringen skulle bli lite färggrannare. Detta upprepades senare i pressen, i böcker och i filmen. Det var inte sant. Vid sådana tillfällen har man inga slagord i huvudet, man är bara ilsken och förbannad.
Vabulis självmord och Valentis Silamikelis uppträde var det enda dramatiska som egentligen inträffade. Men pressen var där och fick med sensationella bilder och filmer av den förtvivlade Valentis som kämpade för sitt liv.
Annars gick ilastningen av internerna lugnt till. De var vid det här laget apatiska. För en del var det närmast en lättnad att det hela nu var över och att man slapp all ångest och nervspänning.
379 interner kom ombord, varav 146 balter. 104 interner var kvar på grund av skador och 25 hade rymt. Totalt utlämnades 2.882 interner, varav 153 balter.
”Bjeloostrov” avgick kl. 1850 samma kväll med destination Libau.
Hur gick det för de utlämnade internerna sedan. Alla fördes till ett fångläger i en nedlagd sockerfabrik utanför Libau . Efter några veckor kom soldater till sockerfabriken och förde bort alla baltiska officerare och intruktörer. De hördes inte av mera.
Balterna skildes av från tyskarna och fördes till ett annat läger där de fick göra tegelstenar. I slutet av augusti frigavs de. Men de frigavs till en tillvaro som trejde klassens medborgare, dvs. de fick inte gå i skolan eller universitet och de kunde inte ta några bättre arbeten, utan kunde bara försörja sig som kroppsarbetare. Orsaken till att de frigavs var de svenska framstötarna, bl.a. kungens brev till Stalin, att balterna inte skulle få några efterräkningar.
Men efter ett eller två år arresterades många igen, då med påhittade anklagelser, och skickades till GULAG. Valentis Silamikelis dömdes till 25 år, men satt ”bara” i det ökända strafflägret Vorkuta i fem år, 1950 - 55.
Efterforskningar pågår fortfarande vad som hände med balterna. Man vet ännu inte mycket. Av de 153 som lämnades ut vet man säkert att fyra avrättades genast, två avled i förhör eller liknande och minst 41 hamnade i GULAG. Ett tjugotal återstår, som man inte vet något om. Man antar att de omkommit i GULAG.
Silamikelis skriver i sin bok att tyskarna sedan skickades ut till olika läger i GULAG och man beräknar att ett okänt antal avrättades och omkom under tranporter eller i samband med förhör. Bedömningarna varierar, men mellan1.000 och 2.000 av de 3.000, som utlämnades från Sverige beräknas ha omkommit i Sovjetunionen. De överlevande frigavs i samband med den tyske kanslern Konrad Ardenauers besök i Sovjet 1955.
Samma dag som den sista utlämningen ägde rum skriver Sven Grafström i sin dagbok på sin lite gammeldags prosa:
” Ytterligare 380 interner, däribland de flesta balterna, avtransporterades idag med ”Beloostrov”. Ett par sorgliga intermezzon inträffade, och en av balterna tog livet av sig under transporten till fatyget. Innan denna pinsamma utlämningsaffär är bragt ur världen återstår transport av ett trettiotal personer, som på grund av sjukdom inte kunde medfölja denna gång. Det kan spekuleras över hur de intransiganta moskoviterna skola ställa sig till denna grupp. Vi komma förmodligen få ideliga påpekningar och nödgas med jämna mellanrum redovisa deras hälsotillstånd. Det kommer säkerligen att bliva svårt, om icke ogörligt, att rädda dem från att dela kamraternas öde. Förmodligen skall man likväl å svensk sida söka draga ärendet i långbänk...”
Det blev en långbänk. Ryssarna återkom flera gånger under året och regeringen slingrade sig och förhalade ärendet. Den 1 november 1946 avslutades ärendet med en not till Sovjetunionen där regeringen förklarade att den ansåg att: ”...utlämningen av f.d. tyska militärpersoner som avslutad med transporten den 25 jan...”
Efter några månader i läger fick de kvarvarande civil status och kunde återvända hem. Ett fåtal balter stannade kvar i Sverige. Resten flydde till England med fiskebåtar. De kunde inte längre lita på Sverige.
Curt Ekholm gör i slutet av sin bok en sammanfattning som är ganska belysande för den s.k. Baltutlämningen, som i och för sig inte bara rörde balter. Han säger att utlämningen är helt enastående i svensk historia. Sett mot våra insatser för flyktingar både tidigare och senare är utlämningen helt otrolig.
Han pekar på det faktum att det rör sig om den enskilde flyktingens, den f.d. soldatens rätt att bli betraktad som en unik och rättskompetent person. Ovanstående skildring visar att flyktingarna betraktades som ett kollektiv, som man ville bli av med av ekonmiska skäl. Regeringen hade ett handelsavtal med Sovjetunionen i sikte.
Sven Grafström skriver att ryssarna ville ha en miljard (!) i kredit, men att han rekommenderade bara 300 miljoner. Regeringen föll naturligtvis undan för ryssarnas begäran och gav dem krediten på en miljard (en svindlande summa på den tiden). Handelsavtalet med Sovjetunionen visade sig senare vara ganska värdelöst. De hade ingenting att lämna i utbyte.
Beslutet i juni 1945 fattades aningslöst i en anda att ”nu är kriget slut”. Handläggningen av ärendet var helt inkompetent skött av berörda tjänstemän och varningar från de som hade insikt, sköts helt åt sidan. Det märkliga var att de ansvariga intalade sig själva att Sovjetunionen var en rättsstat som alla andra, trots att de, som de flesta i Sverige visste, att tåget till Sibirien alltid stod färdigt på stationen med ångan uppe.
Hela hemlighetsmakeriet kring affären, redan från första början, visar att de ansvariga visste att de gjorde något som var helt fel och stred mot alla humanitära grunder.
Det avgörande för regeringen var arbetarrörelsens, med LO i spetsen, oreserverade stöd för utlämningen. När regeringen tvekade, kom stödet som en skänk från himmelen.
Flyktingarna klassades genast som nazister, även om man inte i ett enda fall kunde påvisa att någon begått krigsförbrytelser. Sanningen var att soldaterna själva, nästan alla, hade arbetar- och bondebakgrund.
I och med LO:s stöd blev regeringen också tvungen att inkludera balterna. Hemlighetsmakeriet kring utlämningen gjorde också att inge reela fakta kom i dagen och debatten förföll till generaliseringar. Curt Ekholm pekar också på det faktum att det var egentligen bara de militärer, som tjänstgjorde i lägren, som kom sanningen närmast och insåg hela affärens komplicerade natur. Den enda pressröst som ställde sig på flyktingarnas sida var GHT (Göteborgs Handels & Sjöfartstidning), som tidigare under kriget hade varit en av de få tidningarna, som öppet hade vågat kritisera Sveriges politik mot Hitler -Tyskland
Utlämningen sänkte också Sveriges anseende som förkämpe för rätt och humanitet. Det var först med den stora insatsen med de ungerska flyktingarna 1956 och Haralds insatser för alla chilenska flyktingarna 1973 och framåt, som vi fick lite bättre anseende.
Likväl ligger Baltutlämningen kvar som ett öppet sår i vår senare historia, som hela tiden infekteras i samhällsdebatten. Denna djupa konsekvens förstod inte samlingsregeringen när de illa informerade, lättvindigt och tanklöst tog beslutet den 12 juni 1945.
Ovanstående text lyder under upphovsrätts lagstiftnigen och får inte kopieras eller distribueras utan författarens tillstånd.
Subscribe to:
Posts (Atom)